[Kirjasta on koottu tähän väriin tavalla tai toisella liittyviä juttuja]
Allmän Hushålls- och Konstbok
Eller
Samling af utwalda föreskrifter
Til Hushållares, Handtwerkares, Konstnärers och Konstälskares tjenst
af
C. A. F. Hochheimer.
Ledamot af Kongl. Storbritanniska Tyska Sällskapet, Ehurmainziska Wettenskaps-Akademien, Jenaiska Latinska och Leiziska Hushålls-Sällskapet.
Öfwersatt i sammandrag från Tredje Tyska Upplagan af S. N. Wahrman.
Andra delen.
Örebro,
Tryckt hos Nils Magnus Lindh, 1807.
På eget Förlag.
Til Läsaren.
Man hade i början föresatt sig at samla de förnämsta artiklar af Hochheimers Hushålls- och Konstbok i en enda del, hwilken redan är utkommen; men ibland de utelemnade funnos så många nytsiga upgifter, at man hwarken kunde eller borde undandraga dem Swenska Allmänhetens kunskap; och detta är uphofwet til denna andra och sista del. Likwäl hafwa någre artiklar från andra och nyare samlingar tilkommit, hwilket torde rättwisas genom den allmänna nytta, man åsyftat. I samma afsigt äro alla mätt, mäl och wigter reducerade til Swenska, flere chemiske och medicinske konstord förklarade och wid alla mindre bekanta wäxter de benämningar anförda, som antingen i Botaniken eller på Apotheken äro antagne. En Erinran är nödwändig wid bruket af denna bok: man bor nemligen efter registret upslå och jemföre alla de §§ som angå det ämne, hwarom man söket uplysning; i synnerhet är detta angeläget wid de medicinske artiklarne, uti hwilkas anwändning man eljest kunde misstaga sig eller försumma en skicklig Läkares råd, hwilket är twertemot ändamålet af detta arbete.
- Öfwerfattaren.
[s. 8]
608. At sätta tekningar af åtskillig färg på Agat, och at åtskilja de naturliga från de eftergjorda.
Slipade Agater hafwa ibland på deras yta naturliga tekningar, som föreställa träd, örter, frukter, djur och andra saker. En gång bjöd mig en Jude at köpa en slipad Agat, på hwilken hela Christi lidande war förestält. Man kan genom konsten imitera dessa tekningar. Om man wil på en simpel slipad Agat tekna något, så går detta bäst an med de gråa eller så kallade Chakedonier.
Man upförer Silfwer i Skedwatten, och teknar med en penna på stenen, låter tekningen torka i solen, och omgör detta några gångor. Tekningen får derigenom i början en brun färg, men efter flere gånger förnyad påstrykning och torkning blifwer den rödaktig. Blandar man Silfweruplösningen med fjerdedelen Got och röd Winsten, så blifwer tekningen gråbrun. Men tager man i stället för Got och Winsten lika mycket Fjärderalun (Alumen plumosum), så blir målningen swartaktig och violbrun.
Af Guld, uplöst i Kungswatten blifwer målningen ljusbrun. Men uplöser man Wismuth i Skedwatten, och teknar dermed, så erhåller man en hwitaktig och egenomskinlig tekning.
Man kan på twänne sätt årskilja naturliga och eftergjorda tekningar på en Agat. Lägger man Agaten i elden, så förswinner den eftergjorda tekningen, men den naturliga blifwer qwar. Eller om man stryker fram och tilbaka med en i Skedwatten doppad pensel öfwer Agaten, och sedan lägger honom 10 til 12 timmar på et suktigt ställe, så förlorar han snart sin oäkta tekning, som likwäl snart blifwer åter synlig, om man lägger honom några dagar i solen.
[---]
[s. 10]
611. At swärta Jernbleck och andra Jernsaker.
För at förwara Jernbleck och andra Jernwaror mot rost, och tillika lättare hålla dem rena, plägar man swärta dem; man gör dem då heta och öfwerstryker dem med Beck, hwarigenom de få en swart glänsande färg. En ännu skönare swärta erhåller man, om man gör Jernet rätt hett, men icke glödande, begjuter det med en swart Linolje fernissa och låter densamma genom beständigt omwändande öfwer koleld flyta omkring Jernet.
[---]
[s. 12]
614. SpiritusVini-fernissa til Panelningar, Ekträd, Rörstolar, allehanda Jerngaller, trappor m. m. i et hus.
Man lägger i et stop högst rectificerad Spiritus-Vini ½ skålp:d Sandarak, 2 uns Gummilack och 4 uns Violinharts, hwilket alt hwart för sig bör wara förut fint sönderstött. När dessa saker smält, tillägger man 6 uns Venedisk Terpentin. Skola möblerne få en röd anstrukning, så tager man mer Gummilack, mindre Sandarak och tilsätter något äkta Drakblod.
Då man stryker denna Fernissa på sådane saker, som ofta anfattas med händerna, måste mycket Gummilack tilläggas. Violinharts, som här brukas i stället för Mastiz, och de mindre dyrt, gifwer Fernissan glans och stadga; deremot för Gummilacket henne hård och fast. Dessa saker göra Fernissan tjockare, så at twå anstrykningar uträtta så mycket, som elhest fyra eller fem.
[---]
[s. 13]
616. Purpurfärg til Wattenmålning.
Man tager 1 uns malet Kampescheträd och sätter det med 3 qwarter watten på elden, och inkokar til hälsten, silar spadet kokhett genom flanell; och tilsätter sedan wid pass 10 gran Winstens-salt.
Wil man hafwa färgen ännu rödare, så kan man efter behad taga Fernbock til Kampscheträdet. Men i detta fall bör man tillägga ganska litet eller aldeles intet Winstenssalt, emedan färgen eljest blifwer blå.
[s. 14]
617. Blå Färg för lindrig kostnad af Kopparviktriol.
Man fläcker wäl bränd ren kalk, och då han är på det fullkomligaste fläckt, gjuter man 10 til 12 gånger så mycket watten derpå, som behlfwes til fläckningen, och omrör denna blandning wäl. Af denna wattenblandade kalk tager man efter behag, och håller deruti under flitigt omrörande något af Kopparviktriols uplösning. Kalken antager genast en skön blå färg. Man låter det sätta sig på bottnen, filtrerar något af den ofwanstående klara wätskan i et glas och dryper några droppar af Viktriol-uplösningen deruti. En blå nedfällning gifwer tillkänna, at man måste tillägga ännu mer af Kopparviktriol-uplösningen; man fortfar dermed, til dess wid et nytt försök nämde uplösning ej grumlar sig. Man måste bruka den försigtigheten, at ej tillägga mer Viktriol än som behöfs för at mätta Kalkjorden, emedan färgen eljest förlorar i skönhet. Men gör man noga efter föreskriften, erhåller man en färg, som är fullkomligt lik ljust Bergblått och tillika ej är dyr, emedan man af et skålp:d Viktriol får nästan et skålp:d färg. Den kan isynnerhet nytjas til en wacker anstrykning på wäggar i rum. Man behöfwer ej låta den förut torka, utan låter den endast stå 24 timmar, afhåller sedan den ofwanstående klara wätskan, och omrör nedfällningen med något starkt limwatten, och anstryker derefter med en wanlig kalkborste.
Wil man hafwa denna färg något grön, så gör man en uplösning af 15 delar Kopparviktriol och 1 del Jernvikrtiol.
[s. 15]
618. At på en gång göra krystalliserad Spansk-gröna och Blyhwitt.
Man uplöser 48 uns blå Viktriol och 61 uns Blysäcker, hwardera särskilt i sjudande watten, och håller sedan båda uplösningarna tilsamman. Då faller et hwitt pulwer til bottnen, som wäger wid pass 50 uns. Man afhåller wätskan sedan pulwret fullkomligt satt sig på bottnen, urlakar det wäl med watten, och torkar det. Då kan det brukas som et rent Blyhwitt. Den afhålda wätskan ställes i en bakugn för at der afbunsta, hwarigenom man erhåller 40 uns skön krystalliserad Spanskgröna.
[s. 83]
668. Huru Linne och Garn Blekes i Holland.
Först blötes Linnet 8 dagar i en Lut af Pilaska, som bör wara så tunn och swag, at hennes skärpa knappast kan kännas på tungan. Sedan afsköter man Linnet wäl, urwrider det, och låter det ligga några dagar i sur Mjölk: deruppå afsköljes det ännu en gång och bäres til bleket. Då sätter man derunder en half fot höga pinnar, så at det beständigt hänger swäfwande, och luften på alla sidor kan åtkomma det. Man lemnar det så 8 eller flere dygn, utan at det suktas af något annat än dagg och regn. Denna behandling förnyas til alla sina delar 3 til 4 gånger, och derefter har Linnet den åstundade hwitheten.
Garnet deremot kokas med Pottaskelut och urtwättas med Såpa- Derefter utbredes det på marken. Så ofta solen uttorkat det, begjutes det med watten. Alt det föregående omgöres flere gånger.
[s. 93]
675. Åtskilliga sköna Färger af Blommor, Blad u., i synnerhet en ganska wacker blå Färg, af Blåklint, som nästan kan jämföras med Ultramarin.
I Holland har man redan länge förstått at af åtskilliga Rötter, Blommor och Blad tilwerka torra Färger, som warit så sköna at man i början ej wetat, af hwilket ämne de warit beredda. Nyttan deraf war betydlig, och man bördade drifwa detta arbete såsom Manufaktur. Efter följande föreskrift gifwa Blåklint wackraste Ljusblått, friska Törnrosblad skönaste Rödt, Violblommor Violett u.
Man tager et Örtständ, Blomma, Rot u. sönderstöter och lägger det i et lerkärl med tilräckligt watten, och blandar til hwart tredje qwarter watten 2 matskebar god Lut. Alt detta kokar man i et rymligt kärl. Sedan filterar man afkoket och gjuter några droppar Alunsolution deruti, hwarefter Färgen faller til bottnen.
Denna Färg måste sedan utsilas med rent watten och torkas.
Til färgning i stort duger ej Blåklinten, emedan saften af alla blommor är obeständig och af Luthaltiga wätskor lätt förändras til grön, af syrliga åter til röd. Men dör målare kan en waraktig färg beredas af dessa blåa Blommor. Dessa blommor innehålla twänne slags Blått, i de stora och yttre Bladen är et blekare Blått, men de som sitta med medelpunkten hafwa en mörkblå färg. de mellersta äro säledes tjenligast.
Bästa tiden at samla Blommorna är mellan Juni och August. Bladen afplockas och tenas, fuktas med watten, och torkas i en ugn öfwer en hårduk eller hårsilk, hwarefter de torkade bladen bestänkas med Gummiwatten. På detta sätt göres efterhand en kaka deraf, denna omknädas, suktas åter och prässas några minuter tilsamman, til dess hon är stadig, hwilken då gifwer en ganska skön blå Färg. Man kan äfwen sönderstöta de wackraste Bläklimsblad i en glasmortel med Ägghwita, utprässa saften genom en ren duk i musselskal och låta den torka.
[s. 94]
676. At med lindrig kostnad bereda Färg af Zink.
Man uplöser 10 skålp:d hwit Viktriol i en Kopparkittel med watten, och tillägger 10 skålp:d Koksalt och 1 skålp:d sönderstött Zink, och digererar denna blandning wid en mätklig hetta, til dess något af den filtrerade wätskan ej mer färgas af Galläple-tinktur. Man silar wätskan och förwara den öfweblifwe Zinken til framdeles behof.
Denna wärska fäller man med Kallgrädda (Cremor Calcis), och då litet mer wil falla til bottnen, uphör man med at tilsätta Kalkgrädda. Den erhållna nedfällningen urlakas på tilbörligt sätt och torkas. Man erhåller härigenom en ren hwit färg med ringa kostnad. Wil man hafwa en Färg för dunn bättre pris, men som är mindre ten[?], sp behöfwer man blott anwända något Koksalt, och liksom man har åtskilliga forter Blyhwitt, kan man äfwen erhålla Zinkhwitt af åtskillig renhet.
Den öfwerblifna wärskan gifwer genom afdunsting och kristallisation wid pass 20 skålpund Glaubersalt.
[s. 95]
677. Blå Målarfärg.
Man uplöser 3 lod rostad god Stiernkobolt i Konungswatten. Dessutom uplöser man särskilt 6 lod (eller ock något mer eller mindre efter som man åstundar Färgen ljus eller mörk) från Bly fullkomligen renadt Engelskt Tenn i Konungswatten.
Man blandar de bägge förut filtrerade uplösningarne, och nedfäller dem med en uplösning af rent Winstenssalt. Man upwärmer blandningen och urlakar den.
Sedan den är wäl urlakad och lindrigt torkad, lägger man den på en slat stenskål under en degel, och utsätter den för elden, hwilken man efter hand förstärker, til dess man erhåller en wacker blå Färg. Denna Föreskrift är af Doktor Höpfner.
[s. 103]
681. At bereda Eau des carmes. (Karmeliterwatten.)
Man tager friska Melisser, 6 händer fulla, hälften så mycket Betonica, friska Citronskal 4 lod, Muskot, Korianderfrö, Kryddneglikor, Kanel, 2 lod af hwardera; godt Franskt Win a stop, godt Franskt eller annat godt Bränwin 1 stop. Österne sönderhackas. Frö och Kryddor stötas i en mortel, och alt blötes i Bränwin och destilleras. Man bättre är at blöta de nyss hackade örterna särskilt i Win och kryddorna i Bränwin, efter några dagar digerera, och sedan destillera det. Denna Spiritus har en högst behaglig lukt, kan tjena til Slagwatten, och är tillika ganska nyttig mot dålig matsmältning, wäderspänningar u.
[s. 140]
707. At göra Rödkrita mörkare.
Et lod Bomolja och 3 lod Terpentinolja blandas tilsamman; härmed suktas starkt den tilskurna och förut npgot upwärmda Rödkritan, och lägges sedan på et något warmt ställe, då Terpentinoljan bortdunstar och Bomoljan blifwer qwar i Rödkritan och gör henne mörkare.
708. At försköna brun Ockra.
Den bruna Ockran gifwer ej altid en behaglig färg. Men man kan försköna henne derigenom, at hon wäl genomglödgas i en småttdegel eller ock endast mellan kol. Skulle hon wara blandad med npgra kiselartiga delar, firwer man henne sint, gjuter watten derpå och omrör så at Ockran blandas wäl med wattnet. Så snart detta flätt en liten stund, sätta sig genast de tyngre och grösre delarne på botten, medan de finare och skönare ännu simma i wattnet. Detta watten, som innehåller de finare delarne, gjuter man i et annat kärl, hwaruti de sätta sig på på bottnen som det finaste pulwer. Slammingen förnyar man så ofta, som man dunn märker sina delar wara qwar i Ockran.
[s. 141]
709. At pröfwa Indigo.
Emedan Indigofärgen är betydligt dyr, förfalskas han ofta och på ptskilliga sätt genom tilsats af mindre-ryra färgstofter. Wanligtwis sker detta genom tilsatts af pottaska, aska, fint siktad och slammad krita, swart, schiffer eller lera, blå stärkelse, fint sönderbråkade ylle- och sidenlappar u. Om Indigobladen hällas för länge i jäsning och man fortkar med omrörningen öfwer den tjenliga tiden, så kan detta wäl rika många Indigo-fabrikanter, men färgen blifwer för mörk och oduglig. Man kan derföre anställa följande prof:
1) Man lägger något af Färgen i ett glas med kallt watten; upmjukas han deruti utan att lemna någon sand- eller jordaktig nedfällning på bottnen, så kan man wara fullkomligt öfwertygad, at denna Färg är upriktig och äkta.
2) Pröfwas Indigo i elden, så brinner den oförfalskade aldeles up, och qwarlemnar hwarken aska, jord eller sand, hwilket händer med Indigo, som är upblandad med främmande materia.
3) God Indigo bör ej i brottet wara grynig, utan jämn och violettblå och hafwa en större glans än på ytan, och nästan som en swamp simma på wattnet. Ju djupare Indigo sjunker i watten, ju mer bör man misstänka at hon är oäkta och upblandad.
[s. 142]
710. At med ringa kostnad bereda en skön och waraktig Swart Förg för Målare och Koppartryckare.
Ej sällan hör man Koppartryckare klaga öfwer Färgen, at han dels ej är waraktigt swart, dels wid aftorkningen för mycket angriper Kopparpläten.
Frankfurter eller den så kallade Winraukeswärtan bekommes sällan oförsalskad, och angripet derföre Plåten genom de oljenliga tilfatferne. I fall man äfwen skulle erhålla en gof Frankfurterswärta, så är hon odck ganska dyr, och Koppar-tryckaren är ändå nödsakad, at ännu en gpng bränna henne i tulslutna kärl, hwarigenom ej litet förlovas af wigten.
Til at afhjelpa denna brisk är kärnan i unga Flädertelningar tjenligast, om hon brännes til kol i tilslutna kärl. Men genom et allmännare bruk af denna Färg skulle detta medicien så nyttiga träd utrotas, och utomdess ej wara tillräckligt til förstnämde behof; derfore han man anstält andra försök och funnit hårda Walnötskal ganska tjenliga och dugliga. Man samlar derföre dessa skal, hwilka man eljest plägar bortkasta såsom odugliga, sönderstöter dem något, emedan de eljest skulle intaga för stort rum, och fyller en stor ren Lerpanna dermed. Derefter betäcker man pannan med et lock af Ler, tilsmetar öpningarne med Ler, som blandas med smått klipt här, och sätter pannan i en krukmakarugn, hwaruti hon bör stå, til dess lerkärlen dro tilbörligt brända. På det ej något af leret må komma bland de kolade skalen, aftagen man locked med största försigtighet, då man skall finna Skalen förwandlade til ganska täta och glänsande swarta kol. Dessa sönderstöter man i en mortel och låter dem sedan gå genom en fin sikt, hwarefter man rifwer dem på en marmorsten så fina som möjligt, hwilket ej fordrar mycket arbete, emedan dessa kol lätt söndersmulas. Medan denna rifna Färg ännu är wät, slår man densamma i et kärl och gjutet ljumt watten derpå för är afskölja Lutsaltet, som kunde innehållas i Färgen; i denna afsigt omrör man wäl Färgen med wattnet, och låter det stå orördt öfwer natten. Sedan afhåller man warsamt det pågjutna wattnet, och låter den på bottnen liggande Färgen blifwa fullkomligt torr.
För Målare och Koppartryckare är denna Färg den bästa och minsk dyra.
Skalen af Persikor, Hasselnötter och Plommonkärnor kunna äfwen härtil nyttjas.
En liten tilsats af Indigo eller mycket rent Berlinerblått bidrager ännu mer til Färgens skönhet och godhet.
[s. 148]
715. En ganska waraktig, wacker och icke dyr anstrykning på Trädhus.
Man tager 6 delar osläckt Kalk, 1 del fint sönderstötta Kol, och så mycket sur Mjölk, att blandningen blifwer lagom tjock til anstrykning. Detta gifwer en skön ljusgrå färg, som länge motstår åwerkan och förwarar trädet; genom tilsats af Kol, kan man efter behag göra den mörkare, äfwen i stället för Kol tilsätta andra fasta färger.
[s. 148]
716. En dylik Anstrykning på Trädwäggar i rum.
Man gör på samma sätt som i nyssföregående § nämndt är, blott man i stället för Kolk tager Krita, som gifwer en skön färg, men ej står emot i fria luften. Äfwen gifwer blå Lera, som anstrykes med sur Mjölk, en waraktig anstrykning, som man kan blanda med Kolpulfwer, hwarigenom ,am erhåller en wacker grå färg.
[s. 151]
718. At med ringa kostnad färga Linne och Bomull gredelint.
Man kokar 8 lod brun Bresilja i 4 kannor watten, ungefär en half timma. Sedan frånsilas Bresiljan och lägges 4 lod Alun i det kokade wattnet. Detta sättes åter en stund på elden; när grytan aflyftes, ilägges garnet eller wäfwen, som wändes ganska flitigt, tils altsammans är kallt, derpå uptages det och torkas.
[s. 181]
755. Det bästa och oskadligaste hwita Smink.
Dessa egenskaper har den wätska, som är bekant under namn af Junfrumjölk. - Man tager bästa Benzoe 2 lod, högst rektisicerad Spiritus Vini ½ skålp:d, blandar detta tilsamman, och kokar det wid lindrig eld, tils Benzoen är fullkomligt uplöst, och antagit en brunaktig färg; när det fullkomligt kallnat, håller man derpå så mycket destilleradt watten, at hela blandningen får en mjölkhwit färg, och förwarar den i en wäl tilkorkad flaska.
Med denna Jungfrumjölk suktar man en fin linnelapp, och twättar med den samma kinder, de öfriga delarne af ansigtet, halsen och barmen.
[s. 181]
756. At göra det finaste oskadligaste röda Smink.
Man kan aldrig wara fullkomligt säker, at Smink och andra skönhetsmedel, som köpas af galanterihandlare, icke i längden äro skadliga så wäl för helsan som sjelfwa ansigtesfärgen. det är således nyttigt at sjelf kunna tilreda sådana saker, och derföre wil jag i denna paragraf och de följande gifwa några anwisningar på de bästa och oskyldigaste medel at uphöja skönheten.
Det bästa röda Smink tilredes af Karmin på följande sätt: Man tager 2 lod wäl twättad fint rifwen Cochenille, 7 qwarter kokande destilleradt Watten eller Regnwatten, slår detta i et rent förtennt kärl, låter det koka fem til sez minuter, tillägger sedan ½ qvintin Romersk Alun, låter det ännu et par gpnger upkoka, silar wätskan genom fint linne, och gjuter det genomsilade i en med läskpapper öfwertäckt posklinsskål, och låter det stp stilla några dagar på et swalt ställe; man dryper deruti hwarannan timme twp droppar Tennsolution, så at 8 droppar inalles inkomma. Då sätter sig en röd fällning på bottnen och på sidorna af kärlet. Man afhåller nu försigtigt den deröfwer stående wätskan, torkar det på bottnen liggande pulwret med största renlighet (hwilket i allmänhet är nödwändigt, om operationen skall lyckas), på et mörkt rum, och samlar det med en ren fjäder på glättadt papper, så erhåller man den dyra fina Karmin, och af 2 lod Cochenille wid pass 1 qvintin Karmin.
Den Karmin, som köpes, är ofta förfalskad. Det bästa sätt at utröna det, är at omröra Karmin med något watten, göra honom tunt flytande och låta honom stå en stund. Man undersöker nu, om wattnet ännu är rödt eller ej; i senare fallet är Karmin aldeles oduglig och mycket förfalskad. En god Karmin bör hålla sig länge swäfwande i wattnet och med möda sätta sig.
Då man wil betjena sig af Karmin til Smink, gör man en pomada af färskt wäl twättadt Swinister och hwitt Wax; man doppar fingret eller en sammanwecklad pappersbit deruti, och tager så mycket Karmin, som et knäppnälshufwud är stört, gnider det wäl tilsamman, och påstryker det.
[s. 183]
757. Röd Tinctur, som fullkomligt liknar naturlig rodnad.
Man tager 3½ qwarter ren Spiritus Vini, 1 unts ren Benzoe, 3 unts rödt Sandelträd, 2 drachmer Bresilja och 10 droppar Viktriololja. Man slär detta i en butelj, som sedan tilkorkas, sätes i lindrig wärme och omskakas bageligen några gånger. Efter åtta dagar silar man wätskan och tillägger några doppar wälluktande olja. Om man ingnider denna Tinctur på kinderna, så meddelar den en så skön rodnad, at det är swårt at urskilja, om den är naturlig eller förorsakad genom Smink.
[s. 209]
793. At förwara rödt Bläck för Mögel.
Man lägger några Kryddneglikor, wid pass 2:ne til 1 lod Bläck, i flaskan, derigenom afhålles all Mögel. Äfwen förswinner derigenom Mögel, som redan upkommit, och Bläcket behåller sin egentliga färg, antingen flaskan är öppen eller tilsluten.
[s. 233]
827. At bleka Wax.
Til 10 skålpund Wax tager man 4½ qwarter Bränwin och 12 unts Salmiak, häller det deri, låter det smälta tilhopa och sedan koka i en half timme. Sluteligen låter man det kallna.
[s. 233]
828. At färga hwita Skinnhandskar Violetta, Rosenröda och Swarta.
1) Violetta. Den ekonomista fördelen härwid är, at man med ringa kostnad kan gifwa gamla smutsiga Handskar utseende af nya. Til fioletta färgen tar man omtrent 1 lod Campeche-trä, tillika med ½ lod Alun och låter bägge delarne koka tilhopa i 3 qwarter watten uti et stenkärl tils hälsten är inkokad. Sedan bestryker man med en pensel Skinnet twå gånger med denna tinktur, och låter det torka mellan hwarje gång. Sluteligen guides skinnet med en lärftslapp, som hwarken får wara för gros eller för fin.
2) Rosenröda. Detta sker på samma sätt som det förra, endast med den skilnad, at man i stället för Campecheträ tager Rosenträ.
3) Swarta. Man kokar 1 skålp:d stötta Galläplen 1 timme uti tilräckligt watten och bestryker Skinnet dermed 2 gånger. Sedan det blifwit torkadt i skuggan, gifwe man det ännu 2 anstrykningar, hwarefter det likaledes bör torka, och sedermera 2:ne andra med stark Winättika, hwari man uplöst rostade jernspikar och sedan lätit koka i 4 timmar. När skinnet återigen blifwit torkadt i stuggan, poleras det med en glaskula. På detta sätt blir det öfwer mättan wackert.
[s. 234]
829. At färga Fjädrar.
1) Swarta. Man kokar stötta Galläplen i Winättika, lägger Fjädrarne deri när det kokar, och låter dem sp et upkok. Derefter uptagas de och doppas i Ägghwita, som förut blifwit tempererad med Walnötskal. Häri omröras de litet och läggas sedan ännu en gpng i ofwannämnde Ättika, hwart Galläplena äro kokte, och låter dem återigen så et upkok deri, hwarefter de uptagas och torkas.
2) Blå. Detta sker mycket lätt med tilhjelp ad en Indigo-solution, som tilredes på följande sätt: Indigon blir antingen stött eller rifwen, hwarefter man slår efter hand så mycket Viktriol-olja deri som fordras til Indigons uplösning. Egentliga qvantiteten af Viktriol-oljan kan icke få noga bestämmas, emedan man ej kan weta förut dess styrka, helst, enär man köper densamma, den stundom finnes starkare, stundom swagare. Som denna uplösning är mycket koncentrerad, så bör den, innan den nyttjas, förtunnas med regnwatten eller annat distilleradt watten. Nu behöfwer man endast at wid liten wärme doppa Fjädrarne deri, låta dem ligga något i detta spad, sedan uptaga och skölja samt sluteligen torka dem.
3) Gula. Man kokar Gelbholz med Alun i watten, hwari de erhålla en wacker gul färg.
4) Röda. Detta sker bäst med Cochenille, som är kokad med rensad Winsten eller Cremor-Tartari, hwari man lägger något Tennsolution. I detta färgspad, som först bör wärmas något, behöfwer man endast hålla Fjädrarne til dess de erhållit den åstundade färgen, hwarefter de twättas och torkas.
5) Violette. Man kokar Fernbock med litet Alun i regnwatten, eller armat rinnande watten. I detta spad drypes något Lut, som är satt af ren Pottaska och regnwatten, och det litet efter hand, tils man erhåller den aslundade färgan. Fjädrarne läggas deri et par timmar, hwarefter de uptagas, sköljas och torkas.
6) Pomeransfärg. Härtil kan man nyttja det wid Gula Färgen beskrifna spadet, och sätta Fernbock dertil, mer eller mindre, alt efter som man wil hafwa färgen antingen mörkare eller ljusare.
7) Grönn. Denna Färg erhålles bäst, när man tar den wid Blå Färgen beskrifne Indigo-uplösning och sätter något Curcumarot dertil, mer eller mindre, alst som man wil hafwa färgen hög eller mörk, och lägger Fjärdrarne deri, liksom wid den Gula Färgen.
[s. 236]
831. Huruledes man åter kan göra en aldeles utblekt Hatt swart och glänsade.
Man tager en ny panna, slår 5 halfstop watten deri, 4 lod blå Bresilja, 1 lod Loppfrö, 1 lod Gummi Dragant och 1 lod Linfrö; detta låter man koka så länge, til dess halfparten är inkokt, och låter det igen något swalna. Derpå tager man en swamp, gör den helt wät i denna watten, och bestryker Hatten dermed, hänger den på et ställe, det intet damm kan falla på den, och låter den torkas; sluteligen borstar man den af efter strykningen, så blifwer den lika så swart och glänsande, som om den wore helt ny.
[s. 257]
851. At utröna, huruwida et Watten är mer eller mindre tjenligt til Blekning och Färgning.
Det bör ej innehålla för mycket Kalkjord och alldeles icke Jern. Intet watten finnes, som är fritt från Kalkjord; men om man deruti dryper Winstenssalt (Sal Tartari), som smält i luften, och, ännu bättre, upplösning af Blysocker; sp kan man uptäcka mängden af Kalk, hwilken såsom en fällning sätter sig på bottnen. Är det fritt från jern, så blir det genom tilsats af 1 gran fint pulfveriserad Cochenille i ett glas watten karmosinrödt, och pulfret på bottnen är icke swart. Innehåller det jern, så blir det mer eller mindre violett och pulfret swart. Genom något pulfwer af Galläpplen, eller Granatskal, eller Granatblommor, eller Blodrot (Tormentilla erecta L.), eller ock ett extrakt deraf, som blandas i wattnet, blir der deruti befintliga jernet purpurrödt. Den alkaliska Blodbluten, som upptäcker jern i watten genom en blå fällning eller ett blått moln, är ej altid et säkert prof.
