[-]
[s.39] Till slöjder saknar allmogen både skicklighet, industri och tid. Spånad och våfnad idkas af qvinnorna till husbehof, äfvensom de väl förstå färga sina hemväfda tyger. Karlarne förfärdiga sjelfva alla sina redskap och kärl, stundom och i synnerhet mot gränsen ser man dock ryska skålar nyttjas.
[-]
[s.95-96] Större delen af karlarne gå ännu i grått valmar, dels i rockar, men ån mer i korta jackor och långbyxor. De gråa korta jackorna börja dock allt mer hos de yngre redan utbytas mot blåa, med blanka knappar. Hustrurna gå alla vanligen med enkla bindmössor både hemma och ute; flickorna deremot hemma med löst hår eller hafva de vid sin helgedagsdrägt en duk ombunden. Också hos dem synes en blå tröja höra till staten. För öfrigt åro yllekjortlar, med några ränder af mörkare färger, eller ock kjortlar af bomullstyg vanliga, och många förstå äfven att rätt skickligen ombinda sin halsduk.
[-]
[s.207-208] Såsom fiskare-Lappar i allmänhet bilda öfvergången till en högre cultur, så hafva de äfven gjort någon början med handaslöjder, såsom spånad och väfnad. Af dem vid Teno väfves till och med till afsalu åt fjäll-Lappar eller utbyte mot renar. Också förstå deras qvinnor att färga rödt med rötterne af så kallade Maaderraasek, hvilka med en hacka uppgräfvas utur jorden. edan garnet först blifvit färgadt gult med en uppkokning af gula blomster, färgas det på samma sätt rödt uti en uppkokning af de nämnda rötterna. Konsten är väl ifrån Finland, och sjelfva namnet tyckes vara lånt ifrån det finska Matara (galium boreale), som af qvinnorna i Finland likaledes användes att färga rödt, I likhet med dessa färgar man ock i Utsjoki blått med Indigo. Men anmärkas bör, att en del af de så kallade Fiskare-Lapparne egenteligen äro Finnar, eller åtminstone afkomlingar af sådana.
[-]
[s. 244-246] Äfven Klädedrägten är ganska enkel och nästan lika för båda könen, utom hufvudbonaden. Karlarnes kappir är mycket enkel, liknande de i Finland, i synnerhet uti Åbo län, brukliga, efter formen så kallade patalakki, af 4 genom sjelfva sömmen utmärkta afdelningar. I sednare tider hafva höga Ryska, så kallade kuskmössor, med brämer omkring kommit i bruk, men den ursprungliga formen skall vara den förstnämnda runda, enklare. Qvinnornas kappirak deremot hafva likhet med brännvinspannor, bäras af både gifta och ogifta och på alla tider utan undantag. Den består af 2 afdelningar, af hvilka den nedre efter hvars och ens råd och lågenhet antingen af enfärgadt eller brokigt tyg, betäcker sjelfva hufvudet och går ned anda till öfver öronen. Den öfre afdelningen af samma slags tyg, men merendels af en annan färg, eller åtminstone försedd med annorlunda färgade ränder, är förbunden med den nedre genom en öfversydd, lång, rund och smal basis, befästad genom ett stycke horn eller träd.
Peskerna äfvensom i allmänhet hela Lappklädnaden, äro tillslutne och påklädas öfver hufvudet. De äro för båda könen af 2 slag; en simplare om hvardagarne, och en för helgedagar och högtidligare tillfållen af svartare renskinn. Hemma går man gemenligen i en kakte, som merendels består af grått valmar och för qvinnfolket år vidare samt utan krage. Fordom skall man dertill mycket brukat blått eller grönt, men helst rödt kläde. I allmänhet tyckes den röda färgen vara mycket omtyckt och deraf måste ån, hos qvinnfolken i Utsjoki, den öfre afdelningen af kappir bestå. Utan på pesken nyttjade, som kunna hafva det, stundom en halsduk eller i dess ställe en öfverkastad lös, bred krage af rödt kläde. Kragarne på kakteran hos båda könen, äfvensom uppslagen på ärmarne, äro ock prydda med smala ränder af sådant tyg; likaledes äro på axfarne, likt epauletter, påsydda röda remsor, hvilka stundom sammanbindas genom en öfver skuldrorne gående smal röd rand. Dessa öfverplagg omgjordas med bälten, hvilka hos en del qvinnor äro prydda med vid hvarandra fastade söljor. Vid dem hänga deras nycklar; hos karlarne deremot knifvar i slidor.
Närmast kroppen år i stället för skjorta en tarkka eller päls af får-, eller mjuka kalfskinn.
På fötterna nyttjas så kallade kalsukak af renbillingar (hos qvinnorna af vallmar), gående upp till halfva låret, och hos karlarne ofvan sammansydde med deras valhnarsböxor (puusak). Nedantill åro de hos alla med långa band fastade ofvanom fotleden vid skoplaggen. Dessa kallas generellt Kabmakak, men hafva dessutom olika benämningar (kallukak, — koikikak) allt efter den del af renskinnen, hvaraf de äro gjorda. Det sednare slaget, — förfärdigade af renbillingar, — nyttjas mest af qvinnfolket, och då kallas de nuttakak. Om sommaren brukas skor af kohudar, hvilka kallas tjatsikak, förmodligen emedan de äro vattentätare.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti