Den gula färgens psykologi.

Veckans Krönika 17, 27.4.1907

Efter Havelock Ellis.

Den roll, den röda färgen spelar som kraftig stimulus i själslifvet, är påfallande och ungefär densamma hos alla folkslag och vid alla grader af civilisation. Den gula färgens särskilda känsloton är i intet afseende så lätt att fastslå. Den varierar i utpräglad grad under olika historiska perioder, på olika delar af jorden och vid olika åldrar hos samma person. Det gifves ingen färg, som ibland står så högt, ibland sjunker så lågt i människornas aktning. Den gula färgens psykologi erbjuder därför gåtor, som äro svåra att lösa.

Bland ursprungliga folkslag synes förkärleken för den gula färgen vara nästan universell. Ködt är de vilda folkslagens älsklingsfärg, men - något som t. ex. framgår af den iakttagelsen, att de vilda stammarna i Centralaustralien begagna gulockra vid sin personliga utsmyckning - gult kommer in som god andra, ja, värderas ofta lika högt som rödt. Inågra trakter af Nya Guinea göra sig de infödda - ehuru de älska scharlakansrödt - besväret att uppföda en papegojart, som har röda stjärtfjädrar med gul rot, tills dessa fjädrar slutligen bli helt och hållet gula. - Dessa folk äga inga som hälst färgmedel.  -  Som allmän regel gäller det, att där färgning är känd, där är ljusgult efter eller vid sidan af scharlakansrödt den mest omtyckta färgen. Så har fallet varit till exempel på Sällskapsöarna.  Förhållandet har varit detsamma icke blott bland vildarna på Stilla hafvets öar, utan äfven hos forntidens nordbor, och den primitiva germaniska kvinnan använda gulockra att smycka ansikte och kropp med. De gamla européerna synas icke ha gjort någon skarp åtskilnad mellan sina bägge älsklingsfärger rödt och gult; i guldet sågo de bägge färgerna. Uttrycket "rödt guld" värkar ju nästan modernt.  Kirinerna i Kaukasus använda också för att beteckna guld ett ord, som äfven betyder röd.

Små barn, som i så många fall påminna om de vilda, dela också dessas förkärlek för gult och föredraga vanligen denna färgframför rödt. Några författare förklara detta bero på den gula färgens större ljusglans, en förklaring som otvifvelaktigt är delvis riktig. Att barn af de mest olika nationer föredraga gult framför andra färger är otvifvelaktigt. Otaliga försök ha ådagalagt detta. För kärleken för gult aftager dock med åldern. Mellan 4-7 år är gult ännu en af gossarnas mest omtyckta färger, medan flickorna inte längre hysa någon förkärlek för densamma. Dessa resultat öfverensstämma äfven med de försök  Garbini gjort, nämligen att flickorna äro mera mogna än gossarna, när det gäller att skilja mellan färger, åtminstone i öfvergångsåldern. Wissler har funnit, att män i regeln hysa förkärlek för den violetta sidan, kvinnorna för den röda sidan af spektrum.

Försök anställda med studerande i olika länder ha nästan alltid visat, att gult bland färgerna är den minst tilldragande. I Tyskland har Cohn funnit att gult aldrig, icke ens i sin mest mättade prakt, blifvit  föredraget. Vid bestämmandet af färgvalet hos 100 studenter vid Columbia universitet blef resultatet, att gult kom - med ett betydligt språng - som n:o 4, blott efterföljdt af grönt. Wissler fann att hos såväl manliga som kvinnliga studenter gult var den mest sällan föredragna färgen (c. 2% hos män och 5 % hos kvinnor). Hos männen var äfven gult den minst omtyckta färgen, medan hos kvinnorna denna motvilja mest riktade sig mot orange. Man kan således sluta häraf, att de kvinnliga studenternas motvilja mot gult är mindre än de manligas. Detta framgick äfven af undersökning vid Wellesley College, där man fann att, ehuru endast 10 % af kvinnorna föredrog gult, valdes denna färg dock långt oftare än grönt eler violett. Vid Cornell-universitetet fann Major genom en serie omsorgsfulla försök,att man icke kunde åstadkomma några bevis för, att det skulle existerat någon positiv motvilja mot gult. Men samtliga hans försökspersoner hänförde gult eller orange till de minst behagliga färgerna.

Men för mänskligheten i dess helhet hålla dessa resultat icke streck. Det finnes en vidsträckt och betydande del af jorden, där den gula färgen, långt ifrån att föraktas, tvärtom hålles i högsta ära. I nästan hela Asien - Assyrien, Indien, Ceylon, Malacka, Kina - är gult ieregeln den högsta och heligaste färgen. I Indien och på Ceylon föredrages gult både i blommor och klädesdrägt, och de ämnen, som frambringa gula färger, hållas i stor ära och spela en väsentlig roll vid många ceremonier. Vidare ställa buddhisterna den gula färgen högt, och deras heliga blomma är gul. I Persien är gult älsklingsfärgen, liksom den varit det hos judarna. - I Salomos Höga visa förliknas bruden vid saffran. I Kina är gult den lyckligaste färgen, ehuru den delar äran med grönt och rödt. I de Malajiska staterna är den hvita den heligaste af alla färger och användes, när det gäller att försona de onda andarna. Men näst efter hvitt kommer gult som den heliga färgen. Enligt malajiska sägner var det en gång en sultan, som förbjöd folket att använda gula klädesplagg, ja, till och med gula handdukar och  förhängen, emedan den gula färgen var alltför helig för vanliga dödliga. Och sedan den tiden har gult varit den kungliga färgen i alla malajiska länder.

Till och med i det klassiska Europa, då civilisationen var som störst, var den gula färgen, ehuru den icke lyckades intaga den höga ställning som i Asien, dock en  omtyckt färg med ett skimmer af glädje och lif öfver sig. Både i Grekland och Rom - besynnerligt nog, när man tänker på den moderna psykiska reaktionen - var den gula färgen, ehuru rödt var den heligaste färgen, föreskrifven för kvinnornas och barnens festdräkter. I synerhet måste kvinnorna, säger Plinius, vara klädda i gult, när de gifta sig. Gult var också den färg Kybeles präster nyttjade. Rödt och gult framträdde äfven, enligt samma författare, starkt ide gamla målningarna.

Hvilken är nu orsaken till detta känslo- omslag med den moderna europeiska världen å ena sidan och den klassiska forntiden samt våra dagars Asien å den andra? Man har svårt att förstå, hvarför vi ha  upphört att glädjas öfver en färg, som för en annan tidsålder och en annan kontinents människor ansetts för så värdefull: solens guldets, sädens, honungens och bernstenens färg. Vi äro fortfarande mycket förtrogna med denna färg, vi äga den isolens ljus liksom ock i vår konstgjorda belysning, och när den icke är för stark värkar den ingalunda tröttande på vårt öga; harmoniska nyanser i gult värka i ett boningsrum trärtom högst behagligt på många, ja kanske de flesta människor. Icke häller kunna vi försöka göra gällande, att vår motvilja mot gult skulle röja en mera förfinad estetisk känslighet än de gamle ägde, ty målaren känner icke alls till denna motvilja. I Rembrandt ha vi ju en målare af allra högsta rang, som, idet han långsamt närmade sig sin konsts höjdpunkt,blef mer och mer hänrykt af den gula färgen, tills hans taflor slutligen - till och med hans poträtt - liksom öfvertäcktes af ett glitter af gammalt guld.

Det var tydligen kristendomen, som med hänsyn till den gula färgen införde en ny känsla, hvilken ledde till att hos människorna inpräntades en förkärlek för den mörka ändan af spektrum. I mycket stor måttstock taget var detta utan tvifvel blott ett uttryck för kristendomens hela fientliga hållning gentemot den klassiska världen och dess förkastande af allt, som kunde uppfattas som ett tecken på glädje och stolthet. Rödt och gult utgjorde den gamla världens älsklingsfärger. Kärleken till den röda färgen var dock alltför rotfästad i den mänskliga naturen för att ens kristendomen skalle förmått betvinga den. Den gula färgen däremot var mindre motståndkraftig, och här segrade den nya religionen. Gult blef afundens färg.

Denna känsla var dock sannolikt icke så mycket en reaktion som en fortsättning af en naturlig utveckling. Den klassiska världen hade sannolikt börjat, så som de vilda alltid ha börjat, med en uteslutande förkärlek för rödt, ja, de uppfattade nästan inga andra färger. För Homerus liksom föraraberna var regubågen öfvervägande röd. Därnäst har sedan gult fogats till de omtyckta färgerna, men mycket långsamt ha spektrums öfriga färger förmått tilldraga sig uppmärksamhet. Först vid en jämförelsevis sen tidpunkt blefvo blått och violett intressanta färger och fingo särskilda namn.

(Forts.)