(Efter en utländsk tigning).
---
(Forts.)
Ehuru kvinnan följer alla modets nycker och dårskaper är hon dock mera trofast än mannen i att bevara gamla seder och bruk. De gamle grekernes sköna kvinnor hyllade derför, der det syntes dem nödvändigt, användandet af smink, och man känner till och med prof derpå. I ett mycket vackert lerkärl, som man funnit i en graf, fann man trettiotvå hvita, fullkomlight runda och väl bibehållna stycken, som hade form af pastiller. De voro en half centimeter tjocka och tycktes vara stöpta i den form, de hade. Dessa stycken färgade mycket lätt af sig och gåfvo huden en behaglig hvithet alldeles som den vackraste hvita smink, så att det ei kunde vara tvifvel underkastadt att man här hade funnit fruntimmerssmink. Analysen visade att det bestod af kemiskt ren kolsyrad blyoxid. Det var forntidens "psimithion", som hellenerne alltso mycket vält förstodo att tillreda. I form af små fyrkantiga stycken förekom der också ett rödaktig smink, hvars färgande beståndsdel var konstgjord zinnober, ty också denna kände de gamle grekerne, och man omtalar en viss Kallias, som under den sjunde olympiaden tillverkade den i Athen.
Äfven i den romerska fruntimmersverlden var det mycket vanligt att sminka sig, men i denna sed torde romarne haft belgierne och betonerne till lärmästare. Att båda voro temligen råa folkstammar, talar tydlight nog för sminkningens samband med kropps,åleriet. Idet gamla Rom hade man både rödt och hvitt smink, af hvilka det förra tillreddes hufvudsakligen af orseille, en mossart, hvaraf man får lakmus, men stundom också af mönja. Till det hvita sminket begagnade man förnämligast krita och pulveriserad krokodilgödsel. Dessutom vore de romerska damerna öfvade i den svåra målningskonsten och kunde med sin hand utföra vidare försköningar af sitt ansigte. Särskildt målade de sina blå ådror i tinningarna, och med en fin svart färg, som såg ut som sot och lät upplösa sig i vatten, målade de ögonbrynen, så att dessa bildade två vackra hvälfda halfcirklar, som nästän gingo ihop vid näsroten. Detta ämne tjenade likaledes till att svärta ögonfransarna och var ett pulver, som bestod af blyglans, vismuth med ett slags jordbeck samt aska af dadelkärnor och brända rosenblad.
Om än sminkandet ännu i den klassiska forntiden var mycket allmänt, så ansågo dock redan männen i den tidiga medeltiden det icke mera för passande. Men till och med i Europa är det i bruk ännu i denna dag, visserligen blott hos det täcka könet, ehuru det väl knappast bidrager till att försköna detta. Det är brukligt hos sydslaverne, hufvudsakligen serberne, men också rumänerne. I Serbien sminkar sig den tarfligaste bondkvinna, och i ännu högre grad hör sminkandet till en fin serbiskas otadliga toilett. Till det svartfärgade håret och de med konst förlängda ögonbrynen fordra skick och bruk hvit och rödsminkade kinder och starkt färgade lappar. De unga flickorna och unga hustrurna af alla samhällsklasser hänga med lif och själ vid sina skönhetsmedel, och komma de från landet in till staden, så gäller deras första besök apoteket, der de skaffa sig sin kostbaraste klenod, sminkpulvret. Att komma hem utan att medföra sådant är en förfärlig olycka; då står serbiskan länge betryckt och tröstlös, förlorar all lust för huslig sysselsättning, ja, plågas till och med af elaka drömmar, om hon icke är i stånd att ställa detta skönhetsmedel bredvid sin spegel. Detta sminkande är en verklig förbannelse, ty det verkar förstoras i förtid och är tillika orsak till flere sjukdomar, emedan färgmedlen blott sällan äro rena, utan innehålla ofta farliga giftämnen, blypreparater och sublimat. Och detta förfärliha smink lägges till och med på ansigtet i ett så onaturligt tjockt lager, att de unga, ofta förtjusande sköna flickorna i en hast förvandlas till fula, skrynkliga gamla käringar.
Lika oförnuftigt handla rumäniskorna, hvilka likadels som oftast äro af naturen utrustade med en öfverraskande skönhet och sannerligen icke behöfva hjelpa upp denna. Men äfven bland de unga flickorna och gifta kvinnorna råder här oseden att måla ansigte, läppar och ögonbryn med som oftast mycket giftiga ämnen. I flere af södra Ungerns banater kan man ofta vid landtliga fester se unga flickor, som äro sminkade röda och hvita på ett så bjert sätt, att deras ansikten få ett mask- eller docklikt, frånstötande utseende. Och då icke heller de äro nogräknade med de ingredienser, med hvilka de färga sina läppar, så blifva deras ursprungligen så vackra hvita tänder snart svarta och sköra. Men ingenstädes sminkar man sig dock så mycket som i det egentliga konungariket Rumänien, der blott en sminkad skönhet anses kunna träda in i ett sällskap. Man kan vandra många dagar omkring i Bukarest utan att träffa en enda osminkad förmögen rumäniska. Om man då helst utöfvade målningen som en konst och försökte att konkurrera med den långt eldigare polskan! Men icke heller detta är fallet. Färgen är fingerstjockt påsmetad; händer och hals äro bruna, ansigtet är krithvitt eller rödt som en tuppkam. Kvicksilveroxid, salpetersyrad blyhvitt, vismuth och andra giftsorter användas vid beredningen af dessa skönhetsmedel.
Så starkt som hos de här nämda folkslagen bedrifves sminkningen väl icke annorstädes. Man har visst hört om de kasanska tatarernes i det hela icke oskönä kvinnor, att de sminka sina ansigten och svärta sina ögonbryn. I hela orienter sminkar man sig likaledes, men på ett annat sätt. Jemte det redan omtalade benna-pulvret användes det så kallade "kohl". Hvarje ulver heter öfverhufvud "kohl", men sminkpulvret tillredes också verkligen af kol och kork, mandel, dadelkärnor o. s. v. De orientaliska skönheterna svärta icke blott sina ögonfransar, utan till och med ögonlocken, åtminsone kanterna, i det de tillsluta ögonen och med ett elfenbensstift draga långs den mandelformiga randen; vanligen fortsätta de detta streck utöfver ögonvärna, så att ögonlocksremnan skenbarligen förstoras i alla riktningar, ty genom den svarta reanden blifva ögonen icke blott strörre, utan träda tillika mera fram. Öfverhufvud få ögonen på detta sätt mera uttryck, ty de få ett utseende likson glödande kol under askan, och den täta slöja, som deras fransar bilda så vackert, sänker sig i följd deraf som ett sorgflor öfver blickarnas spel.
I östra Asien finna vi åter ett annat slag af sminkande. I Kambodscha anses det för mycket fint att färga ansigtet gult med gurkmeja. På Java deremot är det bruk att unga flickor, gifta kvinnor och barn beströ sitt ansigte med rispuder, icke blott för att försköna sig, utan också för att hämma[?] svetten, i det hudens porer täppas genom pudret. Europeiska damer, som begagna ymnigt puder och betvifla verkan deraf, borde en gång se de javanesiska damernas ansigten. På en europeiskas ljusa hy kan det icke ses att pulvret sätter sig i hudens fina porer, men på ett javanesiskt kvinnoansigtes gulbruna bottem äro de snöhvita puderpartiklarna lätta att iakttaga. Detta gör ett märkvärdigt intryck och påminner om en cirkusclowns röd- och hvitsminkade ansigte. Äfven i Kina pudra sig kvinnor och barn, men här finnes också verkligen hvitt smink, och det berömmes med rätta på grund af sin oskadlighet, ty det består uteslutande af risstärkelse.
I Nya verlden finner man seden att sminka sig på åtskilliga öar i Söderhafvet. Till och med i Amerika begagna sig kreolskorna i Venezuela deraf. För verldsomseglaren dr Otto Kunze var det mycket öfverraskande att damerna voro sminkade, när de kl. 5 eller 6 på morgonen gingo till kyrkan. De mest blomstrande och vackra unga flickor sminka sig starkt, icke röda, utan blott hvita, ty de vilja icke se gula som kreolskor, utran hvita som engelska misser. Men hvar vi än finna detta bruk, är det till och med i sin största förfining dock icke annat än en återstod från ett längt bakom ossliggande barbaris tider.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti