Åbo Tidningar 72, 14.9.1842
(Utur en tysk journal)
Några vänner auto en qvällstund tillsamman och rökte tobak. Till pipornes antändande nyttjades härvid, såsom ofta sker, hopvridet papper, hvilket gaf från sig en egen hvitlökslukt. detta väcke uppmärksamhet; man yndersökte papperet, fann det bestå af vanligt grlnt bref-papper och då försöken med dess antändande gjordes noggrannare, fann man lågan skönt blågrön färgad och den nämda hvitlökslukten (hvilken isynnerhet kännes sedan papperet upphört att låga och endast glimmar, kolar och tillika är ett kännetecken på arseniken) blef så stark, att den hos några af sällskapet orsakade illamående.
En i sällskapet närvarande apothekare, Reinsch, hvilken uti ifrågavarande ämne gjort flere intressanta rön, meddelade derefter , på anmodan, dessa rön uti en skriftlig uppsats, hvaraf följande är ett utdrag.
År 1831 mottog jag uti W. apotheket, hvars förre innehafvare några månader förut aflidit. Den efterlefvande enkans och en 22-årig dotters lidande utseende föll mig genast i ögonen. De klagade begge öfver stor matthet, darrning i lederna, bristande matlust, qväljningar, stark törst och en dåf vär i hjernan. Om morgonen var det värst, så att de för matthet knapt förmådde lemna sängen. På dagen deremot, då de vistats utom sofrummet, och isynnerhet mot aftonen var det onda åter till det mesta försvunnet. - Då detta illamående icke ensamt var att tillskrifva sorgen öfver den nyligen lidna förlusten af make och far; då det onda med tiden icke af-, utan tilltog och då slutligen en 20-årig son, som bodde uti skiljt rum, (hvaremot de begge förenämde sofvo i samma rum) befann sig fullkomligt väl, så leddes jag på den tanken, att orsaken till det onda vore att söka i någon menlig omständighet inom sjelfva sofkammaren. (Läkare hade ännu icke, oaktadt mina enträgna föreställningar, blifvit anlitad.) Jag besökte detta rum; ovilkorligt föll min blick på den nyligen målade väggarna och i ögonblicket var orsaken till sjukdomen, som hos begge förhöll sig lika, för mig klar. Målningen bestod af Auripigment (en förening af svafvel och arsenik), och detta ännu i förening med kalkhydrad, som ingår i vanlig rappning å vägg, utvecklar en högst giftig gasart, arsenikbundet väte. Att de begge fruntimmerna under natten varit blottställde för verkan af denna giftiga gas, var utom allt tvifvel; deraf deras illamående på mornarna; om dagen deremot då de entligen vistats i andra rum, eller sofkammarens fönster och dörrar stått öppna, försvann det onda åter, så att de om qvällen kände sig friskast.
Samma dag jag meddelar dem denna förmodan, flyttade de utur detta rum, hvarest fru A. försäkrade sig, isynnerhet vid fuktig väderlek, hafva känt en egen lukt och ibland till och med sett ett matt sken utbreda sig kring väggarna. Derjemte rådde jag dem att flitigt inandas den friska luften utom hus samt njuta frisk vatten. Efter 8 dagar kände de sig åter välmående, krafterne återvände och utseendet vittnade snart om fullkomligt återvunnen helsa.
Att målningen å väggare genast blef förstörd torde knapt behöfva nämnas. *)
Betänker man nu huru vanligt det techniska bruket af arsenikhaltiga färger, sås. t. ex. Schweinfurter- Braunschweiger- Scheles-grönt äfvenså Auripigment är, så må man ej undra på att sjukdomar stundom uppstå, som, så länge deras dolda orsak icke inses, kunna trotsa en läkares bemödanden. De gröna arsenikfärgerne äro väl, i förening med kalk, icke likaså farliga som den nämda gula, auripigmentet; de äro dock farlige nog för att böra undvikas, isynnerhet i ett hus der barn finnas, hvilka så lätt kunna nedsvälja något af hvad som på ett eller annat sätt lossnar från tapeter eller väggar.
Ett annat sätt hvarpå giftiga färger, i techniskt ändamål använda, ofta skada är genom färgadt garn. Hvarje väfvare och väfvarinna har märkt huru under väfvandet med färgadt garn ett lager färgstoft samlar sig på golfvet under väfven. Man icke allt faller ned. En stor del och det fineste af de ämnen hvarmed trådarne äro färgade dammar omkring i luften och uppsupes antingen med andedrägten i bröstet eller nedgår med saliven i magen hos den väfvande, och alstrar på densamma mångsfaldiga sjukdomar. - De farligaste färger af detta slag äro:
1) Den sköna orangegula, som för sin äkthet mycket användes och som består af chromsyradt bly. De som mycket blottställas för detta färgstofts skadliga inflytande blifva hemsökte af kolik, förstoppning, tvinsot, m. fl. sjukdomar.
2) Louiseblått. Dammar mycket lik föregående och är nära likaså skadlig.
3) Äppelgrönt är väl till färg på tyger och garn förbjuden i anseende till de giftiga verkningar den orsakat; förekommer dock i handel. Farligast är den för barn, om desse beklädas med tyger af denna färg. Barmnen väta med sina kläder, eller taga dem i munnen (att beggedera ofta sker, vet en hvar) och knapt är detta gjordt innan de svåraste sjukdoms-symptomer träda i dagen. Färgen igenkännes om några trådar, t. ex. utur ett tygstycke brännes uti lågan af spri, hvari litet koksalt blifvit upplöst. Lågan färgas skönt blågrön.
4) Ljusgrönt, och Ljusgult. Begge förekomma väl numera sällan, men äro högst farliga. De förra dafen består af arseniks. koppar, den senare af svafvel-arsenik och igenkännes på d. s. att stycken dermed förgade antandes och åter utslackes så att de endast glimma, hvarvid hvitlöslukt utvecklar sig.
Flere giftiga färger förekomma väl; de nämde äro dock de farligaste, emedan garn eller tyg dermed färgadt, så lätt under bearbetning ger frägämnet ifrån sig. Slutligen må äfven anmärkas att arsenik ingår uti den gröna färgen såväl å en del papper, som barnleksaker. De olyckshändelser som med de senare inträffat äro för väl kända att behöfva vidare omordas. Äfven det gröna munlacket har befunnits innehålla farliga färgämnen.
----
*) Ett prof på kemisk väg, enligt Berzelius, anställt med denna färg ådagnlade till fullo riktigheten af den förmodade gasntveckling som i sofrummet för sig gått. - Uppå skadligheten af denna gas förvarar historien ett sorgligt exempel uti den förtjenstfulle Prof. Gehlen, som under en kemisk operation genom inanding at samma gasa förlorade lifvet.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti