Den blåa tulpanen.

Finska trädgårdsodlaren 2, 1908

Då här talas om en "blå tulpan" kan det själffallet icke vara fråga om tulpaner med naturlig blå färg, utan om färgade sådana.

Redan länge har det varit kändt, att afskurna hvita tulpaner kunna färgas röda, och denna metod brukas numera ytterst allmänt af blomsterhandlare, t. ex. i Stockholm och Köpenhamn, medan den vunnit föga insteg i Finland.

Om man under någon timme ställer afskurna hvita tulpaner i en ej alltför stark upplösning af eosin (ett anilin färgämne, som användes till framställandet af rödt bläck), uppsuga de det röda färgämnet på så sätt, att alla ådror i de hvita kronbladen fyllas med eosinlösningen och blifva röda, hvilket gör att blommorna i sin helhet synas vara ljusröda, eller skärt karminfärgade. Såsom svagt rödfärgad är tulpanen utan tvifvel vackrast. Blir den för starkt färgad, lider den däraf och förlorar snart sin friskhet. Dessutom få de gröna löfbladen ett brunaktigtutseende, då den röda och den naturliga gröna färgen sammanblandas.

Den blåfärgade tulpanen är tills vidare sällsynt. Måhända beror detta på att en sådan blomma anses onaturlig. Men om man för färgningen använder s. k. vattenblå anilinfärg, kan man i fråga om tulpaner och äfven andra afskurna lökväxter, t. ex. tazetter, uppnå mycket vackra resultat. Färgningen utföres på samma sätt som med eosin, utom att då blommorna i detta fall visa sig mindre villiga att upptaga färgämnet, de därför måste stå längre tid i upplösningen och i en starkare sådan. Det blåa färgämnet har benägenhet att samla sig i blommans allra finaste ådror, så att den blåa tulpanen gärna blir mörkare än den rödfärgade och särskildt i kanten af kronbladen. För öfrigt verkar den blåa färgen mindre onaturligt på de gröna bladen och stängeln än eosin.

Att genom färgning åstadkomma gula tulpaner är ytterst svårt. Jag har pröfvat c:a 50 olika anilinfärger i detta syfte, men af dem hade endast 3 den egenskapen att tulpanerna upptogo färgämnet i sig. Dessa tre äro de ofvannämnda eosin och vattenblå samt en gul färg, som den stora franska fabrik, hvilken tillverkar densamma, benämner "Jeanne S." Dock upptages både eosinet och den vattenblåa färgen vida lättare än den gula. Upplösningen af den sistnämda måste för att färgningen skall lyckas vara jämförelsevis stark och blomman skall stå flere timmar däri. Tulpanerna blifva det oaktadt endast svagt gula, men af en mycket vacker färg. Det gula färgämnet tränger icke in i de fina ådrorna i kronbladens kanter, men midten af bladen blir vackert färgad. — Utmärkt vackra orangeröda tulpaner erhållas om gula tulpaner färgas med eosinlösning.

Ett rätt lustigt resultat uppnåddes vid försök att framställa gröna tulpaner. Jag blandade först en passande mängd af gul och blå färg tillsammans och ställde blomman i blandningen, men dess färg blef nästan helt blå. Sedan försökte jag att flytta en blomma från en gul upplösning, hvari den fått gul färg, till en blå sådan. Blomman blef värkligen grönfärgad, men då den sedan ställdes i friskt vatten, visade det sig att den blåa färgen passerade den gula och samlades ut i kronbladens kanter. Jag böjde ned de tre yttre kronbladen och lät de tre inre stå upprätta, hvilket gaf åt tulpanen en påfallande likhet med en blåkantad Iris. Då den jultiden utställdes i en blomsterhandlares fönster antogs den äfven af allmänheten för en Iris.

Slutligen frågas: hvad tjänar det till att färga tulpanerna röda eller gula, då det finnes tulpaner med naturlig ljusröd och gul färg? Härtill kan svaras, att den hvita tulpanen är betydligt billigare och lättare att drifva tidigt än någon annan sort. Dessutom tyckes det uppsugna färgämnet, åtminstone eosin, verka konserverande på blommorna. Afskurna rödfärgade tulpaner hålla sig flere dagar längre friska än ofärgade.

Om någon blomstervän önskar närmare upplysningar angående dessa färgningsförsök, skall jag gärna genom "F. T." besvara framställda frågor.

M. S—s.