Om de Gamles Tyger och Kläder.

Åbo Allmänna Tidning 33, 19.3.1816
(Fortsättning och Slut från N:o 32.)

Ofta woro de Gamleskläder i kanten försedde med en lift eller bräm, som stundom war af guld eller silfwer; men på hwita kläder ej sällan af purpur eller annan lysande färg, och på purpurfärgade eller brokiga kläder hwit till färgen. Dessa brämar woro stundom inwäfda i sjelfwa tyget, stundom blort(?) påsydda: när till der sednare slaget gult anwänder, nyttjades det rent, utan inblandning af silke eller träd. Äfwen woro, och icke såsom Asin-elmann(?) påstod, blott hos barbariska folkslag, utan hos sjelfwe Romarne, frankar i bruk, men hos de förra woro dessa frankar påskydda, hwaremot de hos Romarne tillhörde sjelfwa tyget och woro tillkomna blott genom kantens upprifpning.

Hos de gamle Författarne läser man ofta om plättar af purpurtyg eller af guld- och silfwer-brocat, hwilka antingen lösa syddes på andra tyger, eller ehuru i sjelfwa tyget inwäfda, färgades på helt olika sätt, för att dess mera likna de werkliga plättarne. Under Romerska wåödets färfall, och sedan den urgamla togan war helt och hållet afslagd, utfirades i synnerhet tunikan dermed, men också manteln; och sjelfwa plaggen erhölla olika benämningar, dels efter sin egen form, dels efter plättarnes.
Redan i de äldsta tiderne broderade Öfterländningarne med nåt både fina kläder och fina dyrbara mattor, hwarom bland annat de prisade Babyloniska tapeterne båra wittne. Emellan konstens uppfinnare, Asiaterne, och dess sluteliga fullkomnare, Europeerne, intaga, likasom i andra mechamiska handterningar, Egyptierne en medelplats: i konsten att brodera uppfunna(?) de Orientaterne, och till och me öfwerträffade dem ganska wida, men nädde likwäl ej till den fullkomlighet, hwarmed samma konst nu i Europa idfas(?). Romarne woro store älskare af broderade kläder, och i det Westerländska Kejsaredsmet(?) kände(?) man för denna yppighet alldeles icke några gränsor.
De Gamle hade äfwen sammetslika ylletyger, hwaraf de betjenade sig till sängtäcken, servietter, handdukar och dylikt. Dessa tyger woro af 3 slag: amphimalium med o på begge, och kaufapa eller kaufapum, med 10 blott på en sida; dock nyttjades den sednare benämningen äfwen i allmänhet om begge slagen, som ocksp begge woro, efter Prinii berättelse, en Gallisk uppfinning. Det tredje slaget war egentligen tillwerkadt af lin, men med yllekanter upprispade till likhet af fransar, och fick äfwen stundom, men ganska oegentligt, namn af gaulapum(?).

Utom de mångfärdiga slags weck, hwari de Gamlees(?) merendels wida klädnader af sig sjelfwa föklo, finner man på de Persepolitanska basrelieferne, på flere Hetruriska figurer, och på de Grekiska figurerne af den alldrackidsta(?) stylen, äfwen sådana med som ej äro tillfälliga och föränderliga, utan blifwande och med flit anbragta. Winkelmann har först gjort den anmärkning, att de Gamle plägade på ett eget sätt wika och prässa sina kläder, fårdelse då de nyss kommit ur twätten, och att den tiden eleganter hwat afton lade sina kläder å nya i präss, för att få dessa weck wackra och skarpt betecknade.

På den frågan, ----de Gamle p-ägat fodra sina manttar eller öfwerrockar, kan ej med säkerhet swaras; men föga trolig ät dock de Philologers mening, som förklara orden ----- ----- o. s. w. om fordrade flädesplagg, då likwäl sannelikare dermed böra förstås sådana som woro dubbelt hop-agda eller witna.