13.12.13

Den gula färgens psykologi.

Veckans Krönika 18, 4.5.1907

(Forts. fr. n:o 17).

Kristendomens seger skedde i rättan tid för att påskynda denna rörelse längs spektrum - till och med så sent som i det andra århundradet efter Kristus finner Gellius, i det han omnämner färgerna, knappast mödan värdt att nämna grönt och blått i det den kristna energin på drifves af en instinktlik afsky för de strålande färgerna, som voro knutna vid hednisk ritual och hedniska bruk. Sålunda kom det sig att hvarken rödt eller gult utan blått, himmelens färg, blef den traditionella färgen på jungfru Marias klädning. Af de andliga har gult aldrig skattats högt. Denna färg har man antingen sökt undgå eller och behandlat den med likgiltighet. Och denna känsla har icke aftagit under seklerna. År 1833  förbjödos prästerna att använda denna färg i sin dräkt och inom den protestantiska kyrkan har den blott sällan användts.

Gult blef svartsjukans, afundens, förräderiets färg. Judas framställdes i gul dräkt, och i några länder tvingades de hatade judarna att gå klädda i gult. I Frankrike öfversmorde man i sextonde århundradet förrädares och missdådares dörrar med gul målning. I Spanien ålades kättare, som afsvurit sina villomeningar, att bära ett gult kors, och på inkvisitionens tid måste de vid offentliga autodaféer visa sig i botdräkt och med ett gult ljus i handen.

Det finnes äfven en särskild orsak, som förklarar, hvarför kristendomen måste betrakta den gula färgen med misstro. Den hade äfven varit den syndiga kärlekens färg. Till en början var den bunden vid den lofliga kärleken - som redan nämts var brudens dräkt gul, och såväl i Iliaden som i den indiska Gitagovinda reder man en brudsäng af saffran förden älskande. Men i Grekland och i ännu högre grad iIlom började kurtisanerna använda sig af denna förbindelse. Den grekiska hetären liksom hennes romerska efterföljerska gick i saffransfärgard klädning och färgade sitt hår gult. "Ingen ärbar kvinna bör färga sitt hår gult", har varit ett stående omkväde hos kyrkofäderna.

Vi finna hos Shakespere "svartsjukans färg" (orange) och "grön och gul melankoli" och hos Pope "gulsotsögat", för hvilket "allt synes gult". Detta af de tidigaste kristna påbörjade fälttåg mot den gula färgens angenäma tankeförbindelser och det därmed hand i hand gående framhäfvandet icke blott ital, utan äfven i handling - af dess mest obehagliga tankeförbindelser kunna möjligen förklara den öfvervägande känsla, denna färg i dag som är uppväcker hos folk af europeiskt ursprung.

Ett tvifvel kan ju lätt uppstå, huruvida en sådan förklaring är fullt tillräcklig. Kunna vi väl helt och hållet utesluta en möjligen medfödd böjelse, fysiologiskt rotfästad i organismen? Ett högst besynnerligt fall omtalas af Latta, som underkastade en man, hvilken vid 30 års ålder blef opererad för medfödd grå starr, en omsorgsfull psykologisk undersökning. Resultatet kunde måhända anföras till stöd förett dylikt tvifvel. Den första färg patienten lade märke till, då han kommit sig efter operationen, var den röda, medan han behöfde längsta tid för att komma underfund med den gröna. Men "första  gången han fick se gult, blef han så sjuk, att han trodde han skulle kasta upp". Man kunde frestas
att betrakta detta fall som ett glänsande bevis på en förbindelse mellan gallan och den gula färgen. Men det är - äfven om man bortser från möjligheten af idiosynkrasi - tydligt nog, att en sådan människa som i frågavarande patient måste betrakta färgerna under intryck af vissa fördomar. Vi få icke veta något om, huruvida Lattas patient, när han fick se den gula färgen, samtidigt underrättades om dess namn. Och då de blinda äro både intresserade och nyfikna beträffande färgernas natur, kunna vi ju utgå ifrån, att mannen redan tidigare hade insupit de gängse idéerna beträffande den gula färgen, och att den allmänt utbredda känslan också hos honom hade knutit sig vid denna färg, redan förrän han någonsin hade sett den.

Huru det nu än må förhålla sig idetta fall, säkert är dock, att den gula färgens besynnerliga och brokiga historia icke endast är af betydligt intresse,utan äfven ställer  oss öga mot öga med ett stort problem, som psykologen ständigt måste betrakta ur en mängd synpunkter: de respektive roller, som å ena sidan måste tilläggas den psykiska organismens medfödda egenskaper och å den andra  sidan dess temporära förändringar under inflytande af långsamt växlande omgifningar.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti