Färgning af icke järnhaltiga metaller och legeringar.

Teknikern 880, 6.5.1914

Af E. F. Lake. Ur Machinery.

För ett visst ändamål kunna de fysiska egenskaperna hos en metall vara de mest lämpliga, men metallens färg måhända icke vara den önskvärda. Detta är också en af orsakerna till att man färgar metallytan, så att den erhåller ett mera tilltalande utseende.

Inom tätare befolkade samhällen användes en hel del lysgas, hvarigenom åtskilliga förbränningsprodukter uppstå, som tillsammans med gaser från diverse fabriker förorena luften. Mässings- och bronspjäser angripas af sådan oren luft, och metallens yta får ett mörkt och smutsigt utseende. Syret och fuktigheten i luften gifva äfven åt dylika metallers och legeringars ytor en frånstötande färgbeläggning. Af denna anledning har man tillgripit metoder för metallytors färgning eller beläggning i ändamål att försköna eller bevara metallernas ursprungliga utseende. Kopparlegeringar, som under åratal varit utsatta för luftens inverkan, antaga stundom en rik och praktfull färg i brunt eller grönt. Dessa förhållanden ha därför också blifvit noggrant studerade, och kemiska hjälpmedel kommit till användning, hvarigenom färgning af metallytor hastigt kan utföras på konstlad väg.

Koppar är mera känslig för färgning än någon annan metall, hvaraf följer, att legeringar, som innehålla en stor procent koppar, äro lätta att färga, så att de få olika nyanser af gult, brunt, rödt, blått, mörkrödt och äfven svart. Legeringar med mindre kopparhalt, till och med sådana uti hvilka koppar helt och hållet saknas, kunna äfven gifvas olika färger, ehuru icke så lätt som om koppar vore den hufvudsakliga beståndsdelen. Ju högre kopparhalt legeringen innehåller, desto lättare kan den färgas. Icke blott nyansen utan till och med färgen kan ändras genom olika styrka på färgningsbadet, olika temperaturer hos detsamma, samt genom förändring af den tidslängd föremålet hålles nedsänkt i badet. Olika färger kunna äfven erhållas genom användande af olika arbetsmetoder vid färdigarbetningen. Ett arbetsstycke, som putsats på en bomullskifva, får ej samma nyans i färgningen som ett, hvilket blifvit behandladt med kratsborste, och så vidare. För att sålunda kunna färga ett antal bitar med samma nyans som en föregående sats måste alla i samband därmed stående förhållanden iakttagas, om samma resultat skall kunna ernäs.

För färgningsprocesser använder man sig af många olika slags saltlösningar. Det är alltid bäst att använda enkla salter, såvida det är möjligt att därmed ernå det önskade resultatet. Ofta är det dock nödvändigt att använda två eller flera salter i lösningen för att få den önskade färgen; en dylik lösning försvagas dock hastigare än en enkel saltlösning, hvarigenom den sist nedsänkta biten får en svagare färg än den första. När en försvagad lösning skall förstärkas till den ursprungliga styrkan, upplösas salterna först i en mindre mängd vatten, hvarigenom man förhindrar att salterna i färgningsbadet sjunka till botten, där de måhända kunna bli öfvertäckta med ett olösligt lager af smörja, som skulle förhindra upplösningen af desamma. Vid tillredning af färgningsbaden bör man ihågkomma, att en starkare lösning hastigare färgar metallen och en svagare lösning långsammare. När en jämn färgning skall utföras, är den starkare lösningen att föredraga på grund af tidsbesparingen; det mest effektiva och bestående resultatet ernås emellertid med svagare lösningar, hvarför dessa senare också användas för bättre arbeten. Ehuru baden ofta användas kalla, förekomma många fall, då bättre resultat erhållas, om de upphettas. Genom att höja badets temperatur till kokpunkten, blir man säker på att saltet löses fullständigt.

Bitarnas rengöring för färgning.

Innan man gör något som helst försök med färgning, bör man ihågkomma, att rengöring af bitarna är en ytterst viktig faktor. När koppar, mässing, brons etc., får stå någon tid, angripes dess yta af fuktigheten i luften, hvarigenom en brun eller grönaktig beläggning uppkommer, och om kolsyra samtidigt finnes närvarande uppstår karbonat (ärg). Beläggningen består af kopparkarbonat och oxid. Svafvelföreningar uppstå ofta, då luften innehåller förbränningsprodukter frän lysgas, såsom i städer och större samhällen. Inomhus äro dessa svafvelföreningar nästan alltid kraftigare än i det fria. Om de ofvannämnda beläggningarna icke bortskaffas före färgningen, kvarstanna de på ytorna såsom stänk, och föremålen blifva flammiga eller fläckiga. Om arbetet efter rengöringen beröres med fingrarna, blir färgningen fläckig, hvarför bitarna böra fastbindas på ståltråd eller handteras på något annat sätt, som förhindrar att de komma i beröring med fingrarna.

För att borttaga beläggningarna användas åtskilliga bad, som innehålla syra och i hvilka föremålen neddoppas; härigenom får man en blank, ren metallyta med det ursprunpliga utseendet. Föremål, som uthärda värme, kunna upphettas till en svagt röd färg och därefter neddoppas i utspädd svafvelsyra, hvarefter de blötas i skedvatten för att slutligen sköljas väl. Blötningen skall fortgå tillräckligt länge, så att ytan får ett jämnt och metalliskt utseende, och volymen på badet' skall vara tillräckligt stor, så att detta icke värmes af de upphettade bitarna. Det bästa resultatet erhälles med användning af halmgult skedvatten, emedan det hvita skedvattnet är för svagt och det röda för starkt. Vid svafvelsyrans utspädning måste denna långsamt hällas i vattnet, emedan värmebildning uppstår, och vid för hastig utspädning kan denna värmebildning blifva så stegrad att kärlet går sönder och den utströmmande vätskan förorsakar brännskador. Om man gör utspädningen i omvänd ordning, det vill säga, slär svafvelsyran i vattnet, uppkomma explosioner, som nästan alltid resultera i farliga, för att icke säga fatala brännskador, till följd af den då kringstänkande vätskan.

En god metod för borttagande af beläggningarna utan bitarnas upphettning består uti deras neddoppning i ett bad af utpädt skedvatten, till dess ett svart skal bildats, och därefter nedsänkning under några få minuter ien lösning bestående af 64 delar vatten, 64 delar vanlig svafvelsyra, 32 delar skedvatten och 1 del saltsyra. Efter detta skola bitarna flera gånger spolas väl i destilleradt vatten. Om starkt skedvatten användes till badet för neddoppningen, angripes kopparn för hastigt under tiden af oxid- eller oxidulföreningen i lösningen. Därför är utspädt skedvatten lämpligare att använda på grund af besparing i kostnad i jämförelse med nytt. Ett bad, som användes för borttagande af sand och dylikt på gjutet gods, består af 1 del utspädt skedvatten, 2 delar vatten och 6 delar saltsyra. Ett par minuter är tillräckligt för mindre bitar, men för större gjut gods erfordras en nedsäkning i badet ända till en half timme. Bitarna blifva härigenom öfverdragna med en svart beläggning, men efter noggrann afspolning skall ytan vara blank.

Om en ytterligare hvitkokning af bitarna önskas, kan man använda ett bad, som består af 1,4 kg salpetersyra, 1,8 kg svafvelsyra, 2,6 gram klornatrium (bordsalt) löst i 40 volymdelar vatten; detta bad måste tillåtas kallna före användningen. Om en matt yta önskas, tillsättes badet med följande delar: 0,9 kg salpetersyra, 0,45 kg svafvelsyra, 0,7 gram klornatrium och 2,6 gram zinksulfat. Djupet på mattheten hos ytan är beroende på hur länge biten lämnas nedsänkt i badet. Såsom vid användningen af alla bad måste föremålen väl afspolas efter upptagningen ur badet och därefter fullständigt torkas. Ett annat bad för matt yta består af en del af en koncentrerad lösning af kaliumbikromat oeh tvä delar koncentrerad saltsyra. Många andra kemiska bad förekomma äfven för rengöring eller hvitkokning af bitarna, eller för att gifva dem en matt yta efter färgningen, men de här gifna torde vara nog tills vidare.

Blankt gjutgods.

Den blanka, rena färgen, som man ibland ser på gjutna bronsföremål, är icke, som många tro, resultatet af någon slags rengöring i syrebad. Godset får nämligen detta utseende, om man neddoppar bitarna i vatten, medan de äro rödvarma. Det förekommer emellertid sällan, att gjutgods af mässing kan gifvas detta utseende, emedan det vanligen innehåller för mycket bly. Likaledes måste gjutgods af brons vara fritt från bly, järn, antimon och andra obehöriga inblandningar, och det vatten i hvilket neddoppningen sker måste vara rent, emedan annars en smutsig, ful färgning erhälles som resultat. Gjutgodset måste äfven vara så varmt som möjligt vid neddoppningen. Om upphettningen är för stor, blir emellertid metallen skör, hvarför upphettningstemperaturen är beroende på den grad af seghet man önskar hos metallen efter neddoppningen. Om gjutgodset återigen ej är tillräckligt varmt vid neddoppningen, får ytan ett matt utseende. Koppartackor, som behandlas på detta sätt, kunna gifvas en vacker rosröd färg.

Gul till rödgul färgning.

Polerade mässingsföremål kunna gifvas guldgul till orangegul färg genom att hällas nedsänkta för en bestämd tid i ett bad bestående af 5 delar kaustik soda, 50 viktsdelar vatten och 10 delar kopparkarbonat. När den önskade färgen erhållits, måste föremålen afspolas väl med vatten och torkas i sågspån. En guldgul färgning kan äfven erhållas med ett bad enligt följande recept: upplös 6,5 gram blyacetat i 0,6 liter vatten och tillsätt en lösning af natriumhydrat, till dess den fällning som först bildas återupplöses; tillsätt sedan 20 gram rödt blodlutsalt. Föremål, som neddoppas i detta bad vid vanlig temperatur, antaga en guldgul färg, men om badet uppvärmes, blir färgningen mörkare, för att vid cirka 52° Celcius öfvergå till brun. Mässing kan gifvas en svag kopparfärg genom att föremålet upphettas öfver en rökfri träkolsfyr, tills ytan antager en svartbrun färg, hvarefter biten neddoppas i en svagt kokande lösning af zinkklorid, för att därefter väl afsköljas i vatten. En mörkgul färgning kan erhållas genom att hålla föremålet nedsänkt i en mättad saltlösning (vanligt koksalt) innehållande något fri saltsyra och dessutom så mycket ammoniumsulfid som lösningen förmår upptaga.

Framställning af kraftig guldfärgning.

En kraftig guldfärgning kan gifvas ät mässing genom att koka föremålet i ett bad, som är sammansatt af 2 delar salpeter, 1 del vanligt salt, 1 del alun, 24 viktsdelar vatten och 1 del saltsyra. En annan metod består i att pästryka föremålet en blandning af 3 delar alun, 6 delar salpeter, 3 delar zinksulfat och 3 delar vanligt salt. Biten upphettas därefter öfver en varm plåt, tills mettallytan blir svart, hvarefter biten afsköljes i vatten, gnides med ättika, för att återigen sköljas i vatten och därefter torkas. Ett annat färgninsbad återigen består af 10 gram natriumthiosulfat upplöst i 20 gram vatten tillsatt med en lösning af 6,5 gram antimonklorid. Efter någon tids kokning måste den rödfärgade fällningen filtreras af, väl sköljas i vatten och därefter tillsättes en mättad lösning af natrium’ hydrat, hvarefter man upphettar badet, till dess fällningen löses. Mässingsföremål nedsänkas i detta bad, där de få stanna, tills de ha antagit den rätta färgen. Om bitarna hällas i badet för länge, öfvergär färgen i grått.

Hvitfärgning eller hvitbeläggning.

Den hvita färg eller beläggning, som gifves ät vissa mässingsartiklar, såsom nålar, hyskor och hakar, knappar etc., kan åstadkommas genom att neddoppa dem i en lösning af följande sammansättning: 57 gram finkornigt silfver upplöses i salpetersyra, hvarefter 3,8 liter destilleradt vatten tillsättes och en stark lösning af natriumklorid ihälles. Silfret, som utfälles i form af klorid, måste sköljas väl, till dess alla spär af syra äro borttagna. Man kan öfvertyga sig om att all syra är borta genom att undersöka det sist använda sköljvattnet, nämligen medels neddoppning af en bit lakmuspapper däri. Den sålunda erhållna silfverkloriden tillsättes därefter med en lika stor mängd kaliumbitartrat (vinsyradt kali) hvarpå vatten tillsättes i sådan mängd att blandningen blir tjock som grädde. Föremålen nedsänkas därefter i detta bad och föras omkring, till dess den önskade hvitfärgningen ernätts, hvarpå man sköljer artiklarna i hett vatten och därefter torkar dem i sågspån.

Försilfring.

Vid en annan metod, som användes för försilfring af visaretaflor på manometrar, klockor och dylikt, går man tillväga på följande sätt: 28 gram mycket torr silfverklorid, 57 gram vinsyradt kali och 85 gram vanligt salt blandas och finstötas i en mortel. Därefter tillsätter man vatten, så att blandningen får önskad konsistens, hvarpå man med en mjuk duk gnider föremålen med denna blandning. Mässings och bronsytor få häraf en matt, hvit, tunn silfverbeläggning, som dock förlorar sitt utseende och nötes bort, om man icke gifver den ett öfverdrag med lackfernissa. Bäst äro de vanliga lackfernissorna, som kunna påstrykas kalla. Innan man tillsätter vattnet, kan blandningen, såsom den kommer från morteln, bibehållas under en längre tid, om den förvaras i en mycket mörkfärgad butelj, men om den lämnas så att ljus får tillträde upplöses den.

Hvarjehanda färgningar.

En del mycket intressanta färgningsresultat på mässing kunna erhållas med följande bad: 13 gram natriumthiosulfat och 13 gram blyacetat i 0,5 liter vatten, hvilket upphettas till en temperatur af 88 å 91 grader Celcius. Föremål, som hällas nedsänkta i ett dylikt bad för en tid af fem sekunder, få en svag guldfärg; femton sekunder, brun guldfärg; tjugufem sekunder, karmosinfärg; trettio sekunder, purpurfärg; fyrtiofem sekunder, iriserande, bläaktig karmosingrön färg; sextio sekunder, svag blå färg; sextiofem sekunder, flammig purpurfärg; åttio sekunder, nickelfärg; åttiofem sekunder, blå- och ljusrödflammig färg; etthundratio sekunder, purpur och gulflammig färg; tvä och en half minut, svag purpurfärg; fyra minuter, ljusröd och gulflammig; fem minuter, ljusröd och gräflammig; tio minuter, ljusröd och svagt blåflammig. Andra färgkombinationer kunna äfven erhållas, men åtskilliga af dem försvagas och ändra färg, om de icke skyddas med en öfverstryknirig af lackfernissa. Genom att använda 8 gram svafvelsyra i stället för blyacetatet, kan man äfven framställa en variation af färgningar, men dessa äro icke af så god kvalitet, som de hvilka erhållas med ofvanstående bad. Järnnitrat kan äfven användas med lika godt resultat.

Grå färgning.

En lösning af 28 gram arsenikklorid i 0,5 liter vatten ger en grå färg på mässing, men om föremålet hålles i badet för länge, blir metallytan svart. Messingspjäserna lämnas i badet, tills den önskade nyansen erhållits, hvarefter de afsköljas i rent varmt vatten, torkas i sågspån och slutligen i varm luft. En mörk, grå färgnyans kan göras ljusare genom kratsborstning eller genom nedsänkning i ett bad af följande sammansättning; 57 gram hvit arsenikoxid, 115 gram vanlig ren saltsyra, 28 gram svafvelsyra och 0,7 liter vatten. En stålgrå färgning kan framställas med följande bad; 570 gram arsenikoxid, 285 gram pulveriserad kopparsulfat, 57 gram ammoniumklorid och 3,8 liter vanlig saltsyra. Efter tillredningen skall badet lämnas stående för en dag. En lösning af 5 procent platinaklorid i 95 procent vatten gifver äfven en mörkgrå färgning, om den strykes på mässingsföremål, som dessförinnan blifvit uppvärmda. Svagare bad gifva en ljusare färgning. Koppar kan äfven färgas, men platina fastnar ej så bra på koppar- som på mässingsytor, hvarför på detta sätt färgade kopparpjäser måste öfverdragas med lackfernissa, för att färgningen skall blifva beständande. Om mässings föremål påsmetas en blandning af 1 del kopparsulfat och 1 del zinkklorid i 2 delar vatten, och denna blandning under upphettning tillätes torka på metallytan, så erhåller man en mörk, brunaktig färgning. Önskar man nedsänka föremålet i ett bad, använder man sig af en svagare lösning. Färgnyansen ändrar sig endast helt obetydligt genom inverkan af ljus.

Lilasblå och violett färgning.

Lilasnyanser kunna framställas på gul mässning genom att neddoppa föremålen i ett till 71 å 82 grader Celsius uppvärmt bad af följande sammansättning: 28 gram antimonklorid blandas väl i 1,9 liter saltsyra, hvarpå 3,8 liter vatten tillsättes.

En blå färg på mässing kan fäs af följande bad; 28 gram antimonklorid löses i 0,6 liter vatten, hvarpä 85 gram saltsyra tillsättes. Föremålen uppvärmas därefter och hållas nedsänkta i detta bad, till dess den önskade blåa färgen erhälles, hvarpä man sköljer dem i rent vatten och torkar dem i sågspån. En beståndande, vacker, biåsvart färgning kan man erhålla genom användning af ett bad, sammansatt af så mycket vatten, som fordras för att lösa 57 gram kopparsulfat, hvarefter man tillsätter så mycket ammoniak att lösningen neutraliseras och så att badet blir något alkaliskt. Föremålen måste upphettas före nedsänkningen i detta bad. Kopparnitrat, vatten och ammoniak framkalla äfven denna rika blåsvarta färgning, men om mässingsföremålen upphettas mycket starkt efter nedsänkningen förändras färgen till matt stälsvart. På koppar eller på kopparpläterade föremål framkallar detta senare ett karmosinfärgadt utseende.

En vacker violett färgning kan framställas på polerad mässing med en blandning af två bad: 115 gram natriumhyposulfit löses först i en liter vatten, hvarpå 28 gram blysocker löses i en annan liter vatten; dessa två lösningar blandas därefter väl tillsammans. Det sålunda erhållna badet upphettas till 80 grader Celsius; om föremålen hållas nedsänkta däri under en rätt afpassad tidslängd, antaga de den nämnda violetta färgen. Först får man en guldgulfärgning på metallytan, som så småningom öfvergår i violett. Lämnas föremålen i badet under längre tid, öfvergår färgen frän violett till blå och slutligen till grön. Sålunda kan badet användas för alla dessa färgningar genom att variera tidslängden för nedsänkningen.

Grön färgning.

De flesta mässings- och bronsföremål, hvars ytor lämnas fria för atmosfärens inverkan, få först en utbeläggning i grönt, i synnerhet på sådana orter som ligga i närheten af saltsjön, hvarest fuktigheten från det salta vattnet angriper metallytan. Denna grönfärgning mörknar dock så småningom och öfvergår till brunt och slutligen till svart. En del af dessa färgnyanser äro synnerligen praktfulla, hvarför de också framställas på kemisk väg, emedan den naturliga inverkan sker för långsamt. Många olika kemiska sammansättningar användas för utförandet af dylika färgningar, och det skulle upptaga en hel bok att beskrifva dem alla, hvarför här endast några få kunna nämnas. En del af de gröna färgningarna kunna utföras med de bad, som här ofvan beskrifvits, men den antika eller ärgliknande grönfärgningen fordrar andra sammansättningar.

Ett bad, med hvilket man kan framställa denna ärggröna färgning eller "patina", är sammansatt af 85 gram kristalliserad järnklorid, 450 gram ammoniumklorid, 225 gram kopparacetat, 285 gram vanligt salt, 115 gram kaliumbitartrat och 3,8 liter vatten. Äro de för behandling afsedda föremålen stora, så pästryker man lösningen med en pensel; flera pästrykningar torde få göras, beroende på huru pass kraftig man önskar färgningen. Mindre bitar nedsänkas i badet, och den erforderliga tidslängden är beroende af, om man önskar en ljusare eller mörkare färgning. Efter upptagningen ur badet punkteras ytan med en mjuk rund pensel, som blifvit fuktad i lösningen, och man får det brokiga utseendet, som förefinnas på naturligt åldrade mässings- eller bronsytor. En annan lösning, som praktiskt taget gifver samma resultal, är sammansatt af 57 gram ammoniumklorid, 57 gram vanligt salt, 115 gram ammoniak och 3,8 liter vatten. Föremålen kunna antingen nedsänkas i badet, eller också påstrykes lösningen flera gånger, till dess det önskade djupet på färgningen erhållits. Efter afsköljning och torkning fernissas eller vaxas ytan. Mässing kan gifvas så kalladt "flamländskt" utseende med en lösning, som är sammansatt af 7 gram kaliumsulfuret, 28 till 57 gram hvit arsenik, 1 liter saltsyra och 38 liter vatten. Arseniken skall först lösas i en del af syran under upphettning och därefter blandas med återstående syra och vatten. Man kan äfven använda ett bad, bestående af 57 gram kaliumsulfuret i 3,8 liter vatten, upphettadt till 71 grader Celsius. Med en lösning af 28 gram svafvelsyra eller saltsyra i 3,8 liter vatten, kan färgnyansen från den sistnämnda behandlingen göras mörkare.

Brun färgning.

Många olika nyanser i brunt kunna framställas, och mänga olika kemikalier användas till beredning af bad och pastor för detta ändamål. Svafvellefver och antingen kalium- eller natriumsulfid äro de vanligaste ingredienserna, som ingå i dessa blandningar. 7 gram svafvellefver i 3,8 liter vatten gifver en brun färgning på brons, när lösningen användes kall; upphettadt är badet mer effektivt. Färgningens djup är beroende på den tidslängd föremålen hällas nedsänkta i badet. Om nedsänkningen varar för länge eller om badet innehåller för mycket svafvellefver, blifva emellertid föremålen svarta. Koppar blir svart äfven med användning af svagare lösningar. För att fixera färgningen nedför man föremålen efteråt i vatten, som innehåller något svafvelsyra eller salpetersyra. Mässing angripes ej af denna lösning, men om man tillsätter kaustik pottaska förorsakar detta, att mässingen färgas genom svafvellefverns närvaro. 57 gram svafvellefver tillsättes 3,8 liter vatten och därjämte 57 till 225 gram kaustik pottaska; hur mycket af det senare skall tillsättas, är beroende på hvilken nyans i brunt man önskar; ju mer pottaska man använder, desto mörkare blir färgen. En lösning bestående af 14 gram kaliumsulfid i 3,8 liter vatten ger en grå eller grönaktig färg på mässing när badet användes kallt, men vid upphettning till 38 grader Celsius blir färgningen svagt brun; 49 grader, rödaktigt brun; 60 grader, mörkbrun och 82 grader, svart.

Den barbedienne- (namnet efter en fransk konstgjutare) bronsliknande eller bruna färgen, kan framställas på gjutna föremål af mässing eller brons, genom nedsänkning af desamma i en lösning af 57 gram guldgul antimonsvafla och 225 gram kaustik soda i 3,8 liter vatten. Föremålen måste noggrant sköljas före behandlingen och efteråt undergå vät kratsborstning med användning af pimpsten vid borstningen, samt därefter afspolas väl och torkas i sågspån. En andra neddoppning utföres därpå i en hälften så stark lösning som den första, med åtföljande spolning och torkning. Genom föremålets gnidning med pimpstenspasta och en mjuk duk, kan man få dagrarna att framträda såsom reliefer. En matt effekt kan ernås genom föremålets nedsänkning i en het lösning af antimonsvafla för en tid af tio eller femton sekunder, samt därefter spolning och åter nedsänkning af samma i hett vatten för några sekunder och slutligen torkning i sågspån. Arbetet måste lackfernissas för bibehållandet af toningen och sedermera vaxas, när lackeringen torkat och blifvit hård. Denna bruna färgning kan göras mörkare genom nedsänkning under en tid af fem sekunder i ett kallt bad bestående af 225 gram kopparsulfat i 3,8 liter vatten. Vid några andra metoder använder man tvä bad, af hvilka det första är upphettadt och det andra kallt, med en åtföljande sköljning i kokande vatten.

Svart färgning.

Man kan säga, att det finnes lika mänga processer och bad för svartfärgning af mässing, som för brunfärgning, och följaktligen kan endast några få här gifvas. Arseniktrioxid, hvit arsenik eller arseniksyrlighet äro de kemiska beståndsdelar, som vanligen användas. Man kan spåra användningen af dessa ämnen så långt tillbaka som till femte århundradet, och arseniken är den billigaste ingrediensen för framställning af svart färgning på ytor af mässing, koppar, nickel, nysilfver etc. Färgningen har visserligen en tendens, att försvagas, i synnerhet om arseniken blifvit orätt använd, men en öfverstrykning med lackfernissa gör färgen bestående för lång tid framåt. En god svart färgning kan framställas genom nedsänkning af föremålen i en lösning sammansatt af 57 gram hvit arsenik och 140 gram cyankalium i 3,8 liter vatten. Lösningen kokas på ett gaskök i ett agatkärl eller emaljeradt kärl och användes i hett tillstånd. En annan billig lösning består af 225 gram blysocker och 225 gram sodahyposulfit i 3,8 liter vatten. Denna lösning användes äfven i upphettadt tillstånd, och föremålen böra efteråt lackfernissas till förhindrande af färgningens försvagande. När mässing nedsänkes i ett sådant bad, antager den först en gul färg, därefter blå och slutligen svart, den senare färgen består af blysulfid, som afsatt sig på ytan.

För färgning af medaljer, ornament etc. använder man en lösning af ammoniak och kopparkarbonat. Beroende på hur stort bad man önskar, blandar man starkt ammoniak med en lika stor volym vatten och upplöser däri så mycket kopparkarbonat att badet blir mättadt och att en del däraf dessutom återstår oupplöst. Badet hälles därefter i en stenkruka, som omgifves med vatten och upphettas sålunda till en temperatur af frän 65 till 77 grader Celsius, innan föremålen nedsänkas däri. Mässingsföremål, som varit nedsänkta i detta bad för några sekunder, blifva svarta. Efter upptagningen spolas de i kallt vatten och torkas, hvarefter de gifvas en öfverstrykning med lackfernissa.

Sådana artiklar af mässing, som äro utsatta för stor nötning, såsom t. ex. telefoner, kunna gifvas en bestående svart färgning med användning af följande bad: 28 gram kopparnitrat blandas med 28 gram vatten. Därefter blandas 28 gram silfvernitrat med 28 gram vatten. Badet tillredes därpå genom blandning af 1 del af silfvernitratlösningen med 2 delar af kopparnitratlösningen och 3 delar vatten. Mässingsbrons- eller kopparartiklar uppvärmas därefter till cirka 120 grader Celsius och gifvas tvä öfverstrykningar med denna lösning. Sedan den mjuka smörjan blifvit borttagen frän metallytan med en styf svinhårsborste, ha föremålen en vacker brunsvart färg med stor vidhäftningsförmåga. Önskar man sedermera ändra färgen till svart, kan detta göras genom att under en tid af 5 minuter nedsänka bitarna i en kall lösning af 57 gram svafvellefver och 3,8 liter vatten. De upptagas därpå ur badet och upphettas, tills de antaga en jämn svart färg, hvarpä de återigen afborstas. De kunna därefter gifvas en öfverstrykning med fernissa eller också vaxas.

Oxidering.

Lösningar för framställning af gröna, bruna eller svarta färgningar, användas vanligen, då man önskar oxidera föremål af koppar, mässing eller brons. En mörk, skiffergrön färgning kan åstadkommas med en lösning, som är sammansatt af 225 gram dubbelt nickelsalt, 225 gram natriumhyposulfit och 3,8 liter vatten. Färgningen sker nästan ögonblickligt, dä föremålen neddoppas, om badets temperatur är från 65 grader Celsius och upp till kokpunkten. Efter upptagning och afsköljning i vatten kan man lätt framställa reliefdagrar med användning af pimpsten eller andra skrubbmedel. Den sålunda erhållna gröna färgningen harmonierar väl med metallens färg för öfrigt.

Bruna och svarta färgningar framställas på metaller på sätt, som förut beskrifvits under respektive rubriker; bad, som användas upphettade, gifva de bästa resultaten, emedan färgen får kraftigare vidhäftningsförmåga och sålunda motstår den behandling på polerskifva, som är nödvändig vid oxidering af metallföremål. Många vackra effekter kunna fås genom dessa färgkombinationer, och, ehuru det icke är svårt att framkalla reliefdagrar på oarbetade ytor af gjutna, präglade eller pressade artiklar, så erfordras dock åtskillig erfarenhet och skicklighet härvid, om föremålen ha svarfvade eller polerade ytor.

Fläck- eller flammfärgning.

En vacker, fläckig färgeffekt kan framställas på föremål, efter vederbörlig polering och rengöring, genom att först neddoppa dem i en kokande lösning af 225 gram kopparsulfat, 57 gram salmiak och 3,8 liter vatten. Med användning af detta bad får man en ljusbrun färgning, som snart öfvergår i olivgrönt. Föremålen skola upptagas ur badet, när den ljusbruna färgningen framträder för att därpå doppas i en annan lösning, som består af 115 gram sodasalt i 3,8 liter vatten. När neddoppningen sker, skall ytan af detta bad vara täckt med svinister eller gasolin. Därefter neddoppas föremålen återigen i det första badet, tills den olivgröna färgen framträder. Oljan eller fettet fördelar sig vid neddoppningen öfver metallytan och förhindrar en jämn angripning af det första badet. Af denna anledning framkommer en effektfull fläckfärgning af ljusbrunt och olivgrönt. Samma process för fläckfärgning af föremål kan användas med andra kemiska bad, då andra färgkombinationer önskas.

Färgning af aluminium.

Aluminium är den mest svårfärgade af alla metaller, hvarför äfven aluminiumdelar hittilldags endast färgats genom påstrykning med fernissor i olika kulörer. Helt nyligen har emellertid en process blifvit patenterad i Tyskland af Salamon Axelrod, hvarmed olika metalliska aluminiumfärgningar kunna framställas. Antingen använder man ett neutralt eller alkaliskt koboltnitrat i vatten, hvaruti föremålen neddoppas, eller också målas föremålen med denna lösning, om de äro för stora att kunna neddoppas. Därefter upphettas bitarna, hvarvid upphettningstemperaturen bestämmer färgkulören. Vid en låg temperatur får man en stålgrå färgning, som öfvergår till brun, vid' stegrad uppvämning och slutligen till svart vid ännu högre temperatur. Denna svarta färg är synnerligen varaktig och hållbar. Zink, tenn och andra hvita metaller kunna äfven färgas med användning af liknande koboltsaltlösningar. Man kan äfven gifva aluminium kanonmetallutseende genom att neddoppa föremålen för en tid af 6 till 10 sekunder i en kall lösning af 12 delar saltsyra, 1 del antimonklorid och 87 delar destilleradt vatten. Därefter spolar man bitarna väl under flera minuter i rinnande vatten, hvarpå de torkas vid hetta och lätt afpoleras mot en hastigt gående polerskifva. Färgen intränger i metallen, och dess djup är beroende på den tidslängd nedsänkningen i badet varat. Om man håller bitarna nedsänkta under längre tid än 10 sekunder, måste badet spädas ut, emedan saltsyran anfräter metallen.

Alla metaller eller legeringar kunna gifvas nära nog hvilken färg som helst genom plätering på elektrisk väg, men detta är en konst eller ett yrke, som fordrar särskildt erfarna pläterare. "Elektrochroma" är namnet på en ny pläteringsprocess, som lofvar att revolutionera de gamla metoderna för färgplätering. Med denna metod kan man framställa hvilken önskad nyans som helst i grönt, blått, rödt, violett, gult, svart och hvit, genom nedsänkning i det elektrolytiska badet under en tid af frän en half till två minuter. I det elektrolytiska badet utgör det för plätering afsedda föremålet katoden, eller den negativa polen. En af den elektrolytiska behandlingens särskildt framträdande egenskaper är färgningen af blyinfattadt glas. Bly kan man nämligen gifva hvilken som helst önskad färg, under det glaset icke affekteras, utan förblir rerjt med en klar vacker glans. Hittilldags har bly målats för hand, hvilket var ett långsamt besvärligt arbete, ofta tagande en hel dag eller mera för en enda bit. Det är äfven lätt att med denna process passa ihop färgerna, hvilka äfven ha den egenskapen att vara varaktiga nog, så att de icke efteråt behöfva öfverstrykas med lackfernissa eller vaxas. Pläteringsprocesserna äro emellertid vidt skilda frän här ofvan beskrifna färgningsmetoder, emedan de senare icke erfordra någon elektrisk ström och icke heller någon högre grad af kunskap eller skicklighet, som fallet är med pläteringskonsten.