Hangö 33, 28.5.1918
I Sv. T. skrives. Det outvecklade omdömet och den fördärvade smaken hade utställning under den stora paraden. Det var som om ett sällskap gycklare hade hängt ut sin grannlåt. Isynnerhet verkade de stora skummjölksbleka vitblå tygerna "byken torkar".
Varför komma dessa ishavsfärger åter in på oss? De kyla hjärtat, det är som kalla omslag pä alla varma känslor. Festglädjen ryggar för dem.
Det är väl inte för att vi kaliat oss "vita" och kämpat mot de "röda". Mänskorna här i landet drivas som fårflockar av stundens stämning; nästa gång går strömmen åt motsatt håll — och fårflocken rusar lika yr och lika fort åt detta motsatta håll. Om vi äro "vita" i dag, skola vi väl inte levande gå i dödens och liksvepningens blåbleka färger. Bloden i oss sjunger ändå sin röda sång och livet glimmar i solens gyllene glans. Vi behöva varma färger i vårt vintriga land.
Men det är nog att detta lands färger i flere hundra år varit gult och rött. Endast de färgerna och inga andra ha rätt att smycka landsflaggan: De äro landets vapenfärger, de ha lyst "på Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Llitzens kullar". Den dag får ej komma, då man inte mer kunde säga "Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar".
Och vår historia bjuder oss också att låta den ena färgen bilda ett nordiskt kors på den andras botten.
Denna flagga är på samma gång den vackraste för den som har ögon till att se liksom sinne för det som historien och sagan tälja.
Därför — tillbaka till den enkla, vackra korsflaggan i de enda rätta färgerna! Den flaggan komma ju de flesta av oss ialla fall att hissa i topp.
Vill man dock ha något till, så låt en blå rand (lejonsvärdets färg) omgiva korset! Också det vore vackert. Och det vore en sinnebild av det skydd, som svärdet ger korset — kulturen.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti