Om medel att avlägsna lack och färg.

Frisk Bris 3, 1922

Med de första soliga vårdagarna börjar vanligen båtägaren tänka på sin farkosts utrustning till den kommande säsongen. I regel överlämnar storsladsmannen hela uppdraget åt fackmän på området. Dock finnes även en och annan, som antingen av blott intresse eller även för att dessa dyra tider spara in de höga arbetslönerna, själv efter tid och förmäga lägger hand vid verket. På många ställen på landsorten och i småstäderna är man rent av tvungen att personligen utföra en hel del av arbetet. Det en amatör tror sig lättast reda sig med är, enligt undertecknads uppfattning, målning och lackering.

Den, som har någon erfarenhet på detta område, torde funnit att det hela dock ej är så alldeles lätt, och framför allt att det ej år den egentliga påstrykningen av färg eller lack, som är det knepigaste, utan fastmer de s. k. förberedande arbetena. Till dessa hör i främsta rummet avlägsnandet av ett gammalt så skadat eller tjockt färgskikt, att man ej önskar helt enkelt måla ytterligare över det, och gammalt lack, där båten varit blott lackerad, vilket nästan alltid är fallet med mahognyfarkoster.

Mellan färg och lack råder en viss skillnad, vilket väl en hel del av våra yachtmän torde märkt. De allra flesta båtar torde en god del av säsongen ligga i någon trafikerad hamn. I en sådan flyter alltid på vattenytan fint fördelat sot och olja, kanske även stundom tjärrester jämte annan orenlighet. Dessa fästa sig på båten vid vattenytan och så långt upp på skrovet sjögången i hamnen når. Det äyttersta ytan. Detta är visserligen fallet på en målad båt, vilken därför kan rengöras medels en enkel avtvättning med såpa eller andra lämpliga medel. En i träets naturliga färg lackerad båt förhåller sig däremot pä helt annat salt. Lackskiktet "suger i sig" föroreningarna, så att de intränga i dess inre, bildande vad kemisterna kalla en fastlösning. I detta fall hjälper ej en blott avtvättning, den må utföras huru grundligt som helst, utan måste hela lackskiktet avlägsnas för alt efter omlackering ge en jämnfärgad yta. Ju större trafiken i båthamnen varit, desto mer framstår detta som en nödvändighet. Att efter en enkel avtvättning lackera över ett sålunda förorenat lackskikt kommer föroreningarna att skina igenom del nya skiktet. Att åter avlägsna endast det förorenade skiktet ända till träet och lämna det övriga lacket kvar kommer farkosten alt efter omlackering se brokig ut, då delar, som varit blottade ända till träet, bli betydligt ljusare. Alltså måste lacket fullständigt avlägsnas. Ovan anförda gäller naturligtvis även däck, där dessa äro på samma salt förorenade.

De allra flesta lack vitna i vatten, beroendepå alt vit hartz utkristalliserar. Detta måste naturligtvis även avlägsnas.

Läsaren har naturligtvis reda på att det är skillnad på lack och lack. De egentliga båtlacken, av vilka i vårt land Kyanize och Valspar äro väl kända, äro i ovannämnda avseende oerhört mycket motståndskraftigare än andra lacksorter, som egentligen äro avsedda för helt andra ändamål, ehuru man ofta ser dem användas även för båtlackering. Sens moralen: man skalle sig lör ändamålet speciellt avsett lack, vilket säkrast fås hos yachtutrustningsaffärer. Det inbesparar mycket besvär och mycken förargelse och blir därigenom i längden billigast.

Vi gå så till de medel, som användas att avlägsna lack och färg, vilken senare nästan aldrig behöver avlägsnas ända till träet. Specialfirmor på området ha utbildat sig olika metoder, vid vilka de med känd konservatism fasthålla. En del av dessa metoder kunna vara nog så bra i övade arbetares händer, men för oövade amatörer äro de ej att rekommendera. Hit hör i första rummet avbränning av lackskiktet med blåslampa. För utförandet behöves i varje fall tvä personer, den ena hanterar lampan och den andra avskrapar det brända skiktet. Den, som första gången använder metoden, röker helt säkert ner trävirket, såvida han ej rent av förkolar ytan på något ställe. Därtill kommer ännu den öppna lågans eldfarlighet. En annan metod är att använda en eller annan lutlösning, vanligen natronlut. Denna angriper, även i starkt förtunnad lösning, huden. Vid längre tids inverkan förorsakar den sår, som äro svära att läka. Vidare uppsuges den med begärlighet av träet, varför virket eller behandling med densamma måste omsorgsfullt avtvättas med vatten, och några dagar gå förlorade till dess upptorkning. Något bättre är en förtunnad vattenlösning av amoniak, ehuru den ej egnar sig för ekvirke, som vid en litet längre inverkan därav mörknar. Även användas stundom s. k. kalkmjölk och andra liknande i handeln förekommande pulverformiga ämnen, vilka upplösas i vatten. De innehålla i regel kaustikt kali och kaustikt natron och äro i det stora hela jämförliga med och lika oangenämn som vanlig lut.

Alla här ovannämnda medel inverka kemiskt på lacket och färgen, så att deras inre sammansättning förändras. Det finnes emellertid även andra medel, som endast upplösa färg och lack, ulan att liksom de förra förändra dem till helt andra produkter med fullkomliga olika egenskaper. Sådana färgförslörare ha också hittat vägen till vårt land. Vår speciella yachtutrustningsfirma Maritim för sålunda i handeln ett liknande medel.

Den bästa färg- och även hartzupplösare tekniken för närvarande känner är aceton, som erhålles genom destillation av trä. Den råa produkten luktar vedervärdigt och innehåller beståndsdelar i trätjära, som ge den en rödbrun färg. Den är oanvändbar som färgupplösare, emedan träet lar färg av den. Den för vanligt tekniskt bruk använda renade acetonen är en vattenklar vätska, något lättare än vatten (spec. vikt = 0,8). Den avdunstar lätt och är brännbar. Kokpunkt 56°C. Lukten är ganska svag och icke oangenäm. Som exempel på dess färgupplösande egenskap kan nämnas att i en pensel stenhårt intorkad t. o. m. flere år gammal färg, fullständigt kan avlägsnas genom all under några minuters tid neddoppa penseln i aceton, varvid den åter blir mjuk och användbar.

Ett annat medel av samma slag, ehuru med betydligt mildare verkan, är bensol, en biprodukt vid lysgarberedning ur stenkol. Bensol är även den en vattenklar vätska. Spec. vikten är 0,9. Den avdunstar i luften lätt utan att efterlämna några icke flyktiga rester. Om den också ej ens närmelsevis besitter samma färgupplösande förmåga som aceton, så överträffar den dock i detta avseende betydligt terpentin och bensin, med vilken sistnämnda den ej förväxlas, ehuru den i likhet med denna kan användas ill motordrift. Bensol är ett ypperligt medel att uttaga färgfläckar och ingår i många s. k. fläckvatten. Inom färgindustrin, såvitt den har intresserar oss, användes den som lösningsmedel för de s. k. patentfärgerna för strukning av båtbottnar m. m. Dessa tirka så snabbt just till följd av bensolens avdunstning. Också för Black Varnish är den det bästa utspädningsmedel. Om en patentfärg är så tjock, att den knappast låter utstryka sig med pensel, avhjälper en tillsats av bensol felet mycket lättare än terpentin och bensin, vilka äro svårare att jämnt blanda i färgen.

Aceton låter blanda sig med bensol i alla förhållanden. Då bensolen är den billigare beståndsdelen innehålla alla i handeln förekommande färgupplösningsmedel en blandning av vardera. Då båda äro mycket flyktiga, inne hålla de dessutom en tillsats av vax eller paraffin eller någon annan liknande substans, som skall hindra dem att rinna ner längs ytan och fördröja avdunstningen, emedan man annars skulle vara tvungen att förbruka stora mängder av dem, för att få dem att en tillräcklig tid inverka på färgskiktet. Efter vätskornas förflyktigande kvarblir vaxet på ytan av färgskiktet och avlägsnas med delta.

Användningen av dessa färgupplösare är den enklast tänkbara. Flaskan, vari de förvaras, omskakas väl. Detta för att det tillsattn vaxet må jämnt fördela sig i lösningen. Denna löser nämligen ej vax, utan innehåller detta i fint fördelat tillstånd som en vit fällning på bottnen. Därefter påstrykes medlet med en pensel och efter 5-10 minuter tillåter det avlägsnande av ett t. o. m. tjockt färglager ända till träet. En upprepad påstrykning och särskild kraft vid avskrapningen behöves ej, om medlet är fullgott. I en första klassens produkt bör man se endast ett vätskeskikt. Finnas två särskilda sådana, ett övre och ett undre, så kan man vara säker på att medlet är utspätt med vatten, och verkan är tvivelaktig. Ett kriterium på att vatten ej ingår, får man genom att i en öppen skål uthålla något av medlet och låta det avdunsta, vilket bör ske inom en kort stund. Efter förflyktigandet bör i skålen kvarbli blott ett vitt vaxskikt, vilket vid beröring bör kännas lufttorrt.

Då ett fullgott medel bör innehålla endast flyktiga beståndsdelar jämte vax, som låter avtorka sig, så behöves ingen vidare efterbehandling av träet, efter det lacket avlägsnats, utan omlackning kan ske omedelbart. Anbefalles i bruksanvisningen en efterbehandling med terpentin eller bensin, så kan detta vara en försiktighetsåtgärd, men det ligger nära tillhands att förmoda att medlet innehåller icke flyktiga beståndsdelar såsom vatten eller tjärhaltiga ämnen, som kvarbli på träet och skada antingen detta eller det nya lackskiktet.

Då såväl aceton som bensol äro flyktiga och bilda brännbara gaser, må man akta sig för att använda medlen låga, vilket också alltid påpekas i bruksanvisningen.

Såsom nämnts avlägsnas elt färglager knappast någonsin fullständigt ända till träet, då det är lätt "bättra på" detsamma och genom spackling och en enkel strykning få en jämn enfärgad yta. Likaså är det naturligtvis onödigt att varje år avlägsna patentfärg och Black Varnish från undervattenskroppen. Om man emellertid år efter år påstryker ny färg, så blir lagret slutligen så tjockt, att det åtminstone ställvis fjällar av. Det år för övrigt fullkomligt onödigt att varje år förnya patentfärgen. Ar färgskiktet på båten tillräckligt tjockt, så förnyas strykningen bäst genom att en gång gå över bottnen med ren aceton. Denna upplöser i första ögonblicket den gamla färgen, som efter medlets förflyktigande inom några minuter åter torkar med en likformig och glänsande yta, utan att ha undergått någon som helst förändring till sin inre beskaffenhet och knappast ens till sin tjocklek. Visar det sig att på något ställe en påbättring behöves, kan den naturligtvis ske med ny färg, då det hela blir likformigt.

- H. R.