Manufacturer and builder 8, 1873
The Annales de la Sociètè de mèdicine de Gand (Belgium) relates the case of Mr. R. W. -, aged fifty-five, who was suffering from muscular rheumatism affecting chiefly the deltoid and other muscles of the choulder: the patient had also lost the use of both arms. Dr. Crocker, the attending physician, had the painful parts wrapped up in cotton wadding, and precribed lime juice and narcotics. A great improvement was rapidly felt, but it only lasted a short time. For a month afterward the patient's fingers were struck with paralysis. No blue tinge could be seen on his gums, though he had suffered with severe colics at various times. The water used for drinking purposes was obtained from a brick well and kept in wooden pails; the culinary utensils offered nothing worthy of notice.
At last, after long reseaches, Dr. Crocker discovered that for fifteen years preceding his patient had been in the habit of using for blackening his hair a certain liquid that he prepared himself by adding to a pint of water two teaspoonfuls of sugar of lead and three teaspoonfuls of sulphur. This he used to apply to his hair once a week. The physician stopped the use of the mixture, and under the influence of electricity and the use of iodid of potassium the colics disappeared and the patient recovered entirely.
To this we may add the following facts: Madame Valentine, a well-known singing teacher in New York, formerly a French and Italian prima donna, died a few years ago from the results of severe lead paralysis, induced by the daily use of hair dyes and washes for the skin, which she prepared herself, and in which sugar of lead was a prevailing ingredient.
Mr. Samuel Pike, whose death by apoplexy was mentioned in our last January number, page 17, was in the habit of having his hair and beard constantly and carefully dyed a het black. Many physicians ascribed his apoplexy and sudden death to poisoning by the metals in the hair dyes which were absorbed in his system. Cases of sore eyes caused by hair dyes and washes are so common, that it is scarcely necessary to caution those who are suffering in this way to abandon the use of their washes, in case they indulge in them.
30.5.14
Maailmojen synnystä.
Suomen kuvalehti 7, 1894
Kirjoittanut K. Alb. Heikel.
(Jatkoa edelliseen numeroon.)
Mutta ei tämä yleinen aineen ominaisuus ole ainoa yhteinen maapallollemme ja etäisimmille taivaankappaleile. Vaan spektraalianalyysi on osoittanut, että suuri osa maan päällä tunnetuista alkuaineista on tavattavissa kiintotähtien ilmakehässä, vieläpä nebuloissakin.
Valo on aaltoliike eräässä eetteriksi nimitetyssä aineessa, jota otaksutaan olevan kaikkialla avaruudessa. Valoaallot ovat yleensä 0.001 millimetriä lyhemmät. Silmässämme synnyttää tällainen aaltoliike aistimuksin valosta, eripituiset valoaallot tuntee silmä eri väreinä ja valo, jossa on kaikkia mahdollisia aaltopituuksia, on valkoinen.
Vuosisatamme kauniimpien voittojen joukkoon tieteen alalla on kieltämättä luettava se, että on onnistuttu tutkimaan eripituisten aaltojen kokoonpanoa valosäikeessä, joka tulee jostakin loistavasta esineestä vaikkapa niinkin kaukaa, kuin etäisimmistä kiintotähdistä, sekä täten tekemään osaksi suorastaan virheettömiä johtopäätöksiä loistavan esineen kokoonpanosta ja sisällisestä tilasta, vieläpä määräämään sen liikkeen sekä nopeudenkin siitä lähtevän valon avulla.
Valon tutkimiseen välttämätön eripituisten valoaaltojen erottaminen toisistaan tapahtuu yksinkertaisimmin lasisärmiöiden avulla (kuva 1). Kohdatkoon kapeasta, raosta a tuleva säije valkoista auringon valoa eteenasetetun kolmisiiimaisen lasisärmiön pisteessä b. Kulkiessaan läpi lasin muuttaa valosäije suuntaansa, kuten tun liettu, ja eriväriset valoaallot eri paljon. Raosta a syntyy siis lasisärmiön vastakkaiselle puolen asetetulle levylle leveä sarja eri viilisiä kuvia, joista punainen P on poikennut valliten, sinertävä S taas eniten alkuperäisestä suunnastaan. Samanlainen auringon valon taittuminen ja jakaantuminen eri väreihinsä on syynä sateenkaari-ilmiöön. Täten syntynyttä vyötä eri väreistä kutsutaan spektrumiksi. Ja siinä havaittaviin yksityisseikkoihin perustuu spektraalianalyyssi. Kuva esittää Potsdamin astrofyysillisea observatooriumin spektrograafin. Tähden valo kokoontuu siinä laajan kaukoputken suu-linsin avulla putken avonaisen alapään eteen kiinnitettyyn spektroskooppiin, kulkee useamman lasisärmiön läpi ja täten taivuttuaan miltei päin alkuperäiseen tulosuuntaansa, lankeaa kuvassa alimpana olevalle valokuvauslevylle. Kaikki kiinteässä tai sulassa tilassa olevat aineet lähettävät hehkuessaan valkoisia, kaikkia mahdollisia valoaaltopituuksia sisältävää valua: eikä siis niiden spektrumista voida mitään päättää aineen laadusta. Hehkuva kaasu sitävastoin lähettää ainoastaan määrätyn pituisia valoaaltoja. Mutta jokainen on aaltolaji synnyttää spektroskoopissa loistavan viivan ja sen vuoksi muodostaa suurempi tai pienempi luku erillään olevia loistavia viivoja kaasujen spektrumin. Kullakin kaasulla on näiden viivain luku ja asema erityinen, joten siis voidaan tuntea kaasut spektrumeistaan. Niinpä synnyttää esim. natriunikaasu parin erittäin loistavia viivoja keltaseen osaan spektrumia, thalliumkaasu sille omituisen viivan, toiset metallit kuten kaleium, strontium synnyttävät taas kukin joukon viivoja yli koko spektrumin ja rautahöyryllä on noin 5000 kirkasta viivaa (kuva 2). Tällaisia kaasuspektrumeja on useimmilla nebuloilla taivaalla; ja nuo kaikesta päättäin etäisimmät esineet mitä ihmissilmä koskaan on nähnyt on huomattu sisältävän aineita, joita tavataan omassa aurinkokunnassammekin.
Jos hehkuvasta kiinteästä tai sulasta kappaleesta lähtenyt valo kulkee kaasukerroksien läpi, joiden lämpeys on alhaisempi, kuin loistavan kappaleen, niin huomaamme kaasujen tämän valon spektrnmissa vaikuttavan ihan päinvastaisen ilmiön, kuin äsken kerrottu. Loistavasta kappaleesta tullut valo leviää nytkin, kuten olemme nähneet, yhtäjaksoiseksi kaikkia värejä sisältäväksi spektrumiksi: mutta sillä on poikittaisia mustia viivoja. Nämät mustat viivat ovat, kuten kokeilla voidaan osoittaa, juuri samalla paikalla spektrumia, jolle valon läpikulkeinat kaasut olisivat heittäneet nuo omituiset loistavat viivansa. Kaasut ovat siis pidättäneet hehkuvan kappaleen valkoisesta valosta kaikki ne valoaallot, joiden aaltopituus on sama, kuin kaasun oman valon aaltopituudet.
Auringon valkoinen valo levitettynä spektrumiksi osoittaa nyt sangen suuren joukon tuollaisia mustia viivoja. Ja niiden synty selitetään edellisen nojalla niiden kaasukerroksien imevän vaikutuksen syyksi, joiden läpi auringon hehkuvasta ytimestä tuleva valo on kulkenut. Mittaamalla näiden viivojen asema, voidaan siis päättää, mitä kaasuja auringon ilmakehä sisältää. Ja täten tiedetään auringossamme olevan yleensä samoja aineita, kuin maapallollamme: rautaa, natrumia, vetyä, j. n. e.
Kuten aurinkomme, niin näyttävät kiintotähdetkin sisältävän samoja aineksia, sekä- niiden yhdistyksiä, löytyy kuitenkin auringon ja nebulain spektrumeissa viivoja, joita ei voida selittää mitään maallamme tähän asti tunnettua alkuainetta vastaaviksi.
Niinpä on siis pohjana vastaisille selityksillemme se tieto, että tähtimaailmat äärettömässä avaruudessaan ovat samoista alkiiaineksista, kuin maapallomme sekä noudattavat samaa Newtonin painolakia. Ja luonnonlait, joiden kantavuus avaruudessa on niin suuri, pitänevät myöskin paikkansa halki aikojen, tuonnempana ihmisellisten havaintojen rajoja.
Kirjoittanut K. Alb. Heikel.
(Jatkoa edelliseen numeroon.)
Mutta ei tämä yleinen aineen ominaisuus ole ainoa yhteinen maapallollemme ja etäisimmille taivaankappaleile. Vaan spektraalianalyysi on osoittanut, että suuri osa maan päällä tunnetuista alkuaineista on tavattavissa kiintotähtien ilmakehässä, vieläpä nebuloissakin.
Valo on aaltoliike eräässä eetteriksi nimitetyssä aineessa, jota otaksutaan olevan kaikkialla avaruudessa. Valoaallot ovat yleensä 0.001 millimetriä lyhemmät. Silmässämme synnyttää tällainen aaltoliike aistimuksin valosta, eripituiset valoaallot tuntee silmä eri väreinä ja valo, jossa on kaikkia mahdollisia aaltopituuksia, on valkoinen.
Vuosisatamme kauniimpien voittojen joukkoon tieteen alalla on kieltämättä luettava se, että on onnistuttu tutkimaan eripituisten aaltojen kokoonpanoa valosäikeessä, joka tulee jostakin loistavasta esineestä vaikkapa niinkin kaukaa, kuin etäisimmistä kiintotähdistä, sekä täten tekemään osaksi suorastaan virheettömiä johtopäätöksiä loistavan esineen kokoonpanosta ja sisällisestä tilasta, vieläpä määräämään sen liikkeen sekä nopeudenkin siitä lähtevän valon avulla.
Valon tutkimiseen välttämätön eripituisten valoaaltojen erottaminen toisistaan tapahtuu yksinkertaisimmin lasisärmiöiden avulla (kuva 1). Kohdatkoon kapeasta, raosta a tuleva säije valkoista auringon valoa eteenasetetun kolmisiiimaisen lasisärmiön pisteessä b. Kulkiessaan läpi lasin muuttaa valosäije suuntaansa, kuten tun liettu, ja eriväriset valoaallot eri paljon. Raosta a syntyy siis lasisärmiön vastakkaiselle puolen asetetulle levylle leveä sarja eri viilisiä kuvia, joista punainen P on poikennut valliten, sinertävä S taas eniten alkuperäisestä suunnastaan. Samanlainen auringon valon taittuminen ja jakaantuminen eri väreihinsä on syynä sateenkaari-ilmiöön. Täten syntynyttä vyötä eri väreistä kutsutaan spektrumiksi. Ja siinä havaittaviin yksityisseikkoihin perustuu spektraalianalyyssi. Kuva esittää Potsdamin astrofyysillisea observatooriumin spektrograafin. Tähden valo kokoontuu siinä laajan kaukoputken suu-linsin avulla putken avonaisen alapään eteen kiinnitettyyn spektroskooppiin, kulkee useamman lasisärmiön läpi ja täten taivuttuaan miltei päin alkuperäiseen tulosuuntaansa, lankeaa kuvassa alimpana olevalle valokuvauslevylle. Kaikki kiinteässä tai sulassa tilassa olevat aineet lähettävät hehkuessaan valkoisia, kaikkia mahdollisia valoaaltopituuksia sisältävää valua: eikä siis niiden spektrumista voida mitään päättää aineen laadusta. Hehkuva kaasu sitävastoin lähettää ainoastaan määrätyn pituisia valoaaltoja. Mutta jokainen on aaltolaji synnyttää spektroskoopissa loistavan viivan ja sen vuoksi muodostaa suurempi tai pienempi luku erillään olevia loistavia viivoja kaasujen spektrumin. Kullakin kaasulla on näiden viivain luku ja asema erityinen, joten siis voidaan tuntea kaasut spektrumeistaan. Niinpä synnyttää esim. natriunikaasu parin erittäin loistavia viivoja keltaseen osaan spektrumia, thalliumkaasu sille omituisen viivan, toiset metallit kuten kaleium, strontium synnyttävät taas kukin joukon viivoja yli koko spektrumin ja rautahöyryllä on noin 5000 kirkasta viivaa (kuva 2). Tällaisia kaasuspektrumeja on useimmilla nebuloilla taivaalla; ja nuo kaikesta päättäin etäisimmät esineet mitä ihmissilmä koskaan on nähnyt on huomattu sisältävän aineita, joita tavataan omassa aurinkokunnassammekin.
Jos hehkuvasta kiinteästä tai sulasta kappaleesta lähtenyt valo kulkee kaasukerroksien läpi, joiden lämpeys on alhaisempi, kuin loistavan kappaleen, niin huomaamme kaasujen tämän valon spektrnmissa vaikuttavan ihan päinvastaisen ilmiön, kuin äsken kerrottu. Loistavasta kappaleesta tullut valo leviää nytkin, kuten olemme nähneet, yhtäjaksoiseksi kaikkia värejä sisältäväksi spektrumiksi: mutta sillä on poikittaisia mustia viivoja. Nämät mustat viivat ovat, kuten kokeilla voidaan osoittaa, juuri samalla paikalla spektrumia, jolle valon läpikulkeinat kaasut olisivat heittäneet nuo omituiset loistavat viivansa. Kaasut ovat siis pidättäneet hehkuvan kappaleen valkoisesta valosta kaikki ne valoaallot, joiden aaltopituus on sama, kuin kaasun oman valon aaltopituudet.
Auringon valkoinen valo levitettynä spektrumiksi osoittaa nyt sangen suuren joukon tuollaisia mustia viivoja. Ja niiden synty selitetään edellisen nojalla niiden kaasukerroksien imevän vaikutuksen syyksi, joiden läpi auringon hehkuvasta ytimestä tuleva valo on kulkenut. Mittaamalla näiden viivojen asema, voidaan siis päättää, mitä kaasuja auringon ilmakehä sisältää. Ja täten tiedetään auringossamme olevan yleensä samoja aineita, kuin maapallollamme: rautaa, natrumia, vetyä, j. n. e.
Kuten aurinkomme, niin näyttävät kiintotähdetkin sisältävän samoja aineksia, sekä- niiden yhdistyksiä, löytyy kuitenkin auringon ja nebulain spektrumeissa viivoja, joita ei voida selittää mitään maallamme tähän asti tunnettua alkuainetta vastaaviksi.
Niinpä on siis pohjana vastaisille selityksillemme se tieto, että tähtimaailmat äärettömässä avaruudessaan ovat samoista alkiiaineksista, kuin maapallomme sekä noudattavat samaa Newtonin painolakia. Ja luonnonlait, joiden kantavuus avaruudessa on niin suuri, pitänevät myöskin paikkansa halki aikojen, tuonnempana ihmisellisten havaintojen rajoja.
29.5.14
Luminous paint.
Manufacturer and builder 12, 1882
The introduction at this time of luminous paint is not the result of any recent discoveries or improvements in its manufacture, for we are told that the substance which Canton prepared was as good as any one can now make. Prof. Tuson, of London, has in his possession some of Canton's own make in a sealed tube, inscribed 1764, which retains its peculiar property to this day. It would seem as if the world was not yet ripe for the discovery, and it lay for more than a century a curious toy in chemical collections. Then all at once it sprung into importance, both technically and for ornamental purposes. In a lecture before the Berlin Polytechnic Society, Haedicke gave some details of its history, which may prove of interest.
All the recipes for making the luminous material depend upon the formation of sulphur compounds, sulphides of barium, strontium, or calcium. They either set out with the sulphates, which are reduced in defferent ways, or with carbonates or oxides, that are treated with sulphur or its compounds.
The Bologonian phosphorus was made, according to John, from pulverized barytes, free from iron, by mixing it with gum tragacanth to a cake, drying this and heating it for an hour between layers of coal in a wind furnace. Osann reduced the sulphate of barium by igniting it in a current of hydrogen. In 1750 Markgra heated sulhate of lime with charcoal - a method still in use to-day. Canton prepared a phosphorescent sulphur compound of lime, taking as his material burnt oyster shells, which he treated with flowers of sulphur. Grotthus attempted to improve on this method, and Osann modified it by substituting for the flowers of su[l]phur a metallic sulphide which gave up sulphur when heated, such as sulphides of antimony, tin or mercury. Wach returned to Canton's method, but mied the flowers of sulphur with small quantities of metallic oxides, such as antimony, with the view of obtaining different colors in this way. The color of the light is generally white, or, at first, bluish. Hyposulphite of strontium, or equal parts of carbonates of strontium and sulphur, when ignited for twenty or twenty-five minutes, at first over an ordinary Bunsen burner and then over the blast lamp, give a green light, while carbonate of barium and carbon give an orange-yellow light.
The pure sulphides do not give any light at all. Hence the chemical composition alone does not condition its power of giving out light, since of two substances having the same composition, one may be luminous while the other is not. It seems rather as if the power of giving light depends not only on the correct chemical composition, but also upon a definite molecular condition. Hence it happens that the luminous substance obtained from burnt mother-of-pearl is better than that from burnt oyster shells; also that when slaked lime is the material employed, the result differs from that obtained from aragonite, although in all four cases the resulting substances have the same chemical composition. The luminous material is scarcely at all attacked by common atmospheric influences.
The action of light upon such substances may be compared to striking a bell. Amomentary impulse excites it and causes the bell to vibrate and give forth a tone, which tone lasts for a certain length of time, continually growing feebler, until finally it ceases entirely. So, too, th ephosphorescent body. Excited by a momentary illumination, it gives out a bright light at first, which grows weaker and weaker, until at last it can only be perceived by a perfectly quiet eye in the deepest darkness, and at last comes to rest. The after illumination of these substances under discussion lasts much longer than the after-sound of a bell, since the waves of light are much finer than the metallic vibrations of a ringing bell.
Most sources of light will excite phosphorescence in these substances, e. g., a petroleum lamp, gaslight, and even a match. In these cases, of course the substance must be brought close to the source of light. It is excited especially by burning magnesium wire and by the electric light, but daylight is the best. Since water does not affect this substance, and since its luminosity is not due to oxodation and hence does not need the presence of atmospheric air, it will give light under water.
An alcohol lamp flame colored yellow by common salt will not exite it, but if the alcohol flame is colored blue by copper it will. In the sun's rays, those which lie in the violet and ultra-violet are the most energetic, and they decrease in power toward the yellow. It is remarkable how the yellow and red rays destroy the effect of the opposing violet rays by extinguishing or considerably weakening the luminosity caused by these latter. Similar relations prevail when the substance is covered with colored glass. Dark blue lass, although it seems to considerably weaken the light, permits all the active rays to pass through, and at times, when daylight contains many of the red and yellow rays, a substance that has been covered with blue glass is more strongly excited that if exposed to pure daylight, because the blue glass prevents the extinguishing action of the red and yellow rays. If a surface that has been covered with phosphorscent paint is first excited and then one half covered with pasteboard and the other with yellow glass, the extinguishing effect of teh latter will be very noticeable. The portion covered with pasteboard will continue luminous after that covered with glass is almost dark.
Heat has a peculiar effect upon the phosphorescent body after it has been isolated. It causes it to give a more intense light for a short time, but the luminosity is then of shorter duration than it otherwise would be. Heat acts here somewhat as it does on a magnet, driving out the active power, so that it requires to be recharged to set the power again in action.
It seems as if light bears the same relation to the phosphorescence of these bodies that electricity does to magnetism; hence the name of light-magnet would not be inappropriate.
The color of the light thrown out is independent of the color of the exciting rays - i. e., a certain substance always glows with the same colored light whether it has been excited by a violet, blue, or colorless light. Neither does the color depend on the addition of certain metals, but seems to be the result of a definite molecular condition of the substance. The light emitted retains its color but a short time. No matter how prepared, they all get to be one color after a while - that is, white (?).
The duration of luminosity is differently stated by different authors. According to Gaedicke's observation the best ones made at present time last nineteen hours; but it requires perfect darkness and an eye entirely at rest, like on waking in the morning, to detect the faint glimmer. The intensity of the light, like the sound of the bell, is greatest at first and then decreases more rapidly than it does afterward.
Its luminosity is instantly destroyed by chlorine gas, also by hydrochloric and nitric acid; more slowly by sulphuric acid. It is further destroyed by substances which darken its color, hence it cannot be mixed with varnishes that contain lead and blacken; iron is also injurious, because it rusts.
When used as a paint it is mixed with some adhesive substance like glue, and can then be mixed with oil, water or a light-colored varnish, and applied repeatedly to the object that is to be rendered luminous. It is well to prepare a white ground for it with chalk or zinc white mixed with a little copal, which may be dissolved in oil of turpentine.
The introduction at this time of luminous paint is not the result of any recent discoveries or improvements in its manufacture, for we are told that the substance which Canton prepared was as good as any one can now make. Prof. Tuson, of London, has in his possession some of Canton's own make in a sealed tube, inscribed 1764, which retains its peculiar property to this day. It would seem as if the world was not yet ripe for the discovery, and it lay for more than a century a curious toy in chemical collections. Then all at once it sprung into importance, both technically and for ornamental purposes. In a lecture before the Berlin Polytechnic Society, Haedicke gave some details of its history, which may prove of interest.
All the recipes for making the luminous material depend upon the formation of sulphur compounds, sulphides of barium, strontium, or calcium. They either set out with the sulphates, which are reduced in defferent ways, or with carbonates or oxides, that are treated with sulphur or its compounds.
The Bologonian phosphorus was made, according to John, from pulverized barytes, free from iron, by mixing it with gum tragacanth to a cake, drying this and heating it for an hour between layers of coal in a wind furnace. Osann reduced the sulphate of barium by igniting it in a current of hydrogen. In 1750 Markgra heated sulhate of lime with charcoal - a method still in use to-day. Canton prepared a phosphorescent sulphur compound of lime, taking as his material burnt oyster shells, which he treated with flowers of sulphur. Grotthus attempted to improve on this method, and Osann modified it by substituting for the flowers of su[l]phur a metallic sulphide which gave up sulphur when heated, such as sulphides of antimony, tin or mercury. Wach returned to Canton's method, but mied the flowers of sulphur with small quantities of metallic oxides, such as antimony, with the view of obtaining different colors in this way. The color of the light is generally white, or, at first, bluish. Hyposulphite of strontium, or equal parts of carbonates of strontium and sulphur, when ignited for twenty or twenty-five minutes, at first over an ordinary Bunsen burner and then over the blast lamp, give a green light, while carbonate of barium and carbon give an orange-yellow light.
The pure sulphides do not give any light at all. Hence the chemical composition alone does not condition its power of giving out light, since of two substances having the same composition, one may be luminous while the other is not. It seems rather as if the power of giving light depends not only on the correct chemical composition, but also upon a definite molecular condition. Hence it happens that the luminous substance obtained from burnt mother-of-pearl is better than that from burnt oyster shells; also that when slaked lime is the material employed, the result differs from that obtained from aragonite, although in all four cases the resulting substances have the same chemical composition. The luminous material is scarcely at all attacked by common atmospheric influences.
The action of light upon such substances may be compared to striking a bell. Amomentary impulse excites it and causes the bell to vibrate and give forth a tone, which tone lasts for a certain length of time, continually growing feebler, until finally it ceases entirely. So, too, th ephosphorescent body. Excited by a momentary illumination, it gives out a bright light at first, which grows weaker and weaker, until at last it can only be perceived by a perfectly quiet eye in the deepest darkness, and at last comes to rest. The after illumination of these substances under discussion lasts much longer than the after-sound of a bell, since the waves of light are much finer than the metallic vibrations of a ringing bell.
Most sources of light will excite phosphorescence in these substances, e. g., a petroleum lamp, gaslight, and even a match. In these cases, of course the substance must be brought close to the source of light. It is excited especially by burning magnesium wire and by the electric light, but daylight is the best. Since water does not affect this substance, and since its luminosity is not due to oxodation and hence does not need the presence of atmospheric air, it will give light under water.
An alcohol lamp flame colored yellow by common salt will not exite it, but if the alcohol flame is colored blue by copper it will. In the sun's rays, those which lie in the violet and ultra-violet are the most energetic, and they decrease in power toward the yellow. It is remarkable how the yellow and red rays destroy the effect of the opposing violet rays by extinguishing or considerably weakening the luminosity caused by these latter. Similar relations prevail when the substance is covered with colored glass. Dark blue lass, although it seems to considerably weaken the light, permits all the active rays to pass through, and at times, when daylight contains many of the red and yellow rays, a substance that has been covered with blue glass is more strongly excited that if exposed to pure daylight, because the blue glass prevents the extinguishing action of the red and yellow rays. If a surface that has been covered with phosphorscent paint is first excited and then one half covered with pasteboard and the other with yellow glass, the extinguishing effect of teh latter will be very noticeable. The portion covered with pasteboard will continue luminous after that covered with glass is almost dark.
Heat has a peculiar effect upon the phosphorescent body after it has been isolated. It causes it to give a more intense light for a short time, but the luminosity is then of shorter duration than it otherwise would be. Heat acts here somewhat as it does on a magnet, driving out the active power, so that it requires to be recharged to set the power again in action.
It seems as if light bears the same relation to the phosphorescence of these bodies that electricity does to magnetism; hence the name of light-magnet would not be inappropriate.
The color of the light thrown out is independent of the color of the exciting rays - i. e., a certain substance always glows with the same colored light whether it has been excited by a violet, blue, or colorless light. Neither does the color depend on the addition of certain metals, but seems to be the result of a definite molecular condition of the substance. The light emitted retains its color but a short time. No matter how prepared, they all get to be one color after a while - that is, white (?).
The duration of luminosity is differently stated by different authors. According to Gaedicke's observation the best ones made at present time last nineteen hours; but it requires perfect darkness and an eye entirely at rest, like on waking in the morning, to detect the faint glimmer. The intensity of the light, like the sound of the bell, is greatest at first and then decreases more rapidly than it does afterward.
Its luminosity is instantly destroyed by chlorine gas, also by hydrochloric and nitric acid; more slowly by sulphuric acid. It is further destroyed by substances which darken its color, hence it cannot be mixed with varnishes that contain lead and blacken; iron is also injurious, because it rusts.
When used as a paint it is mixed with some adhesive substance like glue, and can then be mixed with oil, water or a light-colored varnish, and applied repeatedly to the object that is to be rendered luminous. It is well to prepare a white ground for it with chalk or zinc white mixed with a little copal, which may be dissolved in oil of turpentine.
28.5.14
Notes & Queries. (1896) Black Brick and Black Mortar. (vastaus)
The Manufacturer and Builder 8, 1877
Brick becomes black through the process of baking when the brick clay has been mixed with either the protoxid of iron, the oxid of cobalt, or the peroxid of manganese; 1 part of the iron or manganese to 10 of clay is sufficient. Sometimes two or three of these ingredients are used together. To make black mortar, mix the lime with fine anthracite coal-dust instead of sand.
Brick becomes black through the process of baking when the brick clay has been mixed with either the protoxid of iron, the oxid of cobalt, or the peroxid of manganese; 1 part of the iron or manganese to 10 of clay is sufficient. Sometimes two or three of these ingredients are used together. To make black mortar, mix the lime with fine anthracite coal-dust instead of sand.
27.5.14
Notes & Queries. (1892) Magic Pictures. (vastaus)
The Manufacturer and Builder 8, 1877
These pictures are nothing but a very ingenious application of the properties of the salts of nickel and cobalt, which become respectively green and red by being heated. In painting a winter scene, the trees, base, etc., are done in water-color; then the foliage is painted with a solution of the nickel salts, and the fruits on the trees, roses, and other red flowers are painted with the cobalt salts mentioned. When such a painting is cold, the latter are not seen, and the scene represents winter; when warmed before a fire the trees become green, and apples, roses, and red flowers appear, and it is a summer scene; when again exposed to cold (and especially to moisture) the green and red disappear, and it presents a winter scene again. This may be repeated an in-definite number of times.
These pictures are nothing but a very ingenious application of the properties of the salts of nickel and cobalt, which become respectively green and red by being heated. In painting a winter scene, the trees, base, etc., are done in water-color; then the foliage is painted with a solution of the nickel salts, and the fruits on the trees, roses, and other red flowers are painted with the cobalt salts mentioned. When such a painting is cold, the latter are not seen, and the scene represents winter; when warmed before a fire the trees become green, and apples, roses, and red flowers appear, and it is a summer scene; when again exposed to cold (and especially to moisture) the green and red disappear, and it presents a winter scene again. This may be repeated an in-definite number of times.
26.5.14
Notes & Queries. (1891) Writing Secrets on Postal-Cards. (vastaus)
The Manufacturer and Builder 8, 1877
Nothing is easier than to send secret messages on postal cards, by using what is called "sympathetic ink," which makes an invisible writing until developed. Chemistry teaches a multitude of such inks; for instance, write with a weak solution of bichromate of potash. If the receiver of the postal-card dips it into a decoction of logwood, or a solution of logwood extract, the letters will at once become black. If written with a solution of the yellow ferro-cyanid of potassaid, it has only to be washed over with a solution of sulphate of iron to make blue letters, or sulphate of copper to make reddish-brown letters. When written with a solution of acetate of lead or lead-sugar, the receiver has only to expose the card to sulphurous vapors, such as are developed when sulphuret of iron is moistened with diluted sulphuric acid, to cause black letters to appear. If written with a soluble salt of arsenic, the same sulphurous vapors will develop yellow letters; and if written with a soluble salt of antimony, it will cause orange-red letters to appear. If written with a solution of nitrate or chlorid of nickel, the receiver has only to warm the card before a fire or stove, when green letters will appear; if nitrate or chlorid of cobalt is used, red letters will appear; with chlorid' of copper, bluish letters. It is well to put into these solutions a very little gum or sugar; the beauty of the latter substances is that by cooling the writing disappears again. Even milk alone can be used for writing, which becomes visible on being warmed; this is perhaps the simplest method, but not qaite so satisfactory in its results.
Nothing is easier than to send secret messages on postal cards, by using what is called "sympathetic ink," which makes an invisible writing until developed. Chemistry teaches a multitude of such inks; for instance, write with a weak solution of bichromate of potash. If the receiver of the postal-card dips it into a decoction of logwood, or a solution of logwood extract, the letters will at once become black. If written with a solution of the yellow ferro-cyanid of potassaid, it has only to be washed over with a solution of sulphate of iron to make blue letters, or sulphate of copper to make reddish-brown letters. When written with a solution of acetate of lead or lead-sugar, the receiver has only to expose the card to sulphurous vapors, such as are developed when sulphuret of iron is moistened with diluted sulphuric acid, to cause black letters to appear. If written with a soluble salt of arsenic, the same sulphurous vapors will develop yellow letters; and if written with a soluble salt of antimony, it will cause orange-red letters to appear. If written with a solution of nitrate or chlorid of nickel, the receiver has only to warm the card before a fire or stove, when green letters will appear; if nitrate or chlorid of cobalt is used, red letters will appear; with chlorid' of copper, bluish letters. It is well to put into these solutions a very little gum or sugar; the beauty of the latter substances is that by cooling the writing disappears again. Even milk alone can be used for writing, which becomes visible on being warmed; this is perhaps the simplest method, but not qaite so satisfactory in its results.
Notes & Queries. (1888) Staining vs. Painting. (vastaus)
The Manufacturer and Builder 8, 1877
Staining, if well done, is incomparably finer and richer than paint, which always gives a coarse look, especially to panel work, as it obliterates the sharp edges and more or less fills up the in-springing angles. Paint always looks cheap, especially a coat of black paint; you can never make paint as smooth as the surface of well-finished wood-work. Piano-makers, for instance, would not think of painting and graining carved piano legs in imitation of rose-wood; they make them of cherry, or, what is better, of pear, stain them, and then give them a few coats of varnish, (solid rosewood heavy enough for carved piano legs is not to be had.) There is another objection to paint, it is easily scratched off, and is sometimes difficult to repair well, except by an entire new coat; while stained wood without paint can be easily re-stored in case of accident, or a new spot of stain and varnish can be polished down with fine sand-paper, and be treated as cabinet-makers treat old furniture. Any kind of varnish will do to mix with the bronze powder, and you may put any kind of varnish over it, provided it is not dark. Bronze powder can be obtained in most large paint stores. We do not know where it is the cheapest, as we never used it in such large quantities as to make it an object to find this out.
Staining, if well done, is incomparably finer and richer than paint, which always gives a coarse look, especially to panel work, as it obliterates the sharp edges and more or less fills up the in-springing angles. Paint always looks cheap, especially a coat of black paint; you can never make paint as smooth as the surface of well-finished wood-work. Piano-makers, for instance, would not think of painting and graining carved piano legs in imitation of rose-wood; they make them of cherry, or, what is better, of pear, stain them, and then give them a few coats of varnish, (solid rosewood heavy enough for carved piano legs is not to be had.) There is another objection to paint, it is easily scratched off, and is sometimes difficult to repair well, except by an entire new coat; while stained wood without paint can be easily re-stored in case of accident, or a new spot of stain and varnish can be polished down with fine sand-paper, and be treated as cabinet-makers treat old furniture. Any kind of varnish will do to mix with the bronze powder, and you may put any kind of varnish over it, provided it is not dark. Bronze powder can be obtained in most large paint stores. We do not know where it is the cheapest, as we never used it in such large quantities as to make it an object to find this out.
25.5.14
Notes & Queries. (1885) Colored Flames. (vastaus)
The Manufacturer and Builder 8, 1877
Alcohol is the best. Mix it with a strong solution of strontium nitrate, and it will burn with a red flame; with boracic acid or copper chlorid, and it will be green or blue; wills iron nitrate or lime nitrate, and it will produce other shades of red; with sodium nitrate, or common salt, it will give yellow, etc.
Alcohol is the best. Mix it with a strong solution of strontium nitrate, and it will burn with a red flame; with boracic acid or copper chlorid, and it will be green or blue; wills iron nitrate or lime nitrate, and it will produce other shades of red; with sodium nitrate, or common salt, it will give yellow, etc.
24.5.14
Punamultatehdasta laatii Pitkärannan kuparitehtaan hallitus...
Wiipurin Sanomat 162, 17.7.1888
Punamultatehdasta laatii Pitkärannan kuparitehtaan hallitus paraikaa Onkamon kylään, Kiihtelyswaaran ja Tohmajärwen rajalle. Siellä Kannusjärwen ranteilla kuuluu löytywän niin hywää punaa, että wiepi woiton kuuluisasta "ruotsin punastakin". Ja kun laitos ei tule kowin kauwas wastaisesta Karjalan radasta, sopinee siitä toiwoa pitemmän aikuista hyötyä paikkakunnalle.
Punamultatehdasta laatii Pitkärannan kuparitehtaan hallitus paraikaa Onkamon kylään, Kiihtelyswaaran ja Tohmajärwen rajalle. Siellä Kannusjärwen ranteilla kuuluu löytywän niin hywää punaa, että wiepi woiton kuuluisasta "ruotsin punastakin". Ja kun laitos ei tule kowin kauwas wastaisesta Karjalan radasta, sopinee siitä toiwoa pitemmän aikuista hyötyä paikkakunnalle.
23.5.14
Värikuuloa.
Uusi Kuvalehti 13, 15.7.1898
On tunnettu tosiasia, että moni ihminen määrättyjen sävelten yhteydessä kokee värihavaintoa, ja että sen ohessa väri jäämuuttumattomasti samaksi samalle äänelle. Englantilaisessa lääketieteellisessä aikakauskirjassa Lancet'issa kuvaa tri V. S. Colman joukon sellaisia seikkoja "värikuulosta", jotka hän jakaa kahteen ryhmään. Ensiksi löytyy eräänlainen karkeampi havainto, usein hyvin kaunis, joka seuraa määrättyjä säveliä, niinkuin esim. määrättyjä ääntiöitä, musikaalista nuottia eli erityisen soittokoneen sointia. Ilmiö näkyy tavallisesti läpinäkyvänä värillisenä kalvona tarkkaajan silmäin edessä ja on sadekaaren näköinen. Toiseen ryhmään kuuluvat ne värihavainnot, jotka syntyvät kirjaimia tahi kirjoitettuja sanoja lausuttaessa tai jo ajateltaessa, niin että kysymyksessä oleva henkilö kun jo sanan lausuu, kuvailee mielessään joka kirjaimen selvästi erivärisenä.
Ne huomiot, jotka tri Colman on tehnyt väriä kuulevissa henkilöissä, ovat saattaneet hänet arvelemaan, että ilmiön voinee lukea yhdistyshavaintoihin ja se lienee yhdenlainen kuin tunne, joka useissa ihmisissä, onnettomuustapausta nähdessä tai kerrottaessa sellaisesta, saa aikaan iholle n. k. "kanannahkan". Värisäveleet ovat hyvin määrättyjä ja laadun mukaisia samalle äänelle, eivätkä ne muutu havainnon kestäessä. Ne ovat kuitenkin tuskin kahdella ihmisellä samanlaiset. Kaksi väritettyä diagrammaa, jotka myötäseuraavat kirjoitusta, osottavat hyvin selvästi tämän suhteen. Ensimäinen diagramma näyttää ne erilaiset värivivahdukset, jotka lausutut vokaalit ovat synnyttäneet 21 henkilössä, kun taas toinen osottaa niitä värivivahduksia, joita aakkoskirjaimet ovat vaikuttaneet 7 henkilössä. Tri Colman ei ilmoita mitään, joka koskisi värihavaintoja numerojen yhteydessä.
Lienee sentähden hauskaa tietää, ottä toinen englantilainen tutkija on toimittanut tähän suuntaan kokeita eräässä pojassa, mitkä ovat jatkuneet neljän vuoden aikana. Hän voi silloin havaita, että jokaista numeroa vastasi havainto määrätystä väristä, niin että 1 oli musta, 2 valkonen, 3 keltanen, 4 punanen, 5 vihreä, 6 harmaa, 7 malvan eli katinnauriin värinen, 8 vaalean harmaa, 9 ruskea, 0 musta. Nämä väriyhdistykset olivat koko koe-ajan aivan samat.
On tunnettu tosiasia, että moni ihminen määrättyjen sävelten yhteydessä kokee värihavaintoa, ja että sen ohessa väri jäämuuttumattomasti samaksi samalle äänelle. Englantilaisessa lääketieteellisessä aikakauskirjassa Lancet'issa kuvaa tri V. S. Colman joukon sellaisia seikkoja "värikuulosta", jotka hän jakaa kahteen ryhmään. Ensiksi löytyy eräänlainen karkeampi havainto, usein hyvin kaunis, joka seuraa määrättyjä säveliä, niinkuin esim. määrättyjä ääntiöitä, musikaalista nuottia eli erityisen soittokoneen sointia. Ilmiö näkyy tavallisesti läpinäkyvänä värillisenä kalvona tarkkaajan silmäin edessä ja on sadekaaren näköinen. Toiseen ryhmään kuuluvat ne värihavainnot, jotka syntyvät kirjaimia tahi kirjoitettuja sanoja lausuttaessa tai jo ajateltaessa, niin että kysymyksessä oleva henkilö kun jo sanan lausuu, kuvailee mielessään joka kirjaimen selvästi erivärisenä.
Ne huomiot, jotka tri Colman on tehnyt väriä kuulevissa henkilöissä, ovat saattaneet hänet arvelemaan, että ilmiön voinee lukea yhdistyshavaintoihin ja se lienee yhdenlainen kuin tunne, joka useissa ihmisissä, onnettomuustapausta nähdessä tai kerrottaessa sellaisesta, saa aikaan iholle n. k. "kanannahkan". Värisäveleet ovat hyvin määrättyjä ja laadun mukaisia samalle äänelle, eivätkä ne muutu havainnon kestäessä. Ne ovat kuitenkin tuskin kahdella ihmisellä samanlaiset. Kaksi väritettyä diagrammaa, jotka myötäseuraavat kirjoitusta, osottavat hyvin selvästi tämän suhteen. Ensimäinen diagramma näyttää ne erilaiset värivivahdukset, jotka lausutut vokaalit ovat synnyttäneet 21 henkilössä, kun taas toinen osottaa niitä värivivahduksia, joita aakkoskirjaimet ovat vaikuttaneet 7 henkilössä. Tri Colman ei ilmoita mitään, joka koskisi värihavaintoja numerojen yhteydessä.
Lienee sentähden hauskaa tietää, ottä toinen englantilainen tutkija on toimittanut tähän suuntaan kokeita eräässä pojassa, mitkä ovat jatkuneet neljän vuoden aikana. Hän voi silloin havaita, että jokaista numeroa vastasi havainto määrätystä väristä, niin että 1 oli musta, 2 valkonen, 3 keltanen, 4 punanen, 5 vihreä, 6 harmaa, 7 malvan eli katinnauriin värinen, 8 vaalean harmaa, 9 ruskea, 0 musta. Nämä väriyhdistykset olivat koko koe-ajan aivan samat.
22.5.14
Hesselius: Berättelse Om Tvänne slags Torf...
Berättelse Om Tvänne slags Torf, hvaraf den ena, då han brännes, gifver en gul aska, thenlig til oljo-färg för målare: den andra gifver efter bränningen och afrökningen en hel fin och hvit aska.
Infånd af
J. Hesselius.
Kongliga Vetenskaps-Academiens Handlingar, Julius. Aug. Sept. 1750
Uti Eckers Socken här i Nerike, ½ mil ifrån Örebro, uptages en Torf-art, hvilken, då den brännes på samma sätt, son förr är år berättadt (a), gifver en öfvermåttan fin gul aska, som en Ocra. Jag har försökt at rifva denna askan på en målare-sten, och med färnissa præparera til färg, och befunnit den samma icke allenast hafva, som Målare såja, en gof corpus, utan ock göra en vacker gund-färg, hvarpå prof härhos följer, som jag låtit en Målare här i orten anstryka. Vill man nu inblanda någon svart färg i denna gula ocran, eller ej aftaga en svarta skorpan, som i afrökningen sätter sig omkring torfstycket, utan blanda alt tilsammas, så får man en god brun ocra-umbra, som man efter behag kan göra ljusare eller mörkare. Äfven ock kan man af samma torf, såsom nästan af all annor torfslag, göra en svart färg, så den brinnande torfven, som förr är berättadt, dämpes och släckes i vatten. Skulle nu denna askan finnas tjenlig til något annat nyttigare bruk, än til olje-färg, hvilket lämnas til deras ompröfvande, som denna saken bättre förstå, så är på denna Torf-arten en ymbog tilgång; ty den uptages på en mycket stor och hvid äng, och försäljes til järnverken och Bruken der omkring. Denna Torfven är eljest til utseende svart, stadig och compact, förutan de öfversta spade-tagen, som äro lättare och lösare, och göra en ljusare och flyktigare aska. Är jämväl af den beskaffanhet, at, när Torfven är igenombrunnen, ligger han väl i sin riktiga form och storlek, som då han var obränd; men är ganska lös och fluktig, såsom et skum eller fragga, så at et Torf-stycke, som obrunnit väger 3 skålpund, ej lämnar mer aska efter sig, då det är igenombränd och afrökt, än vid pass 8 lod. Deremot den andra Torf-arten, son gifver den hvita askan, hvilken är stadigare och compactare, och låter sig bättre handteras och skäras med knif, efter samma vigt, som den förra, gifver 24 a 26 lod efter afrökningen, då likväl den lösa och flyktiga röd-bruna Torf-askan har en gof Målare-Corpus, men den hvita och fastare askan aldeles ingen; och är, så mycket jag förstått, således obrukelig för Målare. Uti et och annat Torf-stycke har jag efter af bränningen och utkåönngen uti askan funnit rygg-benen af sifkar och kräfte-skal, som vid anrörandet fallit i fär och gått sönder, hvilket tyckes bevisa, at denna ängen fordom dags varit en sjö, som nu är öfveralt gräslupen, och blefven en tämlig hårdvallad äng, och kan bära både hästar och vagn.
När jag för någon tid sedan var uti Vermland, och fick således tilfälle, at bese åtskilliga slags måstar och Torf, som uptahas til Brukens nytta och Kålens besparning, fant jag, at vi Storforss-Bruki uti Kråppa Socken finnes och uptages en äfven sådan Torf-art, som vid Bredsjö-Bruk i Vestmanland, hvilken gifver en ganska fin och hvit aska, så at, när man efterser, lärer denna Torf-arten ej blifva så rar och sällsynt, utan finnas på flera orter; skulle derföre önska, at den til någon allmän nytta kunde användas. Denna Torfven är äfven som vid Bredsjö, hvitaktig, och såsom hon vore ler-blandad, då hon är vorden torr, hvilket ej kan observeras, så länge hon är rå och våt. Man kan ej eller finna några vissa lag eller streck, der denna Torfven uptages, utan ibland träffar man den hvita Torfven och ibland den mörkare, som gifver en gemen grå och obehagelig aska; dock äro bägge Torf-slagen lika nyttiga til det Bruk, til hvilket de uptagas. Hvad nu det månde vara, som gör, at askan hos det ena Torf-slaget blir hel krit-hvit, men brun eller grå-aktig hos det andra, som ligger strax derhos, lärer förmodeligen vara denna: at som all sådan Torf ej annat är, än en congeries vegetabilium, eller en hop förruttnade sjö- och vattu-växter, som finnas uti mer eller mindre myckenhet i en sumpig mark, så lärer någon särdeles slags växt, som i ymnoghet finnes på somliga ställen i måssarna, hafva den art och egenskap, at den efter förruttnelsen gifver en sådan hvit aska uti bränningen. Ty få snart et annat vegetabile, som ej hörer til det hvita slaget, infaller uti denna ljusare Torfven, hvilket klarligen kan igenkännas, emedan det ej aldeles kommit til förruttnelsen och fått en jord-art; så har den askan af den växten en hel annan färg, och ofta skämmer den hvita askan, at hon ej blir så hvit, som den eljest kunde blifva. Hvad denna Storforss-Torfven vidkommer, så kan jag berätta, at jag funnit några Torf-stycken, som gifvit en hel krit-hvit aska alt igenom, som aldeles varit obemängd med andra växter, hvilket vid Bredsjö-Torfven svårare är til finnandes. Hvad nyttan vidkommer af denna hvita askan, har jag ej annat at berätta, än vid den föra ifrån Bredsjö, och at man dermed kan polera och ränsa Silfver, Kåppar, Mässing &c. Jag har ock funnit, at när man upblandar denna askan med litet bomolja, och stryker den på en rakknifs-rem, gör hon rak-knifven så skarp och hvass, som den voro nyligen slipad.
Infånd af
J. Hesselius.
Kongliga Vetenskaps-Academiens Handlingar, Julius. Aug. Sept. 1750
Uti Eckers Socken här i Nerike, ½ mil ifrån Örebro, uptages en Torf-art, hvilken, då den brännes på samma sätt, son förr är år berättadt (a), gifver en öfvermåttan fin gul aska, som en Ocra. Jag har försökt at rifva denna askan på en målare-sten, och med färnissa præparera til färg, och befunnit den samma icke allenast hafva, som Målare såja, en gof corpus, utan ock göra en vacker gund-färg, hvarpå prof härhos följer, som jag låtit en Målare här i orten anstryka. Vill man nu inblanda någon svart färg i denna gula ocran, eller ej aftaga en svarta skorpan, som i afrökningen sätter sig omkring torfstycket, utan blanda alt tilsammas, så får man en god brun ocra-umbra, som man efter behag kan göra ljusare eller mörkare. Äfven ock kan man af samma torf, såsom nästan af all annor torfslag, göra en svart färg, så den brinnande torfven, som förr är berättadt, dämpes och släckes i vatten. Skulle nu denna askan finnas tjenlig til något annat nyttigare bruk, än til olje-färg, hvilket lämnas til deras ompröfvande, som denna saken bättre förstå, så är på denna Torf-arten en ymbog tilgång; ty den uptages på en mycket stor och hvid äng, och försäljes til järnverken och Bruken der omkring. Denna Torfven är eljest til utseende svart, stadig och compact, förutan de öfversta spade-tagen, som äro lättare och lösare, och göra en ljusare och flyktigare aska. Är jämväl af den beskaffanhet, at, när Torfven är igenombrunnen, ligger han väl i sin riktiga form och storlek, som då han var obränd; men är ganska lös och fluktig, såsom et skum eller fragga, så at et Torf-stycke, som obrunnit väger 3 skålpund, ej lämnar mer aska efter sig, då det är igenombränd och afrökt, än vid pass 8 lod. Deremot den andra Torf-arten, son gifver den hvita askan, hvilken är stadigare och compactare, och låter sig bättre handteras och skäras med knif, efter samma vigt, som den förra, gifver 24 a 26 lod efter afrökningen, då likväl den lösa och flyktiga röd-bruna Torf-askan har en gof Målare-Corpus, men den hvita och fastare askan aldeles ingen; och är, så mycket jag förstått, således obrukelig för Målare. Uti et och annat Torf-stycke har jag efter af bränningen och utkåönngen uti askan funnit rygg-benen af sifkar och kräfte-skal, som vid anrörandet fallit i fär och gått sönder, hvilket tyckes bevisa, at denna ängen fordom dags varit en sjö, som nu är öfveralt gräslupen, och blefven en tämlig hårdvallad äng, och kan bära både hästar och vagn.
När jag för någon tid sedan var uti Vermland, och fick således tilfälle, at bese åtskilliga slags måstar och Torf, som uptahas til Brukens nytta och Kålens besparning, fant jag, at vi Storforss-Bruki uti Kråppa Socken finnes och uptages en äfven sådan Torf-art, som vid Bredsjö-Bruk i Vestmanland, hvilken gifver en ganska fin och hvit aska, så at, när man efterser, lärer denna Torf-arten ej blifva så rar och sällsynt, utan finnas på flera orter; skulle derföre önska, at den til någon allmän nytta kunde användas. Denna Torfven är äfven som vid Bredsjö, hvitaktig, och såsom hon vore ler-blandad, då hon är vorden torr, hvilket ej kan observeras, så länge hon är rå och våt. Man kan ej eller finna några vissa lag eller streck, der denna Torfven uptages, utan ibland träffar man den hvita Torfven och ibland den mörkare, som gifver en gemen grå och obehagelig aska; dock äro bägge Torf-slagen lika nyttiga til det Bruk, til hvilket de uptagas. Hvad nu det månde vara, som gör, at askan hos det ena Torf-slaget blir hel krit-hvit, men brun eller grå-aktig hos det andra, som ligger strax derhos, lärer förmodeligen vara denna: at som all sådan Torf ej annat är, än en congeries vegetabilium, eller en hop förruttnade sjö- och vattu-växter, som finnas uti mer eller mindre myckenhet i en sumpig mark, så lärer någon särdeles slags växt, som i ymnoghet finnes på somliga ställen i måssarna, hafva den art och egenskap, at den efter förruttnelsen gifver en sådan hvit aska uti bränningen. Ty få snart et annat vegetabile, som ej hörer til det hvita slaget, infaller uti denna ljusare Torfven, hvilket klarligen kan igenkännas, emedan det ej aldeles kommit til förruttnelsen och fått en jord-art; så har den askan af den växten en hel annan färg, och ofta skämmer den hvita askan, at hon ej blir så hvit, som den eljest kunde blifva. Hvad denna Storforss-Torfven vidkommer, så kan jag berätta, at jag funnit några Torf-stycken, som gifvit en hel krit-hvit aska alt igenom, som aldeles varit obemängd med andra växter, hvilket vid Bredsjö-Torfven svårare är til finnandes. Hvad nyttan vidkommer af denna hvita askan, har jag ej annat at berätta, än vid den föra ifrån Bredsjö, och at man dermed kan polera och ränsa Silfver, Kåppar, Mässing &c. Jag har ock funnit, at när man upblandar denna askan med litet bomolja, och stryker den på en rakknifs-rem, gör hon rak-knifven så skarp och hvass, som den voro nyligen slipad.
21.5.14
Lichens
Harper's new monthly magazine 7 / 1857
Lichens are a race of tiny plants but little known to the world, and yet possessed of a beauty by no means inferior to that of more gorgeous flowers or loftier trees. Man is but too apt to admire the boundless wealth and beauty of our great mother, Nature, only where gigantic proportions arrest his attention, or when the storm of enraged elements makes him aware of his own insignificance. Surely his head was not set on high that he might despise low things! But to see the beauties with which every corner and crevice is decked, to read the lessons conveyed in Nature's subtlest works, more than the eye is required. We must be willing and able to listen to every beetle's lowly hum, to greet every flower by the wayside as it looks up to us and to heaven, and to question every stone, every pebble. If we this look upon the tiny lichens around us, we will here also soon learn, by the aid of the microscope, that even in the smallest proportions
"not a beauty blows,
And not an opening blossom breathes in vain."
Few only, it is true, are seen by the naked eye as they cover a stone with their warm mantle or "deck the rough castle's rifted tower." No old decaying rock, no crumbling rain, and no ancient forest-chapel is without its forest of tiny lichens and mosses, that have settled down in every cleft and crevice, wherever the rain has left a grain of soil or a shadow of moisture. It is these green or yhellow little plants that give to rock, ruin, and chapel their venerable appearance. They enliven the monotonous coloring of stones, and mark, as it were, the footprints of Time, and the traces of organic life upon the apparently lifeless masses. The stone thus bevomes a very museum of varied productions, and the tiny plants connecting him, immovable and unfeeling as he appears, with their own merry kingdom, thus carry him into the great, joyous circle of living nature.
The strange and inexplicable beauty of simple walls and angular rocks is mainly due to these lichens, who, together with their brethren, the mosses, present an ever fresh and ever declining but never expiring life, and thus fill the heart of man, he knows not how, with sweet hope and tender solace.
They are the most modest children of Nature. Even when they appear in groups and in larger masses, they seem to be, at first sight, but stains and unsightly excrescences. We are, perhaps, most familiar with those that assume a bright orange color on the trunks of old trees, and these are ever seen on that side which is most exposed to warm and moist currents of air, or where a hawthorn "with moss and lichen gray, fies of old age." If we examine these strange, fastidious spots more closely, we find that they consist of a very peculiar growth, which presses closely upon the rough bark. Now it is so interlaced and interwoven with the latter that it can hardly be severed from tree or rock, and then again it clings to it by means of a thousand diminutive year of her rooths, which hold to their resting-place with amazing tenacity. From the roundish, well-edged leaflets, which look as if they were grizzled and wrinkled by premature age, there rise numbers of tiny, delicate plates of similar color. Such is the most common of all the wall-lichens (Parmelia parietina), as seen in Figure 1, which we find in all climes and all zones, though it is said that the humble little plants prefer of all others the bark of Italian poplars. From afar already its bright yellow color discloses the stranger, and shows us at once the higher rank which lichens claim over fungi in the great kingdom of plants. For they possess - the first among the lower orders - the distinguishing mark of true vegetables, the chlorophyle or green color, although as yet but in very minute quantities. Hence also their common use for the purpose of dyeing. Of old, already Scotch minstrels tells us that, "like the Feldelsen of the Saxons", the usual dress of the fairies was green, though on moors they have been sometimes observed in heath-brown or in weeds dyed with stoneraw or lichen, for
"About mill-dams and green brac-faces
Both elrich elfes and brownies stayed,
And green-gown'd fairies danced and played."
- Cleland
Now they serve mainly the poorer classes of Northern Europe to dye their stockings and nightcaps an orange-brown color, or merry children to stain with their bright hues their eggs at Easter. The golden-yellow lichen, which we find on all roofs and on many an ancient tree, serves also as a dye-stuff to the industrious peasant. The Canary Isles send annually more than 3000 cwt. of brilliant ponceau-red Orseille to Europe; it appears afterward as Lacmus in various branches of industry. Sweden sends whole ship-loads of her strange but most useful Lecanora; and the coasts of England, as well as those of the Mediterranean, furnish richly-tinted Roccellæ (Figure 2) and Variolaria, which the painters employ in painting walls blue, while the busy housewife "blues" thus her linen, and the chemist relies upon it as an unfailing test in his science.
Other varieties of the same wall-lichen assume at first a beautiful circular form, resembling, in outline and shape, the fairest rose (Figure 3); and of these it has been said, with qunint but truthful words:
"Careless of thy neighborhood,
Thou dest show thy pleasant face
On the moor and in the wood,
In the lane - there is no place,
Howsoever mean it be,
But 'tis good enought for thee;"
for there are, in reality, but few surfaces long exposed to wind and weather which are not soon protected by the warm cover of these lichens. Our roofs and our fences, the trunk of a tree, and the rock in the moors, the earth-capped dyke, and the sterile sea-bank - in fact, all places but sparingly supplied with moisture, but freely exposed to air and light, are clad in ever-varying colors by these beautiful children of Nature. The far-famed Cathedral of Munster may be truly said to be gilded by these tiny lichens. Nor must we follow the vulgar error, in considering them all as parasites that live on the labor and the very life's-blood of other plants. These serve them merelly as a firm foundation, and their true food they derive from the vatery vapors in the air, from the blessed rain, and frequent dews.
While in some varieties broad leaves cover the surface, and here and there only little deep dishes arise, full of precious though almost invisible seed, others present most tiny and withered leaves, but expand their seed-bearing vessels to larger size and most graceful forms. They abound already in the temperate zone, and furnish large masses of turf; but they increase in number as they approach the inhospitable North, until they finally become the sole representative there of the vegetable kingdom. Bearing on high their elegant goblets, from which they derive their name (Cledonia pyxidata), as in Figure 4, they appear to the naked eye like dwarfish shrubs, or, if we look at them closely, like whitish-gray corals with most diminutive branches. The little cps or goblets are open at the top, and upon the edge there sit, in a circle around, the prettiest little beads of handsome brown or scarlet. Many a fair wreath is woven of these so-called mosses, and sold in the great cities of Europe, and few handsomer ornaments can be found in the fiar kingdom of Flora.
Very different appear, at first sight, the long, venerable gray-beards that hang from the lofty branches of ancient firs and spruces, or from the still more imposing hoary-headed cypresses of our South. Nothing can exceed the picturesque air which they give to the old giants of forest as they now dance wildly in the summer breeze around the grand tree that has withstood there the storms of uncounted ages, and now hang silent and solemn from the branches of the talles of all whom the lightning of heaven has shattered and broken. As the pale light of the moon falls upon their vague, floating outline, weird, woeful fancies enter the mind, and a thousand spectres and spirits are seen hovering under the ghastly garlands. These also are but lichens of larger size; and as their tiny, thread-like stems and branches are too feeble to stand, they hang thus, in apparently listless despair, from their hight, airy home.
A smaller sister, the common Beard Lichen (Usnea barbata), as seen in Figure 5, is found in all forests, especially where evergreens have the majority, and most abundantly in mountainous regions. This, with some other varieties of lichens, constitute the "idle moss" of Shak[e]speare; as in fact, nothing is more commong among our poets than to mingle lichens and mosses without distinction. Thus Southey also says it is
"Not undelightful now to roam
The wild heath sparkling on the sight;
Not undelightful now to pace
The forest's ample rounds;
And see the spangled branches shine,
And mark the moss of many a hue,
That varies the old tree's brown bark,
Or o'er the gray stone spreads."
Stranger still are those children of this much-despised family, that look little better than a mere crust - now thin, like the merest dash of green color, and now reaching a more respectable thickness. They also cover rocks and trees, though rarely the bare earth, and adorn them with their quaint outlines and bright yellow color. One of these simplest of lichens is not unlike a map of German principalities, and hence its name of Geographical Lichen (Lecidea geographica). It is this tiny plant (Figure 6) which Alexander Von Humboldt has made so interesting by discovering it at a height of 18,096 feet, the last child of the vegetable kingdom at that unsurpassed elevation, close to the top of Chimborazo. For as the algæ descend to a depth in the vast ocean of which we can form as yet but a vague and uncertain idea, so the tiny lichens ascend to regions where all other life has long since ceased to exist. Only ten feet below the ever-pure peak of the Jungfrau, and close to the eternal snows of Mont Blanc, there appear still large numbers of small but vigorous lichens. They alone are enabled - we know not yet for what great purpose - to bear the almost incredible rarification of air at such a tremendous height, as the algæ down in the deep sea thrive and prosper under a pressure of 375 atmospheres! And how closely they cling to the hard stone they hold in such loving embrace! As if Nature had varnished over the rough sides of her neglected children, these lichens can not be loosened from their home by the most careful efforts. The kife does not succeed in detaching them, or at least they perish in the attempt, and are seattered about as shapeless powder. The chisel itself must come to our aid, and cut off a chip of the stone to enable us to bring the tiny plant under the microscope.
Unfortunately, however, the substance of which these little plants consist is so dense and solid that even the diminutive walls of their tiny cells seem to defy the power of the microscope. Only extremely thin layers can well be examined, and then they reveal to us the long-unsuspected fact, that their apparently most simple form, whether it be like a shrub or a beard, a mere crust or a many-branched tree, always consists of three distinct layers. THe middle part is ever found to contain large globular cells of greenish color, while the outer and inner layers consist of lengthened cells, which often assume the form of long threads or tiny branches. The tender filaments, of most varied and often very beautiful patterns, penetrate the bark upon which such lichens grow, and soon intereweave with each other in a manner resembling a closely-knit net-work. Their spores, which here also replace the seed-grains of higher plants, grow in long, club-shaped branches, in which they lie closely packed in two rows. These quaint store-houses at last open at the end, and send forth a vast number of diminutive grains, that look for all the world like stains or tiny dots on the ligter surface. Under the microscope, however, they assume truly wondrous shapes, and are seen now as round or semi-circular buttons, and now as flat, shield-shaped discs; at one time they look like tiny cups and saucers with upturned edges, at another like long hollow tubes. Some are said even to resemble Arabic writing with amazing fidelity.
In its first childhood the fruit of lichens is always found in the shape of a well-closed globule, which contains as its kernel a curious contrivance for the production of sporules, the so-called thalamium. With manyh lichens it retains this form until the spores are fully matured, and then it either bursts suddenly asunder, or it permits them to escape through a tiny opening at the end. With other lichens, however, the young fruit opens very soon, and spreads out into the form of a plate or shield, over the upper side of which is stretched the thalamium (Figure 7). Such is the fruit of the common cup-lichen, of which a small part is seen in Figure 8, moderately magnified, while in Figure 9 a single spore is presented eight hundred times larger than in reality, consisting of two distinct cells in their common home, and containing tinydrops of oil in their inner chambers. Very few lichens, however, have as yet been discovered which bear real fruit of this kind. It seems as if they could not mature except under peculiarly favorable circumstances, and their fruits do not even appear but at an extremely old age. The spores, moreover, grow with surprising slowness, and form thus a strange, striking contrast with the same productions in fungi. It is, therefore, but rarely that we can meet with fruit-bearing lichens; and were it not for the wondrous wisdom displayed in all the procinces of this great, though often invisible kingdom, these humble plants would appear but little secured against utter extinction.
But lichens also, like mosses and algæ, have still another method of increasing their numbers. Even the naked eye can see under the carefully-raised upper layer a slight green tissue, which the microscope shows us to consist of a large mass of diminutive globular cells. These have been called Conidia, because they also serve to produce germs when detached from the mother plant. After a while - we know not exactly at what period of their existence - they make their way through the upper layer, and soon change into new individuals, of the same kind as their parents.
Hardy and long-lived as all lichens are, they find in these qualities also a better protection than even the uncounted millions of sporules afford to their humbler brethen, the fungi. Their cells, as we mentioned, are of strong, stour fabric, and possess, moreover, an astounding faculty of reviving after a long and deep slumber. Many love to live upon a soil but little adapted to retain moisture; others, like the Lazzaroni of Naples, will not work even to live. Carelessly and listlessly they lie in the bright sunshine, and implore with Stoic patience, by their miserable appearance, the pity of passing clouds. In these times of want and drought they shrink and shrivel until nothing seems farther from them than life. Pale and rigid, they are the very images of desolation, and crumble under the hand into impalpable dust. Yet no sooner has an early dew or a soft rain - nay, even a faint mist - merely touched their unsightly form, than they begin drinking in moisture with amusing avidity, and, lo and behold! are many minutes passed, they expand and increase, until, as if by the touch of a magic wand, they have recovered their fresh, joyful color and youthful vigor. Thus they would hardly appear the same plants in their days of dryness and after a rain. Even the common lichens that grow in our orchards look ordinarily as if dressed in sad colored livery, because their had, tough skin lies close toth e bark of the trees, and thus assumes the grayish-brown hues of the latter. But as soon as moisture gladdens their little leaves, they swell and soften; they become now transparent, and suffer the pretty green cells in their interior to shine through the outer membrane. Others, again, who live on lofty mountain heights, or on sandy heaths, in the Steppes of the Kirghise, or on the plains of the East, are not seen at all during the dry season. With the first warm rain, however, they rise and swell of a sudden, so that the credulous children of those regions fancy the mysterious plants, which now cover the ground to the height of several inches, have miraculously fallen from the skies. True Proletarians of the vegetable kingdom, they care not for the future, but live only in the enjoyment of the present, and providing not, as most other plants do, for the dyas of want, they must needs spend a large part of their life in silent slumber. All the more they seem to rejoice in their brief time of enjoyment. How they abound and luxuriate in the tropical regions during all winter! Then is their time to thrive and to prosper; and then they display all the wondrous beauty with which even their humbler races were endowed by an all-bountiful Maker. Thus they pass, in ever-changing fate, like man himself, from darkness to light, from rest to activity, and often reach an amazing old age. Some of the crust lichens that grow upon rocks, it is believed, have alternated in this manner, between life and death, during more than a thousand years; and yet they are ever ready still, under a gentle shower, to unfold their graceful leaves, and to blossom anew in brilliant green colors.
Lichens are, moreover, very far from being idle intruders upon the province of others, nor even mere ornaments woven into the bright carpet that covers our earth. Already humbler animals subsist upon these tiny plants. There is, among others, an odd kind of catepillar, who assumes the greenish garb of lichens, and marks it with black spots and stripes, until he so closely resembles the bed on which he rests, that only most careful research can discover the strange intruder. Birds, also, and especially humming birds, know well the art to cover their nests so skillfully all around with tender lichens, that only the practiced eye remains undeceived.
The well-known Reindeer Moss (Cladonia rangiferina, as seen in Figure 10, sustains for months the life of a whole noble race of animals, without whom a large portion of our globe would be but a desert, unfit to be the abode of man. When long, merciless winter has covered all the wide waste regions with his mournful pall, and the blood-red disk of the sun hardly dares to show itself above the horizon, life seems extinct, and death alone to reign there supreme. As far as the eye can reach, nothing is seen but the bare, blank plain, without a tree, a plant, or an herb. Far down in the lowest dens the summer sun has thawed the frozen ground for a few inches, but on the sides and slopes of gentler elevation nothing but ice and snow is apparently found; yet here it is that the heaven-implanted instinct of the sagacious reindeer leads them to dig with powerful hoof and broad-branching antlers, in order to find there, deep under the snow, their long-prepared food. Thus they live, for the larger part of the year, on the sall, simple plants, and eat the tender, whitis-gray leaves with the same relish with which the goat browses on the rich, fragnant grasses of Alpine meadows.
For all lichens are amply endowed with starch; and with this not only most of the cells are filled, but even the walls themselves consist of nutritious starch. Hence the peculiar power of the Iceland Moss (Cetraria Islandica, Figure 11. A greenish-brown, almost unsigtly growth, but sligtly attached to its early home, the low grounds of northern regions, and bearing almost invisible fruit, it is still the great comfort of many a poor sufferer, the help of the ablest physician. Even the common wall lichen above mentioned proved a friend to man in times of need, and when least expected. During the great wars of Napoleon, when the whole Continent was under embargo, and the almost indispensable quinine could not be imported into Germany, chemists and druggists remembered the peculiar chemical nature of these lichens, and drew from them their ample stores of medicinal bitter. Physicians soon adopted it generally, and prescribed it as an admirable substitute for the more costly bark of America. From their wealth in starch comes also the nutritious character of the far-famed swallow-nests of Chinese islands, paid by their weigth in gold, which consist mainly of tiny lichens.
But these humble and little-known plants serve man not merely to tickle a fastidious palate or to soothe his suffering in the hour of sickness; they actually support him in times of need. A leather-like lichen grows largely in the limestone mountains of Northern Asia, and serves in times of famine, at least, as food to the roving Tartars. In the polar regions of Europe similar lichens are carefully soaked and boileddown to free them of their original bitterness, and then cooked with milk or baked into bread. Scanty lichens of this kind, called Tripe de Roche, which had to be dug out from under sheltering loads of snow, were, not for days but for whole months, the sole food of the unfortunate Franklin and his companions.Surely such usefulness ought not to be ungratefully ignored. We are all well aware that thousands of Guarana Indians depend upo nthe Mauritius palm for their food and drink, their clothing and dwelling; that the gentle children of the South Sea Islands are in like manner supported by the cocoa palm; and the Hindoo, who lives on vegetables only, by his banana. The dweller in the desert points proudl to the grateful date-tree as the noblest among plants, and honors it with the most flattering title oft he "Camel of Plants." But how few of us ever think of the humble, microscopic lichen as deserving a place by the side of the nboble palm and the ancient banana among the benefactors of mankind!
Lichens are a race of tiny plants but little known to the world, and yet possessed of a beauty by no means inferior to that of more gorgeous flowers or loftier trees. Man is but too apt to admire the boundless wealth and beauty of our great mother, Nature, only where gigantic proportions arrest his attention, or when the storm of enraged elements makes him aware of his own insignificance. Surely his head was not set on high that he might despise low things! But to see the beauties with which every corner and crevice is decked, to read the lessons conveyed in Nature's subtlest works, more than the eye is required. We must be willing and able to listen to every beetle's lowly hum, to greet every flower by the wayside as it looks up to us and to heaven, and to question every stone, every pebble. If we this look upon the tiny lichens around us, we will here also soon learn, by the aid of the microscope, that even in the smallest proportions
"not a beauty blows,
And not an opening blossom breathes in vain."
Few only, it is true, are seen by the naked eye as they cover a stone with their warm mantle or "deck the rough castle's rifted tower." No old decaying rock, no crumbling rain, and no ancient forest-chapel is without its forest of tiny lichens and mosses, that have settled down in every cleft and crevice, wherever the rain has left a grain of soil or a shadow of moisture. It is these green or yhellow little plants that give to rock, ruin, and chapel their venerable appearance. They enliven the monotonous coloring of stones, and mark, as it were, the footprints of Time, and the traces of organic life upon the apparently lifeless masses. The stone thus bevomes a very museum of varied productions, and the tiny plants connecting him, immovable and unfeeling as he appears, with their own merry kingdom, thus carry him into the great, joyous circle of living nature.
The strange and inexplicable beauty of simple walls and angular rocks is mainly due to these lichens, who, together with their brethren, the mosses, present an ever fresh and ever declining but never expiring life, and thus fill the heart of man, he knows not how, with sweet hope and tender solace.
They are the most modest children of Nature. Even when they appear in groups and in larger masses, they seem to be, at first sight, but stains and unsightly excrescences. We are, perhaps, most familiar with those that assume a bright orange color on the trunks of old trees, and these are ever seen on that side which is most exposed to warm and moist currents of air, or where a hawthorn "with moss and lichen gray, fies of old age." If we examine these strange, fastidious spots more closely, we find that they consist of a very peculiar growth, which presses closely upon the rough bark. Now it is so interlaced and interwoven with the latter that it can hardly be severed from tree or rock, and then again it clings to it by means of a thousand diminutive year of her rooths, which hold to their resting-place with amazing tenacity. From the roundish, well-edged leaflets, which look as if they were grizzled and wrinkled by premature age, there rise numbers of tiny, delicate plates of similar color. Such is the most common of all the wall-lichens (Parmelia parietina), as seen in Figure 1, which we find in all climes and all zones, though it is said that the humble little plants prefer of all others the bark of Italian poplars. From afar already its bright yellow color discloses the stranger, and shows us at once the higher rank which lichens claim over fungi in the great kingdom of plants. For they possess - the first among the lower orders - the distinguishing mark of true vegetables, the chlorophyle or green color, although as yet but in very minute quantities. Hence also their common use for the purpose of dyeing. Of old, already Scotch minstrels tells us that, "like the Feldelsen of the Saxons", the usual dress of the fairies was green, though on moors they have been sometimes observed in heath-brown or in weeds dyed with stoneraw or lichen, for
"About mill-dams and green brac-faces
Both elrich elfes and brownies stayed,
And green-gown'd fairies danced and played."
- Cleland
Now they serve mainly the poorer classes of Northern Europe to dye their stockings and nightcaps an orange-brown color, or merry children to stain with their bright hues their eggs at Easter. The golden-yellow lichen, which we find on all roofs and on many an ancient tree, serves also as a dye-stuff to the industrious peasant. The Canary Isles send annually more than 3000 cwt. of brilliant ponceau-red Orseille to Europe; it appears afterward as Lacmus in various branches of industry. Sweden sends whole ship-loads of her strange but most useful Lecanora; and the coasts of England, as well as those of the Mediterranean, furnish richly-tinted Roccellæ (Figure 2) and Variolaria, which the painters employ in painting walls blue, while the busy housewife "blues" thus her linen, and the chemist relies upon it as an unfailing test in his science.
Other varieties of the same wall-lichen assume at first a beautiful circular form, resembling, in outline and shape, the fairest rose (Figure 3); and of these it has been said, with qunint but truthful words:
"Careless of thy neighborhood,
Thou dest show thy pleasant face
On the moor and in the wood,
In the lane - there is no place,
Howsoever mean it be,
But 'tis good enought for thee;"
for there are, in reality, but few surfaces long exposed to wind and weather which are not soon protected by the warm cover of these lichens. Our roofs and our fences, the trunk of a tree, and the rock in the moors, the earth-capped dyke, and the sterile sea-bank - in fact, all places but sparingly supplied with moisture, but freely exposed to air and light, are clad in ever-varying colors by these beautiful children of Nature. The far-famed Cathedral of Munster may be truly said to be gilded by these tiny lichens. Nor must we follow the vulgar error, in considering them all as parasites that live on the labor and the very life's-blood of other plants. These serve them merelly as a firm foundation, and their true food they derive from the vatery vapors in the air, from the blessed rain, and frequent dews.
While in some varieties broad leaves cover the surface, and here and there only little deep dishes arise, full of precious though almost invisible seed, others present most tiny and withered leaves, but expand their seed-bearing vessels to larger size and most graceful forms. They abound already in the temperate zone, and furnish large masses of turf; but they increase in number as they approach the inhospitable North, until they finally become the sole representative there of the vegetable kingdom. Bearing on high their elegant goblets, from which they derive their name (Cledonia pyxidata), as in Figure 4, they appear to the naked eye like dwarfish shrubs, or, if we look at them closely, like whitish-gray corals with most diminutive branches. The little cps or goblets are open at the top, and upon the edge there sit, in a circle around, the prettiest little beads of handsome brown or scarlet. Many a fair wreath is woven of these so-called mosses, and sold in the great cities of Europe, and few handsomer ornaments can be found in the fiar kingdom of Flora.
Very different appear, at first sight, the long, venerable gray-beards that hang from the lofty branches of ancient firs and spruces, or from the still more imposing hoary-headed cypresses of our South. Nothing can exceed the picturesque air which they give to the old giants of forest as they now dance wildly in the summer breeze around the grand tree that has withstood there the storms of uncounted ages, and now hang silent and solemn from the branches of the talles of all whom the lightning of heaven has shattered and broken. As the pale light of the moon falls upon their vague, floating outline, weird, woeful fancies enter the mind, and a thousand spectres and spirits are seen hovering under the ghastly garlands. These also are but lichens of larger size; and as their tiny, thread-like stems and branches are too feeble to stand, they hang thus, in apparently listless despair, from their hight, airy home.
A smaller sister, the common Beard Lichen (Usnea barbata), as seen in Figure 5, is found in all forests, especially where evergreens have the majority, and most abundantly in mountainous regions. This, with some other varieties of lichens, constitute the "idle moss" of Shak[e]speare; as in fact, nothing is more commong among our poets than to mingle lichens and mosses without distinction. Thus Southey also says it is
"Not undelightful now to roam
The wild heath sparkling on the sight;
Not undelightful now to pace
The forest's ample rounds;
And see the spangled branches shine,
And mark the moss of many a hue,
That varies the old tree's brown bark,
Or o'er the gray stone spreads."
Stranger still are those children of this much-despised family, that look little better than a mere crust - now thin, like the merest dash of green color, and now reaching a more respectable thickness. They also cover rocks and trees, though rarely the bare earth, and adorn them with their quaint outlines and bright yellow color. One of these simplest of lichens is not unlike a map of German principalities, and hence its name of Geographical Lichen (Lecidea geographica). It is this tiny plant (Figure 6) which Alexander Von Humboldt has made so interesting by discovering it at a height of 18,096 feet, the last child of the vegetable kingdom at that unsurpassed elevation, close to the top of Chimborazo. For as the algæ descend to a depth in the vast ocean of which we can form as yet but a vague and uncertain idea, so the tiny lichens ascend to regions where all other life has long since ceased to exist. Only ten feet below the ever-pure peak of the Jungfrau, and close to the eternal snows of Mont Blanc, there appear still large numbers of small but vigorous lichens. They alone are enabled - we know not yet for what great purpose - to bear the almost incredible rarification of air at such a tremendous height, as the algæ down in the deep sea thrive and prosper under a pressure of 375 atmospheres! And how closely they cling to the hard stone they hold in such loving embrace! As if Nature had varnished over the rough sides of her neglected children, these lichens can not be loosened from their home by the most careful efforts. The kife does not succeed in detaching them, or at least they perish in the attempt, and are seattered about as shapeless powder. The chisel itself must come to our aid, and cut off a chip of the stone to enable us to bring the tiny plant under the microscope.
Unfortunately, however, the substance of which these little plants consist is so dense and solid that even the diminutive walls of their tiny cells seem to defy the power of the microscope. Only extremely thin layers can well be examined, and then they reveal to us the long-unsuspected fact, that their apparently most simple form, whether it be like a shrub or a beard, a mere crust or a many-branched tree, always consists of three distinct layers. THe middle part is ever found to contain large globular cells of greenish color, while the outer and inner layers consist of lengthened cells, which often assume the form of long threads or tiny branches. The tender filaments, of most varied and often very beautiful patterns, penetrate the bark upon which such lichens grow, and soon intereweave with each other in a manner resembling a closely-knit net-work. Their spores, which here also replace the seed-grains of higher plants, grow in long, club-shaped branches, in which they lie closely packed in two rows. These quaint store-houses at last open at the end, and send forth a vast number of diminutive grains, that look for all the world like stains or tiny dots on the ligter surface. Under the microscope, however, they assume truly wondrous shapes, and are seen now as round or semi-circular buttons, and now as flat, shield-shaped discs; at one time they look like tiny cups and saucers with upturned edges, at another like long hollow tubes. Some are said even to resemble Arabic writing with amazing fidelity.
In its first childhood the fruit of lichens is always found in the shape of a well-closed globule, which contains as its kernel a curious contrivance for the production of sporules, the so-called thalamium. With manyh lichens it retains this form until the spores are fully matured, and then it either bursts suddenly asunder, or it permits them to escape through a tiny opening at the end. With other lichens, however, the young fruit opens very soon, and spreads out into the form of a plate or shield, over the upper side of which is stretched the thalamium (Figure 7). Such is the fruit of the common cup-lichen, of which a small part is seen in Figure 8, moderately magnified, while in Figure 9 a single spore is presented eight hundred times larger than in reality, consisting of two distinct cells in their common home, and containing tinydrops of oil in their inner chambers. Very few lichens, however, have as yet been discovered which bear real fruit of this kind. It seems as if they could not mature except under peculiarly favorable circumstances, and their fruits do not even appear but at an extremely old age. The spores, moreover, grow with surprising slowness, and form thus a strange, striking contrast with the same productions in fungi. It is, therefore, but rarely that we can meet with fruit-bearing lichens; and were it not for the wondrous wisdom displayed in all the procinces of this great, though often invisible kingdom, these humble plants would appear but little secured against utter extinction.
But lichens also, like mosses and algæ, have still another method of increasing their numbers. Even the naked eye can see under the carefully-raised upper layer a slight green tissue, which the microscope shows us to consist of a large mass of diminutive globular cells. These have been called Conidia, because they also serve to produce germs when detached from the mother plant. After a while - we know not exactly at what period of their existence - they make their way through the upper layer, and soon change into new individuals, of the same kind as their parents.
Hardy and long-lived as all lichens are, they find in these qualities also a better protection than even the uncounted millions of sporules afford to their humbler brethen, the fungi. Their cells, as we mentioned, are of strong, stour fabric, and possess, moreover, an astounding faculty of reviving after a long and deep slumber. Many love to live upon a soil but little adapted to retain moisture; others, like the Lazzaroni of Naples, will not work even to live. Carelessly and listlessly they lie in the bright sunshine, and implore with Stoic patience, by their miserable appearance, the pity of passing clouds. In these times of want and drought they shrink and shrivel until nothing seems farther from them than life. Pale and rigid, they are the very images of desolation, and crumble under the hand into impalpable dust. Yet no sooner has an early dew or a soft rain - nay, even a faint mist - merely touched their unsightly form, than they begin drinking in moisture with amusing avidity, and, lo and behold! are many minutes passed, they expand and increase, until, as if by the touch of a magic wand, they have recovered their fresh, joyful color and youthful vigor. Thus they would hardly appear the same plants in their days of dryness and after a rain. Even the common lichens that grow in our orchards look ordinarily as if dressed in sad colored livery, because their had, tough skin lies close toth e bark of the trees, and thus assumes the grayish-brown hues of the latter. But as soon as moisture gladdens their little leaves, they swell and soften; they become now transparent, and suffer the pretty green cells in their interior to shine through the outer membrane. Others, again, who live on lofty mountain heights, or on sandy heaths, in the Steppes of the Kirghise, or on the plains of the East, are not seen at all during the dry season. With the first warm rain, however, they rise and swell of a sudden, so that the credulous children of those regions fancy the mysterious plants, which now cover the ground to the height of several inches, have miraculously fallen from the skies. True Proletarians of the vegetable kingdom, they care not for the future, but live only in the enjoyment of the present, and providing not, as most other plants do, for the dyas of want, they must needs spend a large part of their life in silent slumber. All the more they seem to rejoice in their brief time of enjoyment. How they abound and luxuriate in the tropical regions during all winter! Then is their time to thrive and to prosper; and then they display all the wondrous beauty with which even their humbler races were endowed by an all-bountiful Maker. Thus they pass, in ever-changing fate, like man himself, from darkness to light, from rest to activity, and often reach an amazing old age. Some of the crust lichens that grow upon rocks, it is believed, have alternated in this manner, between life and death, during more than a thousand years; and yet they are ever ready still, under a gentle shower, to unfold their graceful leaves, and to blossom anew in brilliant green colors.
Lichens are, moreover, very far from being idle intruders upon the province of others, nor even mere ornaments woven into the bright carpet that covers our earth. Already humbler animals subsist upon these tiny plants. There is, among others, an odd kind of catepillar, who assumes the greenish garb of lichens, and marks it with black spots and stripes, until he so closely resembles the bed on which he rests, that only most careful research can discover the strange intruder. Birds, also, and especially humming birds, know well the art to cover their nests so skillfully all around with tender lichens, that only the practiced eye remains undeceived.
The well-known Reindeer Moss (Cladonia rangiferina, as seen in Figure 10, sustains for months the life of a whole noble race of animals, without whom a large portion of our globe would be but a desert, unfit to be the abode of man. When long, merciless winter has covered all the wide waste regions with his mournful pall, and the blood-red disk of the sun hardly dares to show itself above the horizon, life seems extinct, and death alone to reign there supreme. As far as the eye can reach, nothing is seen but the bare, blank plain, without a tree, a plant, or an herb. Far down in the lowest dens the summer sun has thawed the frozen ground for a few inches, but on the sides and slopes of gentler elevation nothing but ice and snow is apparently found; yet here it is that the heaven-implanted instinct of the sagacious reindeer leads them to dig with powerful hoof and broad-branching antlers, in order to find there, deep under the snow, their long-prepared food. Thus they live, for the larger part of the year, on the sall, simple plants, and eat the tender, whitis-gray leaves with the same relish with which the goat browses on the rich, fragnant grasses of Alpine meadows.
For all lichens are amply endowed with starch; and with this not only most of the cells are filled, but even the walls themselves consist of nutritious starch. Hence the peculiar power of the Iceland Moss (Cetraria Islandica, Figure 11. A greenish-brown, almost unsigtly growth, but sligtly attached to its early home, the low grounds of northern regions, and bearing almost invisible fruit, it is still the great comfort of many a poor sufferer, the help of the ablest physician. Even the common wall lichen above mentioned proved a friend to man in times of need, and when least expected. During the great wars of Napoleon, when the whole Continent was under embargo, and the almost indispensable quinine could not be imported into Germany, chemists and druggists remembered the peculiar chemical nature of these lichens, and drew from them their ample stores of medicinal bitter. Physicians soon adopted it generally, and prescribed it as an admirable substitute for the more costly bark of America. From their wealth in starch comes also the nutritious character of the far-famed swallow-nests of Chinese islands, paid by their weigth in gold, which consist mainly of tiny lichens.
But these humble and little-known plants serve man not merely to tickle a fastidious palate or to soothe his suffering in the hour of sickness; they actually support him in times of need. A leather-like lichen grows largely in the limestone mountains of Northern Asia, and serves in times of famine, at least, as food to the roving Tartars. In the polar regions of Europe similar lichens are carefully soaked and boileddown to free them of their original bitterness, and then cooked with milk or baked into bread. Scanty lichens of this kind, called Tripe de Roche, which had to be dug out from under sheltering loads of snow, were, not for days but for whole months, the sole food of the unfortunate Franklin and his companions.Surely such usefulness ought not to be ungratefully ignored. We are all well aware that thousands of Guarana Indians depend upo nthe Mauritius palm for their food and drink, their clothing and dwelling; that the gentle children of the South Sea Islands are in like manner supported by the cocoa palm; and the Hindoo, who lives on vegetables only, by his banana. The dweller in the desert points proudl to the grateful date-tree as the noblest among plants, and honors it with the most flattering title oft he "Camel of Plants." But how few of us ever think of the humble, microscopic lichen as deserving a place by the side of the nboble palm and the ancient banana among the benefactors of mankind!
20.5.14
Färgämnen från tjära. En ny industri, grundad på den moderna kemin, af J. J. C
Litterär tidskrift utgifven i Helsingfors 9, 15.9.1864
*Ordet är numera infördtidet högre skriftspråket af Helsingfors Tidningar; se dess ledande artikel i n:o 141 för innevarande år om E. Beauvois' nyaste arbete. Tjära - ja det är en ganska ful och obehaglig vara; och stenkolstjäran är kanske ännu fulare och obehagligare än den bruna, sirapstjocka, föga välluktande "'smörja",* som i vårt land fabriceras! Men varan är ju en aktningsvärd vara och har dessutom ganska högt värde. Den är oundgänglig vid skeppsbyggen och en hel hop andra nyttiga företag; den utgör ju en af våra vigtigaste exportartiklar, och enhvar känner huru mycket man äflals att anlägga tjärugnar öfverallt i landet. Ja den har, denna vara, tillochmed redan i många år alldeles direkt tjenat den högsta bildningen hos oss, i det den mycket omskrifna "tjäruskatten" i icke obetydlig mån bidragit till vårt Universitets förkofran och framgång. Således, all respekt för tjäran ! - Men nog finnes det ju en hel mängd respektabla och nyltigaprodukter, hvilka derföre ej äro behagliga och dem man ej eljest har någon lust att komma i alltför nära beröring med, och som man i sällskaper af god ton ej tycker särdeles om. Icke anses till exempel en med beck och tjära belamrad sjöman för en rätt passande figur i en salong, och säkert är att icke blott de fina damerna skulle känna sig generade af en dylik persons närhet, utan äfven att de eleganta herrarne skulle, som man säger, "draga sig" för honom. Vi tro äfven derföre att ett sådant sällskap skulle finna sig ganska färvånadt, om man förklarade, att dess medlemmar, då de äro som mest fina och eleganta, bära på sig produkter af samma grofva ämne, som förskräcker dem hos den simple sjöbussen, och att det just är från tjäran som de mest lysande färgerna i deras sidenklädningar och halsdukar härstamma. Sådant är likväl förhållandet,så underligt det än kan förefalla.
I våra dagar sysselsätta sig tusendetals menniskor med att för lyxens behof framställa dessa färger och de lärde anstränga sig för att förklara de dervid försiggående processerna, och derigenom alltmera möjliggöra de vidare framstegen af denna i ordets alla bemärkelser så lysande industri. Den fula tjäran kommer i en kemists kanske ännu fulare och för mången ännu mera afskräckande laboratorium. Här kokar ock destillerar och filtrerar han den och behandlar den på gud vet icke hvilka alla sätt, och slutet är att han derifrån till den praktälskande verldens tjenst utlemnar de vackraste färger i violett, rödt, grönt, blått, gult och svart, hvilka sedan spridas åt alla håll och kanter. Ja, den ännu endast några år gamla industrin att framställa sådana färger, har redan vuxit så, att den begynt inverka på och förändra vissa delar af sjelfva verldshandeln. England, handelns stora centrum, som hittills från alla delar af jorden infört färgämnen och för dem årligen utgifvit flere millioner, har nu med ens kommit till den ståndpunkt, att det, tvärtemot att införa nu kan utskeppa färgämnen till de länder, från hvilka det förut tog sina behofver åt detta håll. Så till exempel försändes nu derifrån tjärblått till det indigoproducerande Indien, tjärkarmosin till Mexico, hvarifrån man förut införde nästan all cochenille, och de gula tjärfärgerna till China, Japan och andra trakter, från hvilka färgerikonsten hittills tagit sitt gelbholtz och sin quercitron. Och dessa stora förändringar i handeln och inom de länder sjelfva, der denna industri drifves, skola dag för dag och år förår alltmera tillvexa.
Men låtom oss nu kasta en blick på sjelfva beredningssätten och de kemiska produkter och processer, hvarpå dessa grunda sig.
Det skulle dock blifva alltför vidlyftigt att lemna ens en ytlig öfversigt öfver hela detta vidsträckta område af den moderna kemiska industrin. Vi skola derföre hufvudsakligen hålla oss till de hithörande kroppar, hvilka närmast hafva sitt ursprung från det ämne man kallat anilin och hvilka till följd häraf äfven benämnas anilinfärger. Dessa
äro äfven de mest bekanta och hafva spridt sig så, att det tillochmed hos oss redan blifvit ett slags hemslöjd att färga med åtminstone en del af dem.
Så mycket må här dock nämnas att man betraktar dessa baser såsom derivater af den till de oorganiska föreningarne vanligen räknade basiska kropp, som kallas ammoniak, hvilken består af endast qväfve och väte. I en del af ammoniakens vätes ställe skulle då ett kolväte hafva inträdt,
hvilket synes om vi jemföra formlerna
N { H
{ H och N
{ H
{ C12H5
H
H
af hvilka den förra betecknar ammoniak och den andra anilin. Vi se då att hos anilin kolvätet C12H5 (fenyl) intager en eqv. vätes ställe i ammoniak. Tillika må omnämnas, att man i nyaste tid velat införa ett annat betraktelsesätt af anilins konstitution, men det nu anförda är tillsvidare det allmänt antagna.Det första vi da hafva att göra med är anilin. Detta i så många afseenden intressanta ämne, hörer till den klass af kemiska föreningar som man kallar organiska baser, och består af elementerna kol, väte och qväfve. Redan sedan temmeligen lång tid tillbaka har detsamma varit föremål för kemissternes noggranna och vidlyftiga undersökningar och derigenom blifvit af stor vigt i theoretiskt afseende, för förklarande af en mängd af de qväfvehaltiga organiska basernas konstitution och egenskaper. Anilin kan äfven derföre betraktas såsom typen för en stor, mycket stor afdelning af dessa föreningar. Men vi hafva ej nu att göra med dessa theoretiska frågor,* och vi skola derföre öfvergå till beskrifning af sätten för vår ifrågavarande förenings framställande.
Anilin framställdes tidigare från det allmänt kända ämne, som bär namn af indigo, genom att sammansmälta detta med kalihydrat. Detta förtjenar omnämnas derföre att den kropp vi hafva att göra med erhållit sitt nuvarande namn från indigo,hvilket äfven benämnes anil. Då indigo emellertid är en dyr vara, använder man det ej för att bereda anilin i någon större skala. Största mängden deraf erhålles från stenkolstjära. För detta ändamål behandlas tjäroljan med chlorvätesyra. Anilinen som finnes färdigbildad i densamma, förenar sig då med syran och den lösning, hvari föreningen hålles upplöst, afhälles, behandlas med kalk samt underkastas destillation. Kalken, som är en starkare bas, förenar sig härvid med den nyssnämnda syran och anilin blir fri; och då det är ett flygtigt ämne destillerar det öfver och uppsamlas i förlaget. Detta är det hufvudsakliga vid ett sådant beredningssätt.
Sedan anilin numera blifvit en så vigtig handelsvara har man dock äfven för dess framställning i stort försökt andra methoder hvilka redan förut i smått blifvit använda af kemisterna i deras laboratorier. Det främsta rummet bland dessa intager användandet af benzol, äfven kallad benzin. Denna kropp består endast af kol och väte och betraktas såsom en väteförening af samma kolväte (fenyl) som ingår i anilin. Den finnes äfven i stenkolstjära och ingår bland annat i de nuförtiden så allmänt använda "fläckvattnen" t. ex. det af Brönner fabricerade. Benzolen, som är en lätt olja, behandlas först med stark salpetersyra. Ifrån denna syra som innehåller qväfve, ingår nu detta element i förening med benzolens kol och väte. Men tillika inträder äfven en viss mängd syre och detta måste bortskaffas för att frambringa anilin, hvilket, som vi sett, ej innehåller något syre. Detta bortskaffande kan ske på mångahanda sätt, till exempel genom att tillsätta zink och saltsyra, då väte utvecklas, af hvilket en del med syret bildar vatten som afskiljes, och en annan del träder till föreningen, som derigenom förvandlas till anilin. - Ännu må omnämnas ett förfaringssätt, af hvilket man en tid hoppades mycket, fastän det numera tyckes visa sig att man troligen ej i stort kan så bra använda det som man trodde till följd af försök i smått på laboratorierna. Detta består deri attman sammanblandar fenylalkohol och ammoniak i rör som tillslutas och sedan upphettas. Fenylalkoholen eller fenylsyran är en kropp som äfven finnes i stenkolstjära och som innehåller samma kolväte som ingår i anilin och benzol. Genom den omnämnde upphettningen förenar sig då detta kolväte medammoniakens elementer så att anilin bildas.
* Mången skall säkert anmärka att denna beskrifning alldeles ej passar in på den produkt som från några af våra apothek erhålles med påskrift "anilin", och hvilken är röd och genast användes att färga ullgarn m. m. Detta kommer deraf, att den vara apotheket lemnar ingalunda är anilin, utan en upplöst anilinfärg. Det bör anmärkas att det i detta, likasom i alla andra fall, är ganska orätt att gifva ut ämnen med oriktig etikett. Framställd på det ena eller andra af de anförda sätten är anilin nu en klar ofärgad, starkt ljusbrytande olja, som är tyngre än vatten, kokar vid 182° C. och oförändrad kan destilleras.* Under sina studier af denna oljaktiga kropp hade kemisterna redan länge kännt några af dess förhållanden till vissa andra ämnen, som voro egnade att lätt framvisa densamma der den förekom. Så hade man till exempel funnit att den minsta qvantitet anilin, om den blandas med en lösning af chlorkalk, genast åstadkommer en ganska intensiv blåviolett färgning. Samma förhållande inträder äfven om man behandlar anilin med chromsyradt kali och svafvelsyra. Men man hade, som sagdt, fästat, sig vid dessa reaktioner endast såsom igenkänningstecken och alldeles ej tänktpå dem såsom något af värde för industrin. Det var först år 1856 som den engelske kemisten Perkin begynte försöka att använda de sålunda uppkomna färgande ämnena till färgning af tyg, isynnerhet siden. Hans förfarande var att lösa svafvelsyrad anilin i vatten och dit tillsätta en lösning af surt chromsyradt kali, hvarigenom efter någon tid en brun fällning afsätter sig. Den renas genom tvättning med lätt tjärolja och löses derefter i trädalkohol, hvartill sättes något vinsyra eller oxalsyra. Denna lösning har en vackert violett färg och utgör sjelfva färgbadet. - Någon tid härefter arbetade den schweiziske kemisten Bolley äfven med dessa saker och framställde en ungefär liknande färg genom att låta chlorkalklösning och anilin inverka på hvarandra. Något senare ändrades methoden så, att man använde endast chlor i stället för chlorkalk, och vidare begynte man äfven förfara sålunda, att man icke först framställde färgämnet skildt och löste det, utan i stället, genom blandning af de behöfliga ämnena, lät färgen bilda sig idet bad der tyget låg, då detsamma genast blef färgadt.
Under den närmast följande tiden gjordes visserligen fortfarande åtskil-liga försök åt detta håll, men det arbete som dock kanske främst förljenar att härefter omnämnas,är det som utfördes af den celebre Londonerkemisten A. W. Hoffmann. Denne utmärkte vetenskapsman, hvilken den organiska kemin är skyldig så stor tacksamhet, sysselsatte sig år 1858 med att studera kolets chlorföreningars inverkan på anilin. Han fann härvid, utom en bas som han framställde ren, äfven ett rödt färgämne, hvilket han dock ej denna gång närmare studerade i kemiskt afseende. Hans upptäckt var nu visserligen ej af särdeles stort direkt inflytande på anilinfärgernas industri, fastän senare äfven flere fabriker, grundade på hans förfaringssätt blifvit inrättade; men denna upptäckt har värde först derföre att den ledde en större mängd kemisters och teknikers uppmärksamhet på dessa färgämnen, och för det andra derföre att Hoffmanns eget intresse för dessa frågor väcktes, så att han senare, som vi skola se, åter upptog dem och till följd deraf bringat mera klarhet i dem än någon annan.
Det är nu ifrån och med år 1858 som aninlinfärgindustrin tagit riktig fart. Sedan dess hafva otaliga experimenter blifvit gjorda, en mängdpatenter i alla länder årligen uttagits och en hel storartad litteratur uppkommit. Utom de tidigare nämnda
ämnena (chlorkalk m. fl.) begynte man nu att låta flere salter af tunga metaller inverka på anilin. Bland dessa förtjenar isynnerhet nämnas tennchlorid och salpetersyrad qvicksilfveroxid, med hvilka man frambragte mera rent röda färger i flere nyanser. Att dock skrifva en fullständig historik öfver huru vår färgindustri under denna tid utvecklade sig, skulle erbjuda många stora svårigheter. Man finner nemligen anförda de hvarandra mest motsatta resultäter, mycket ofullständiga och oklara detaljuppgifter samt slutligen en alldeles förskräcklig massa af namn; ty hvar och en fabrikant som på något vis ändrat förfaringssättet gaf sin produkt en ny egen benämning. För att gifva våra läsare en ungefärlig föreställning om allt detta, vilja vi anföra att under år 1861 flere än åttatio afhandlingar om de ifrågavarande färgämnena sågo dagens ljus, samt att vi räknat att för dessa färger under senare år öfver tjugu namn varit antagna. Af dessa benämningar söka en del att angifva substansens färg eller andra fysiska egenskaper, andra åter dess kemiska sammansättning, och slutligen äro en hel mängd hemtade från yttre, af sjelfva ämnet alldeles oberoende förhållanden. Så till exempel benämndes tvenne röda anilinfärger, den ena Magenta och den andra Solferino, emedan de framställdes just på den tid, då ryktet om de stora italienska segrarne gick genom verlden. Ett namn som under åren 1860-62 mycket användes och till en del äfven utträngde de andra var fuchsin, hvilket säkert är bekant för flere. Man betecknade dermed isynnerhet de mera rent röda (karmosinröda eller fuchsiafärgade) färgerna från anilin. Detta fuchsin var dock lika litet som de öfriga någon väl karakteriserad ren kemisk förening.
* Denna sammansättning är, uttryckt i kemiska tecken: C40 H19N3Under allt detta äflande att framställa färger och under det de alltmera och mera vunno allmänhetens bevågenhet, försökte man äfven att utforska ämnenas verkliga sammansättning och förklara sjelfva deras bildningsprocess, och en mängd theorier uppställdes. Det är dock ingen öfverdrift att säga, det de alla voro mer eller mindre misslyckade. - Det var först år 1862 som A. W. Hoffmann började bringa någon reda i detta kaos. Han inlemnade nemligen detta år en afhandling till franska vetenskapsakademin om de färgämnen som härstamma från anilin. Sedan han här först kastat en blick på frågans ställning och förklarat de hvarandra motsägande resultater, hvartill man kommit, härröra deraf att hans föregångare ej haft rena substanser, öfvergår han till beskrifning af ett bland dessa färgämnen i rent tillstånd. Han benämner detsamma rosanilin. Detta är det ämne som gifver den röda färg, man kallat fuchsin, rosein o. s. v. Han hade erhållit salter af detsamma från en af sina förra elever mr. Nicholson, som numera drifver en af de största fabriker för frambringande af detta färgämne, och som är den hvilken föret, enligt H:s uppgift, framställt dess saltartade föreningar i rent tillstånd. Det är från det ättiksyrade saltet som Hoffmann framställde sjelfva ämnet i fritt tillstånd. Han fann detsamma vara enbasisk kropp, hvilken i rent tillstånd vid vanlig temperatur bildar fullkomligt ofärgade kristaller, men som utsatt för luftens inverkan först antager en rosenfärg och sedan blir djupt röd utan att någon vigtsförändring eger rum. Dess salter, af hvilka tre olika serier finnes, äro färgade, och det är dessa, och isynnerhet ättiksyrad rosanilin, som användas till sjeliva färgningen. Salterna med en aeqvivalent syra visa nemligen i reflekteradt ljus en grön metallglans, liknande den man finner på en mängd skalbaggar, men i genomfallande ljus äro de röda. Deras lösningar i vatten och alkohol hafva en präktig karminröd färg. - Genom analyser af sjelfva basen och dess salter samt genom studium af några härledningsprodukter har Hoffmann fastställt dess sammansättning.* Mera noggrann än föregångarne, ansåg han sig ej kunna gifva någon tillfredsställande förklaring öfver detta ämnes bildande från anilin eller uttala någon bestämd åsigt om dess konstitution, innan han närmare undersökt de öfriga föreningar som uppkomma vid denna invecklade process. Med dessa arbeten har han sedan sysselsatt sig och har äfven publicerat ett och annat i detta afseende, men detta ligger ej inom området för vår närvarande framställning.
Deremot har samme A. W. Hoffmann år 1863 uti Reports by the Juries aflemnat en berättelse om de kemiska expositionsartiklarne vid den internationella Londoner-expositionen år 1862, och deri skildt behandlat "tjärfärgämnenas industri." Denna berättelse är för oss af större intresse, emedan vi här få en kort öfversigt öfver alla hithörande färger och dervid få tillfälle att göra bekantskap med äfven andra af dem än de röda. - Hoffmann uppställer här fem egentliga gufvudfärger, hvilka vore skilda kemiska föreningar. Vi skola i korthet redogöra för dem.
1) Anilinviolett som innefattar hvad man förut kallat mauve, indisin, violin, rosolan, tyralin, anilein och fenamin. Denna färg är den som bildas genom inverkan på anilin af chlorkalk, chromsyra, mangansuperoxid, blysuperoxid samt fri chlor eller fri underchlorsyrlighet.
2) Anilinrödt, omfattande rosanilin, fuchsin, azalein, magenta, solferino och rosein, erhålles genom inverkan af kolsuperchlorid, tennchlorid, salpetersyrad qvicksilfveroxid och salpetersyra. Detta är den färg vi nyss mera i detalj beskrefvo.
3) Anilingult, som äfven kallas Chrysanilin, uppkommer alltid vid beredningen af rosanilin och kan frigöras derifrån. Den är ett gult pulver, som knappast löses i vatten, men lätt i alkohol och aether. Den är ca organisk bas som med syror bildar kristalliserade salter. Den förgår siden och ylle vackert guldgula.
* Sammansättningen vore då:
Anilinviolett - C40H14N3
Chrysanilin - C40H17N3
Rosanilin - C40H19N:3De nu anförda trenne färgämnena äro framställda såsom rena kemiska föreningar, hvilka, enligt Hoffmanns och Scheurer-Kestners analyser, till sin sammansättning skulle skilja sig från hvarandra endast genom olika halt af väte.*
Det ämne till hvilket vi nu närmast komma hör deremottill de minst utredda bland anilinfärgerna. Det är:
4) Anilingrönt äfven Emeraldin kalladt. Då anilin behandlas med flere reagentier, t. ex. chlorsyradt kali jemte saltsyra, uppkomma vackra indigoblå färgningar, hvilka dock icke äro så beständiga att de användas till blåfärgning. Men efter tillsats af syror förvandlar sig färgen till grön, och denna har man försökt använda i färgningskonsten. Om man vid denna färgs bildande tillika tillsätter några metallsalter, t. ex. kopparvitriol, får man äfven en svart färg, som numera ganska mycket användes, isynnerhet vid kattuntryckerierna. - Den gröna och svarta färgen äro dock, som sagdt, föga studerade. Annorlunda förhåller det sig deremot med
* Dess formel vore då: C40H16(C12H5)3N35) Anilinblått. Sättet på hvilket detta stabila och värdefulla färgämne bildas är följande. Man blandar ett rosanilin-salt med ett öfverskott af anilin och håller blandningen en tid vid högre temperatur. Den sålunda uppkomna färgen har burit namn af Bleu de Paris och Bleu de Lyon och användes mycket vid färgerierna i Frankrike. Till sin kemiska karakter anser Hoffmann densamma vara en förening, ihvilken en del af rosanilens väte är ersatt af samma kolväte (fenyl) som finnes i anilin, benzol etc.*
Angående den närmare tillgången vid bildande af de ämnen, hvilka vi nu i ettsammanhang lärtkänna,sväfva vi idunkel,fastän vinu redan känna flere af dem i rent tillstånd. Flere försökatt förklara denna tillgång hafva visserligen fortfarande blifvit gjorda, och sednast har under de tvenne sista åren H. Schiff utfört vidlyftiga arbeten åt detta håll. Något fullständigt har dock ej vunnits. Man har väl velat karakterisera dessa processer, åtminstone imånga fall, såsom oxidationsprocesser, men ganska invecklade äro de och mycket svåra att tillsvidare klart uttrycka uti kemiska eqvationer med kemiska tecken. - Ett alldeles nyligen af Hoffmann framvisadt förhållande kommer äfven att ännu mera föröka svårigheterna vid förklaringen och bevisar att man hittills mer eller mindre varit på alldeles oriktiga vägar. Han uppgifver sig nemligen hafva funnit att fullkomligt kemisk ren anilin med de vanliga för anilinfärgers framställning begagnade ämnen, alldeles ej gifver några färger. För att dessa skola bilda sig är det nödvändigt att anilin till större eller mindre grad är blandad med toluidin, en med anilin på likartadt sätt sammansatt bas. Detta ämne skall älven, enligt Hoffmanns uppgift, alltid finnas i fabriksmässigt framställd anilin. Denna öfverraskande upptäckt bidrager, som lätt inses, att ändra alla hittills antagna åskådningssätt, och vi se att frågan åt detta håll ännu är nästan alldeles outredd.
Vårt ämne skulle nu leda oss att lemna en redogörelse för de methoder man har alt fästa anilinfärgerna på de väfnader eller garn man vill färga. En stor mängd olika förfaringssätt hafva här sökt göra sig gällande. Isynnerhet i början af anilinfärgindustrin, såg man många patenter uttagas att färgautan betningsmedel, det vill säga utan att, hvarken till tyget eller färglösningen, tillsätta något annat ämne som skulle tjena att fixera sjelfva färgämnet. Man framhöll att åtminstone de violetta anilinfärgerna voro sådana som man i färgerier kallar subjektiva färgämnen. I senare tider tyckes man dock allmänt begynt använda betningsmedel, isynnerhet för rosanilin, om hvilket de källor vi varit i tillfälle att rådfråga, innehålla något fullständigare uppgifter i detta afseende. Ett synnerligt värde såsom betningsmedel har garfsyran, den syra som fås från galläpple. Man dränker tyget eller garnet först i en garfsyrelösning och inför det sedan i en lösning af något rosanilinsalt, då färgen jemte syran utfälles på den kropp som skall färgas. Äfven ser man angifvet alt alun samt natronlösningar af lerjord användas såsom betningsmedel för fuchsin. Allt detta hör dock mera till den rent tekniska praktikens detaljer, hvilka vi här måste förbigå.
* H. Schiff har nyligen meddelat beskrifning öfver ett sätt att bestämma ifrågavarande färgers intensitet förmedelst spektroskopet, hvilket sätt vi dock ej närmare känna.Vi vilja i stället till slut beröraen fråga som är af ej ringa vigt. Denna gäller anilinfärgernas intensitet i förhållande till andra färgämnen, samt deras hållbarhet. Vi äro dock ej i tillfälle att anföra alldeles nya undersökningar åt detta håll,* icke senare än från 1861. De franske kemistemes nestor E. Chevreul offentliggjorde detta år sina iakttagelser rörande denna fråga. De röra den på nämnda tid använda fuchsin. Han säger att intet rödt färgämne kan förliknas med fuchsin, hvad beträffar färgens liflighet, intensitet och renhet. Fuchsin ger åt siden enrödfärg, hvilken kan betraktas såsom typ för rosenrödt. Innan man kände fuchsin, lemnade safflor den vackraste rosenröda färg. Beträffande liflighet och intensitet förhåller sig eochenille-rosenrödt till safflor-rosenrödt som det sistnämnda till fuchsin-rosenrödt. De fruntimmer som älska den rosenröda färgen böra derföre, om de bära safflor-rosenrödt och ännu mera om deras klädningar äro färgade med cochenille-rosenrödt icke ställa sig i bredd med dem som bära den fuchsin-rosenröda färgen. Älskare af rosenrödt på siden äro derföre stor tack skyldige upptäckaren af fuchsin. Men denna färg bör ej användas för sådant siden, som skall begagnas till tapeter, gardiner eller möbeltyg, ty fuchsin är ej någon beständig färg.
J. J. C.
*Ordet är numera infördtidet högre skriftspråket af Helsingfors Tidningar; se dess ledande artikel i n:o 141 för innevarande år om E. Beauvois' nyaste arbete. Tjära - ja det är en ganska ful och obehaglig vara; och stenkolstjäran är kanske ännu fulare och obehagligare än den bruna, sirapstjocka, föga välluktande "'smörja",* som i vårt land fabriceras! Men varan är ju en aktningsvärd vara och har dessutom ganska högt värde. Den är oundgänglig vid skeppsbyggen och en hel hop andra nyttiga företag; den utgör ju en af våra vigtigaste exportartiklar, och enhvar känner huru mycket man äflals att anlägga tjärugnar öfverallt i landet. Ja den har, denna vara, tillochmed redan i många år alldeles direkt tjenat den högsta bildningen hos oss, i det den mycket omskrifna "tjäruskatten" i icke obetydlig mån bidragit till vårt Universitets förkofran och framgång. Således, all respekt för tjäran ! - Men nog finnes det ju en hel mängd respektabla och nyltigaprodukter, hvilka derföre ej äro behagliga och dem man ej eljest har någon lust att komma i alltför nära beröring med, och som man i sällskaper af god ton ej tycker särdeles om. Icke anses till exempel en med beck och tjära belamrad sjöman för en rätt passande figur i en salong, och säkert är att icke blott de fina damerna skulle känna sig generade af en dylik persons närhet, utan äfven att de eleganta herrarne skulle, som man säger, "draga sig" för honom. Vi tro äfven derföre att ett sådant sällskap skulle finna sig ganska färvånadt, om man förklarade, att dess medlemmar, då de äro som mest fina och eleganta, bära på sig produkter af samma grofva ämne, som förskräcker dem hos den simple sjöbussen, och att det just är från tjäran som de mest lysande färgerna i deras sidenklädningar och halsdukar härstamma. Sådant är likväl förhållandet,så underligt det än kan förefalla.
I våra dagar sysselsätta sig tusendetals menniskor med att för lyxens behof framställa dessa färger och de lärde anstränga sig för att förklara de dervid försiggående processerna, och derigenom alltmera möjliggöra de vidare framstegen af denna i ordets alla bemärkelser så lysande industri. Den fula tjäran kommer i en kemists kanske ännu fulare och för mången ännu mera afskräckande laboratorium. Här kokar ock destillerar och filtrerar han den och behandlar den på gud vet icke hvilka alla sätt, och slutet är att han derifrån till den praktälskande verldens tjenst utlemnar de vackraste färger i violett, rödt, grönt, blått, gult och svart, hvilka sedan spridas åt alla håll och kanter. Ja, den ännu endast några år gamla industrin att framställa sådana färger, har redan vuxit så, att den begynt inverka på och förändra vissa delar af sjelfva verldshandeln. England, handelns stora centrum, som hittills från alla delar af jorden infört färgämnen och för dem årligen utgifvit flere millioner, har nu med ens kommit till den ståndpunkt, att det, tvärtemot att införa nu kan utskeppa färgämnen till de länder, från hvilka det förut tog sina behofver åt detta håll. Så till exempel försändes nu derifrån tjärblått till det indigoproducerande Indien, tjärkarmosin till Mexico, hvarifrån man förut införde nästan all cochenille, och de gula tjärfärgerna till China, Japan och andra trakter, från hvilka färgerikonsten hittills tagit sitt gelbholtz och sin quercitron. Och dessa stora förändringar i handeln och inom de länder sjelfva, der denna industri drifves, skola dag för dag och år förår alltmera tillvexa.
Men låtom oss nu kasta en blick på sjelfva beredningssätten och de kemiska produkter och processer, hvarpå dessa grunda sig.
Det skulle dock blifva alltför vidlyftigt att lemna ens en ytlig öfversigt öfver hela detta vidsträckta område af den moderna kemiska industrin. Vi skola derföre hufvudsakligen hålla oss till de hithörande kroppar, hvilka närmast hafva sitt ursprung från det ämne man kallat anilin och hvilka till följd häraf äfven benämnas anilinfärger. Dessa
äro äfven de mest bekanta och hafva spridt sig så, att det tillochmed hos oss redan blifvit ett slags hemslöjd att färga med åtminstone en del af dem.
Så mycket må här dock nämnas att man betraktar dessa baser såsom derivater af den till de oorganiska föreningarne vanligen räknade basiska kropp, som kallas ammoniak, hvilken består af endast qväfve och väte. I en del af ammoniakens vätes ställe skulle då ett kolväte hafva inträdt,
hvilket synes om vi jemföra formlerna
N { H
{ H och N
{ H
{ C12H5
H
H
af hvilka den förra betecknar ammoniak och den andra anilin. Vi se då att hos anilin kolvätet C12H5 (fenyl) intager en eqv. vätes ställe i ammoniak. Tillika må omnämnas, att man i nyaste tid velat införa ett annat betraktelsesätt af anilins konstitution, men det nu anförda är tillsvidare det allmänt antagna.Det första vi da hafva att göra med är anilin. Detta i så många afseenden intressanta ämne, hörer till den klass af kemiska föreningar som man kallar organiska baser, och består af elementerna kol, väte och qväfve. Redan sedan temmeligen lång tid tillbaka har detsamma varit föremål för kemissternes noggranna och vidlyftiga undersökningar och derigenom blifvit af stor vigt i theoretiskt afseende, för förklarande af en mängd af de qväfvehaltiga organiska basernas konstitution och egenskaper. Anilin kan äfven derföre betraktas såsom typen för en stor, mycket stor afdelning af dessa föreningar. Men vi hafva ej nu att göra med dessa theoretiska frågor,* och vi skola derföre öfvergå till beskrifning af sätten för vår ifrågavarande förenings framställande.
Anilin framställdes tidigare från det allmänt kända ämne, som bär namn af indigo, genom att sammansmälta detta med kalihydrat. Detta förtjenar omnämnas derföre att den kropp vi hafva att göra med erhållit sitt nuvarande namn från indigo,hvilket äfven benämnes anil. Då indigo emellertid är en dyr vara, använder man det ej för att bereda anilin i någon större skala. Största mängden deraf erhålles från stenkolstjära. För detta ändamål behandlas tjäroljan med chlorvätesyra. Anilinen som finnes färdigbildad i densamma, förenar sig då med syran och den lösning, hvari föreningen hålles upplöst, afhälles, behandlas med kalk samt underkastas destillation. Kalken, som är en starkare bas, förenar sig härvid med den nyssnämnda syran och anilin blir fri; och då det är ett flygtigt ämne destillerar det öfver och uppsamlas i förlaget. Detta är det hufvudsakliga vid ett sådant beredningssätt.
Sedan anilin numera blifvit en så vigtig handelsvara har man dock äfven för dess framställning i stort försökt andra methoder hvilka redan förut i smått blifvit använda af kemisterna i deras laboratorier. Det främsta rummet bland dessa intager användandet af benzol, äfven kallad benzin. Denna kropp består endast af kol och väte och betraktas såsom en väteförening af samma kolväte (fenyl) som ingår i anilin. Den finnes äfven i stenkolstjära och ingår bland annat i de nuförtiden så allmänt använda "fläckvattnen" t. ex. det af Brönner fabricerade. Benzolen, som är en lätt olja, behandlas först med stark salpetersyra. Ifrån denna syra som innehåller qväfve, ingår nu detta element i förening med benzolens kol och väte. Men tillika inträder äfven en viss mängd syre och detta måste bortskaffas för att frambringa anilin, hvilket, som vi sett, ej innehåller något syre. Detta bortskaffande kan ske på mångahanda sätt, till exempel genom att tillsätta zink och saltsyra, då väte utvecklas, af hvilket en del med syret bildar vatten som afskiljes, och en annan del träder till föreningen, som derigenom förvandlas till anilin. - Ännu må omnämnas ett förfaringssätt, af hvilket man en tid hoppades mycket, fastän det numera tyckes visa sig att man troligen ej i stort kan så bra använda det som man trodde till följd af försök i smått på laboratorierna. Detta består deri attman sammanblandar fenylalkohol och ammoniak i rör som tillslutas och sedan upphettas. Fenylalkoholen eller fenylsyran är en kropp som äfven finnes i stenkolstjära och som innehåller samma kolväte som ingår i anilin och benzol. Genom den omnämnde upphettningen förenar sig då detta kolväte medammoniakens elementer så att anilin bildas.
* Mången skall säkert anmärka att denna beskrifning alldeles ej passar in på den produkt som från några af våra apothek erhålles med påskrift "anilin", och hvilken är röd och genast användes att färga ullgarn m. m. Detta kommer deraf, att den vara apotheket lemnar ingalunda är anilin, utan en upplöst anilinfärg. Det bör anmärkas att det i detta, likasom i alla andra fall, är ganska orätt att gifva ut ämnen med oriktig etikett. Framställd på det ena eller andra af de anförda sätten är anilin nu en klar ofärgad, starkt ljusbrytande olja, som är tyngre än vatten, kokar vid 182° C. och oförändrad kan destilleras.* Under sina studier af denna oljaktiga kropp hade kemisterna redan länge kännt några af dess förhållanden till vissa andra ämnen, som voro egnade att lätt framvisa densamma der den förekom. Så hade man till exempel funnit att den minsta qvantitet anilin, om den blandas med en lösning af chlorkalk, genast åstadkommer en ganska intensiv blåviolett färgning. Samma förhållande inträder äfven om man behandlar anilin med chromsyradt kali och svafvelsyra. Men man hade, som sagdt, fästat, sig vid dessa reaktioner endast såsom igenkänningstecken och alldeles ej tänktpå dem såsom något af värde för industrin. Det var först år 1856 som den engelske kemisten Perkin begynte försöka att använda de sålunda uppkomna färgande ämnena till färgning af tyg, isynnerhet siden. Hans förfarande var att lösa svafvelsyrad anilin i vatten och dit tillsätta en lösning af surt chromsyradt kali, hvarigenom efter någon tid en brun fällning afsätter sig. Den renas genom tvättning med lätt tjärolja och löses derefter i trädalkohol, hvartill sättes något vinsyra eller oxalsyra. Denna lösning har en vackert violett färg och utgör sjelfva färgbadet. - Någon tid härefter arbetade den schweiziske kemisten Bolley äfven med dessa saker och framställde en ungefär liknande färg genom att låta chlorkalklösning och anilin inverka på hvarandra. Något senare ändrades methoden så, att man använde endast chlor i stället för chlorkalk, och vidare begynte man äfven förfara sålunda, att man icke först framställde färgämnet skildt och löste det, utan i stället, genom blandning af de behöfliga ämnena, lät färgen bilda sig idet bad der tyget låg, då detsamma genast blef färgadt.
Under den närmast följande tiden gjordes visserligen fortfarande åtskil-liga försök åt detta håll, men det arbete som dock kanske främst förljenar att härefter omnämnas,är det som utfördes af den celebre Londonerkemisten A. W. Hoffmann. Denne utmärkte vetenskapsman, hvilken den organiska kemin är skyldig så stor tacksamhet, sysselsatte sig år 1858 med att studera kolets chlorföreningars inverkan på anilin. Han fann härvid, utom en bas som han framställde ren, äfven ett rödt färgämne, hvilket han dock ej denna gång närmare studerade i kemiskt afseende. Hans upptäckt var nu visserligen ej af särdeles stort direkt inflytande på anilinfärgernas industri, fastän senare äfven flere fabriker, grundade på hans förfaringssätt blifvit inrättade; men denna upptäckt har värde först derföre att den ledde en större mängd kemisters och teknikers uppmärksamhet på dessa färgämnen, och för det andra derföre att Hoffmanns eget intresse för dessa frågor väcktes, så att han senare, som vi skola se, åter upptog dem och till följd deraf bringat mera klarhet i dem än någon annan.
Det är nu ifrån och med år 1858 som aninlinfärgindustrin tagit riktig fart. Sedan dess hafva otaliga experimenter blifvit gjorda, en mängdpatenter i alla länder årligen uttagits och en hel storartad litteratur uppkommit. Utom de tidigare nämnda
ämnena (chlorkalk m. fl.) begynte man nu att låta flere salter af tunga metaller inverka på anilin. Bland dessa förtjenar isynnerhet nämnas tennchlorid och salpetersyrad qvicksilfveroxid, med hvilka man frambragte mera rent röda färger i flere nyanser. Att dock skrifva en fullständig historik öfver huru vår färgindustri under denna tid utvecklade sig, skulle erbjuda många stora svårigheter. Man finner nemligen anförda de hvarandra mest motsatta resultäter, mycket ofullständiga och oklara detaljuppgifter samt slutligen en alldeles förskräcklig massa af namn; ty hvar och en fabrikant som på något vis ändrat förfaringssättet gaf sin produkt en ny egen benämning. För att gifva våra läsare en ungefärlig föreställning om allt detta, vilja vi anföra att under år 1861 flere än åttatio afhandlingar om de ifrågavarande färgämnena sågo dagens ljus, samt att vi räknat att för dessa färger under senare år öfver tjugu namn varit antagna. Af dessa benämningar söka en del att angifva substansens färg eller andra fysiska egenskaper, andra åter dess kemiska sammansättning, och slutligen äro en hel mängd hemtade från yttre, af sjelfva ämnet alldeles oberoende förhållanden. Så till exempel benämndes tvenne röda anilinfärger, den ena Magenta och den andra Solferino, emedan de framställdes just på den tid, då ryktet om de stora italienska segrarne gick genom verlden. Ett namn som under åren 1860-62 mycket användes och till en del äfven utträngde de andra var fuchsin, hvilket säkert är bekant för flere. Man betecknade dermed isynnerhet de mera rent röda (karmosinröda eller fuchsiafärgade) färgerna från anilin. Detta fuchsin var dock lika litet som de öfriga någon väl karakteriserad ren kemisk förening.
* Denna sammansättning är, uttryckt i kemiska tecken: C40 H19N3Under allt detta äflande att framställa färger och under det de alltmera och mera vunno allmänhetens bevågenhet, försökte man äfven att utforska ämnenas verkliga sammansättning och förklara sjelfva deras bildningsprocess, och en mängd theorier uppställdes. Det är dock ingen öfverdrift att säga, det de alla voro mer eller mindre misslyckade. - Det var först år 1862 som A. W. Hoffmann började bringa någon reda i detta kaos. Han inlemnade nemligen detta år en afhandling till franska vetenskapsakademin om de färgämnen som härstamma från anilin. Sedan han här först kastat en blick på frågans ställning och förklarat de hvarandra motsägande resultater, hvartill man kommit, härröra deraf att hans föregångare ej haft rena substanser, öfvergår han till beskrifning af ett bland dessa färgämnen i rent tillstånd. Han benämner detsamma rosanilin. Detta är det ämne som gifver den röda färg, man kallat fuchsin, rosein o. s. v. Han hade erhållit salter af detsamma från en af sina förra elever mr. Nicholson, som numera drifver en af de största fabriker för frambringande af detta färgämne, och som är den hvilken föret, enligt H:s uppgift, framställt dess saltartade föreningar i rent tillstånd. Det är från det ättiksyrade saltet som Hoffmann framställde sjelfva ämnet i fritt tillstånd. Han fann detsamma vara enbasisk kropp, hvilken i rent tillstånd vid vanlig temperatur bildar fullkomligt ofärgade kristaller, men som utsatt för luftens inverkan först antager en rosenfärg och sedan blir djupt röd utan att någon vigtsförändring eger rum. Dess salter, af hvilka tre olika serier finnes, äro färgade, och det är dessa, och isynnerhet ättiksyrad rosanilin, som användas till sjeliva färgningen. Salterna med en aeqvivalent syra visa nemligen i reflekteradt ljus en grön metallglans, liknande den man finner på en mängd skalbaggar, men i genomfallande ljus äro de röda. Deras lösningar i vatten och alkohol hafva en präktig karminröd färg. - Genom analyser af sjelfva basen och dess salter samt genom studium af några härledningsprodukter har Hoffmann fastställt dess sammansättning.* Mera noggrann än föregångarne, ansåg han sig ej kunna gifva någon tillfredsställande förklaring öfver detta ämnes bildande från anilin eller uttala någon bestämd åsigt om dess konstitution, innan han närmare undersökt de öfriga föreningar som uppkomma vid denna invecklade process. Med dessa arbeten har han sedan sysselsatt sig och har äfven publicerat ett och annat i detta afseende, men detta ligger ej inom området för vår närvarande framställning.
Deremot har samme A. W. Hoffmann år 1863 uti Reports by the Juries aflemnat en berättelse om de kemiska expositionsartiklarne vid den internationella Londoner-expositionen år 1862, och deri skildt behandlat "tjärfärgämnenas industri." Denna berättelse är för oss af större intresse, emedan vi här få en kort öfversigt öfver alla hithörande färger och dervid få tillfälle att göra bekantskap med äfven andra af dem än de röda. - Hoffmann uppställer här fem egentliga gufvudfärger, hvilka vore skilda kemiska föreningar. Vi skola i korthet redogöra för dem.
1) Anilinviolett som innefattar hvad man förut kallat mauve, indisin, violin, rosolan, tyralin, anilein och fenamin. Denna färg är den som bildas genom inverkan på anilin af chlorkalk, chromsyra, mangansuperoxid, blysuperoxid samt fri chlor eller fri underchlorsyrlighet.
2) Anilinrödt, omfattande rosanilin, fuchsin, azalein, magenta, solferino och rosein, erhålles genom inverkan af kolsuperchlorid, tennchlorid, salpetersyrad qvicksilfveroxid och salpetersyra. Detta är den färg vi nyss mera i detalj beskrefvo.
3) Anilingult, som äfven kallas Chrysanilin, uppkommer alltid vid beredningen af rosanilin och kan frigöras derifrån. Den är ett gult pulver, som knappast löses i vatten, men lätt i alkohol och aether. Den är ca organisk bas som med syror bildar kristalliserade salter. Den förgår siden och ylle vackert guldgula.
* Sammansättningen vore då:
Anilinviolett - C40H14N3
Chrysanilin - C40H17N3
Rosanilin - C40H19N:3De nu anförda trenne färgämnena äro framställda såsom rena kemiska föreningar, hvilka, enligt Hoffmanns och Scheurer-Kestners analyser, till sin sammansättning skulle skilja sig från hvarandra endast genom olika halt af väte.*
Det ämne till hvilket vi nu närmast komma hör deremottill de minst utredda bland anilinfärgerna. Det är:
4) Anilingrönt äfven Emeraldin kalladt. Då anilin behandlas med flere reagentier, t. ex. chlorsyradt kali jemte saltsyra, uppkomma vackra indigoblå färgningar, hvilka dock icke äro så beständiga att de användas till blåfärgning. Men efter tillsats af syror förvandlar sig färgen till grön, och denna har man försökt använda i färgningskonsten. Om man vid denna färgs bildande tillika tillsätter några metallsalter, t. ex. kopparvitriol, får man äfven en svart färg, som numera ganska mycket användes, isynnerhet vid kattuntryckerierna. - Den gröna och svarta färgen äro dock, som sagdt, föga studerade. Annorlunda förhåller det sig deremot med
* Dess formel vore då: C40H16(C12H5)3N35) Anilinblått. Sättet på hvilket detta stabila och värdefulla färgämne bildas är följande. Man blandar ett rosanilin-salt med ett öfverskott af anilin och håller blandningen en tid vid högre temperatur. Den sålunda uppkomna färgen har burit namn af Bleu de Paris och Bleu de Lyon och användes mycket vid färgerierna i Frankrike. Till sin kemiska karakter anser Hoffmann densamma vara en förening, ihvilken en del af rosanilens väte är ersatt af samma kolväte (fenyl) som finnes i anilin, benzol etc.*
Angående den närmare tillgången vid bildande af de ämnen, hvilka vi nu i ettsammanhang lärtkänna,sväfva vi idunkel,fastän vinu redan känna flere af dem i rent tillstånd. Flere försökatt förklara denna tillgång hafva visserligen fortfarande blifvit gjorda, och sednast har under de tvenne sista åren H. Schiff utfört vidlyftiga arbeten åt detta håll. Något fullständigt har dock ej vunnits. Man har väl velat karakterisera dessa processer, åtminstone imånga fall, såsom oxidationsprocesser, men ganska invecklade äro de och mycket svåra att tillsvidare klart uttrycka uti kemiska eqvationer med kemiska tecken. - Ett alldeles nyligen af Hoffmann framvisadt förhållande kommer äfven att ännu mera föröka svårigheterna vid förklaringen och bevisar att man hittills mer eller mindre varit på alldeles oriktiga vägar. Han uppgifver sig nemligen hafva funnit att fullkomligt kemisk ren anilin med de vanliga för anilinfärgers framställning begagnade ämnen, alldeles ej gifver några färger. För att dessa skola bilda sig är det nödvändigt att anilin till större eller mindre grad är blandad med toluidin, en med anilin på likartadt sätt sammansatt bas. Detta ämne skall älven, enligt Hoffmanns uppgift, alltid finnas i fabriksmässigt framställd anilin. Denna öfverraskande upptäckt bidrager, som lätt inses, att ändra alla hittills antagna åskådningssätt, och vi se att frågan åt detta håll ännu är nästan alldeles outredd.
Vårt ämne skulle nu leda oss att lemna en redogörelse för de methoder man har alt fästa anilinfärgerna på de väfnader eller garn man vill färga. En stor mängd olika förfaringssätt hafva här sökt göra sig gällande. Isynnerhet i början af anilinfärgindustrin, såg man många patenter uttagas att färgautan betningsmedel, det vill säga utan att, hvarken till tyget eller färglösningen, tillsätta något annat ämne som skulle tjena att fixera sjelfva färgämnet. Man framhöll att åtminstone de violetta anilinfärgerna voro sådana som man i färgerier kallar subjektiva färgämnen. I senare tider tyckes man dock allmänt begynt använda betningsmedel, isynnerhet för rosanilin, om hvilket de källor vi varit i tillfälle att rådfråga, innehålla något fullständigare uppgifter i detta afseende. Ett synnerligt värde såsom betningsmedel har garfsyran, den syra som fås från galläpple. Man dränker tyget eller garnet först i en garfsyrelösning och inför det sedan i en lösning af något rosanilinsalt, då färgen jemte syran utfälles på den kropp som skall färgas. Äfven ser man angifvet alt alun samt natronlösningar af lerjord användas såsom betningsmedel för fuchsin. Allt detta hör dock mera till den rent tekniska praktikens detaljer, hvilka vi här måste förbigå.
* H. Schiff har nyligen meddelat beskrifning öfver ett sätt att bestämma ifrågavarande färgers intensitet förmedelst spektroskopet, hvilket sätt vi dock ej närmare känna.Vi vilja i stället till slut beröraen fråga som är af ej ringa vigt. Denna gäller anilinfärgernas intensitet i förhållande till andra färgämnen, samt deras hållbarhet. Vi äro dock ej i tillfälle att anföra alldeles nya undersökningar åt detta håll,* icke senare än från 1861. De franske kemistemes nestor E. Chevreul offentliggjorde detta år sina iakttagelser rörande denna fråga. De röra den på nämnda tid använda fuchsin. Han säger att intet rödt färgämne kan förliknas med fuchsin, hvad beträffar färgens liflighet, intensitet och renhet. Fuchsin ger åt siden enrödfärg, hvilken kan betraktas såsom typ för rosenrödt. Innan man kände fuchsin, lemnade safflor den vackraste rosenröda färg. Beträffande liflighet och intensitet förhåller sig eochenille-rosenrödt till safflor-rosenrödt som det sistnämnda till fuchsin-rosenrödt. De fruntimmer som älska den rosenröda färgen böra derföre, om de bära safflor-rosenrödt och ännu mera om deras klädningar äro färgade med cochenille-rosenrödt icke ställa sig i bredd med dem som bära den fuchsin-rosenröda färgen. Älskare af rosenrödt på siden äro derföre stor tack skyldige upptäckaren af fuchsin. Men denna färg bör ej användas för sådant siden, som skall begagnas till tapeter, gardiner eller möbeltyg, ty fuchsin är ej någon beständig färg.
J. J. C.
19.5.14
Vihreä tukka.
Kodin kuvasto 17, 14.10.1911
Vihreä tukka on ihmisillä, jotka asuvat Kuban saarella, Chilin kuparikaivosalueella. Se ei johdu mistään muodista tai vanhoista tavoista, vaan ilmasta, joissa näiden ihmisten on pakko elää.
Voidakseen paremmin kaupita tuotteitaan, sulattavat kaivostyömiehet kivennäisaineet suuren suurissa uuneissa, ja näistä tulevalla löyhkällä on se ominaisuus, että ne värjäävät työmiesten hiukset vihreiksi. Muutamien tukka on niin viheriä, kuin ruohokenttä keväällä. Luullaan, että uunista tuleva löyhkä sisältää arseniikkia ja että tämä on syynä tuohon omituiseen tukanväriin.
Vihreä tukka on ihmisillä, jotka asuvat Kuban saarella, Chilin kuparikaivosalueella. Se ei johdu mistään muodista tai vanhoista tavoista, vaan ilmasta, joissa näiden ihmisten on pakko elää.
Voidakseen paremmin kaupita tuotteitaan, sulattavat kaivostyömiehet kivennäisaineet suuren suurissa uuneissa, ja näistä tulevalla löyhkällä on se ominaisuus, että ne värjäävät työmiesten hiukset vihreiksi. Muutamien tukka on niin viheriä, kuin ruohokenttä keväällä. Luullaan, että uunista tuleva löyhkä sisältää arseniikkia ja että tämä on syynä tuohon omituiseen tukanväriin.
18.5.14
Husmödrarnas afdelning. Om färgning i hemmet.
Pellervo. (Svenska upplaga) 2 / 1909
Då vi betrakta gamla finska väfnader, glädjes ögat icke endast af deras ofta synnerligen vackra mönster, utan alldeles särskildt af deras kraftiga, klara och dock harmoniska, behagliga färger, som. så helt och hållet skilja sig från nutidens ofta skrikande färgskiftningar. Vi måste också beundra dessa färgers underbara hållbarhet. Invärkan af tid, ljus och vatten hafva knappt förmått ändra dem, de äro ännu efter hundratals år lika vackra som om de vore splitternya. Orsaken till detta utomordentliga resultat är, att våra förfäder till färgning använde uteslutande växtfårger, d. v. s. färgämnen innehållande blad, rötter, bark och dylikt af växter. Då vi ännu tillägga, att dessa färger äfven äro fullkomligt giftfria, hvilket ingalunda kan sägas om alla färger, så finna vi, att dessa "gamla färger" äro så värdefulla och fördelaktiga att använda, att de ingalunda borde få råka i glömska utan tvärtom tagas till ny och allmän användning. Vi hafva desto större skäl att göra detta, då vi veta. att till färgning användes hufvudsakligen allmänt kända växter och att själfva färgningsmetoden är mycket enkel. Det behöfves blott något tid och, framför allt, intresse, för att vi ånyo i våra hem skola i våra ryor och ranor, mattor och dräkter se dessa vackra naturfärger, hvilka vi nu för tiden oftast endast i gamla samlingar få beundra. Äfven den omständigheten, att vi genom att använda dessa färger kunna under året spara in många mark, borde ju uppmuntra oss att gripa värket an.
I det följande skola vi meddela några pröfvade metoder att färga ullgarn med växtfärger.
Allmänna regler:
De till färgning afsedda rötterna och barken skola insamlas om våren.
Gräs och örter skola insamlas torra, före blomningen.
För att erhålla en klar och vacker färg bör det efterses, att såväl växterna och växtdelarna som de kärl och arbetsredskap, som skola användas, äro fullkomligt rena.
Vid färgningen bör endast regn- eller sjövatten användas.
Kärlet (malmgryta eller oförtennt kopparkittel), i hvilket garnet kokas, bör vara så rymligt, att i detsamma väl rymmes både garnet och färgväxterna samt att garnet under kokningen kan vändas. Om icke detta kan ske, blir nämligen garnet lätt fläckigt.
Garnet, som skall färgas, måste vara mycket väl rentvättadt och vid inläggnigen till färgning fuktigt.
Utrymmesskäl tvingar oss att här afbryta för att nästa gång lämna detaljerade anvisningar om, hvaraf och huru gula, bruna och hvita färger erhållas.
H. K.
Då vi betrakta gamla finska väfnader, glädjes ögat icke endast af deras ofta synnerligen vackra mönster, utan alldeles särskildt af deras kraftiga, klara och dock harmoniska, behagliga färger, som. så helt och hållet skilja sig från nutidens ofta skrikande färgskiftningar. Vi måste också beundra dessa färgers underbara hållbarhet. Invärkan af tid, ljus och vatten hafva knappt förmått ändra dem, de äro ännu efter hundratals år lika vackra som om de vore splitternya. Orsaken till detta utomordentliga resultat är, att våra förfäder till färgning använde uteslutande växtfårger, d. v. s. färgämnen innehållande blad, rötter, bark och dylikt af växter. Då vi ännu tillägga, att dessa färger äfven äro fullkomligt giftfria, hvilket ingalunda kan sägas om alla färger, så finna vi, att dessa "gamla färger" äro så värdefulla och fördelaktiga att använda, att de ingalunda borde få råka i glömska utan tvärtom tagas till ny och allmän användning. Vi hafva desto större skäl att göra detta, då vi veta. att till färgning användes hufvudsakligen allmänt kända växter och att själfva färgningsmetoden är mycket enkel. Det behöfves blott något tid och, framför allt, intresse, för att vi ånyo i våra hem skola i våra ryor och ranor, mattor och dräkter se dessa vackra naturfärger, hvilka vi nu för tiden oftast endast i gamla samlingar få beundra. Äfven den omständigheten, att vi genom att använda dessa färger kunna under året spara in många mark, borde ju uppmuntra oss att gripa värket an.
I det följande skola vi meddela några pröfvade metoder att färga ullgarn med växtfärger.
Allmänna regler:
De till färgning afsedda rötterna och barken skola insamlas om våren.
Gräs och örter skola insamlas torra, före blomningen.
För att erhålla en klar och vacker färg bör det efterses, att såväl växterna och växtdelarna som de kärl och arbetsredskap, som skola användas, äro fullkomligt rena.
Vid färgningen bör endast regn- eller sjövatten användas.
Kärlet (malmgryta eller oförtennt kopparkittel), i hvilket garnet kokas, bör vara så rymligt, att i detsamma väl rymmes både garnet och färgväxterna samt att garnet under kokningen kan vändas. Om icke detta kan ske, blir nämligen garnet lätt fläckigt.
Garnet, som skall färgas, måste vara mycket väl rentvättadt och vid inläggnigen till färgning fuktigt.
Utrymmesskäl tvingar oss att här afbryta för att nästa gång lämna detaljerade anvisningar om, hvaraf och huru gula, bruna och hvita färger erhållas.
H. K.
17.5.14
Purpurns saga.
Argus 7, 1.4.1909
Hufvudstadsbladet 89, 2.4.1909
I andra scenen af "Kungarne på Salamis" röfvar Rhaistes från gubben Eubulos "en purpursnäcka, värd en fårahjord" och ynglingen Hyllos rycker den tillbaka. I de följande scenerna är snäckan ännu medelpunkten, konungasonen Leontes benämner den en skatt. Kort sagdt, den antika purpurns värde lyser fram ur skaldens raderoch man kommer ofrivilligt att lägga purpursnäckan invid pärlmusslan och båda invid en liten hög guld. Det är nu dock sannolikt att vid ett än så lågt pris å helleniska får blott med skaldehjälp en purpursnäcka fått en hjords varde. Ty det är i genomsnitt endast vidpass 0,12 milligram purpur man finner i en snäcka. Och hade Eubulos' fynd äfven varit ovanligt rikt, låt oss säga 1 mg - hvarmed för visso blott en helt liten flik af en mantel kunnat färgas - skulle Rhaistes alls inte förmått se det på snäckans yttre, ja icke ens om han öppnat henne, ty "purpurn" därinne är elt alldeles färglöst eller blekgult sekret, som först småningom i solljus mörknar.
Men man skall nog aldrig väga skalder med milligram och icke vara mera ledsen öfverpurpurn i Eubulos' snäcka än öfverden purpur en annan skald såg i regnbågen. Ty denna saknar purpur lika säkert som den saknar brunt.
Frågan om antikens mångbesjungna purpur har emellertid åtminstone i halflannat tusen ur, efter dess försvinnande, stått öppen för fantasi och forskning. Purpurfärgandets konst dog bort med mycket annat och inte ens purpurkläder har eftervärlden fått tumma om - utom en enda gång, 1872. Det var då den helige Ambrosius, biskop på 300-talet, letades fram ur sin grafkammare i Milano. Bland hans lämningar fanns gammalpurpurfärg på multnade lumpor. Tre italienska kemister analyserade den och trodde sig spåra två färgämnen, indigo och gummilack (Ficus-sekret efter stick af lacksköldlusen, Coccus laccae). Men detta bebetviflades och därvid blef det. Den helige Ambrosius' visitkostym var otillräcklig för djupare, forskning. Ingen blef doktor på den.
Tack vare undersökningar af de Negri (1876), Schunck (1879) m. fl. intill Friedländer blef purpurns gåta emellertid både fysiologiskt och kemiskt allt mera belyst och i februari detta år har den sistnämnde (en bekant Wiener-professor) fastslagit hvad den antika purpurn var.
Det gällde förstatt konstatera hvilken af Medelhafvets många purpursnäckor främst borde undersökas och stannade Friedländer vid Murex brandaris, såsom närmast öfverensstämmanda med Plinius' beskrifning af snäckan Purpura och talrikast anträffad bland snäckskalrester å platserna för antika färgerier. Senaste sommar bearbetade han 12,000 stycken Murex, samlade i Triest, Rovignn och Toulon. De ifrågakommande sekreten strökos på filtrerpapper och pigmentet utvecklades i solljus. Inalles erhölls 1,14 gr. af det violettröda färgämnet.
En analys af denna lilla mängd gaf det öfverraskande resultatet att purpurämnets massa till mera än en tredjedel utgör brom. Och själfva färgämnet visade sig identiskt med elt indigo-derivat (6.6.'-dibrom-indigo), hvilket 1903 framställts syntetiskt af Sachs och Kempf, utan att dessa hade en aning om att det var den antika purpurn de åstadkommit.
Fysiologiskt sedt är fyndet icke så märkligt, ty släktingar till den egentligen i växtvärlden hemmahörande indigon äro icke okända äfven såsom animala alster. Vi gå bl. a. litet en och hvar dagligen och bära på ett indigoderivat uti en af våra vätskor. Intresset med purpurns afslöjande koncentrerar sig på den exakta kemiska identilieringen, på den historiska afslutningen och på den prosaiskt lätta storindustriella framställningen af elt bland forntidens raraste stoffer.
Tilläggas må, alt färgen purpur, hvad nyansen vidkommer, i antiken bör ha varit mycket blåare än den i våra dagar fattas. Detta framgår dels af den gamla litteraturens förliknanden af purpur med ametist, heliotrop, viol, ångor af indigo, hafvets färg, dels af Murex-färgämnets närmare undersökning och identifiering med sagda artificiella produkt. Sannolikt är därjämte att andra purpursnäckor i mindre utsträckning funno användning för framkallande af vissa skiftningar hos den vanliga hufvudfärgen. Det var likväl alltså väsentligen i lila och icke i rödt jordens mäktige fordom lyste.
Nu är purpurns saga all. Gamle Eubulos går härefter till drogeriet i Salamis och köper sådan för några lepta. Det är säkert bekvämare än att döljaen stor, taggig Murex under sin klamys.
Och kemistens flamma hviskar i solnedgången: "älskade, hvad det lyser därborta af 6.6'-dibrom-indigo..."
G. M.
Hufvudstadsbladet 89, 2.4.1909
I andra scenen af "Kungarne på Salamis" röfvar Rhaistes från gubben Eubulos "en purpursnäcka, värd en fårahjord" och ynglingen Hyllos rycker den tillbaka. I de följande scenerna är snäckan ännu medelpunkten, konungasonen Leontes benämner den en skatt. Kort sagdt, den antika purpurns värde lyser fram ur skaldens raderoch man kommer ofrivilligt att lägga purpursnäckan invid pärlmusslan och båda invid en liten hög guld. Det är nu dock sannolikt att vid ett än så lågt pris å helleniska får blott med skaldehjälp en purpursnäcka fått en hjords varde. Ty det är i genomsnitt endast vidpass 0,12 milligram purpur man finner i en snäcka. Och hade Eubulos' fynd äfven varit ovanligt rikt, låt oss säga 1 mg - hvarmed för visso blott en helt liten flik af en mantel kunnat färgas - skulle Rhaistes alls inte förmått se det på snäckans yttre, ja icke ens om han öppnat henne, ty "purpurn" därinne är elt alldeles färglöst eller blekgult sekret, som först småningom i solljus mörknar.
Men man skall nog aldrig väga skalder med milligram och icke vara mera ledsen öfverpurpurn i Eubulos' snäcka än öfverden purpur en annan skald såg i regnbågen. Ty denna saknar purpur lika säkert som den saknar brunt.
Frågan om antikens mångbesjungna purpur har emellertid åtminstone i halflannat tusen ur, efter dess försvinnande, stått öppen för fantasi och forskning. Purpurfärgandets konst dog bort med mycket annat och inte ens purpurkläder har eftervärlden fått tumma om - utom en enda gång, 1872. Det var då den helige Ambrosius, biskop på 300-talet, letades fram ur sin grafkammare i Milano. Bland hans lämningar fanns gammalpurpurfärg på multnade lumpor. Tre italienska kemister analyserade den och trodde sig spåra två färgämnen, indigo och gummilack (Ficus-sekret efter stick af lacksköldlusen, Coccus laccae). Men detta bebetviflades och därvid blef det. Den helige Ambrosius' visitkostym var otillräcklig för djupare, forskning. Ingen blef doktor på den.
Tack vare undersökningar af de Negri (1876), Schunck (1879) m. fl. intill Friedländer blef purpurns gåta emellertid både fysiologiskt och kemiskt allt mera belyst och i februari detta år har den sistnämnde (en bekant Wiener-professor) fastslagit hvad den antika purpurn var.
Det gällde förstatt konstatera hvilken af Medelhafvets många purpursnäckor främst borde undersökas och stannade Friedländer vid Murex brandaris, såsom närmast öfverensstämmanda med Plinius' beskrifning af snäckan Purpura och talrikast anträffad bland snäckskalrester å platserna för antika färgerier. Senaste sommar bearbetade han 12,000 stycken Murex, samlade i Triest, Rovignn och Toulon. De ifrågakommande sekreten strökos på filtrerpapper och pigmentet utvecklades i solljus. Inalles erhölls 1,14 gr. af det violettröda färgämnet.
En analys af denna lilla mängd gaf det öfverraskande resultatet att purpurämnets massa till mera än en tredjedel utgör brom. Och själfva färgämnet visade sig identiskt med elt indigo-derivat (6.6.'-dibrom-indigo), hvilket 1903 framställts syntetiskt af Sachs och Kempf, utan att dessa hade en aning om att det var den antika purpurn de åstadkommit.
Fysiologiskt sedt är fyndet icke så märkligt, ty släktingar till den egentligen i växtvärlden hemmahörande indigon äro icke okända äfven såsom animala alster. Vi gå bl. a. litet en och hvar dagligen och bära på ett indigoderivat uti en af våra vätskor. Intresset med purpurns afslöjande koncentrerar sig på den exakta kemiska identilieringen, på den historiska afslutningen och på den prosaiskt lätta storindustriella framställningen af elt bland forntidens raraste stoffer.
Tilläggas må, alt färgen purpur, hvad nyansen vidkommer, i antiken bör ha varit mycket blåare än den i våra dagar fattas. Detta framgår dels af den gamla litteraturens förliknanden af purpur med ametist, heliotrop, viol, ångor af indigo, hafvets färg, dels af Murex-färgämnets närmare undersökning och identifiering med sagda artificiella produkt. Sannolikt är därjämte att andra purpursnäckor i mindre utsträckning funno användning för framkallande af vissa skiftningar hos den vanliga hufvudfärgen. Det var likväl alltså väsentligen i lila och icke i rödt jordens mäktige fordom lyste.
Nu är purpurns saga all. Gamle Eubulos går härefter till drogeriet i Salamis och köper sådan för några lepta. Det är säkert bekvämare än att döljaen stor, taggig Murex under sin klamys.
Och kemistens flamma hviskar i solnedgången: "älskade, hvad det lyser därborta af 6.6'-dibrom-indigo..."
G. M.
16.5.14
Notes & Queries. (1884) Colored Flashes of Light. (vastaus)
The Manufacturer and Builder 8, 1877
For flashes of short duration, it is best to soak pieces of unsized paper in a solution of the chemical compound producing the color; and in order to make it burn with sufficient rapidity, treat the paper as cotton is treated for making gun-cotton, or use gun-cotton itself. If you use paper, take unsized paper and soak it for ten minutes in a mixture consisting of 4 volumes of sulphuric and 5 volumes of strong fuming nitric acid; wash out in warm water, and dry. Such paper will burn with a white flash. To make it burn red, dip it in a solution of strontium chlorid; for green, barium chlorid; for violet, potassium nitrate; for blue, copper chlorid.
For flashes of short duration, it is best to soak pieces of unsized paper in a solution of the chemical compound producing the color; and in order to make it burn with sufficient rapidity, treat the paper as cotton is treated for making gun-cotton, or use gun-cotton itself. If you use paper, take unsized paper and soak it for ten minutes in a mixture consisting of 4 volumes of sulphuric and 5 volumes of strong fuming nitric acid; wash out in warm water, and dry. Such paper will burn with a white flash. To make it burn red, dip it in a solution of strontium chlorid; for green, barium chlorid; for violet, potassium nitrate; for blue, copper chlorid.
15.5.14
Notes & Queries. (1883) Gaffard's Non-Erasible Ink. (vastaus)
The Manufacturer and Builder 8, 1877
You probably mean Gaffard's preparation. It consists simply of lampblack mixed in twelve times its weight of silicate of potash, to which a lit-tle liquid ammonia is added, and the whole diluted with water so as to increase its bulk about three times.
You probably mean Gaffard's preparation. It consists simply of lampblack mixed in twelve times its weight of silicate of potash, to which a lit-tle liquid ammonia is added, and the whole diluted with water so as to increase its bulk about three times.
14.5.14
Notes & Queries. The Macic Pen.
The Manufacturer and Builder 7, 1877
(1858) The Macic Pen.
How are the magic pens made, now sold everywhere, and with which one can write simply with water instead of ink? Please answer.
- W. T., New York City.
- It is a simple steel pen, in the hol-low side of which a few drops of a strong alcoholic solution of an anilin color have been allowed to dry. As these colors are exceedingly strong, requiring a very little to color a great deal of water, they will last surprisingly long, providing you give them. a chance to dry from time to time, as by continual writ-ing and keeping them wet, the coloring material becomes too much soaked, the notation stronger than necessary, and the pen gives out. When dry, it is bronze green, while by dissolv-ing it, it becomes red or blue, or the shades between, such as violet, etc.
(1858) The Macic Pen.
How are the magic pens made, now sold everywhere, and with which one can write simply with water instead of ink? Please answer.
- W. T., New York City.
- It is a simple steel pen, in the hol-low side of which a few drops of a strong alcoholic solution of an anilin color have been allowed to dry. As these colors are exceedingly strong, requiring a very little to color a great deal of water, they will last surprisingly long, providing you give them. a chance to dry from time to time, as by continual writ-ing and keeping them wet, the coloring material becomes too much soaked, the notation stronger than necessary, and the pen gives out. When dry, it is bronze green, while by dissolv-ing it, it becomes red or blue, or the shades between, such as violet, etc.
13.5.14
Notes & Queries. (1855) Finishing Wood-Work.
The Manufacturer and Builder 7, 1877
(1855) Finishing Wood-Work.
I have a new dwelling, built in 1876; hall unfinished; doors, casings, stairs, etc., pine. How can I finish my hall in some nice way, different from the hum-drum graining ? which, in fact, we can never get well done here in the country. I have an idea that a gloss black, with a narrow line of gold color on the moldings, would be handsome. What is your opinion? and how can I make the gold color in the form of a paint? Or could I better finish it by staining the wood black so as to leave the grain visible? I notice a correspondent at Benton, Ill., says he had good success staining black; will you please give me the process. Of course, my work being up, I could not dip it, as you direct him in regard to red and other colors. How are halls now finished in good houses East?
- E. O. K., Cuyahoga Falls, O.
- We agree with you in regard to graining; it answers well enough if well done; but as it is commonly done in this country it is a mon-strosity. We have often stained pine wood by means of linseed oil in which a little burnt Sienna and Van Dyke brown were mixed. The Sienna alone is too reddish, and the Van Dyke brown alone too dull; but a mixture makes a fine shade, which you can vary by changing the proportions according to taste, and give it the appearance of mahogany, black walnut, and even rosewood. Do not stain with watery decoctions of logwood, Brazil wood, etc., as every nail, or even trace of iron, will cause very unsightly black spots; besides you cannot so well control the shade of color as you can with oil. After the oil is well dried, coat with amber varnish. If you wish a jet black, however, stain with a strong watery solution of extract of log-wood. Apply it with a brush, and after it is dry, with a diluted solution of bichromate of potash, and rub with a rag to remove the grayish film which will appear on the surface; if not jet black, repeat the operation. When the black is satisfactory, put on gold bands with yellow bronze powder mixed in a little varnish; mix a little at a time as it soon becomes very hard. When dry, coat the whole with a good varnish to give it a gloss, and the black with gold bands will be very handsome and distingue.
N. B. - You cannot stain black and leave the grain visible; only such colors as brown, etc., may show the original grain. It would be a very poor black indeed if it showed the grain ; a good black is uniform dead, no to speak. Good ebony shows no grain.
(1855) Finishing Wood-Work.
I have a new dwelling, built in 1876; hall unfinished; doors, casings, stairs, etc., pine. How can I finish my hall in some nice way, different from the hum-drum graining ? which, in fact, we can never get well done here in the country. I have an idea that a gloss black, with a narrow line of gold color on the moldings, would be handsome. What is your opinion? and how can I make the gold color in the form of a paint? Or could I better finish it by staining the wood black so as to leave the grain visible? I notice a correspondent at Benton, Ill., says he had good success staining black; will you please give me the process. Of course, my work being up, I could not dip it, as you direct him in regard to red and other colors. How are halls now finished in good houses East?
- E. O. K., Cuyahoga Falls, O.
- We agree with you in regard to graining; it answers well enough if well done; but as it is commonly done in this country it is a mon-strosity. We have often stained pine wood by means of linseed oil in which a little burnt Sienna and Van Dyke brown were mixed. The Sienna alone is too reddish, and the Van Dyke brown alone too dull; but a mixture makes a fine shade, which you can vary by changing the proportions according to taste, and give it the appearance of mahogany, black walnut, and even rosewood. Do not stain with watery decoctions of logwood, Brazil wood, etc., as every nail, or even trace of iron, will cause very unsightly black spots; besides you cannot so well control the shade of color as you can with oil. After the oil is well dried, coat with amber varnish. If you wish a jet black, however, stain with a strong watery solution of extract of log-wood. Apply it with a brush, and after it is dry, with a diluted solution of bichromate of potash, and rub with a rag to remove the grayish film which will appear on the surface; if not jet black, repeat the operation. When the black is satisfactory, put on gold bands with yellow bronze powder mixed in a little varnish; mix a little at a time as it soon becomes very hard. When dry, coat the whole with a good varnish to give it a gloss, and the black with gold bands will be very handsome and distingue.
N. B. - You cannot stain black and leave the grain visible; only such colors as brown, etc., may show the original grain. It would be a very poor black indeed if it showed the grain ; a good black is uniform dead, no to speak. Good ebony shows no grain.
12.5.14
Correspondence. Utilizing Coal-Tar.
The Manufacturer and Builder 7, 1877
To the Editor of the Manufacturer and Builder.
I have a lot of coal-tar always on hand - more than the market here can use, and what I want to ask you is: 1st. Can I manufacture any of the anilin colors from it, profitably? Id. State the minutiae of the operation. 3d. About how much would a barrel of tar be worth when worked into any of the colors? 4th. What apparatus would I need? I
hope you will give these questions your consideration, for I entertain a higher regard for your opinion than that of any other person, and intend to act on your advice.
Marcus A. Jones, Superintendent Gas and Water Works, Frankfort, Ky.
P. S. - I once made this request of the Scientific American, but the answer was so vague that it was not of the least possible use to me.
ANSWER TO THE ABOVE.
As we have received several more inquiries upon the same subject, and the available space in this department is utterly inadequate to do it justice, so as to make the answer of any value to those interested, we will devote to it a regular place in another part of our journal, and treat it in a series of illustrated articles on the derivatives of coal-tar. We have another special reason: we wish to show that there are other uses for coal-tar than that of making pitch for pavements and roofing, for which the natural asphaltum is infinitely better, and in comparison with which the coal-tar pitch is worthless. We now import yearly, at a cost of hundreds of thousands of dollars, coal-tar products, such as carbolic acid, benzole, nitro-benzoic or oil of myrbane, naphthalin, anilin and its various colors, such a magenta, fuchsin, etc., all of which we could manufacture here, if we only knew how to do it economically. We are perfectly well aware that the manufacture of some of these products has been attempted here, and failed. We also know why. It was from ignorance of the correct methods, which is followed by the large successful establishments in France and Germany, of which one of the main principles is to waste nothing, but make all the incidental products profitable by converting them into a form which has some value in the industrial arts.
To the Editor of the Manufacturer and Builder.
I have a lot of coal-tar always on hand - more than the market here can use, and what I want to ask you is: 1st. Can I manufacture any of the anilin colors from it, profitably? Id. State the minutiae of the operation. 3d. About how much would a barrel of tar be worth when worked into any of the colors? 4th. What apparatus would I need? I
hope you will give these questions your consideration, for I entertain a higher regard for your opinion than that of any other person, and intend to act on your advice.
Marcus A. Jones, Superintendent Gas and Water Works, Frankfort, Ky.
P. S. - I once made this request of the Scientific American, but the answer was so vague that it was not of the least possible use to me.
ANSWER TO THE ABOVE.
As we have received several more inquiries upon the same subject, and the available space in this department is utterly inadequate to do it justice, so as to make the answer of any value to those interested, we will devote to it a regular place in another part of our journal, and treat it in a series of illustrated articles on the derivatives of coal-tar. We have another special reason: we wish to show that there are other uses for coal-tar than that of making pitch for pavements and roofing, for which the natural asphaltum is infinitely better, and in comparison with which the coal-tar pitch is worthless. We now import yearly, at a cost of hundreds of thousands of dollars, coal-tar products, such as carbolic acid, benzole, nitro-benzoic or oil of myrbane, naphthalin, anilin and its various colors, such a magenta, fuchsin, etc., all of which we could manufacture here, if we only knew how to do it economically. We are perfectly well aware that the manufacture of some of these products has been attempted here, and failed. We also know why. It was from ignorance of the correct methods, which is followed by the large successful establishments in France and Germany, of which one of the main principles is to waste nothing, but make all the incidental products profitable by converting them into a form which has some value in the industrial arts.
11.5.14
Coloring Photographs with Anilin Colors.
The Manufacturer and Builder 7, 1877
It is well known that at present anilin colors are being extensively employed for tinting photographs, and likewise in painitngs and water-color drawings. The attention of artists ought to be called to the well-known instability of these beautiful tints, and artists who desire the permanency of their work should avoid employing them.
It is well known that at present anilin colors are being extensively employed for tinting photographs, and likewise in painitngs and water-color drawings. The attention of artists ought to be called to the well-known instability of these beautiful tints, and artists who desire the permanency of their work should avoid employing them.
10.5.14
Notes & Queries. (1847) Coloring Ratan Black.
The Manufacturer and Builder 6, 1877
Use the same prescription as for wood. First, a hot and strong solution of extract of logwood; let it dry, then brush it off, and use a weak solution of bichromate of potash; let it dry again; when grayish spots appear, brush and rub the ratan, and if not satisfactory repeat the operation. The color obtained is "fast."
Use the same prescription as for wood. First, a hot and strong solution of extract of logwood; let it dry, then brush it off, and use a weak solution of bichromate of potash; let it dry again; when grayish spots appear, brush and rub the ratan, and if not satisfactory repeat the operation. The color obtained is "fast."
9.5.14
Notes & Queries. (1845) Staining Wood Various Colors.
The Manufacturer and Builder 6, 1877
For Red, cochineal or anilin red may be used. Boil for three hours 2 parts of pulverized cochineal in 85 parts of water, and apply it to the wood. When dry, give a coating of dilute chlorid of tin, to which is added a little tartaric acid, 1 ounce of chlorid of tin, and ounce of tartaric acid in 35 fluid ounces of water. If instead of water the cochineal is boiled in a decoction of bark (2 ounces of bark to 85 ounces of water,) and the chlorid of tin is used as above, an intense scarlet, and all shades of orange, may be produced according to the proportions. When using the anilin red, plunge the wood first Into a solution of 1 part of curd soap in 35 parts of water, or else rub with the solution, then magenta is applied in a state of sufficient dilution to bring out the tone required. All the anilin colors are well adapted for staining wood.
For Blue, treat the wood in a bath made of 1 part of olive oil, 1 part of soda ash, and 10 parts of water; then dye it with anilin blue, or you may nee indigo blue, when first using a mordant called red liquor, and made thus: take 3 pints of hot water, in one dissolve 4 ounces of pare alum, in another 2 ounces of acetate of lead, and in the third 1 drachm of washing soda; mix them all and let them settle over night, decant, and dilate until it indicates 1° Beaum [Baume?]. It will then be ready to take up a fine blue color by extract of indigo.
For Yellow, prepare the wood with the same mordant, and color with a decoction of turmeric.
For Green, proceed as in dyeing blue, and add berry liquor or some other yellow dye. The relative quantities determine the tone of the green.
For Violet, treat with a bath as for anilin blue, and then dye with magenta red to which tin crystals are added; these color the anilin blue-violet.
For Brown, various tones may be produced by mordanting with a dilute solution of chromate of potash, and then applying a decoction of fustic, of logwood, or of peachwood.
For Gray, boil 17 ounces of orchil paste for half an hour in 7 pints of water. The wood is first treated with this solution, and then, before it is dry, steeped in a beck of nitrate of iron at 1° B. An excess of iron gives a yellowish tone; otherwise a blue-gray is produced which may be completely converted into blue by means of a little potash.
In many cases it is well to bleach the wood first, in order to obtain a pure color. For this purpose the wood is first satur-ated as completely as possible with a clear solution of 17½ ounces of chlorid of lime and 2 ounces of soda crystals in 10½ pints of water. In this liquid the wood is steeped for half an hour, if it does not appear to injure its texture. After this bleaching it is immersed in a solution of sulphurous acid to remove all traces of chlorin, and then washed in pure water. The sulphurous acid which may cling to the wood in spite of washing, does not injure it or alter the colors afterward.
For Red, cochineal or anilin red may be used. Boil for three hours 2 parts of pulverized cochineal in 85 parts of water, and apply it to the wood. When dry, give a coating of dilute chlorid of tin, to which is added a little tartaric acid, 1 ounce of chlorid of tin, and ounce of tartaric acid in 35 fluid ounces of water. If instead of water the cochineal is boiled in a decoction of bark (2 ounces of bark to 85 ounces of water,) and the chlorid of tin is used as above, an intense scarlet, and all shades of orange, may be produced according to the proportions. When using the anilin red, plunge the wood first Into a solution of 1 part of curd soap in 35 parts of water, or else rub with the solution, then magenta is applied in a state of sufficient dilution to bring out the tone required. All the anilin colors are well adapted for staining wood.
For Blue, treat the wood in a bath made of 1 part of olive oil, 1 part of soda ash, and 10 parts of water; then dye it with anilin blue, or you may nee indigo blue, when first using a mordant called red liquor, and made thus: take 3 pints of hot water, in one dissolve 4 ounces of pare alum, in another 2 ounces of acetate of lead, and in the third 1 drachm of washing soda; mix them all and let them settle over night, decant, and dilate until it indicates 1° Beaum [Baume?]. It will then be ready to take up a fine blue color by extract of indigo.
For Yellow, prepare the wood with the same mordant, and color with a decoction of turmeric.
For Green, proceed as in dyeing blue, and add berry liquor or some other yellow dye. The relative quantities determine the tone of the green.
For Violet, treat with a bath as for anilin blue, and then dye with magenta red to which tin crystals are added; these color the anilin blue-violet.
For Brown, various tones may be produced by mordanting with a dilute solution of chromate of potash, and then applying a decoction of fustic, of logwood, or of peachwood.
For Gray, boil 17 ounces of orchil paste for half an hour in 7 pints of water. The wood is first treated with this solution, and then, before it is dry, steeped in a beck of nitrate of iron at 1° B. An excess of iron gives a yellowish tone; otherwise a blue-gray is produced which may be completely converted into blue by means of a little potash.
In many cases it is well to bleach the wood first, in order to obtain a pure color. For this purpose the wood is first satur-ated as completely as possible with a clear solution of 17½ ounces of chlorid of lime and 2 ounces of soda crystals in 10½ pints of water. In this liquid the wood is steeped for half an hour, if it does not appear to injure its texture. After this bleaching it is immersed in a solution of sulphurous acid to remove all traces of chlorin, and then washed in pure water. The sulphurous acid which may cling to the wood in spite of washing, does not injure it or alter the colors afterward.
8.5.14
Notes & Queries. (1781) Cleaning and Dyeing.
Manufacturer and builder Volume 3, 1877
Liquid ammonia is the sub-stance used by all repairers of old clothes to take out grease spots. You must not only put on the ammonia, but must scrape away the resulting soapy paste and rub it off as clean as possible with a dry rag. A black dye is easily applied on faded black clothes by brushing alternately with a solution of logwood extract and then with a solution of sulphate of iron or coperas. Instead of the latter, a weak solution of bichromate of potash, used after the logwood extract, gives another shade of black. For blue or brown dyes it is not practical to make fast colors by a simple brush application; the goods should be boiled in the solutions. To dye coats and other woollen goods brown, they should be boiled for an hour in a solution of 1 ounce of bichromate of potash in 4 gallons of water, then wash out in cold water, and boil for an hour in a decoction of 6 ounces of peachwood and 3 ounces of tumeric in 4 gallons of water. For blue, dissolve 1 table-spoonful of liquid extract of indigo in 4 gallons of water, add a tea-cupful of sulphuric acid and a tea-cupful of glauber salts; boil the goods for about 15 minutes in this solution, and rinse in cold water. There is another objection to the brush application, namely, that it is impossible to apply the color equally - it always shows streaks and spots, and only boiling in the dye can give satisfactory results. Only on black clothes can the black dye be successfully applied by a brush no as to correct the faded grayish look which they are apt to assume when becoming old.
Liquid ammonia is the sub-stance used by all repairers of old clothes to take out grease spots. You must not only put on the ammonia, but must scrape away the resulting soapy paste and rub it off as clean as possible with a dry rag. A black dye is easily applied on faded black clothes by brushing alternately with a solution of logwood extract and then with a solution of sulphate of iron or coperas. Instead of the latter, a weak solution of bichromate of potash, used after the logwood extract, gives another shade of black. For blue or brown dyes it is not practical to make fast colors by a simple brush application; the goods should be boiled in the solutions. To dye coats and other woollen goods brown, they should be boiled for an hour in a solution of 1 ounce of bichromate of potash in 4 gallons of water, then wash out in cold water, and boil for an hour in a decoction of 6 ounces of peachwood and 3 ounces of tumeric in 4 gallons of water. For blue, dissolve 1 table-spoonful of liquid extract of indigo in 4 gallons of water, add a tea-cupful of sulphuric acid and a tea-cupful of glauber salts; boil the goods for about 15 minutes in this solution, and rinse in cold water. There is another objection to the brush application, namely, that it is impossible to apply the color equally - it always shows streaks and spots, and only boiling in the dye can give satisfactory results. Only on black clothes can the black dye be successfully applied by a brush no as to correct the faded grayish look which they are apt to assume when becoming old.
7.5.14
Blue Glass.
Manufacturer and builder Volume 3, 1877
GEN. PLEASONTON'S REPLY TO CRITICISMS.
The open letter published by Gen. Pleasonton in Answer to various criticisms on his theories, commences with a vehement rejection of time insinuation of deception on his part, and a defence of his integrity ; but this is easily- disposed of by agreeing that he is honestly deceiving himself in his ignorance of the true nature of light in general and of the functions of the various colors contained in natural sunlight. If he were in the least acquainted with the results of the labors of the many eminent scientists who have devoted their lives to the careful practical investigations of this subject, with the aid of the most extensive appliances, performing the most laborious experiments, and in this way settling the nature of the effects of various colored lights beyond dispute, lie would not have rushed into rash conclusions, taken out patents for timings in which there is absolutely nothing, nor deluded himself and others in ascribing the success of some grape-growing, and the raising of a few pigs, calves, etc., to a few panes of blue glass, and ignoring; the true causes which are in the protecting influence of a glass roof, which does quite as well without the blue glass panes.
The General attempts to make a strong point of the fact that the Commissioner of Patents granted him a patent after having received the report of a so-called expert sent to use the grapes growing under blue glass, and perhaps also the calves and pigs revived and grown fat by the same means. The Commissioner of Patents in Canada, who also granted a patent after in-dorsing his explanation, is called "the highest scientific authority."
Now, this is something of a new argument; first, Commissioners of Patents are not scientific authorities at all ; they do not read one-tenth of the patents; they sign them on the recommendation of time examiners. These are the real authorities in their departments. Secondly, the Patent Office is not responsible for errors in a pretended invention, and therefore a patent is by no means a guarantee that an invention accom-plishes all that the inventor claims for it, hence time reason why there are so many worthless patents; but this is unavoidable, as the inventor ought always to have the benefit of any doubts, if they exist.
The attempts of Gen. Pleasonton to point out contradictions among scientists in regard to the effects of colored light on plants, simply show his failure to understand that when red and yellow light alone act on plants, and violet light does not, time latter will practically be equivalent to darkness; and as seeds require darkness for their development, violet light will not hinder it, while the developed plant needs all the undiluted sunlight, and a few panes of blue glass (one in eight, as in the prescription of Gen. Pleasanton) also will not hinder it, nor would a few panes of yellow, green, or red glass ; but certainly an illumination of exclusively blue glass might be as hurtful to vegetable life as any other color exclusively used.
The scientific statements of the General, which we published in our previous issue, (see page 51,) show sufficiently that his mind is in a muddle in regard to the truths taught by sound natural philosophy ; and in this respect he stands before the scientific world as a tyro would stand before professional ship-builders exhibiting to them a little boat carved with a jack-knife, and pretending to teach them something new - telling them that their whole theory of ship-building was wrong, that be is going to reform it, build on other principles, etc. The ship-builders would look upon this tyro as the scientists cannot help looking upon Gen. Pleasonton.
In regard to the indorsement of blue glass by a portion of the public, we must remember that what is called the public, believe in anything, such as mind-reading, clairvoyance, spiritualism and animal magnetism, believe in astrologers and and sea-serpents, etc., and even any sort of theological notions find adherents among sects of the most opposite opinions. Therefore the indorsement by the public of any novel vagary of this or any other sort, goes for nothing in the final de-cision in regard to its correctness. The excitement will blow over, and Gen. Pleasonton and his blue glass will have had their day, and then the public will laugh at the foolishness of the present hour.
GEN. PLEASONTON'S REPLY TO CRITICISMS.
The open letter published by Gen. Pleasonton in Answer to various criticisms on his theories, commences with a vehement rejection of time insinuation of deception on his part, and a defence of his integrity ; but this is easily- disposed of by agreeing that he is honestly deceiving himself in his ignorance of the true nature of light in general and of the functions of the various colors contained in natural sunlight. If he were in the least acquainted with the results of the labors of the many eminent scientists who have devoted their lives to the careful practical investigations of this subject, with the aid of the most extensive appliances, performing the most laborious experiments, and in this way settling the nature of the effects of various colored lights beyond dispute, lie would not have rushed into rash conclusions, taken out patents for timings in which there is absolutely nothing, nor deluded himself and others in ascribing the success of some grape-growing, and the raising of a few pigs, calves, etc., to a few panes of blue glass, and ignoring; the true causes which are in the protecting influence of a glass roof, which does quite as well without the blue glass panes.
The General attempts to make a strong point of the fact that the Commissioner of Patents granted him a patent after having received the report of a so-called expert sent to use the grapes growing under blue glass, and perhaps also the calves and pigs revived and grown fat by the same means. The Commissioner of Patents in Canada, who also granted a patent after in-dorsing his explanation, is called "the highest scientific authority."
Now, this is something of a new argument; first, Commissioners of Patents are not scientific authorities at all ; they do not read one-tenth of the patents; they sign them on the recommendation of time examiners. These are the real authorities in their departments. Secondly, the Patent Office is not responsible for errors in a pretended invention, and therefore a patent is by no means a guarantee that an invention accom-plishes all that the inventor claims for it, hence time reason why there are so many worthless patents; but this is unavoidable, as the inventor ought always to have the benefit of any doubts, if they exist.
The attempts of Gen. Pleasonton to point out contradictions among scientists in regard to the effects of colored light on plants, simply show his failure to understand that when red and yellow light alone act on plants, and violet light does not, time latter will practically be equivalent to darkness; and as seeds require darkness for their development, violet light will not hinder it, while the developed plant needs all the undiluted sunlight, and a few panes of blue glass (one in eight, as in the prescription of Gen. Pleasanton) also will not hinder it, nor would a few panes of yellow, green, or red glass ; but certainly an illumination of exclusively blue glass might be as hurtful to vegetable life as any other color exclusively used.
The scientific statements of the General, which we published in our previous issue, (see page 51,) show sufficiently that his mind is in a muddle in regard to the truths taught by sound natural philosophy ; and in this respect he stands before the scientific world as a tyro would stand before professional ship-builders exhibiting to them a little boat carved with a jack-knife, and pretending to teach them something new - telling them that their whole theory of ship-building was wrong, that be is going to reform it, build on other principles, etc. The ship-builders would look upon this tyro as the scientists cannot help looking upon Gen. Pleasonton.
In regard to the indorsement of blue glass by a portion of the public, we must remember that what is called the public, believe in anything, such as mind-reading, clairvoyance, spiritualism and animal magnetism, believe in astrologers and and sea-serpents, etc., and even any sort of theological notions find adherents among sects of the most opposite opinions. Therefore the indorsement by the public of any novel vagary of this or any other sort, goes for nothing in the final de-cision in regard to its correctness. The excitement will blow over, and Gen. Pleasonton and his blue glass will have had their day, and then the public will laugh at the foolishness of the present hour.