Eva Anttila (1894 Tampere - 1993 Espoo) on parhaiten tunnettu kuvakudos- tekstiilitaiteilijana.
Käsiteollisuus 5/1925
Kirjoittanut: Eva Anttila.
"Minä niin pidän punaisesta väristä", "sininen on kaikkein kaunein väri", tällaisia lausuntoja kuulee alituiseen, kun värikysymys tulee esille. Tavallisesti on kullakin joku ehdottoman varma kanta jonkun värin suhteen. Esim. punainen on jollekin säätty pääväri kaikessa, missä väriä tarvitaan. Hänen vaatetuksensa, seinänsä, lattiansa, pöytänsä j. n. e. todistavat punaisen värin riemukulkua. Tavallisimmin tämä punainen on hieman ruskeaan vivahtava, voimakas n. s. sinnoberpunainen, kova ja vähän tunteeton värisävy. Ennemmin tai myöhemmin, riippuen henkilön väriherkkyydestä, alkaa tämä ihailtu punainen kuitenkin väsyttää omistajaansa. Jopa hän siihen määrin työlääntyy väriin, että kieltää talostaan koko punaisen olemassaolon kaikissa muodoissa, nostaen jonkun toisen värin samaan valta-asemaan tai ylimalkaan kieltäen kaikilta väreiltä pääsyn alueellensa. Hän kannattaa nyt harmautta, neutraalisuutta. Varsin helposti voi arvata, että myös nämä "värikannat" ovat ohimeneviä.
Suorastaan ihmeellisiä arvoituksia ja yllätyksiä tarjoaa värikysymys. Ihastumme johonkin väriin tai väriyhtymään, ihailemme sitä sokeasti, tavoittelemme sitä itsepintaisesti ja kiivaasti ja sen saavutettuamme usein piankin siihen kyllästymme, ja pettymyksemme ihmetyttää itseämmekin. Päinvastaisessa tapauksessa saattaa joku meille alussa outo ja ehkä vastenmielinenkin värisointu muuttua rakkaaksi hyväätekeväksi silmänruoaksi. Aikojen kuluessa opimme laajentamaan ja syventämään väriasteikkoamme.
Emme ainoastaan ihaile jotakin ainoata tai muutamaa väriä, vaan ulotamme ymmärryksemme ja myötätuntomme yhä laajempiin ja toisilleen vastakkaisiin väriyhtymiin. itse asiassa ovat kaikki värit kauniita. Niiden on vain osuttava oikeaan ympäristöönsä.
Jonakin aikakausina elämästämme on toisilla väreillä suurempi vetovoima meihin kuin toisilla, mutta kokemuksemme sanoo meille, mitkä syyt kulloinkin ovat vaikuttamassa eri värikausien valtaanpääsyyn, ja silloin emme liian kiihkeästi pidä kiinni ajoittaisista mielipiteistämme. Tiedämme kehityksen lain olevan muuttuvaisuuden. Vieraillessamme lähimmäistemme kodeissa, kulkiessamme vieraita maita, toisin sanoin katsellessamme ympärillemme näemme ja hyväksymme yhä uusia värisointuja, luemme niissä kokonaisia kehityskausia, opimme uusia totuuksia. Sisäinen silmämme avartuu tajuamaan meille salattuja arvoja ja opimme tajuamaan musiikkia, jota eivät kaikkien korvat kuule.
Kuinka pintapuolisia ovatkaan jo värinimitykset kielessämme. Sininen, mitä se on? Tiedämme sinisen voivan vivahtaa joskus vihreään, harmaaseen j. n. e. ja luulemme tällä kuitanneemme kaiken, mikä sinistä koskee. Mutta kuinkahan moni on tullut sielunsa silmillä kuvitelleeksi sinisen kaikkia äärettömiä mahdollisuuksia tässä näkyväisessäkin maailmassa.
Taivaan sinisyys ihmetyttää meitä, saattaa hartaan kunnioituksen ja aavistelevaisuuden valtaan. Se hohtaa, häikäisee kirkkaudellaan ja pysyy saavuttamattomissa. Entä tuo vihreänkeltainen sini iltataivaalla mustan metsänrajan takana, eikä siinä ole lämpöä ja rauhaa, kuulakkuutta ja täyteläisyyttä.
Sysimustan tukan sinisyys, jota ihailee kuin harvinaista helmeä, siniharmaa hämärä alkavana iltapäivänä talvella, meren voimakas vihreä sini, jota valkeat vaahtopäät katkovat, nämä mielikuvat herättävät omalaatuisia tunteitansa kussakin.
Jos käytämme väriä mielikuvan herättäjänä, valitsemme luonnollisesti kukin erilaisia, persoonallisia väriyhtymiä. Me luomme täten ympäristömme vaistomaisesti syvimpien taipumustemme mukaisesti. Jos olemme psykoloogeja, voimme sangen tarkastikin päätellä henkilön ominaisuudet hänen lähimmän ympäristönsä mukaan. Jopa tällaisen persoonallisen leiman puute voi myös merkitä samaa henkilössä itsessään. Emme edes täysin tietoisesti esittele tätä kysymystä. Pikemminkin vaistonvaraisesti toteamme väriyhtymistä saamamme mielikuvat. Pieni lapsi huutaa ihastuksissaan nähdessään kirkkaanpunaisen värin. Se on ainoa, minkä hänen tajuntansa voi vastaanottaa. Monet ihmiset tulevat toimeen miltei yksinomaan spektrin pääväreillä sekä lisäksi muutamalla lajilla harmaata ja ruskeata. Useimmilla ihmisillä on kuitenkin vaistomaisesti tajuttu omalaatuinen värielämä. Sen ilmaukset ovat aavistelevaa ja ihmettelevää kokeilua, avutonta haparoimista tässä ihmeitten maailmassa. Vain harvat käyttävät tietoisesti tahtoen värejä apukeinonaan määrättyjen tulosten aikaansaamiseksi. He ovat joko synnynnäisesti herkkiä tajuamaan väriyhtymien kauneusarvoja tai kokemusten avulla kehittäneet taitoaan ilmituoda väreillä määrättyjä mielikuvia. Onpa n. s. värinautiskelijoita, joilla on kyky herättää jollakin värillä voimakas tehostettu tunnelma, joka kehittymättömämpäänkin katselijaan vaikuttaa kuin kulaus voimakasta viiniä.
Kaikenlainen väriyhtymien esittely, tieteellinen jäsentely, luokittelu on verrattain vähän tuottoisaa työtä. Emme voi vangita lintujen laulua, metsän huminaa, koko luonnon suurta sävelaittaa. Yhtä vähän voimme kahlita sopivia värisointuja kuolleisiin kaavoihin. Mikä yhdessä aineessa, ympäristössä, valaistuksessa, mielialassa on kauneinta, ei toisella kertaa enää ole samaa. Emmekä myös voi edeltäpäin sanoa mikä väriyhtymä ehdottomasti saavuttaisi uskollisen kiintymyksemme. Olemme tässä tavanneet maailman, joka on joka kohdassaan arvoituksellista ja yllättävää. Myöskin nuo "värisilmä"-ihmiset saattavat kyllästyttää etsittyine monimutkaisine väriyhdistelmineen. Kuinka kaipaammekaan joskus hillitystä väriharmoniasta, taiteen huippusaavutusten laatimasta ympäristöstä ulos vapaaseen luontoon, missä kaikenkirjavat värit helottavat yltäkylläisesti. Ihmisluonnon omituinen vaihtelemishalu.
Jos haluamme väreillä luoda ympäristömme, on ennen kaikkea tehtävä itsellemme selkoa, minkä leiman haluamme siihen. Viihdymme joko kodikkaan arkisessa, puritaanisen ankarassa, ylhäisen hillityssä, ruusunpunaisen hempeässä tai viileänsinisessä ympäristössä. Emme myös saa antaa vierashuoneellemme samaa leimaa kuin työhuoneellemme tai arkipukuamme teettää samasta kankaasta kuin juhlapukuamme. Koetamme rehellisesti noudattaa niitä lakeja värejä määrätessämme, joita sisimmässämme tunnustamme, ja tulokset ovat ainakin hyvän tahdon arvoisia. Jos väreillä saamme aikaan sen, että asianymmärtäjä huudahtaa: tuo ei ainakaan halua olla enempää kuin mitä on, olemme jo korkealla asteella. itse asiassa emme viihdykään ympäristössä, jossa on meille outoja värisointuja. Useinkin uskottelemme itsellemme ihailevamme jotain esinettä vain siitä syystä, että luulemme sen olevan hienon.
Olemalla luonnollisia ja rehellisiä, voivat ponnistuksemme kuin ihmeen kautta koskettaa sitä nappulaa, joka saattaa värien ihmevaltakunnasta pulpahtamaan esille kokonaisen vyöryn sointuvia, lämpöisiä, raikkaita, hehkuvia väriyhdistelmiä. Muutama tilkku, langanpätkä saattaa luoda iloisen yllätyksen aivan kuin sattumalta.
Kun joku kansa vie ulkomaille tuotteitaan nähtäväksi, luetaan sille ansioksi sen puhtaasti kansallinen, erikoislaatuinen ominaisuus. Samoin hakee jokainen toisen kodista sille ominaista persoonallista suloa, ja silloin on usein kauneutta sekin, jota ei omistaja aina siksi huomaa. Se persoonallinen leima, joka kodin väreissä, sisustuksessa itsetiedottomasti uinuu, on sen suurin viehätysvoima.
25.10.10
Todenperäinen Wäri-Kirja.
Kirjan Coloriastolle skannattuna lähettänyt Martti Kujansuu.
Todenperäinen Wäri-Kirja.
Ohjeita ja neuwoja kotiwärjyyn.
Helsingissä,
Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran kirjapainossa, 1888.
Lankain peso.
Ensin pitää langat hywin pestä; ottaa kuumaa wettä, mutta ei kiehuwata, siihen sekoittaa saipuaa ja siinä pestä langat sekä sitten kylmässä wedessä hywin wiruttaa. Wanhoja waatteita pestään samalla tawalla, mutta jos on stäkkejä eli pilkkuja, niin pannaan kuumaan weteen wähän amoniakkia ja boraksia sekä hywin wähän wiktrilliöljyä ja siinä kastetaan sitä kohtaa waatteesta missä pilkku on, sitten wirutetaan kylmässä wedessä ja kuiwatetaan ilman lämmössä. Wedessä kastamatta ei saa mitään lankaa panna wäriin.
Yksi naula mustaa willalankaa.
½ luotiabromsyraa, siinä keitetään 1½ tuntia, sitten otetaan ylös ja wirutetaan hywästi kylmässä wedessä, sitten keitetään 12 luotia briksiljaa ja sitten pannaan lankat kiehumaan yhdeksi tunniksi, jolloin ne owat walmiita; samalla tawalla tehdän willakankaitten kanssa.
Yksi naula pruunia willalankaa.
8 luotia sandelia ja 2 luotia punaista winsten, siinä annetaan kiehua 1½ tuntia, sitten ne otetaan ylös ja hywin suoitaan ja pannaan 2 luotia wiktrilliä samaan soppaan ja annetaan kiehua ½ tuntia jolloin ne owat walmiit; samalla tawalla tehdään willakankaitten kanssa.
Yksi naula pruunia pumpulilankaa.
10 luotia kattikutaa, 2 luotia siistä alunata ne keitetään hywästi, sitten pannaan keitetyt pumpulilankat siihen ja annetaa ne olla yli yön, sitten otetaan ne ylös ja pannaan puhtaaseen kuumaan weteen, jonka sekaan pannaan 2 luotia bromsyraa, sitte otetaan ylös ja pannaan taaas kuumaan kattikuta soppaan ja wiimeksi bromsyraan jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula punaista willalankaa.
3 luotai lusikkawettä, 6 luotia wettä ja 2 luotia Englannin tinaa syötetöön niin että ei tinaa ole yhtään, sitten annetaan seisoa yli yön, sitten otetaan 3 luotia konsunellia, ja 3 luotia walkeata winsteniä, ne pienennetään mortelissa ja pannaan yhteen kiehumaan lankain kanssa ja annetaan kiehua 2 tiimaa, jolloin ne owat walmiit.
Yksi naula alkalsinistä willalankaa.
2 luotia alkaalia ja 2 luotia puuraksia pannaan lankain kanssa kiehumaan ½ tuntia, sitten otetaan ne ylös ja pannaan puhdasta wettä jonka annetaan tulla kuumaksi, waan ei kiehuwaksi, siihen pannaan 4 luotia wiktrilliöljyä ja siinä käännetään kepin päällä 3 eli 4 kertaa, jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula keltaista willalankaa.
3 luotia gurkumeijaa ja 3 luotia walkoista alunata annetaan kiehua ½ tuntia, jolloin on walmis; siinä missä on wärjätty punaista willalankaa, siihen samaan soppaan pannaan lankat, niin tulee kaunista keltaista.
Yksi naula wiheriäistä willalankaa.
8 luotia keltaista briksiljaa, 2½ luotia walkoista alunata, ensin keitetään tämä wäri hywin, sitte pannaan aluna ja annetaan sulaa, sitte pannaan 4 luotia mineraalia ja annetaan kiehua 2 tuntia, jos tahdotaan mustempaa niin pannaan enempi mineraalia, jota tehdään niin, että pannaan 1 luoti siniwäriä eli indikutaa ja 4 luotia wiktrilliöljyä.
Yksi naula harmaata willalankaa.
3 luotia galläppeliä pienennetään hywin ja pannaan wähän winsteniä ja annetaan kiehua ½ tuntia, sitte otetaan ne ylös ja pannaan 1 luoti wiktrilliä, wähän walkiata alunata ja annetaan kiehua ¼ tuntia, jolloin ne owat walmiina.
Yksi naula meriwiheriäistä willalankaa.
4 luotia keltaista briksiljaa ja 3 luotia pruunia briksiljaa, ne annetaan kiehua 1 tunti, sitte otetaan ne ylös, pannaan 2 luotia wiktrilliä ja annetaan kiehua ½ tuntia, jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula harmaata pumpulilankaa.
4 luotia pruunia briksiljaa, wäri annetaan kiehua hywin ja siinä lankat kepin päällä käännellään, sitten otetaan ylös ja pannaan kuumaan weteen, jonka joukkoon 4 luotia wiktrilliä pannaan, jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula kirsikkamarjapruunia willalankaa.
10 luotia sandelia ja 2 luotia winsteniä ne keitetään 2 tuntia, sitte otetaan ylös ja pannaan 2 luotia punaista anelinia ja annetaan kiehua ½ tuntia, jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula keltaista pumpulilankaa.
2½ luotia blyskeria [?] ja 2½ luotia silwerklittiä, ne keitetään 1 tunti ja sitten pannaan keitetyt pumpulilankat siihen ja annetaan maata yli yön, sitten otetaan ylös ja pannaan kylmään weteen wähän kalkkia, siinä käytetään lankat, sitten sulataan kuumassa wedessä 2 luotia bromsyraa ja siinä käytetään lankat sitten, kuumennetaan wesi, pannaan kalkkia ja siinä käännetään kepin päällä kiiresti 3 eli 4 kertaa, jolloin owat walmiita.
Yksi naula mustaa pumpulilankaa.
2 luotia kattikutaa ja 1 luoti sinialunata ne keitetään hywin, sitten pannaan lankat siihen ja annetaan maata yli yön, sitten ne otetaan ylös, sitte pannaan kiehumaan 10 luotia pruunia briksiljaa ja siinä käytetään lankat, sitten sulatetaan kuumassa wedessä 4 luotia wiktrilliä ja sitten pannaan lankat siihen, jolloin ne owat walmiita.
Silkkijä mustaksi.
3 luotia wiktrilliä, 3 luotia walkasta alunata, annetaan olla siinä yli yön, sitte keitetään ½ naulaa pruunia briksiljaa ja siinä käytetään niin monta kertaa että se tulee mustaksi; ennen wäriin panoa on silkit hywin keitettäwät saipuawedessä.
Yksi naula gredliniä willalankaa.
½ luotia gredliniä, siinä keitetään ½ tuntia, jolloin owat walmiita.
Todenperäinen Wäri-Kirja.
Ohjeita ja neuwoja kotiwärjyyn.
Helsingissä,
Suomalaisen Kirjallisuuden Seuran kirjapainossa, 1888.
Lankain peso.
Ensin pitää langat hywin pestä; ottaa kuumaa wettä, mutta ei kiehuwata, siihen sekoittaa saipuaa ja siinä pestä langat sekä sitten kylmässä wedessä hywin wiruttaa. Wanhoja waatteita pestään samalla tawalla, mutta jos on stäkkejä eli pilkkuja, niin pannaan kuumaan weteen wähän amoniakkia ja boraksia sekä hywin wähän wiktrilliöljyä ja siinä kastetaan sitä kohtaa waatteesta missä pilkku on, sitten wirutetaan kylmässä wedessä ja kuiwatetaan ilman lämmössä. Wedessä kastamatta ei saa mitään lankaa panna wäriin.
Yksi naula mustaa willalankaa.
½ luotiabromsyraa, siinä keitetään 1½ tuntia, sitten otetaan ylös ja wirutetaan hywästi kylmässä wedessä, sitten keitetään 12 luotia briksiljaa ja sitten pannaan lankat kiehumaan yhdeksi tunniksi, jolloin ne owat walmiita; samalla tawalla tehdän willakankaitten kanssa.
Yksi naula pruunia willalankaa.
8 luotia sandelia ja 2 luotia punaista winsten, siinä annetaan kiehua 1½ tuntia, sitten ne otetaan ylös ja hywin suoitaan ja pannaan 2 luotia wiktrilliä samaan soppaan ja annetaan kiehua ½ tuntia jolloin ne owat walmiit; samalla tawalla tehdään willakankaitten kanssa.
Yksi naula pruunia pumpulilankaa.
10 luotia kattikutaa, 2 luotia siistä alunata ne keitetään hywästi, sitten pannaan keitetyt pumpulilankat siihen ja annetaa ne olla yli yön, sitten otetaan ne ylös ja pannaan puhtaaseen kuumaan weteen, jonka sekaan pannaan 2 luotia bromsyraa, sitte otetaan ylös ja pannaan taaas kuumaan kattikuta soppaan ja wiimeksi bromsyraan jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula punaista willalankaa.
3 luotai lusikkawettä, 6 luotia wettä ja 2 luotia Englannin tinaa syötetöön niin että ei tinaa ole yhtään, sitten annetaan seisoa yli yön, sitten otetaan 3 luotia konsunellia, ja 3 luotia walkeata winsteniä, ne pienennetään mortelissa ja pannaan yhteen kiehumaan lankain kanssa ja annetaan kiehua 2 tiimaa, jolloin ne owat walmiit.
Yksi naula alkalsinistä willalankaa.
2 luotia alkaalia ja 2 luotia puuraksia pannaan lankain kanssa kiehumaan ½ tuntia, sitten otetaan ne ylös ja pannaan puhdasta wettä jonka annetaan tulla kuumaksi, waan ei kiehuwaksi, siihen pannaan 4 luotia wiktrilliöljyä ja siinä käännetään kepin päällä 3 eli 4 kertaa, jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula keltaista willalankaa.
3 luotia gurkumeijaa ja 3 luotia walkoista alunata annetaan kiehua ½ tuntia, jolloin on walmis; siinä missä on wärjätty punaista willalankaa, siihen samaan soppaan pannaan lankat, niin tulee kaunista keltaista.
Yksi naula wiheriäistä willalankaa.
8 luotia keltaista briksiljaa, 2½ luotia walkoista alunata, ensin keitetään tämä wäri hywin, sitte pannaan aluna ja annetaan sulaa, sitte pannaan 4 luotia mineraalia ja annetaan kiehua 2 tuntia, jos tahdotaan mustempaa niin pannaan enempi mineraalia, jota tehdään niin, että pannaan 1 luoti siniwäriä eli indikutaa ja 4 luotia wiktrilliöljyä.
Yksi naula harmaata willalankaa.
3 luotia galläppeliä pienennetään hywin ja pannaan wähän winsteniä ja annetaan kiehua ½ tuntia, sitte otetaan ne ylös ja pannaan 1 luoti wiktrilliä, wähän walkiata alunata ja annetaan kiehua ¼ tuntia, jolloin ne owat walmiina.
Yksi naula meriwiheriäistä willalankaa.
4 luotia keltaista briksiljaa ja 3 luotia pruunia briksiljaa, ne annetaan kiehua 1 tunti, sitte otetaan ne ylös, pannaan 2 luotia wiktrilliä ja annetaan kiehua ½ tuntia, jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula harmaata pumpulilankaa.
4 luotia pruunia briksiljaa, wäri annetaan kiehua hywin ja siinä lankat kepin päällä käännellään, sitten otetaan ylös ja pannaan kuumaan weteen, jonka joukkoon 4 luotia wiktrilliä pannaan, jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula kirsikkamarjapruunia willalankaa.
10 luotia sandelia ja 2 luotia winsteniä ne keitetään 2 tuntia, sitte otetaan ylös ja pannaan 2 luotia punaista anelinia ja annetaan kiehua ½ tuntia, jolloin ne owat walmiita.
Yksi naula keltaista pumpulilankaa.
2½ luotia blyskeria [?] ja 2½ luotia silwerklittiä, ne keitetään 1 tunti ja sitten pannaan keitetyt pumpulilankat siihen ja annetaan maata yli yön, sitten otetaan ylös ja pannaan kylmään weteen wähän kalkkia, siinä käytetään lankat, sitten sulataan kuumassa wedessä 2 luotia bromsyraa ja siinä käytetään lankat sitten, kuumennetaan wesi, pannaan kalkkia ja siinä käännetään kepin päällä kiiresti 3 eli 4 kertaa, jolloin owat walmiita.
Yksi naula mustaa pumpulilankaa.
2 luotia kattikutaa ja 1 luoti sinialunata ne keitetään hywin, sitten pannaan lankat siihen ja annetaan maata yli yön, sitten ne otetaan ylös, sitte pannaan kiehumaan 10 luotia pruunia briksiljaa ja siinä käytetään lankat, sitten sulatetaan kuumassa wedessä 4 luotia wiktrilliä ja sitten pannaan lankat siihen, jolloin ne owat walmiita.
Silkkijä mustaksi.
3 luotia wiktrilliä, 3 luotia walkasta alunata, annetaan olla siinä yli yön, sitte keitetään ½ naulaa pruunia briksiljaa ja siinä käytetään niin monta kertaa että se tulee mustaksi; ennen wäriin panoa on silkit hywin keitettäwät saipuawedessä.
Yksi naula gredliniä willalankaa.
½ luotia gredliniä, siinä keitetään ½ tuntia, jolloin owat walmiita.
Indigo And Cotton.
Scientific American 15, 1.1.1848
By an experiment made by a Mr. Gilmore of Natchitoches, Texas, a result quite unexpected has started some ideas as to a preventative for the work which destroys the cotton plant. Mr. Gilmore planted last spring, within his field of cotton, a piece of groun in indigo. Thinking that it would yield more in indigo than would be necessary to furnish his family, he ploughed a part of it up, and put in cotton. Thus ploughed before it had germinated, he scattered the seed over his cotton land, and many stocks of it grew with the cotton. When the worms began to devour the cotton, he found to his surprise that the stocks near the indigo were untouched by them. They left, or rather kept away from the rows near the indigo patch. The odour from the indigo plant is known to be pungent and disagreeable.
By an experiment made by a Mr. Gilmore of Natchitoches, Texas, a result quite unexpected has started some ideas as to a preventative for the work which destroys the cotton plant. Mr. Gilmore planted last spring, within his field of cotton, a piece of groun in indigo. Thinking that it would yield more in indigo than would be necessary to furnish his family, he ploughed a part of it up, and put in cotton. Thus ploughed before it had germinated, he scattered the seed over his cotton land, and many stocks of it grew with the cotton. When the worms began to devour the cotton, he found to his surprise that the stocks near the indigo were untouched by them. They left, or rather kept away from the rows near the indigo patch. The odour from the indigo plant is known to be pungent and disagreeable.
Receipt for an Ash Vat for Dyeing Indigo Blue.
Scientific American 15, 1.1.1848
Fill the vat with clean water; then put fire to heat it and put the dyestuffs in at once, as follows: To one pound of indigo allow three pounds of the best pearl ashes, and 8 ounces of madder to every pound of indigo; after they are all in stirr well up with a rake; when that is done cover the vat up with cloth that no air may get in. The bran should be put into a bag, because if the vat does not spring there arises a putrid smell. The only thing to remedy that is to give the vat a little quick lime, but be careful not to put too much in as for fear of what is called softening the vat; also care must be taken not to overheat but keep only at good heat, because if the vat is overheated the indigo will lose the combination with the ashes and adder and the vat will turn muddy in the color. The remedy for that is 1 lb. of pearl ashes with 4 ounce of madder. If it does not spring and come to a working state in 12 hours, then add a little bran in a bag with half a pound of ashes; if it foes not spring with that in 12 hours take out the bran and put in about two quarts of malt with one pound of pearl ashes and four ounces of madder, with a little lime.
A very fast blue with indigo is dyed by saturating powdered indigo for some days, kept at a fermenting heat in a vessel filled with urine and which is better of a little bran and madder. No faster, or more primitime blue onwool is dyed than in this manner, and any person can do it.
The receipt for an ash vat can only be useful to manufactories. The ash vat is used for dyeing a fast blue on silk, such as a basis for a green colored umbrella to stand exposure to the sun. All our common blues and greens on silk are very fugitive, with the exception of Prussian blue, which we shall treat of at another time.
Fill the vat with clean water; then put fire to heat it and put the dyestuffs in at once, as follows: To one pound of indigo allow three pounds of the best pearl ashes, and 8 ounces of madder to every pound of indigo; after they are all in stirr well up with a rake; when that is done cover the vat up with cloth that no air may get in. The bran should be put into a bag, because if the vat does not spring there arises a putrid smell. The only thing to remedy that is to give the vat a little quick lime, but be careful not to put too much in as for fear of what is called softening the vat; also care must be taken not to overheat but keep only at good heat, because if the vat is overheated the indigo will lose the combination with the ashes and adder and the vat will turn muddy in the color. The remedy for that is 1 lb. of pearl ashes with 4 ounce of madder. If it does not spring and come to a working state in 12 hours, then add a little bran in a bag with half a pound of ashes; if it foes not spring with that in 12 hours take out the bran and put in about two quarts of malt with one pound of pearl ashes and four ounces of madder, with a little lime.
A very fast blue with indigo is dyed by saturating powdered indigo for some days, kept at a fermenting heat in a vessel filled with urine and which is better of a little bran and madder. No faster, or more primitime blue onwool is dyed than in this manner, and any person can do it.
The receipt for an ash vat can only be useful to manufactories. The ash vat is used for dyeing a fast blue on silk, such as a basis for a green colored umbrella to stand exposure to the sun. All our common blues and greens on silk are very fugitive, with the exception of Prussian blue, which we shall treat of at another time.
Japanning. / Blue Japan Grounds. Scarlet Japan. Yellow Grounds. Green Japan grounds. Orange Colored Grounds. Purple Japan Grounds.
Scientific American 15, 1.1.1848
For the Scientific American.
(Continued from our last.)
Blue Japan Grounds.
Blue japan grounds may be formed of bright Prussian blue. The color may be mized with shellac varnish and brought to a polishing state by five or six coats of varnish of seedlac. This varnish, however, is apt to give a greenish tinge to the blue, as the varnish has a yellowish tinge and blue and yellow form green. Whenever a light blue is desired, the purest varnish must always be used.
Scarlet Japan.
Ground vermillion may be used for this, but being so glaring, it is not beautiful unless covered over with rose pink or lake, which have a good effect when thus used. For a very bright crimson ground, safflower or Indian lake should be used always dissolved in the alcohol of which the varnish is made. In place of this lake, carmine bay be used, as it is more common. The top coat of varnish must always be of the white seedlac - which was described in a former article - and as many coats given as will be thought proper - it is easy to judge of this.
Yellow Grounds.
If turmeric be dissolved in the spirit of wine and strained through a cloth and then mixed with pure seedlac varnish, it makes a good yellow japan. Saffron will answer for the same purpose in the same way, but the brightest yellow ground is made by a primary coat of pure chrome yellow, and coated successively with the varnish. Dutch puink is used for a kind of a cheap yellow japan ground. - If a little dragon's blood be added to the varnish for yellow japans, a most beautiful and rich salmon colored varnish is the result, and by these two mixtures all the shades of flesh colored japans are produced.
Green Japan grounds.
A good green may be made by mixing Prussian blue along with the chromate of lead, or with turmeric, or orpiment (sulphuret of arsenic) or ochre, only the two should be ground together and dissolved in alcohol and applied as a ground, then coated with four or five coats of shellac varnish, in the manner we have already described in a former article -
A very bright green is made by laying on a ground of Dutch metal, or leaf of gold and then coating it over with distilled verdigris dissolved in alcohol, then the varnishes on the top. This is a splendid green, brilliant and glowing.
Orange Colored Grounds.
Orange grounds may be made of yellow mixed with vermillion or carmine, just as a bright, or rather inferior color is wanted. - The yellow should always be in quantity to make a good full color, and the red added in proportion to the depth of shade. If there is not a good full body of yellow, the color will look watery, or bare as it is technically termed.
Purple Japan Grounds
This is made by a mixture of lake and Prussian blue, or carmine, or for an inferior color vermillion, and treated as the foregoing.
When the ground is laid on and perfectly dried, a fine coat of pure boiled nut oil then laid on and perfectly dried, is a good method to have a japan not liable to crack. But better plan is to use this oil in the varnish given - the first coat - after the ground is laid on, and which should contain considerable of pure turpentine. In every case where oil is used for any purpose for varnish, it is all the better if turpentine is mixed with it. Turpentine enables oils to mix with either alcohol or water. Alkalies have this property also.
(To be continued.)
For the Scientific American.
(Continued from our last.)
Blue Japan Grounds.
Blue japan grounds may be formed of bright Prussian blue. The color may be mized with shellac varnish and brought to a polishing state by five or six coats of varnish of seedlac. This varnish, however, is apt to give a greenish tinge to the blue, as the varnish has a yellowish tinge and blue and yellow form green. Whenever a light blue is desired, the purest varnish must always be used.
Scarlet Japan.
Ground vermillion may be used for this, but being so glaring, it is not beautiful unless covered over with rose pink or lake, which have a good effect when thus used. For a very bright crimson ground, safflower or Indian lake should be used always dissolved in the alcohol of which the varnish is made. In place of this lake, carmine bay be used, as it is more common. The top coat of varnish must always be of the white seedlac - which was described in a former article - and as many coats given as will be thought proper - it is easy to judge of this.
Yellow Grounds.
If turmeric be dissolved in the spirit of wine and strained through a cloth and then mixed with pure seedlac varnish, it makes a good yellow japan. Saffron will answer for the same purpose in the same way, but the brightest yellow ground is made by a primary coat of pure chrome yellow, and coated successively with the varnish. Dutch puink is used for a kind of a cheap yellow japan ground. - If a little dragon's blood be added to the varnish for yellow japans, a most beautiful and rich salmon colored varnish is the result, and by these two mixtures all the shades of flesh colored japans are produced.
Green Japan grounds.
A good green may be made by mixing Prussian blue along with the chromate of lead, or with turmeric, or orpiment (sulphuret of arsenic) or ochre, only the two should be ground together and dissolved in alcohol and applied as a ground, then coated with four or five coats of shellac varnish, in the manner we have already described in a former article -
A very bright green is made by laying on a ground of Dutch metal, or leaf of gold and then coating it over with distilled verdigris dissolved in alcohol, then the varnishes on the top. This is a splendid green, brilliant and glowing.
Orange Colored Grounds.
Orange grounds may be made of yellow mixed with vermillion or carmine, just as a bright, or rather inferior color is wanted. - The yellow should always be in quantity to make a good full color, and the red added in proportion to the depth of shade. If there is not a good full body of yellow, the color will look watery, or bare as it is technically termed.
Purple Japan Grounds
This is made by a mixture of lake and Prussian blue, or carmine, or for an inferior color vermillion, and treated as the foregoing.
When the ground is laid on and perfectly dried, a fine coat of pure boiled nut oil then laid on and perfectly dried, is a good method to have a japan not liable to crack. But better plan is to use this oil in the varnish given - the first coat - after the ground is laid on, and which should contain considerable of pure turpentine. In every case where oil is used for any purpose for varnish, it is all the better if turpentine is mixed with it. Turpentine enables oils to mix with either alcohol or water. Alkalies have this property also.
(To be continued.)
19.10.10
F. von Becker: Om ljuset, dess källor och egenskaper.
Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societens Förhandlingar
XII.
1869-1870.
Helsingfors.
Tryckt hos J. Simelii arfvingar, 1870.
(Föredrag vid årsdagen den 29 April 1870.)
Bland de föremal hvarpå vetenskapsmännen under sednaste årtionden med särdeles förkärlek och äfven med största framgång riktat sina undersökningar intager ljuset med dess mångfaldiga och märkvärdiga egenskaper, likasom ock det organ hvarmed vi uppfatta detsamma, ett af de förnämsta rummen. De under långa tider hopade minutiösa detaljerne, hvilkas samlade till stor del först i sednaste tider blifvit möjligt genom de till en för icke lång tid tillbaka oanad höjd af mekanisk fulländning bragta optiska apparaterne, tillåta redan småningom forskaren dels att draga allmänna, det hela sammanbindade och förklarande slutsatser, dels att uppställa nyä frågor, egnade att genom fortsatta undersökningar ytterligare öppna nya banor för upplysandet af områden, hittils ansedda som oåtkomliga för det menskliga vetandet. De vigtiga, med förvåning slående upptäckterna som af allmänheten emottagas och beundras såsom något i högsta grad oväntadt, äro nästan alltid redan långt förut anade och förutsedda just af specialisterne, hvilkas mödodsamma och skarpsinniga detaljundersökningar ännu vanligen af samma allmänhet betraktae som onyttiga och ensidiga.
Så längt den knappt tillmätta tiden tillåter, utbeder jag mig att i afton få göra försök till en populät framställning om ljuset, äfvensom af sättet hvarpå vi blifva medvetna af detsamma.
För att genom synen kunna få ett begrepp om ett på afstånd varande föremål äro tvänne vilkor nödvändiga. Först och främst måste något medium finnas, som sträcker sig från de yttreföremålen till oss, hvarigenom vi sålunda sättas i samband med dem; och för det andra måste vi äga ett organ hvilket tillåter oss att uppfatta de olikheter och förändringar, som de yttre föremålen åstadkomma i det förmedlande mediet. Vi se derföre ej heller direkte de oss omgifvande föremålen, utan fatta dem endast medelbart.
Angående beskaffenheten af ifrågavarande medium hafva olika åsigter uppställts, och knappast inom något gebit af vetenskapen hafva så häftiga strider utkämpats som de ur hvilka den nyare optikens lagar framgått.
Den först af Huyghens uppställda och förnämligast genom den fransyska forskaren Fresnel's, i början af detta århundrade, snillrika experiment bevisade s. k. vibrationstheorin är numera den af fysikerne allmänt antagas. Enligt denna åsigt är hela verldsrymden fylld af en ytters elastisk, ovägbar materie, som man benämner æther. Den finnes icke allenast i tomrummet, utan genomtränger alla kroppar, fyllande mellanrummen mellan deras vägbara atomer. Genom svängningar, vågor, vibrationer af den ovägbara ætherns minsta delar uppkommer ljus, likasom ljudet genom svängningar af de vägbara kropparnes minsta delar. När æthera är stilla, herrskar fullkomligt mörker, men då densamma på någon punkt sättes i rörelse utgå derifrån åt alla håll vägor, hvilka, då de reta synnerven, uppfattas so ljus. Hvarje nerv uti kroppen tjenar nemligen endast till ett visst för densamma specifikt ändamål, och kan icke ersättas af andra olika skapade. Olika nerver finnas för uppfattning af känsel, för framkallande af rörelse m. m., äfvensom egna specilfika nerver för syn, för hörsel, för lukt och smak. Emopt olika retmedel reagerar nerven likväl alltid på sitt egendomliga sätt. En retning af synnerven framkallar t.ex. alltid känsla af ljus, retemedlet (irritamentet) å sedan utgöras af æhervågor, eller härröra af en mekanisk, kemisk eller elektrisk orsak. En stöt mot ögat, hvarigenom synnerven skakas, åstadkommer en blixt, likaväl som en synnerven träffande elektrisk ström. Synnerven är eh i stånd att reagera på annat sätt; derföre kännes ej heller någon smärta då densamma afklippes (såsom vid operationer stundom blifver nödvändigt), utan gifver sig äfven detta blott tillkänna genom ett häftig flammande sken. I sammanhang härmed står äfven det fenomen, att personer, som varit nog olycklige att förlora sina ögons bruk, likväl ofta ännu en lång tis derefter skoftals se syntältet upplyst, eller deri märka hvarandra brokigt aflösande färger och derigenom lockas att fortfarande nära ett bedrägligt hopp om återfåendet af sin för alltid förlorade syn. Detta, likasom äfven de mångskiftande syner och fantasibilder, som under feberyrsel föresväfva patienterne, finner sin förklaring i retning af synnerven och dess centrala delar genom blodkongestioner till dessa partier.
Men låtom oss återvända till vårt egentliga ämne.
Ljuset indelas efter de källor hvarifrån det utströmmar i tvänne stora klasser. Till den första hör det från solen, stjernorne och de öfriga himplakropparne, äfvensom norrskenet, zodiakalljuset och den vid stark storm på masttopparne stundom synliga S:t Elms elden. Det till denna klass hörande ljus benämnes meteoriskt.
Till dem andra klassen åter föres det ljus som beror på mekaniska, fysiska och kemiska processer, således det som uppstår genom hnidning, stötar, ghetta, elektricitet, liksom och det som flere organiska kroppar, såväl i lefvande som fött tillstånd, utsråla.
Det ojemförligt starkaste ljuset afgifver solen. För att få ett begrepp om dess intensitet behöfver man blott mellan ögonen och solen hålla en med liflig låga brinnande eller starkt glödande kropp för att den skall synas som en mörk fläck. Flere försök hafva blifvit gjorda för att bestämma solljusets intensitet genom jemförelse med någon bekant ljuskälla. Såsom sådan har man vanligen begagnat lågan af ett s. k. normalljus, d. v. s. ett vaxljus af bestämd tjocklek och vigt: i förbigående sagdt samma måttstock som äfven hos oss ursprungligen föreskefs till kontroll af gaslågorna på våra gator. För beqvämlighetens skull har normalljuset likväl sednare blifvit utbytt mot ett vanligt stearinljus, som ger ett i det närmaste lika starkt sken. En gaslåga bör u motsvara tolf stearinljust. I anseende till svårigheten att jemföra ljuskällor af så enorm olikhet som sol- och normalljuset, hafva försöken likväl eh utfallit fullt lika. Enligt Buguers och Wollastons, med hvarandra i det närmaste öfverensstämmande undersökningar är solljuset omkring 180,000 gånger starkare än normalljuset. Närmast till solljuset i intensitet står det elektriska ljuset.
Det till den andra klassen räknade ljuset är mer eller mindre färgadt, och i allmänhet liknande det som fosfors sprider i luften, hvarför det äfven ofta betecknas med namnet fosforescens.
Redan i de mest aflägsna tider kände man att ruttnarde vegetabiliska ämnen, likasom ock döda djurkroppar atsatta för fukt och värme, kunna lysa i mörker. Framför annat gifva skämda hafsfiskar (sill, hvitling) upphof till ljusfenomen. Engelsmannen Hulme, som bland andra anställt undersökningar häröfver, lemnade t. o. m. redan år 1800 en föreskritft för beredningen af en lysande massa. Enligt denna lägger man 8 delar vatten, 2 delar fiskkött (bättre fiskmjölke) och en del svafvelsyrad magnesia (engelsk salt) i en glasflaska, som hålles vid 12° C. temperatur. Redan efter 24 timmar blifver hela massan lysande, då flaskan omskakas.
Bland lefvande växter känner man redan mer än ett dusin danerogamer och 8 à 9 kryptogamer, som äga förmågan att lysa. De fleasta af dessa äro af resande funna inom de heta zonerne. Så hände det t. ex. under den bekanta farmakologen Martii resa genom Brasilien, att hans bärare under en het sommardag (temperaturen gick till 25° C. i skugan) vid genomträngandet af ett busksnär afbröto några qvistar. Hvar gång detta skedde, lyste den utflytande saften. Växten befanns vara en Euphorbia-art, och fick af Marius tillnamnes phosphorea. Den äst undersökta lysande växten är en liten på olivträden i mellersta Frankrike och södra Europa förekommande svampart. På den lysande förmågan utöfvar dock den omgifvande temperaturen stort inflytande; nyssnämnde Euphorbia's saft lyste t. ex. ej mera då temperaturen sjönk under 20°, den lilla olivsvampen åter bäst mellan 8 och 10° C.
Antalet lysande djur är mycket stort och utgöres förnämligast af hafsdjur af alla klasser, från de små mikroskopiska infusorierne, som genom sin tallösa mängd göra stora sträckor af de tropiska hafven lysande, medusor, mollusker, krustacéer ända till t. o. m. fiskar. I Genua räknade Viviani redan 14 olika slag af lysande sjödjur, och Quatrefages uppgifver de kändas antal till omkring sextio.
Ad lysande landtgjur känner man deremot endast ganska få och nästan endast insekter. Öfver beskaffenheten af lysorganet hos den bäst kända, vår inhemska lysmask, har undertecknad för några år sedan i Societens Öfversigt lemnat ett referat.
Hos de äldsta författarne, ända från Aristoteles Lärjunge Theophrastus (onkring 300 år f. Chr.) omtalas redan under namn af karbunkler, pyroforer, anthrax, i mörkret lysande stenar. Konungen i Pegu skulle t. ex. äga en af sådan storlek och glans, att han medelst denna i mörkret lyste som solen. Då man likväl känner att de gamla med ofvananförda benämningar betecknade granater, rubiner samt i allmänhet rödfärgade stenar, äfvensom att dessa ej kunna afgifva ljus, är det väl tommeligen påtagligt att de förblandade reflekteradt med sjelfständigt frambragt ljus.
År 1602 eller 1603 skedde likväl tillfälligtvis en upptäckt, som visade att man verkeligen, och det ganska lätt, kan bereda en substans med de underbara egenskaper, som de gamla tillskrefvo karbankeln.
En skomakare i Bologna, Vincenzo Casciorolo, som sysslade med alchemi, hade funnit en tung sten, som han i förmodan att den innehöll silfver, försökte att smälta. Detta lyckades väl ej, men i stället fann han till sin förvåning att stenen erhållit förmågan att lysa i mörkret, efter att först hafva utsatts för solljuset. Stenen bestod af tungspath, och hade genom hettan och de omgifvance kolen i sina ytliga lager reducerats till svafvelbarium, hvilket ännu, likasom och de närastående svafvelstrontium och svafvelcalcium, utgörs ett af våra starkast forforescerande ämenen. Väl beredda, kunna dessa, sedan de någon tid insupit solljust, fortfara att lysa i mörkret under flere timmars tid.
Föröfrigt är antalet fosforescerande ämnen mycket stort dit höra en mängd fluor-, chlor-, cyan m. fl. föreningar mest med alkalier och alkaliska jordarter. Alla skilja de sig likväl från vanlig fosfor, deri att de ej likt denna behöfva luft för att lysa, utan kunna göra det lika väl i lufttomt rum och under vatten, sedan de förut blifvit utsatta för solstrålarne eller ock uppvärmda eller guidna. Att en del dismanter under samma inflytanden äfven erhålla förmågan att lysa i mörker fann Boyle redan år 1663.
Genom såjälkning eller sönderstötning af en mängd innen t. ex. sältspath, socker, kan likaledes ljusfenomen framkallas. Skakar man i en flaska torra krystaller af salpetersyrad uranoxyd, så att de stöta mot hvarandra, ser det i mörkret ut som vore hela flaskan fylld af gnistor. Uti en del saltlösningar uppstår likaledes en gnista hvar gång en krystall bildar sig. Berzelius kände det redam om fluorcalcium och svafvelsyradt natron. Praktfullast kan man observera fenomenet, om man, enlight Henrik Roses föreskrift genom kokning löser glasig arseniksyrlighet i utspädd saltsyra och derefter låter lösningen mycket långsamt afsvalna i mörker. Hvar gång en krystall bildas, visar sig en liflig gnista. fenomenet forfar tills all arseniksyrligjet utkristalliserat och kan ofta räcka hela dygnet om.
En mycket vigtig ljuskälla afgifver sluteligen äfven elektriciteten, på hvars närmare beskrifning utrymmet likväl förbjuder oss att hän ingå.
Från ljusets källor vilja vi nu vända oss till dess egenskaper, hufvudsakligast sådana de framträda hos solljuset.
Släppes genom en sspringa en knippe solstrålar in i ett mörkt rum, så visar sig på en skärm, som uppfängar dessa strålar, en upplyst och ofärgad fläck. Håller man nu mellan springan och skärmen ett prisma så att solsstrålarne måste passera igenom detsamma, så framträder i stället för den upplysta, ofärgade fläacken en aflång af olika regnbågsartade färger sammansatt bild, som man benämnt spektrum. Närmast mot spektrums kant finnes rödt, sedan orange, gult, grönt, blått och sluteligen violett. Tillika märkes att spektrum ej börjar der, hvarest, före prismets mellankomst, den solbelysta fläcken låg, utan att detsamma är skjutet år den sida hvartät prismets bas ligger. Försöket lärer således icke allenast att ljuset brytes åt prismets bas, utan äfven att det ofärgade hvita ljuset är sammansatt af en mängd olika färgade strålar, hvilka dessutom hvar för sig brytas olika starkt, det röda minst, det violetta starkast.
Redan 1802 have Wollaston funnit att färgerne i spektrum ej oafbrutet aflösa hvarandra utan att de ställvis afbrytas af mörka linier. Numera känner man öfver sextusen dylika linier.*) Utan kännedom äraf gjorde Frauenhofer 1814 samma upptäckt och bestämde tillika redan noga läget af åtta grupper dylika linier, hvilka han betecknade med bokstäfverne A till H.* Dessa s. k. Frauenhofer'ska linier gäfvo första anledningen till spektralanalysen som under sednaste år, förnämligast genom Kirchhoffs och Bunsen's verldsbekanta undersökningar, tagit så stora dimensioner och lemnat så viktiga upptäckter.
De artificiella ljuskällorna gifva allt efter sin olika beskaffenhet än ett jemnt, än åter ett afbrutet spektrum. Fasta eller flytande glödande kroppar gifva ett jemnt spektrum; glödande gaser gifva lysande band eller linier omvexlande med mörka fält. Från ljuskällor, bestående af en fast lysande kärna omgifven af gasmassor, får man åter ett spectrum afbrutet af mörka eller svarta linier.
Snar fann man att en del af de i solspektrum observerade mörka linierne oflränderligt återfinnas i spektra från alla de ljuskällor, som låna sitt ljus af solen, t. ex. planetarnes ljus, ljuset från molnen o. s. v., hvarför man äfven benämnde dessa linier solarlinier. Deremot förändras åter andra allt efter atmosferens tllstånd, om solstrålarne t. ex. måste passera en längre väg genom jordens dunskrets, såsom fallet är då solen går upp eller ned. De sålunda uppkommande spektrallinierne benämnas till skillnad från de förra atmosferiska linier.
Hvarje som ljuskälla begagnad lysande kropp gifver ett för densamma karakteriskist färgadt spektrum, så äfven glödande kroppar som förflyttigas i brinnande gaser. Låter man t. ex. i ett mörkt rum strålarne från en spritlampa, hvars veke blifvit bestruken med koksalt, gå genom ett prisma, så finner man spektrum alldeles mörkt, endast afbrutet af en bred gul linie. Innehåller veken kali, uppkommer en röd linie i början af spektrum och en violett mot dess slut. Dessa färgade linier ligga altid på samma genom de Frauenhoferska linierne noga bestämbara ställen. Låter man deremot ett annat intensivare ljus t. ex. solljus (Drummond's kalkljus, elektriskt ljus) sända sina strålar genom den brinnande gasen, så uppträder det för solljuset karakteristiska spektrum med mörka linier på de ställen der de brinnande gasernas färgade linier borde ligga.
Detta fenomen förklaras bäst genom den af Kirchhoff uppställda hypothesen att hvarje kropp blott genomsläpper de färgstrålar, som ejförekomma i det ljus den sjelf afgifver. Koksaltets ljus är t. ex. gult; derföre absorberar det äfven motsvarande gula strålar i solljuset, i hvars spektrum de följakteligen saknas, så att der de bordt finnas en mörk linie uppstår.
På samma sätt uppkomma nu ocksp de oföränderliga solar-linierne genom i solens egen atmosfer förekommande flygtiga ämnen, under det de föränderliga atmosferiska linierne åter framkallas genom i jordens atmosfer befintliga vattenångor och gaser.
Till följe af den utomordentligt ringa mängd, i hvilken ett ämne behöfver vara närvarande för att redan framkalla för detsamma karakteristiska linier, utgör numera spektralanalysen det säkraste ochkänsligaste reagenset för uppvisande af ytterst små spår af metaller och andra ämnen; 1/3000000 af natrium, 1/1000000 gran lithium, 1/1000 gran kalium eller barium gifva t. ex. redan sin närvaro tillkänna.
Men icke allenast öfver beskaffenheten af ämnen, som vi kunna beröra och handtera, kunna vi medelst spektralanalysen förskaffa oss kännedom, utan kunna t. o. m. med densamma undersöka på oändliga afstånd från oss belägna, annars alldeles oåtkomliga kroppar. Så har Kirchhoff med största sannolikhet visat att i solens atmosfer förekomma jern, magnesia, natron, kali, kalk, chrom, nickel; kanske äfven kobolt, lerjord, barium, koppar, mangan och zink; deremot saknas deri guld, silfver, bly, tenn, antimon, cadmium, arsenik, qviksilfver, lithium, strontium, kisel och thallium.
Ehuru redan Frauenhofer anställt undersökningar öfver stjernornas spektra, hafva dessa intressanta forskningar likväl först under sednaste fem à sex år blifvit närmare bearbetade, hudvudsakligast af Donati, Huggins, Miller och Pater Secchi. Genom deras bemödanden känna vi t. ex. att månan ej har någon atmosfer. Hvad fixstjernorna angå, likna de i afseende på sin beskaffenhet i allmänhet solen och bestå liksom denna af en glödande massa omgifven af absorberande gaser, hvilkas sammansättning dock visar stor olikhet. De på jorden vanligaste elementerna, isynnerhet väte, natron, magnesia och jern, förekomma äfven vidt utbredda på de öfriga himlakropparne. Några stjernors atmosfer tyckes deremot alldeles sakna vattenångor.
Bland egendomliga gitgörande observationer förtjenar ännu omtalas följande af Huggins gjorda. Man kände redan sedan gammalt flere exempel på stjernor, som hastigt begynt lysa med mycket klart sken och derpå småningom aftagit i glans, tills de stundom t. o. m. alldeles upphört att synas. I Maj 1866 uppflammade plötsligt en stjerna i stjernbilden Corona borealis, hvarefter densamma inom några dagar sjönk ända till 10:de storleken d. v. s. blef osynlig för blotta ögat. Vid undersökning visade nu spektralanalysen ett spektrum, tydande på att fenomenet härrörde af brinnande vätgas. En explosion med utveckling af vätgas hade väl inträffat på stjernnan, och gasen derefter fattat eld.
Häraf framgår redan tydligt det intresse och den vigt spektralanalysen erbjuder för de astronomista studierna. Men äfven i andra hänseenden äger den sin praktiska nytta. På denna väg ledde sig t. ex. Bunsen och Kirchhoff till upptäckten af tvenne nya metaller: Cæsium och Rubidium, och sedan dess är ännu en tredje, thallium, funnen medelst samma metod. Vid medico-legala undersökningar afgifver spektralanalysen ett säkert tecken till igenkännande af blod. Upptäckaren af denna reaktion, Hoppe, har visat att ännu en del blod, blandad med 2 à 3 tusen delar vatten, säkert gifver sig tillkänna genom absorbtion af vissa strålar i spektrum. Ytterst små spår af giftiga metaller kunna härigenom upptäckas i texturerne. För ögonläkaren tjenar åter spektralanalysen till bestämmande af de färgade glasens lämplighet att från ett retligt öga utestänga för detsamma skadliga strålar, äfvensom till bestämmande af förmågan att urskilja färgnyancer.
Men huru uppkommer då färg? Detta kan ske på flera sätt. Man skiljer derföre äfven mellan två hudvudgrupper: objektiva färger, som hafva sin orsak utom oss sjelfva, och subjectiva, som visa sig vid retning af synnerven, oberoende af utom oss varande föremål. Till denna sednare afdelning, som vi nu ej närmare kunna beröra, höra de ljusa molnbilder, som äfven i fullkomligt mörker föresväfva ögat, känslas af ljus vid tryck och elekrisk retning, äfvensom efterbilder och kontrast färger.
Det hvita, ofärgade ljuset kan på tre olika sätt gifva uppkomsten åt färg: antingen genom brytning, genom interferens eller genom absorbtion. De objektiva eller fysiska färgerne indelas i öfverenstämmelse härmed äfven i tre klasser.
Till den första höra alla spektral och prismatiska färger. Se uppstå derigenom att de färgade strålar, som tillsammans bilda det hvita ljuset, till följe af sin olika brytning skilja sig från hvarandra. Förenas de samteligen åter (t. ex. genom ett convexglas) bilda de ånyo hvitt ljus.
Den andra klassen eller interferensfärgerne uppkomma på så sätt att det hvita ljusets olika beståndsdelar skiljas från hvarandra derigenom att några strålar nödgas tillryggalägga en längre väg än de andra; eller ock sålunda att npgon stråleshastighet, i det medium den måste genomlöpa, minskas. I hvardera fallet uppstå störingar, hvarigenom färger framträda. Hit höra de färger som synas på tunna blad, på af fukt och sol angripna fönserrator, på såpbubblor, perlemor etc.
Studiet af dessa färgers uppkomst hafva lemnat de allra vigtigaste bidrag till läran om ljuset. Medelst dem lyckades det Fresnel år 1822 att bevisa det ljuset beror på vågor i æthern, och ej, såsom man dittills på Newtons autoritet antagit, af små från de lysande kropparne utflygande partiklar. Med tillhjelp af interferensen har det t. o. m. varit möjligt att med fullkomlig noggrannhet mäta våglängden hos de olika färgade strålarne, äfvensom medelbart äfven antalet vågor i sekunden.
Ehuru ämnet är något svårt att i korthet framställa, vill jag dock, i anseende till sakens vigt, försöka att med några ord lemna en antydning om, huru detta är mögligt.
Kastar man på en lugn vattenyta tvenne stenar ett litet stycke från hvarandra, så utgå frän de punkt der de nedfallit vågor ringformigt åt alla håll. Mötas dessa vågor, så stiger vattenytan der två vågberg träffa tillsammans, likasom den åter sjunker der två vågdalar falla ihop. Kommer deremot den ena vågen en half våglängd efter den andra så att högsta punkten af ett vågberg sammanträffar med djupaste punkten af en vågdal, så upphäfva de hvarandras verkan (förutsatt att de äro lika starka) ocj vattenytan blir stillastående. Alldeles så förhåller det sig ock med æthervågorne, endast med den skillnad att der æthern är i rörelse synes ljus, der den är stilla herrskar deremot mörker. Om man derföre, t. ex. medelst en interlerens-spegel, låter två ljusstrålar med olika gångart falla på samma ställe af en skärm, så synas der ljusa ringar omvexlande med mörka. Begagnar man rödt öjus, äro afstånden mellan ringarne bredast, smalare åter vid violett ljus; hvilket åter bevisar att de röda æthervågorne äro längst och de violetta kortast.
Genom mikroskopisk mätning kan afståndet mellan ringarne mätas och sålunda de enskilda färgernes våglängd beräknas. Vågornes längd i luft variera mellan 645 och 406 milliondedels millimeter, under det deras antal i sekunden utgör mellan 476 och 757 billioner. De första talen tillhörs de i spektrum förekommande yttersta röda, de sednare de yttersta violetta strålarne.
Den tredje klassen utgöres sluteligen af de genom absorption uppkomna färgerne. Hit räknas så väl de färger, som genomskinliga färgade glas, vätskor och gaser visa, som ock kropparnes naturliga färger, äfvensom färgstofternes.
Härvid uppkommer färgen derigenom att kropparne uppsuga, absorbers, en del af det hvita ljusets beståndsdelar, under det de återstråla, reflektera de öfriga. Röda färgämnen absorbera t. ex. alla andra strålar utom de röda, som de reflektera.
Brokigt färgade föremål kunna derföre ej heller visa samma färger som vid hvitt ljus, om de belysas af en ljuskälla, som ej innehåller alla spektrums färger. Om man t. ex. vid skenet af en tran-lampa betraktar en af olika färgade blommor sammansatt bukett, så synes det hela blott smutsigt rödgult. De herrliga färgerne på en Azalé eller Camellia skilja sig ej från smörblommans. Som genom ett trollslag förvandlas likväl allt, så snar hvitt ljus får belysa det hela. Huru svårt är det ej redan att vid vanligt ljussken skilja mellan grönt och blått?
Artisten rör sig endast inom reflexfärgerne, fysikern inom alla tre klasserne. Då menniskoögat ej med den skärpa, som vi genom instrumenter kunna uppnå, är i stånd att skilja sammansatta färger från enkla, kallar vanligen målaren samma färg för ren och enkel, som fysikern finner sammansatt af en hel mängd olika färger. Målaren bestämmer äfven färgerne hufvudsakligast genom jemförelse med bredvidstående. Den han i ett fall kallar hvit, finner han ofta i en annan sammanställning vara gul eller blå, o. s. v.
Men låtom oss gå vidare. År 1800 fann Herschell vid undersökning med en känslig termometer olika temperatur inom de olika delarne af spektrum. De violetta strålarne voro kallast, de röda varmare men först utom dessa, der ingen ljusstråle mera fanns, inträffade största temperaturstegringen. Värmestrålarne brytas således mycket mindre än färgstrålarne.
Likasom det finnes kroppar som genomsläppa ljus, och andra som ej göra det, likaså genomsläppa en del äfven värmestrålar, andra åter ej. Vi känna t. o. m. redan sådane som ej genomsläppa ljus, men väl värme, och hvarigenom dessa begge slag af strålar sålunda kunna skiljas från hvarandra. Ett af de märkligaste exemplen härpå erbjuder en lösning af jod i kolsvafla. Uti Philos. Transact. har Tyndall, som jemte Magnus förnämligast sysselsatt sig med hithörande frågor, beskrifvit ett instrument bestående af ett slutet rum innehållande två kolspetsar, från hvilka elektriskt ljus utströmmar. Uti rummets vägg är inpassadt ett rör som tilltäppes af en glaskula, fylld med en lösning af jod i kolsvafla. Af det elektriska ljuset, som faller på kulan, kunna endast värmestrålarne tränga igenom, och då glaskulan genom sin sphæriska form tillika verkar som sammellins, förenas dessa strålar utanför apparaten i en brännpunkt. Föres nu ett stycke papper, trä eller annat brännbart ämne in uti denna brännpunkt, tänder det sig genast; och likväl herrskar utom apparaten fullkomligt mörker, emedan inga ljusstrålar kunna tränga igenom kulans innehåll.
Ett begrepp om den ofantliga värmeqvantitet som solen utstrålar mot jorden lemnar oss en beräkning af Pouillet, som visat att den vore tillräcklig att på ett år smälta en 50 aln tjock isskorpa, som jemnt omgåfve jorden. Emellertid absorberas i medeltal ungefär hälften af denna värme af den jorden omgifvande atmosferen. Det är denna värme som Öfverste Eriksson genom sina äfven i våra tidningar ofta nämda caloric-maskiner vill tilligodogöra.
Att värmet, likasom ljuset genom convexglas och coscavspeglar låter concetnrera sig kände redan de gamla. Så omtalar Plinius att lärkarne på hans tid begagnade, medelst en kristalkula concentreradt solljus i stället för bränajern. Putarehus beskriver en slags concavspegeö, sammansatt af plana kopparskifvor, hvarmed prestinnorna i templen i Athen och Deplhi hemtade ny eld från solen, då den heliga elden tillfälligtvis slocknat. Engvar känner ju dessutom berättelsen om huru Archimedes vid belägringen af Syracuss (212 f. Chr.) med brännspeglar berättas hafva antändt romarnes fartyg.
Denna uppgift betraktades emellertid länge i stöd af theoretiska skäl såsom en fabel, bland andra äfven af Cartesius, till dess Buffon företog sig att genom experiment afgöra sakens möjlighet. Han konstruerade sig en concavspegel sammansatt af 168 små plana glasspeglar, så att hvarje af dessa kastade sin solbild på en och samma fläck. Vid det första försöket (d. 23 Mars 1747) antände han redan med ¼:del af sin spegel en tjärad vedhög på 66 fots afstånd; och vid ett sednare, då en större del af spegeln begagnades, t. o. m. på 150 fots distans. På Conservatoire des arts et métiers r Paris finnes en efter denna metod konstrucrad brännaspegel, som med lätthet smälter de svårsmältaste metalles, t. ex. platina. Enligt samma princip äro för öfrigt äfven Fresnels utmärkta lysapparater för fyrar konstruerade.
Uppeggade af Herschells upptäckt af de utom spektrum liggande värmestrålarne, begunte i början af detta århundrade en mängd fysici, deribland Ritter, Inglefield och Wollaston, att undersöka strålarne vid och utöfver spektrums violetta ända. De pröfvade de starkast brytbara strålarne på deras förmåga att frambringa fosforexcens äfvensom att framkalla kemiska förändringar hos olika ämnen. Hufvudsakligast begagnade de likväl till detta sednare ändamål chlorsilfver, som Scheele redan 1777 hade visat att svärtar sig företrädesvis under inverkan af violett ljus. Snart fann man äfven härvid att de starkast kemiskt verkande strålarne ligga ytterom de synliga violetta. Från denna tild mångdubblades undersökningarne och togo isynnerhet stark fart efter Daguerres lysande upptäckt att fixera ljusbilderne i camera obscuran.
Den första som berättas hafva begagnat sig af ljusets kemiska strålar i artistiskt ändamål är Charles, som använde ett i en silfversalt-lösning doppadt papper för att derpå frambrunga silhouetter. På samma sätt försökte äfven Wedgewood år 1802 att förskaffa sig af bildningar af målade glasfönster i kyrkorna. De erhållna bilderne försvunng dock snart åter när de utsattes för sagsljuset. År 1814 begynte Nicephorus Niepce en serie försök att fixera bilderna i camera obscuran. Såsom känslig substans använde han asfalt. Han hade nemligen funnit att detsamma utsatt för ljusets incerkan blir nästan olösligt i petroleum, hvari det innan ljuset får verka derpå löser sig. Han öfverdrog derföre i mörker en metallskifva med asfalt, insatte den i cam. obscuran, upplöste efter behörig inverkan af ljuset de icke förändrade ställena, och etsade derpå de blottade ställena af plåten med en syra. På detta sätt frambringades en af ljuset oföränderlig bild. Öfver dessa sina arbeten presenterade han år 1812 en memoire för Royal Society i London. När han sedermera erfor att Daguerre sysslade med samma ämne associerade han sig med honom år 1829. Denne sednare fullföljde först Niepce's upptäckt, men kom sedan sjelfständigt år 1835 efter många försök uppå, att jodsilfver utsatt för solljus, redan förr än ögat på detsamma kan upptäcka någon förändring, erhåller förmågan att på sig fästa qvicksilfver. Härpå grundade han en ny metod, känd under namn af Daguerrotypi. Enligt denna utsattes den med jodsilfver öfverdragna plåten, sedan den behörigen blifvit påverkad af ljuset, för qvicksilfverångor. Det oförändrade jodsilfret borttvättades med undersvafvelsyrligt natron. Dagrarne i bilden syntes genom sitt qvicksilfveröfverdrag hvita, under det skuggorne som bestodo af rent silfver deremot syntes mörka. Härigenom var således det efterlängtade målet uppnådt. Först fyra år sednare, 1839 publicerade Daguerre sin vackra upptäckt, för hvilken han erhöll en national belöning.
Sedan den tiden hafva likväl forskningarne och upptäckterne gått så raskt framåt, att i de nuvarande sätten för framställningen af fotografierne knappast något mera af Daguerres ursprungliga metod qvarstår.
Två år sednare, 1841, lärde redan Talbot en metod, som ännu utgör basen för fotografiering på papper. Håller man ett med jodsilfver-lösning dränkt papper endast några ögonblick i camera obscuran, och derpå lägger det, innan ännu någon bild synes på detsamma, i en lösning af garfsyra, som derpå uppvärmes, så framträder bilden småningom. Härvid äro likväl dagrar och skuggor omkastade, de förra mörka de sednare ljusa; det är hvad man kallar en negatif bild. Från denna kan likväl sedan andra positiva tagas. I stället för papper kan man äfven begagna en glasskifva öfverdragen med gelatine, collodium eller albumin betäckt med ett tunnt lager af ett känsligt silfversalt, som sedan behandlas med en reducerande vätska: garfsyra, jernoxidul eller tennchlorur, hvilka alla verka detsamma, endast gifvande litet olika ton åt bilden.
År 1856 stiftade Hertigen af Luynes som sjelf ifrigt sysselsatte med fotografiska studier, ett pris, som sedermera likväl delades i tvenne, nemligen ett à 8,000 francs för upptäckten af ett sätt att utan manuel tillhjelp medelst litografi eller gravyr direkte reproducera fotografiska bilder; och ett annat à 2,000 francs att hvartannat år utdelas åt den eller dem som under denna period gjort största framsteg i framställningen och conserveringen af positiva bilder. Till prisdomare sattes la Societé française de photographie. Utan tvifvel har väl äfven detta pris mycket bidragit till de inom Frankrike under sednaste tider gjorda framstegen.
Vi kunna ej här uppehålla oss vid de förbättringar, som införts utaf Poitevin, Fargier, Garnier och Salmon m. fl., utan begagna hellre den återstående tiden till en skizzerad framställning af sättet att medelst ljusets inverkan åstadkomma gravyr och lithografi.
Härvid måste genast anmärkas att ehuru en mängd sinnrika försök blifvit gjorda, det likväl ännu ej lyckats att bringa den fotografiska gravyren till den fulländing att mellantonerne skulle utfalla väl. Den egnar sig derföre tillsvidare blott till reproduktion af streckade ritningar.
En hithörande metod af Garnier och Salmon består t. ex. uti att utsätta en joderad messingslåt, betäckt af en glaskifva med positiv bild, för ljusets inverkan. Härvid inträffar plåten med qvicksilfver, detta icke fäster på de ställen der ljuset inverkat, men väl på de ställen som legat under ogenomskinliga af glasskifvan. Öfvervalsas den sålunda preparerade plåten med tycksvärta, så fäster denna åter blott på de ställen, som äro fria qvicksilfver, d. v. s. på den ursprungliga bildens dagrar. Underkastas plåten sluteligen härefter etsning med syra, så skyddar trycksvärtan åter de ställen den betäcker, hvaremot den ursprungliga bildens skuggor, alldeles som vid vanlig gravyr, urgröpas af syran.
Intressant är äfven en annan metod, benämnd helioplastik. Denna är baserad på egenskapen hos med surt chromsyradt kali impregnerad och torkad gelatin att, utsatt för ljuset, förlora sin förmåga att svålla i vatten. För att begagna sig häraf, öfverstryker man en glasskifva med ofvannämnde gelatinblandning, låter den torka i mörker, och utsätter den sedan, betäckt af en på glas befintlig fotografi, för ljusets inverkan. Då härpå doppas vatten, svälla alla de ställen som varit i skugga, och det gradvis efter skuggans styrka. Det hela bildar sålunda en relief, hvaraf gipsaftryck tages. På galvanoplastik väg kan man sedan ytterligare skaffa sig ett metallaftryck af gipsen, hvilkas metallplåt derefter kan begagnas till tryck.
För foto-litografin lyckades det deremot redan år 1855 Poitevin att finna följande enkla och praktiska metod. Om man nemligen öfverdrager en vanlig litografisk sten med en blandning af gummi, eller gelatin, och chromsyra, och derpå under en på glas befintlig fotografisk bild utsätter des för ljus och derefter invalsar den med trycksvärta, so fäster denna blott på de ställen, som varit utsatta för ljuset, så att ett noggrant aftryck af den använda fotografin uppstår. Aftvättas nu den lösliga gummi-blandningen med vatten, så kan stenen efter vanlig behandling medelst etsning med syra o. s. v. begagnas till tryck. För denna upptäckt tillerkändes Hertigens af Luynes stora pris enhälligt åt Poitevin.
Sannolikt skall man väl äfven i en kanske ej så aflägsen framtid lyckas att fixera bildernes naturliga färger. Hittills känner man enligt undersökningar, hufvudsakligast af Becquerel och poitevin, blott en enda substans, halfchlorsilfver, som under vissa förhållanden är i stånd att antaga de på densamma fallande färgerne. De uppkomma färgerne likna de genom interferens frambragta, och förblifva oförändrade i mörker. Utsatta för dagsljus, öfvergå de i grått och försvinna snart. Förgäfves har man på flerfaldigt sätt försökt att fixera dem.
Likasom värmestrålarne, absorberas äfven en stor del af de kemiska strålarne under sin passage genom fordatmosferen. Enligt Bunsen's och Roscoe's undersökningar går härvid omkring 2/3 af deras intensitet förlosrad. Ju lägre solen står öfver horizonten, desto längre sträcka måste dem strålar naturligtvis passera genom jordens dunstkrets. Deraf kommer det att i länder nära polen, isynnerhet vintertid frambringade af en fotografisk bild erfordrar längre tid och dock ej vill blifva lika skarp som i bättre lottade klimat. Att solen vid sin upp- ch nednång ser röd ut, beror äfven deraf att dess violetta strålar starkare än de öfriga absorberas af atmosferen.
Det från månen och öfriga planeter reflekterade ljuset innehåller likväl ännu tillräckligt kemiska strålar för att tillåta fotografering. Dylika afbildiningar begagnas äfven af astronomerne till lösandet af mångfaldiga vetenskapliga uppgifter. Framför andra berömmas engelska astronomen Warren de la Rues fotografier öfver Månen, Mars, Juno och Saturnus.
Bland artificiella ljuskällor innehåller magnesiumljuset en proportionsvis stor mängd kemiska strålar. Med tillhjelp af detta kan man derföre taga fotografier af orter dit solljus aldrig tränger, sålunda har man t. ex. förskaffat sig fotografier öfver katakomerne under Paris.
Vi komma nu till slutfrågan: på hvad sätt förmedlas seendet? eller med andra ord: huru och genom hvilka apparater förvandlas ljusvågorna till nervrörelse, så att de medels synnerven kunna ledas till hjernan, för att derstädas uppfattas af medvetandet?
Såsom bekant kan ögat förliknas vid en camera obscura. Fess främre hälft med sina genomskinliga och strålbrytande medier motsvara camerans optiska del; i dess bakre hälft åter sinnes, likt camerans bilden uppfattande skärm, synnervens känsliga apparat, näthinnan, utbredd. Endast denna ändapparat, men ej sjelfva synnerven, är i stånd att förmedla det objectiva seendet, hvarom man lätt kan öfvertyga sig. Der synnerven intränger i ögat felar nemligen ändapparaten och der uppstår derföre en blind fläck, som efter sin upptäckare kallas Mariottes fläck. Tager man en tvåa ur en kortlek och betraktar den med ett öga under det man långtsamt aflägenar kortet, hvars yta hålles parallelt med ansigtet, så finner man att ungeför på 8 à 9 tums afstånd från ögat den ena figuren försvinner. Härvid bör man med högra ögat fixera figuren till venster, och tvärtom. Då experimentet först upptäcktes för nära 200 år sedan (1668) väckte det en sådan förvåning att det flere gånger måste förnyas inför Englands dåvarande konung, Carl II. Fläcken är för öfrigt ej så alldeles liten. På ungefär fyra fots afstånd kan man redan låta hufvudet af en person försvinna, och på himlahvalfvet intager den ett rum, större än 100 månar.
I stöd af fysiologiska undersökningar har man anledning att antaga att förvandlingen af ljusvågor till nervrörelse åger rum uti näthinnans ytersta lager. Detta vigtiga lager är sammansatt af tätt vid hvarandra stående ytterst fina cylinder- och konformiga elementer, som efter sin form fått namn af stafvar och tappar, och hvilka medelst olika nervösa apparater i näthinnans öfriga lager sluteligen sammanhänga med synnervens fibrer. Dessa tappar och stafvar vestå enligt M- Schultzes nyaste undersökningar af tvenne s. k. leder. Ytterleden utgöres af på hvarandra liggande ytterst tunna men olika tjocka, starkt ljusbrytande skifvor, omgifna af i ett svart pigment inbäddade ytterst fina nervtrådar, hvilkas närmare förening med de nyssnämnda skifvorna tillsvidare dock i anseende till deras enorma finget varit omöjligt att utgrunda. Af hvad man känner är det likväl redan möjligt att bilds sig ett begrepp om huru seendet d. v. s. retningen af synnervens ändapparat förmedlas. Då en ljusstråle infaller i tapparnes eller stafvarnes ytterled, måste den, liksom i en stapel af på hvarandra liggande glasskifvor, brytas åt alla håll, och således en stark absorbtion af ljus äga rum i den omgifvande svarta beläggningen, deri nerverne ligga inbäddade. Vidare måste äfven ljusvågor af olika längd röna olika mptstånd under sin gång genom ytterlederna allt efter det förhållande i hvilket våglängden står till skifvorner tjocklek. På denna väg kunna vi således tänka oss uppkomsten af en olika verkan, eller retning af de finaste nervtrådarne, hvarigenom vi åter kunna blifva i stånd att urskilja æthervågor af olika längd, d. v. s. strålar af olika färg. En sinnrik theori öfver ifrågavarande förhållanden är icke längesedan uppställd af Zenker, och har jag öfver denna äfvensom öfver synnervens ändapparat i senast utkomna häfte af Societetens öfversigt lemnat en detaljerad beskrifning. Dessa apparater äro för öfrigt så fina att de endast med våra allra starkaste förstoringar d. v. s. 1500 à 2000 ggr kunna ses. Ett hårstrå sedt med dylik förstoring skulle redan visa en diameter öfver en aln.
På det ej ljusets värme och kemiska strålar måtte inverka förändrande på den känsliga näthinnan, har naturen fyllt ögats inre med vätskor som till största delen absorbera desamma.
Då jag dristat göra ett så rikt och intressant ämne som läran om ljuset till föremål för ett inom en trång ram inpassadt populärt föredrag, måste mycket blifva högst ytligt och ofullständigt, mycket knappast vidrört. Att så äfven är fallet känner ingen bättre än jag, och dock torde dessa spridda fakta redan tillräckligt visa den utomordentliga konserqvens och harmoni, som ända i de minsta detaljer gifva sig tillkänna i naturens lagar, den beundransvärda finhet och oändliga rikedom på medel hvarmed de mest förvånansvärda resultater ernås. Allt detta kan eh annat än sporra naturforskaren att efter förmåga söka uppdaga naturens dolda vägar, på samma gång det visar honom hans egen ringhet och sålunda hindrar honom från att falla i den krassa materialism som man ofta så öfvermodigt vill påstå vara följden af naturstudierna.
F. von Becker: Om blå mjölk och dess giftiga egenskaper.
Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societens Förhandlingar
X.
1868-1869.
(Med en litogr. planche.)
Helsingfors.
J Simelli arfvingars boktryckeri, 1869.
Lehden alussa yhteenvedossa Öfversigt af förhandlingarne (osa): Hr von Becker omnämnde några fall af förgiftning genom blå mjölk, observerade af prof. Mosler i Greifswald. Närmare undersökningar hade ledt till den åsigt, att mjölkens blåa färg härror af anilin, som bildar sig genom en under vibrionernas inverkan försiggående sönderdelning af mjölkens proteinämnen.
Under sin vistelse i Giessen, år 1862, blef prof. Mosler, såsom läkare, kallad till en familie, inom hvilken modren och tre barn efter förtäring af filbunka insjuknat uti en häftig maginflammation, under det att deremot fadren, som ej deltagit i måltiden, förblef frisk. Modren, som förtärt det öfversta lagret, var svårast sjuk. Alla voro likväl så matta och orkeslösa, att de icke kunde lemna sängen. Dagen derefter befunnos patienterna lida af belaggd tunga, äckel, smärtor under bröstet, uppstltningar och elsk, sur smak. Ett ingifvet kräkmedel åstadkom rikliga uppkasningar, hvarpå diarrhé, och efter två dagar tillfriskning följde.
På tillfrågan om den förtärda mjölkens beskaffenhet, berättade modren, att den på sin yta haft en mörkblå hinna, som man ej vårdat sig om att borttaga före måltiden; äfven hade den visat en egendomlig elak smak. En dylik filbunka, som framvistes, befanns på sin yta hafva en tre linier tjock blå hinna, samt äfven djupare ned vara af ljusblå färg. Mikroskopet visade i den blåa hinnan en mängd delvis blåfärgade svampbildingar.
Ehuru blåfärgad mjölk redan ofta förut blifvit observerad, är likväl ofvananförda fall anmärkingvärdt, såsom den första i litteraturen anförda förgiftning medelst blå mjölk.
Genom förtäring af en mängd växter kan nemligen, såsom både landtbrukare, botaniker, kemister och läkare nogsamt iakttagit, mjölk ej blott färgas blå, utan äfven gul eller röd. Så upgifvas morötter, caltha palustris, safran och rhabarber meddela mjölk gul färg; krapp, galium och opuntia-arter röd; myosotis palustris, polygonum aviculare, merculialis perennis, equisetum, anchusa officinalis m. fl. blå.
Från den af förtärda växter uppkomna blåa färgen skiljer sig den i giftig mjölk förekommande, derigenom att denna sednare först uppstår 5 à 6 dagar efter mjälkningen, samt att denna, enligt af Mosler tillsammans med botanikern Hoffman anställde försök, visar sig contagiös. Tillsätter man nemligen en liten portion blå mjölk till en stor mängd vanlig, så färgar den efter några dagar denna mer eller mindre, stundom t. o. m. djupt indigo-blå. Processen påskyndas betydligt genom fuktig värme. Vidare hafva nämnde förf. funnit att de uti den giftiga blåa mjölken förekommande svamparne äro fullkomligt analoga med de i hvarje sur mjölk förekommande, samt att färgämnet ej uteslutande häftar vid de i mjölken förekommande fasta kropparne, utan är fullkomligt upplöst deri. På samma Oidium-träd såg Hpffman t. ex. några celler blåa, andra färglösa.
Enligt iakttagelser af en mängd veterinärläkare får uppkomsten af blå mjölk ej direkte tillskrifvas förtäring af dåligt, unket foder, såsom mången landtbrukare tror, utan står den städse i sammanhang med ett lindrigare gastriskt lidande hos korna. Eget nog uppträder detta fenomen mest på sensommaren, i slutet af Augusti, vid inträffande fuktig och varm väderlek, som äfven i allmänhet är gynnsam för svamparnes utveckling.
Anmärkas må att äfven vibrionerne, som uppträda öfverallt der ägghbitartade ämnen sönderfalla, oaktadt sin stora rörlighet, enligt Leuckarts undersökningar, likväl bestämdt ej äro djur, utan vegetabiliska nära svamparne (Fadenpilze) stående bildingar.
Införandet i tarmkanalen af dylika lågt strående svampbildningar (såsom möggel af olika arter, järst, mjöldryga m. fl.) förorsaka lätt förgiftnigar, ofta med dödlig påföljd. Så finner man t. ex. inom den toxikologiska litteraturen omnämndt hästar, som dött till följe af att de förtärt möglig hafra. Ut om de i blå mjölk talrikt förekommande svamparne, härror troligen den giftiga verkan äfven af ett anat nyligen deri upptäckt ämne.
För kort tid sedan publicerade nemligen prof. Erdmann uti Journal für praktische Chemie en uppsats, der han visar att proteinämnen medelst vibrioner (hvilka i detta fall verka som ett ferment) sönderfalla bland annat uti Anilinfärgämnen. Uti mjölk är det det coagulerande kaseinet som bildar utgångspunkten och materialet för bildiningen af det blåa pigmentet, som gifver alla för anilinblått (Hoffmans tripgenylrosanilin) karakteriska reaktioner. Denna mjölkens sönderdelning måste således härröra af utifrån införda svampar.
Hoffman och Fürstenberg anse, enligt anställda undersökningar, att den i hvarje mjölkkärl förekommande svamparten, penicillium glaucum, äfven åstadkommer nämnde sönderdelning; men att det blott inträffar, då de i mjölken förekommande proteinämnena genom sjukliga förhållanden hos djuret (dålig chylusbildning) äro på något sätt från normen afvikande.
Anilin åter hör till den klass af gifter, som förnämligast afficiera ryggmärgen, och dermed öfverensstämma äfven de vid ifrågavarande förgiftning observerade symptomerne af oro, ängalan, matthet, svindel och ryckningar i kroppen.
- F. von Becker.
Om den fysiska astronomins nyaste framsteg.
Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societens Förhandlingar
IX.
1866-1867.
Med 1 planche.
Helsingfors.
J Simelli arfvingars boktryckeri, 1867.
(Meddeladt af L. Lundelöf den 21 Januari 1867.)
Allt sedan Galilei uppfann teleskopet, hafva astronomerna sökt att med dess tillhjelp utforska himlakropparnes natur och fysiska beskaffehet. Men om man undentager månen, hvars nära granskap gjort det möjligt att icke blott upptäcka ojemnheter på dess yta, utan tillochmed att mäta höjden af dess berg, äro de upplysningar, som i sådant afseende kunnat vinnas genom direkta observationer, högst obetydliga och osäkra. De inskränka sig hufvudsakligen till iakttagelser af några otydliga spår afvexlande årstider på de oss närmaste planeterna samt af solfläckarne, på hvilkas form och förändringar man grundat en högst komplicerad hypotes om solens konstitution. Enligt denna hypotes vore solen en mörk kropp, närmast omgifven af en dunkel och utanför denna af en lysande atmosfer, eller såkallad fotosfer. Om fixtjernornas natur har man saknat all positiv kunskap och endast varit hänvisad till mer eller mindre sannolika gissningar.
Med uppfluningen af spektral-analysen öppnar sig ett nytt fält för den vetenskapliga forskningen ärven inom detta område. Det är om denna uppfinning samt om de för astronomin vigtiga resultater, hvartill densamma redan ledt, som jag utbeder mig att vid detta tillfälle få meddela några notiser, hemtade ur utländska tidskrifter.
Redan år 1802 hade Wollaston observerat några af de mörka linierna i solspektrum, hvilka 13 år sednare närmare undersöktes och till sitt inbördes läge bestämdes af Fraunhofer. Att dessa mörka linier eller afbrott i det färgnad, hvaraf solspektrum består, har sin grund i någon absorption af ljus vare sig på solen eller i vår atmosfer, var en naturlig förmodan, som erhöll ett vigtigt stöd genom ett af Brewster år 1832 anstäldt experiment. Han lät ljusstrålen genomgå den färgade änga, som utvecklar sig från salpetersyra, och fann att derigenom nya mörka linier frambragtes i spektrum. Dylika försök gjorda med ångor af andra ämnen gåfvo andra absortionlinier och utvisade tydligen, att dessa linier voro egendomliga for hvarje särskildt ämne.
En annan vigtig upptäckt gjordes kort derefter af Wheatstone. Han undersökte spektra af glödande metalldunster och fann, att de bestodo af hemförelsevis få isolerade gländande linier, åtskilda från hvarandra genom vida, mörka mellanrum. Så bestämd var dessa ljusa liniers inbördes snordning och så egendomlig för hvarje särskild metall, att Wheatstone redan då (1835) ej tvekade förklara, att man genom detta examinationssätt kunde skilja metallerna från hvarandra. Vi hafva här motsatsen af det förut beskrifna fenomenet: under det solspektrum består af ett färgband genomskuret af mörka linier, ger den till glödgning upphettade metallgasen ett mörkt spektrum genomskuret af npgra ljusa linier i bestämd snordning. Befinner sig deremot den glödande metallen i fast eller flytande tillstånd, erhålles ett kontinuerligt fängband, liknande solspektrum, men utan mörka linier.
Att ett nödvändigt sammangang existerar emellan de ljusa och mörka spektral-linier, som samma änga eller gas frambringar, eftersom den är mer eller mindre upphettad, är en förmodan, som ganska tydligt uttalades af Foucault, Ångström och andra. Det synes också vara en naturlig sak, att en kropp absorberar de serier af vibrationer, som den sjelf kan antaga, hvaraf förjer att en gas vid lägre temperatur måste absorbera ljus af samma färg eller brytbarhet, som den i glödande tillstånd utsänder. Men förtjensten att fört hafva framställt dena sats såsom en allmän naturlag bevisad genom noggranna experimenter tillhör Kirchhoff. Han undersökte spektra af åtskilliga metallflammor, och fann dem alltid bestående af isolerade glänsande linier; men då han derefter låt en intensivare stråle af solljus eller af det Drummondska kalkljuset gå genom en sådan flamma, lefvo de glänsande linierna omvända till mörka linier. Dessa liniers identitet var sålunda konstaterad och det låg nu närä tillhans, att man genom en omvändning af problemet måste af linierna i spektralbilden kunna i viss mon sluta till sjelfva ljuskållans beskaffenhet.
Ett af de första och, man kan väl säga, vigtigaste resultater, som framgingo ur Kirchhoffs undersökningar, var en åsigt om solens fysiska beskaffenhet, fullkomligt motsatt de teorier, som intill dess varit rådande. Den omständigheten, att solspektrum väsendtligen utgöres af ett sammanhängande färgband och icke af isolerade ljusstrimmor, bevisar ovedersägligen, att solen ej kan vara, såsom man hittils antagit, en mörk kropp med en lysande atmosfer, utan tvärtom måste antagas vara en strakt glödande massa i fast eller flytande tillständ. De mörka linierna i spektrum antyda tillvaron af en dunkel eller svagt lysande atmosfer, som absorberar en del af det från sjelfva solkroppen utstrålande lljyset. Men icke nog härmed: dessa linier lemna äfven ett medel att kemiskt bestämma de ämnen, som förekomma i sol-atmosferen och följaktligen äfven i sjelfva solen, hvaraf denna atmosfer utgör en emanation. Det är sålunda man kunnat konstatera tillvaron af jern, calcium, magnesium, natrium jete spär af åtskilliga andra kända ämnen i solatmosferen. Isynnerhet märkbara äro hernlinierna, hvaraf Kirchhoff funnit mer än 60 endast i den mellersta delen af spektrum. Man måste derföre antaga, att dunster af denna metall eller dess föreningar förefinnas i stor mängd inom solatmosferen, hvilket ger en föreställning om den enorma temperatur, som der måste vara rådade. I denna hypotes, som numera utträngt alla andra, förklaras solfläckarne helt naturligt såsom verkliga molnbildningar i solatmosferen. ett sådant moln afstänger värmeutstrålningen och förorsakar derigeom nya kondenseringar i de högre delarne af atmosferen. Sålunda förklaras äfven den omständigheten, att solfläckarne vanligen synas omgifne af en halfskugga.
Äfven på undersökningen af andra himlakroppars ljus har spektral-analysen på de sednaste åren blifvit med framgång använd. De vgtigaste och mest omfattande undersökningar i detta afseende hafva blifvit gjorde af tvenne engelska naturforskare Huggins och Miller, hvilka derföre nyligen blifvit prisbelöta af astronomiska sällskapet i London. Hufvudsvårigheten vat att för de nattliga observationerna erhålla en lika säker måttstock, som de Fraunhoferska linierna erbjöde för observationer om dagen. Huggins valde dertill det af honom så kallade atmosferiska spektrum, d. ä. spektrum af det ljus, som emanerar från beståndadelarne af sjelfva den atmosferiska luften, när den genom täta elektriska urladdningar bringas till ignition. Med linierna i detta spektrum jemfördes till en början de ljusa linierna i spektra af glödande etalldunster och sedan dessa förberedande undersökningar blifvit utförda för större delen af de kända enkla ämnena, kunde Huggins skrida till analysering af stjernornas ljus, hvare spektrum likaledes jemfördes med ett superponeradt atmosferiskt spektrum. Vi gå nu att i korthet meddela de vigtigaste resultaterna af dessa undersökningar.
Fixstjernorna gifva i allmänhet spektra af samma slag som solen, d. v. s. färgband genomskurna af en stor mängd fina mörka linier; endast grupperingen af dessa linier är olika för olika stjernor. Åtskilliga af dem hafva befunnits vara identiska med linier tillhörande bekanta kemiska elementer. Så har man i den klara, rödaktiga stjernan a Tauri eller Aldebaran konstaterat tillvaron af natrium, magnesium, vismut, tellur och qvicksilfver, uti a Lyræ eller Vega natrium, magnesium och jern, is Sirius nyynämnda elementer samt dessutom väte o. s. v. Huggins har på detta sätt undersökt mer än 60 fixstrjernors ljus; öfverallt har man funnit åtmistone några af de enkla ämnen, som äro gemensamma för solen och jorden, men derjemte äfven spår af andra elementer, hvilkas identitet med jordiska ämnen ännu ej blifvit uppvist. Det är ju möjligt, att för vår jord fremmande elementer derstådes äfven förekomma och bilda nya, vigtiga serier af föreningar, hvilka för dessa aflägsna verldar kunna betinga egendomliga fysiska förhållanden, hvarom vi ej kunna göra oss någon föreställning.
Dessa iakttagelser lära oss emellertid att fixstjernorus, åtmistone de mest lysande bland dem, till de allmänna dragen af sin konstitution likna solen; deras ljus härrör från en till intensiv hvitglödning upphettad massa, omgifven af en dunstkrets, som absorberar en del af ljuset. Men i afseende å sin kemiska sammansättning och möjligen deraf beroende fysiska förhållanden skiljer sig den ena stjernan från den andra, hvilket gör det tänkbart, att de kunna individuelt uppfylla ganska olika ändamål i naturens hushållning.
Den egendomliga färgnyans, som utmärker några fixstjernor, synes icke egentligen tillhöra sjelfva ljuskällan, utan härröra från dunster, som företrävis absorbera den komplementära färgen, hvilket bevisas dergenom, att absorptionslinierna äro talrikast och starkast i den delen af spektrum, som motsvarar sistnämnde färg. Att den röda färgen af Aldebaran och a Orionis ej kan tillskrifvas en ringare grad af incandescens, såsom man möjligen vore höjd att antaga, följer äfven deraf, att deras atmosferer befunnits innehålla jerndunster, hvilket förhållande förutsätter en utomoderntligt hög värmegrad.
Hvad de s. k. variable stjernorna beträffar, d. ä. sådana, hvilkas ljus periodiskt till- och aftager, har spektral-analysen hittils förmått gifva endast obetydliga bidrag till afslöjande af deras hemlighetsfulla natur. Huggins tror sig ha konstaterat uppkomsten af nya mörka linier i spektrum af en variabel stjerna, när dess ljusstyrka närmade sig till sitt minimum. Huruvida dessa linier hafva sin orsak i någo sysisk förändring inom sjelfva sthernans atmosfer, eller i mellankomsten af någon dunstformig kropp med eller utan fast kärna, är tillsvidare svårt att afgöra.
Ännu gåtlikaer än de variabla stjernorna äro de nya ljus, som någongång plötsligen uppflammat på himlahvalfvet och efter att en kort tid hafva lyst som de klaraste stjernor, åter slocknat eller nedgått till en knappt märkbar storleksklass. Tycho Brage ansåg dem dör felt nya skalepser; Ticcioli antog dem för kroppar lysande blott på en sida, som genom en hastig omsvängning blefve för en tid vänd emot jorden. Båda dessa hypoteser hafva väl af alla nyare naturforskare blifvit förkastade, utan att man lyckats uppställa någon annan mera antaglig i stället.
I Maj månad förlidet år uppflammade plötaligt en ny stjerna i stjernbilden Corona borealis. Dess ljus analyserades af Huggins, som dervid fann, att spektrabilden bestod af tvenne öfver hvarandra lägrare spektra, det ena kontinuerligt med mörka linier, det andra bestående af fyra glänsande linier. Här funnos således tvenne skilda ljuskällor af olika natur. Det kontinuerliga spektrum med mörka linier tyder på en glödande kropp omgifven af en atmosfer, som absorberar en del af ljuset. De glänsande linierna åter låta förmoda, att samtidigt en annan ljuskälla fanns förhanden samt att denna bestod af en brinnande gas, som åtmistone till en del utgjordes af väte.
Dessa omständigheter i förening med den hastighet hvarmed stjernan uppflammade och den korta tid den lyste, innan den åter nedgick till tionde storleken, synas bevisa att stjernan plötsligen befunnit sig omhvärfd af en stark låga af brinnande värgas. Man måste antaga, att inom densamma försiggått någon storartad naturrevolution, någon explosion, åtföljd af en enorm gasutveckling. En stor del af gasen utjordes af väte, som sedan förbrann på ytan af stjernan, dervid förenande sig med något annat element. Sedan det ria vätet blifvit förbrukadt, slocknade stjernan åter eller nedgick till sin ursprungliga glans. Härvid blr icke förglömmas, att ljuset, ehuru den snabbaste budbärare, likväl behöfver en ganska lång tid för att tillryggalägga vägen ifrån stjernverlden till oss, och att redan åtskilliga år, ja möjligen sekler förgått, sedan den katastrof, som vi nyligen trott oss bevittna, i verkligheten egde rum.
Då Huggins första gången riktade sitt instrument på en nebulos i konstellationen Draco, blef han högeligen öfverraskad att finna dess spektrum bestående af tro isoledara ljusa linier, af hvilka tvenne tillhörde qväfve of väte samt den tredje något ännu obekant ämne. Denna observation var tillräcklig för att lösa den länge omtvistade frågan om dylika himlakroppars natur och visa att ma åtmistone i detta fall hade att göra icke med en grupp af skilda stjernor, utan med en lysande dunstmassa eller gasformig kropp af ofantlig utsträckning, en verld stadd i sin första utveckling och som ännu ej hunnit konstituera sig till skilda kroppar.
En liten ljuspunkt eller kärna, som befinner sig nära midten af denna nebulos, gaf ett ytterst svagt kontinuerligt spektrum, hvaraf man kan sluta att kärnan ej gasformig, såsom den öfriga kroppen, utan består af en ogenomskinlig materie, måhända en af fasta eller flytante partiklar sammansatt lysande dimma.
Blott ett par kometers ljus har hittils blifvit analyseradt medelst spektroskopet. En komet af år 1864 företedde enligt Donati två lysande linier. I Januari förlidet år syntes en liten telekopisk komet, som undersöktes af Huggins. Den bestod af en liten kärna omgifven af ett töcknigt dunsthölje. Det svaga kontinuerliga spektrum af höljet utvisade ett dess ljus var lånadt från solen. Kärnan gaf ett skildt spektrum med en lysande linie, tydande på en sjelflysande gasformig kropp af en med nebuloserna analog sammansättning. I afseende å kometerna, med hvilka äfven de under namn af stjernfall kända meteorerna enlight Schiaparellis beräkningar synas stå i ett nära sammanhang, har man sannolikt att i en snar framtid vänta vigtiga och intressanta upplysningar af de spektral-analytiska undersökningarne.
De spektra, som erhållas af månens och planeternas ljus är med få afvikelser öfverensstämmande med solspektrum, såsom naturligt är, då dessa himlakroppar endast reflektera solljuset. Dock har man i spektra af Mars, Jupiter och Saturnus varsnat några additionella absoptionslinier, antydande tillvaron af vattengas med flere dels kända, dels ännu o kända ämnen i dessa planeters atmosferer. I månspektrum har man deremot icke funnit någonting, som skulle motsäga den gamla åsigten, att månen saknar en atmosfer.
Silk Workers & Dye Workers of Paterson (Ilmoitus)
Silk Workers & Dye Workers of Paterson
The communist party hails the general strike of the silk dye workers and broad silk workers
forward to victory in your fight agains the bosses
slavery codes of the nra
Smash the Strike-breaking Efforts Of The Dye Bosses
The national labor board. Moffet and A. F. of L. Officials
Come to the
MASS MEETING
Thurs. Sept. 14, 8 p m, Carpenters Hall, 56 Van Houten St
Speakers
Jack Statchel, National Acting Secretary, Trade Union Unity League
Moe Brown, National Textile Workers Union
Rebecca Grecht, N. J. District Organizer Commuinist Party
Jack Rose, Paterson Organizer Communist Party
Also speakers in Italian
The Dye workers and Silk workers of Paterson and Lodi have given their answer to the bosses' slavery codes of the National Recovery Act. You have carried through a general silk strike against the N R A attack upon your living conditions!
THE COMMUNIST PARTY GREETS YOUR STRIKE and PLEDGES ITS SOLIDARITY AND FULL SUPPORT IN YOUR FIGHT FOR HIGHER WAGES AND DECENT LIVING CONDITIONS!
The COMMUNIST PARTY SUPPORTS THE FIGHT of THE NATIONAL TEXTILE WORKERS UNION, LEADER OF THE DYE STRIKE, for UNITY of all WORKERS, ORGANIZED and UNORGANIZED, to WIN THE GENERAL STRIKE.
The slave codes which the government is trying to put thru for the silk and dye workers is part of the National Recovery Act. The N. R. A., was passed by the Roosevelt admistration to guarantee the bosses' profits in the crisis, and make the workers pay for this. The N. R. A. which masquerades as a prosperity act, is in reality wage-cutting, price-raising act, outlawing strikes, increasing political terror to force the workers to accept the slavery codes.
The N. R. A. was passed to prevent the struggle of the unemployed and the employed workers for unemployment and social insurance. The N. R. A. is a war measure of the government, which at this very moment is preparing for intervention in Cuba to crush the Cuban workers and save the profits of the American sugar and railroad bosses.
Moffet, the U. S. labor "conciliator," who calls your great and heroic strike, - "tresson," is meeting behind closed doors with the dye house bosses and the A. F. of L. officials to decide on how to break the strike. Moffet is threatening terror in Paterson -- a sample of which was given in the tear gas attack in Lodi.
The bosses and the government which represents them, fear the Communist Party. The Communist Party is the only Party which exposes the true meaning of the N. R. A., and of the strike-breaking schemes of the National Labor Arbitration Board. The A. F. of L. leadership fully supports the Roosevelt program. The Socialist Party which considers the wage-cutting, strike-breaking N. R. A. a "step towards socialism," is trying with radcal phrases to win the workers for it.
Only the Communist Party leads the masses in struggle against the Roosevelt hunger and war program. The Communist Party supports the struggles of the workers for increased wages to meet the rising living costs, for unemployment insurance, agains political reaction, against the preparations for the bosses' wars. The Communist are in the front ranks of the workers battles, leading the fight against hunger!
DYE WORKERS and SILK WORKERS of PATERSON! SUPPORT YOUR PARTY, THE COMMUNIST PARTY, THE ONLY PARTY OF THE WORKING CLASS.
Close your ranks. Stand firm and united for your demands. Resist all attempts to weaken and break your heroic fight. Only thru militant struggle can you win. GO FORWARD TO VICTORY.
COMMUNIST PARTY, U.S.A., Paterson Section,
3 Governor St., Paterson, N. J.