Färgerna och folktron om dem.

Lördagsqvällen 9, 3.3.1894

Det är många föreställningar, som man vant sig att förbinda med färger, och
några äro onekligenmärkliga, andra åter helt och hållet oförklarliga. En färg anses "bringa olycka" på ett håll och en annan färg på ett annat, och på ett tredje stå båda färgerna högt i anseende - hur kunna förklara sådant?

Grönt till exempel är ju ungdomens och hoppets färg. Ingen i de skotska lågländerna skulle dock för alt i världen vilja vid ett bröllop bära denna färg, ty alferna skulle vredgas däröfver och bringa olycka öfver öfverträdaren af alfernas lagar. Vardt en flicka i nordöstra Skotland gift före sin äldre syster, gaf hon denna gröna strumpeband. I västra England fick den förförda flickan strumpor af samma färg, och bruket kräfde ytterligare, att hon skulle dansa i svinhuset.

Blått är jungfrulighetens färg, och den är i Indien helgad ät guden Vishnu. De gamla druidemes dräkt var äfven blå till färgen.

Högst märkligt är, att vidskepliga skådespelare anse blått för en "olycklig" färg, hvars farliga följder dock kunna afvändas, om man jämte den begagnar silfver. I ett feeristycke nekade en gång flera medlemmar af balettkåren att börja generalrepetitionen, emedan scenen, på hvilkon de skullo dansa, var fullständigt klädd i blått utan att något silfver fans, som kunde tjäna som amulett.

I Tripolis härskar en fullkomligt motsatt tro. Där anser man nämligen, att ett ljusblått föremål bringar lycka, och man brukar hänga ägg med en blå glasring om, utanför husen.

Hvarje älskare vet äfven, att blått är trohetens färg.

Från blått till rödt är öfvergången lätt. I England afskydde man en gång rödt hår, må hända af den orsak, att de hatade danskarne gemenligen hade rödblonda lockar.

Irländska bönder tro att det bringar olycka, när den första man möter om morgonen är en rödhårig kvinna.

Kineserne ha stor respekt för den röda färgen, som långt ifrån att betyda olycka anses som en amulett mot trolldom och onda andar. Af denna anledning pläga de också knyta ett stycke rödt silke om handlofvarna på sina barn. Visitkorten i det himmelska riket äro likaledes röda, och de amuletter, som kineserne hysa största förtroendet för, äro antingen skrifna med rödt bläck eller på rödt papper. När en strid skall bilaggas, sänder man den förnärmade on bit olivenit och ett stycke rödtpapper.

En röd tråd har stark trollkraft; mödrar binda en sådan vid sina barns vaggor och skottarne kring kornas svansar, då de skickas ut på beto om våren. Vidskepligt landtfolk i England bindor ott stycke rödt kläde vid bikuporna, när det skall hållas bröllop, i den tron att, om denna ceremoni underlåtes, bli bina förtörnade. På andra ställen binder man crèpeflor vid kuporna, när ägaren är död, och deras invånare inviteras högtidligen till begrafningen.

I forna tider var det i England och väl äfven på andra ställen mycket farligt för en gammal kvinna att äga en svart katt. Hon kunde då lätt att riskera att bli dräpt såsom varande en häxa. I våra dagar söker sjömanshustrun på vissa orter i England med all flit att få fatt på en svart katt, ty så länge kissen blir kvar hos henne, är det ingen fara för att hennes man skall förlisa.

I en skotsk visa heter det:
"När husets katt är svart
Få flickornn friare många."

Men på ett annat ställe i Skotland sjunger man:

"Kysser du den svarta katten blir du fet och rund,
Kysser du den hvita, blir du mager och tunn."

I Yorkshire bådar det olycka, om man möter en hvit häst, när man går hemifrån.

I Wales rådde fordom den tron, att bina egentligen voro skapade hvita, men att de blefvo bruna efter syndafallet. Sätter sig en hvit dufva på skorstonen, är det ett säkert förebud till dödsfall. På somliga ställen tror man, att om tillfälligtvis bland gröna bönor det kommer en hvit, skall med säkerhet en af familjen dö, innan året är till ända.

För omkring åttio år sedan brukade de unga flickorna i Scilly att gå till kyrkan juldagens morgon klädda i hvitt, hurudant vädret än var. På en rägnvädersdag måtte detta varit en bedröflig syn, ty hvitt passar ju egentligen på sommaren, och att dot ej häller passar rätt bra till den kalla, rena, hvita snön, säger sig själft.

Man talar ofta om Old Englands hvita klippor, och en märklig historia berättas om orsaken till denna deras så vanliga färg. En gång kom ett stort skepp från Norge till England, och dot var så bredt att det icke kunde komma genom Kanalen utan satt fast, där dot satt. Då ropade kaptenen till folket: "Smörj in skeppssidorna med såpa, pojkar!" Och de smorde och smorde, och till slut slant fartyget igenom mod glans. Men såpan blof sittando fast på klipporna, och sedan dess ha do varit hvita som snö.