(Efter en utländsk tidning).
-----
Om vi bortse från scenen, der det nu icke gerna kan vara annorlunda, plägar ett sminkadt ansigte som oftast få oss att rycka på axlarna, och särskildt gör sig den man löjlig som söker framtrolla ungdomens förlorade färger genom användandet af kosmetiska medel på hår, skägg och kinder. Kvinnorna äro nu engång de "svagare kärlen", de skola utgöra det "täcka könet", o. s. v. - kort sagdt dem varder mycken dårskap lättare förlåten än männen.
Så har det icke alltid varit. Ursprungligen var det mannen, som var utstyrd och smyckad, och först kulturens gång har ombytt rollerna, hvilket icke blott historien, utan äfven en blick på nutidens barbariska folkslag lär oss. Ockrå hos dessa prålar mannen som oftast i långt rikare utstyrsel af hvarje slag, hvaremot kvinnan visar sig i anspråkslös tarflighet. Och detta förklaras mycket lätt deraf, att hvarje prydnad i följd af sin natur har en offentlig karaktär; men en sådan saknar kvinnan på dessa folkslags kulturgraf och har i tiden saknat öfver allt, efter det hon blifvit undergifven, mannens egendom. Först då förhållandena tilläto att en man kunde blifva herre öfver flere kvinnor, blef der en anledning också för kvinnan att smycka och pryda sig inom husets fyra väggar, ty liksom mannen smyckar hon sig icke blott för att glänsa och behaga. Stycke på stycke eröfrade hon sig mannens prydnader, ty allt, som i dag som är, smyckar vår salongsdam - den konstfärdiga uppdättningen af håret, örringar, halsband, broscher, armband - allt detta har burits och bäres ännu hos de vilda stammarna af mannen. Men medan under sedernas utveckingsgång mannen allt mera aflade alla prydnader, så att han nu allrahögst har en berlock vid urkeden, en ring eller en bröstnål, och medan äfven mannens klädedrägt mer och mer följde hänsynen till bekvämlighet, har kvinnan - kanske med undantag af ringarna på fötterna - bibehållit alla af vildarne brukade prydnader. Och hit hör också sminkandet.
Det kand väl knappast vara tvifvel underkastadt, att sminkandet har sitt ursprung från den vida utbredda seden att måla kroppen för att försköna den, ja, på sätt och vis kan betraktas såsom den sista återstoden deraf. Naturligtvis var det och är det ursprungligen igen männen, som beströko sina kroppar med färger, icke blott of ett medfödt begär att smycka sig, men tillika för att derigenom skilja sig från andra. Men den långa vanan gjorde det, som ursprungligen var af praktisk nytta, småningom till en prydnad.
Den nakna vilden målade sjelffalleet hela sin kropp, men ansigtet spelade dock den förnämsta rollen. När indianen ämnar beträda krigsstigen, förkunnar han denna sin afsigt genom att på det fasligaste måla ansigtet med bjerta färger efter bestämda mönster. Också till alla festligheter, i synnerhet om dans förekommer, utstoffera vildarne sig på det bästa - alldeles som kulturmenniskorna - och hos många af dem är en öfverdådig målning af kroppen den vigtigaste baltoiletten. Efterhand som man bestod sig allt flere kädesplagg, måste målandet af kroppen naturligtvis också allt mer aftaga, tills ansigtet slutligen blef ensamt öfrigt. Detta gradvisa aftagande i målandet kan man mycket tydlight iakttaga hos vår tids menniskostammar, beroende af deras beklädnad. Till och med hos de kreolska damerna i Caracas skall sminkadet ännu i dag utsträcka sig till barmen, som dock kokett täckes med en slöjs. Att ännu många fol, i synnerhet i orienten, måla åtminstone naglarna på händer och fötter tegelröda med det gulaktiga henna-pulvret, är nogsamt kändt. Malajerne på vestra kusten af halön Malakka måla insidan af handen dermed på den unga flickan tre dagar före hennes bröllop. Bruket af detta för europeiska luktorgan så obehagliga färgämne förekommer äfven i Kaukasien och i Persien, i hvilket senare land äfven männen betjena sig deraf för att färga sina kinder upp till ögonen, ja till och med skägget. Likaså färga de krimska tatarernes kvinnor icke blott ögonbryn, naglar, händer och hals, utan ofta äfven det svartglänsande håret rödt med henna. Som färgmedel sträcker henna sig öfver hela norra Afrika ända till Marocko.
Detta slag af kroppens målning var högt skattadt i den nuvarande moslemitiska orienten från urminnes tid, ty Herodotus berättar om Skyterne, att deras kvinnor beredde åt sig smink af pulveriseradt cederträ. Man misstager sig ej heller, om man anser att ett rikligt målande af kroppen ursprungligen icke heller var främmande för de gamla grekerne. Ju flere ljusstrålar falla öfver detta konstförståndiga folks forntid, desto mera måste vi pruta af på den tron, att hellenerne redan i den grå forntiden stodo på ett mycket högt kultursteg. I början vore de uppenbarligen lika råa barbarer som deras grannar, så att man också måste antaga att de målat sina kroppar. Man har ju till ex. trott, att de icke såsom barbarerne smyckade armar och fötter med ringar; men nu vet man att de först sent aflade deta bruk. Ty en väggmålning i Tiryns visar en man, som har till och med fem ringar om foten och tre högre upp på benet. Detta bruk var sådeles icke okändt hos de äldste grekerne.
Vidare är det knappt tvifvelaktigt att hela kroppens smörjning med olja, som begagnades både af Homerus' hjeltar och af de historiske grekerne och romarne som oftast till och med under omständigheter, hvilka betecknade ett görande af toilett, innan man begaf sig i sällskap - att detta upprepade smörjande med feta eller salvaliknande ämnen var en sista återstod af kroppens målning. Äfven naturfolken inblanda nemligen allehanda fett i färgämnena, såsom ännu i dag sker med många slag af smink, dels för att göra dem mera hållbara och glänsande, dels väl tillika för att förekomma eller lindra den obehagliga spänning, som ingnidningen af torra jordfärger frambragte i huden.
Enligt Julius Lipperts åsigt låg högst sannolikt kulturfolkens framsteg först blott deri, att de vid den gamla, torkande ingnidningen afstodo från färgämnet och i stället för ögat togo luktsinnet fänget för att utmärka den enskilda individen, i det man till fett ämnen böandade starkt doftande ämnen. Det täcka könet deremot, som icke var mycket betjenadt af ett sådant byte och som uppenbarligen lade mera an på att behaga ögat än näsan, räddade frön det barbariska kroppsmåleriets tid det färgande sminket, som gick öfver till senare, mera finade epoker.
(Forts.)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti