Flaggor.

Hufvudstadsbladet 200, 25.7.1912

Helsingfors, 25 juli.

Flaggfrågan hör till de frågor, som tid efter annan komma upp igen, beroende på de nuvarande otillfredsställande förhållandena och myndigheternas vettviliiga nervositet.

Emellertid vore det otvifvelaktigt af värde att kunna komma till ett modus vivendi i den saken.

En författare i U. S. berör frågan. Han omtalar såsom exempel på ett "riktigt" tillvägagående att senator Kairamo vid något festligt tillfälle i Tavastehus hissade ryssa flaggan på sitt hus, och att Föreningsbanken vid sitt affärsjubileum gjorde detsamma på sitt. Nu menar han att framdeles de finsksinnade må följa hr Kairamoa exempel, de svensksinnade Föreningsbankens. Så får hvar och en göra hvad den viil och partigränserna hållas klara.

"Men", tillägger författaren, "ehuru vi finnar höra till det gemensamma ryska riket, så ha vi vår inre själfständighet, som ställer oss i ett särskildt läge. Vi äro ett särskildt folk, som har sin egen kulturuppgift och som icke kan förryskas. Ehuru vi således i högsta stången hissa riksflaggan, så böra bredvid den våra egna färger fladdra. På det viset få båda, hvad dem tillhöra."

I själfva verket i existerar likväl icke någon rysk riksflagga utan en rysk handelsflagga och en rysk örlogsflagga. Under den förra segla våra fartyg; och den fladdrar såsom en officiell symbol på land äfven i Finland.

Det bör nu erinras, att förr än den nuvarande politiken mot Finland inleddes förekommo inga flaggtrakasserier. Det har varit de senaste tidernas officiella nervositet förbehållet att framkalla sådana. De ha framkallats af vederbörandes förskräckelse för de nationella finska färgerna, i hvilka man spårat något slags upprorstecken mot ryska riket.

Annorlunda betraktar man saken i andra länder. Någon engelsk riksflagga existerar till exempel icke heller, det vill säga någon flagga, som skulle beteckna det engelska "imperium". Storbritannien, de förenade konungarikena Storbritannien och Irland föra den vanligen såkallade engelska flaggan, den bekanta röda duken med det brittiska unionsmärket, "Union Jack" i öfra hörnet. Och unionsgösen är sammansatt af de tre ländernas nationella tecken, det upprattstående röda St Georgskorset (England), det sneda, hvita St Andreaskorset (Skottland) och det likaledes sneda, röda St Patrikskorset (Irland). De engelska kolonialväldena föra skilda flaggor. Kanada för det brittiska unionsmärket i en blå duk med Kanadas vapen; Australien har i den röda duken utom unionsmärket insatt sydkorsets stjärnbild

.

Någon liknande anordning skulle beträffande Ryssland och Finland kunna tänkas genomförd i lagstiftningsväg, om förhållandet mellan de två länderna vore normalt och öfverenskommelser vore tänkbara.

Det vore berätiigadt jämväl i förhållande till utlandet. Om den ryska handelsflaggan i västerlandets hamnar öfver hufvud ar känd och aktad, aå är det förnämligast tack vare finska fartyg, hvilia utgöra det öfvervägande antalet af de fartyg, på hvilkas flaggspel den där ses svaja.

Erfarenheterna från hvarjehanda internationella sammanträffandenbekräfta äfven behöfligheten af en åtskillnad, hvilken enligt det brittiska väldets föredöme alk icke behöfde undanskymma samhörigheten inom ett och samma rike. Finland och det finska folket äro ju otvifvelaktigt en nation, hvilken icke är rysk, icke kan med ryska nationen sammansmälta och ej bör med densamma förblandas, vare sig saken ses från finsk, rysk eller utländsk synpunkt. Det är rättvist, att hvartdera folket får svara för sig och att icke det ena tager åt sig det andras berömmelse eller nesa. I öfrigt äro, exempelvis vid internationella utställningar, förhållandena och inrättningarna de två länderna inbördes så olika, att de redan för öfversniktlighets och jämförelses skull borde gå under hvar sitt märke; liksom de båda, oberoende af den politiska samhörigheten, såväl sinsemellan som för utlandets ögon framstå såsom två särskilda nationer med sina egenartade och intressanta särdrag. Och om, såsom t. ex. vid de olympiska täflingarna, nationen Finland komme att stå mot nationen Ryssland, skulle den ryska flaggan på prisstängerns i sådant fall beteckna den epas seger eller den andras nederlag?

Alldeles oberoende af politiska synpunkter vore sålunda en åtskillnad i flaggbeteckningen mellan de två länderna påkallad af den faktiska åtskillnad, som kulturellt och nationellt råder dem emellan.

Nu existerar beklagligtvis icke någon sådan, ej keller någon officiell finsk flagga. Men vi ka otvifvelaktigt nationella färger, hvilka af enkvar igenkännas såsom betecknande det finska folkets nationella och kulturella individualitet, vare sig vi uppsätta de från landets vapen hämtade rödgula färgerna eller de af en senare tradition uppburna blåhvita. Det vore önskligt att enighet om dessa färger kunde vinnas, önskligt både utåt, när någon frågar efter hvilka Finlands rätta färger äro, och inåt för att ej markera en splittring, som på det området är meningslös. Men äfven större nationer tyckas stundom vara i osäkerhet om hvilka deras nationella färger äro. Som bäst är man t. ex. sysselsatt med att utreda den frågan för Rysslands vidkommande; det gäller där de gamla färgerna hvitt, svart och orange.

När den ryska handelsflaggan hissas i Finland af enskilda eller vid offentliga tillfällen, så bör den naturligtvis hissas på ett sätt, som motsvarar den aktning vi äro skyldiga densamma. Men vi kunna icke erkänna att denna flagga anses såsom en symbol på att någon särskild nation Finland icke existerar. Det är som en symbol på Finlands inre själfständighet, pa det finska folkets nationella, kulturella och politiska själfmedvetande, vi begära att få äfven offentligen föra våra egna färger. Detta är på intet sätt kränkande för ryska handelsflaggan; men anses denna flagga icke tåla några andra färger bredvid sig, anses densamma såsom ett tecken att ett finskt nationalmedvetande och nationella färger, som symbolisera detta, icke få förekomma, då torde vi föredraga att icke flagga alls.