Folkwännen, 24, 17.6.1863
(Fortf. fr. n:o 22.)
Artikkelissa esitellään kasveja ylipäätään; tähän on poimittu mainintoja värjäyskasveista.
[...]
Af större betydenhet som läkemedel är den skarkt luftande kamillblomman (matricaria chamomilla), hwars blomning börjar i juni. Den förekommer temmeligen allmänt på torra oblade ställen i södra Finland. I Swerige benämnes den på olika orter med olika namn, sötkullor, lftkullor, gårdblomster m. m. Blommorna hafwa en swettbriswande(?), lösande, magstärkande kraft och äro nyttiga mot frossa, magplågor, utsot, stenplåga m. m. De begagnas antigen i torrt tillstånd såsom sinstötta, en thested(?) eller litet mera i gången (mot frossa under mellantiderna), eller också som the med påslaget kokande watten eller dricka. Utwärtes anwändas de såsom wärkstillande och fördelande omslag mot hwarjehanda wärkakommor(?) och swullnader samt att hela gamla srätsår(?). Blommorna afplockas och torkas på ett luftigt ställe, men ej i sol, hwarefter de förwaras wäl torra för kommande behof. Kamillblommorna lemna äfwen ett wackert gult färgämne.
Wiktigare som färgämne äro de gula färgkullorna (anthemis tinctoria), hwilka blomma i juni och juli och förekomma på äkrar och fält med lerig, mergelblandad grund i södra delarne af Finland. Blommorna äro stora och wackra, liknande till skapnad och storlek de såkallade prestkragarne. Åt ylle, som förut blifwit fuktadt med alunwatten, gifwa de en wacker gul färg. Äfwen roten, som innehåller krappröft, kan anwändas till färgning.
[...]
I kärrtakter öfwerallt i landet blommar i juni och juli en mindre wärt, kallad krpkklöfwer eller kråksötter (comarum palustre) med bruna blommor. Roten, som är flerårig, färgar ylle gult. Uppkök på rötterna har blifwit begagnadt mot gulsot.
Blodroten (potentilla tormentilla), wärande i stogar och beteshagar från Finlands sydkust till födra Österbotten, börjar äfwen sin blomning i juni. Den har små gula, wanligen fyrbladiga blommor och en mångårig, knölig, inwändigt röd rot, tjock som lillfingret. Rotsaften är sammandragande och begagnas mot rödsot och utsot hos såwäl menniskor som djur. Till garsning skall blodroten wara mycket bra. Lapparne tugga den och färga dermed läder rödt.
[...]
Den af barnen eftersökta ängssyran (rumex acetora) wärer äfwen öfwer hela landet och blommar samma tid som nässlorna. Ängssyrans blad ha en angenämt sur smak. Såwäl roten som den färska örten äro goda botemedel mot skörbjugg. Med win blandad saft af ängssyran begagnas till twätting af tänderna, då de äro af skorbjukk angripna. Fröen nyttjas mot rödsot. Wärten påstps öka talgen hos boskapen, som gerna äter den. Med roten färga lappar och norrmän gult. Bladen begagnas till mat, i soppor och såsom sallat, och helawärten har i hunderår anwändts till nödbröd, blandad med mjöl. Med bladen bereda lapparne sig surmjölk.
[...]
I stogar öfwer hela landed wärer brakwedsbudken (rhamnus frangula), som i denna månad får sina små grönaktiga blommor, hwaraf sedan komma röda, wid mognadstiden swarta bär. Brakwedsbarken är ett dogt afföringsmedel wid hårdt lif, wattsot m. m. Åt kreatur, som hafwa förstoppning, ger man in watten, kokadt på brakwersbark. Ylle färgas med barken gult och erhåller af bären grön färg, om det förut färgats gult med björklöf. Både bär och löf kokas i swag lut, hwarmed sedan färgas. Ju mörkare man will ha färgen, desto starkare bör luten wara. Brakwerstol är ypperligt till beredning af krut.
(Forts.)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti