Frisk Bris 5, 1922
(Forts.)
Det praktiska utförandet av lackeringen.
Orsaken till alt amatören ofta misslyckas i delta arbete, medan fackmannen med samma lack åsladkommer ett förstklassigt utförande, beror på att den förra vid silt arbete begår grova fel. Här bestrides ingalunda att en genom mångårig övning vunnen färdighet att föra penseln, resp. slipa lacket, spelar en rätt stor roll, men med nog grannhet och god vilja bör en vanlig praktiskt anlagd man — en som ej har tummen mitt i handen, som man säger — lyckas någorlunda tillfredsställande, såvida han ej försyndar sig mot vad här nedan säges.
Vad först omlackering av en båt vidkommer, så beror allt på i vilket skick det gamla lacket befinner sig. Är det väl hållet, jämntjockt och jämnfärgat och ej alltför mörkt, så mattslipas det med flöt på en korkskiva monterat sandpapper eller lin i vatten uppslammad pimpsten och. ett stycke filt, varefter ett nytt lackskikt påstrykes under iakttagande av vad här nedan framhålles. Ar däremot det gamla lacket medfaret, gör man klokast i att avlägsna det fullständigt ända till träet.
Häller det en ny båt, så bör den vara fullkomligt släthyvlad. ty varje ojämnhel framträder efter lackeringen ännu tydligare än före densamma. Därefter slipas träet med allt linare och finare sandpapper, lagt över en korkskiva, eller i vatten uppslammad pimpsten och en bit filt. Ett utmärkt slutligt avpulsningsmedel, varmed man kommer väl åt alla hålkälar och som fullkomligt glättar träet använda en del tyska verk under namnet Stahlwolle, stålull. Denna ulgöres av [infina av järntråd skurna bitar, som kännas ungefär som ull, så att de ej rispa virket. Denna ull avlägsnar även alla vid träet häftande sandpappersbitar och genom slipningen uppkommet damm.
Om i det putsade virket synas lina porer, fyllas dessa med porkitl, som efter torkningen avslipas. Därpå oljas träet med linolja eller fernissa. Denna intränger i virkets lina porer och konserverar detta. Lacket, som torkar snabbt hinner ej intränga i träet, utan bildar blott en skyddande hud utanpå detsamma. Skadas nu av en eller annan orsak lacket ända till träytan, så utsattes denna för vattnets och luftens inverkan och angripes. Det är nu fernissans uppgift att överta den skyddande rollen, vilket den gör desto bättre, ju djupare in i virket den trängt. För detta ändamål bör den påstrykas het. Ett annat gott med denna oljning ligger däri att därigenom beredes en god grund, vid vilket lacket väl häftar. Det är av vikt att oljan fullkomligt drar sig in i virket. Överflödig sådan avtorkas med en lapp, innan den torkat, emedan den annars gör grunden för lacket ojämn.
Den torra och glatta träytan avtorkas nu sorgfälligt, varefter det första lackskiktet påstrykes möjligast tunnt och jämnt. Ett tjockare lackskikt torkar endast långsamt och ger vanligen ej en jämn utan vågformig yta. Ett ojämnt tjockt lackskikt torkar ojämnt, jämte det dess yta vanligen blir ojämn. I regel erbjuder det ingen svårighet alt påstryka lacket jämnt och tunnt på den släta träytan, utan är det vid vinklar och lister skiktet vill bli för tjockt. Från sådana ställen borttages det överflödiga lacket med den väl toirstrukna penseln.
Skulle man nu efter lackets fullständiga hårdnande påstryka ett nytt skikt, så växer väl lackets tjocklek, men glansen förhöjes ej. Ofta strävar man emellertid till att få den lackerade båtens yta möjligast glänsande. För detta ändamål mattslipas det fullständigt hårdnade första skiktet med de ovan nämnda slipmedlen, innan ny lackering företages. Sålunda kan fortfaras med växelvis lackering och matlslipning, ända tills glansen ej mer kan förhöjas. I praktiken plägar man sluta med tredje strykningen, som sålunda blir oslipad.
Frågar någon huru detta fenomen kan förklaras, må lian jämföra det med förhållandena vid en vanlig spegel. En sådan består av en glasplatta, vars baksida är belagd med amalgam eller å bättre speglar försilvrad. Undersöker man metallbeläggningen under mikroskop, så finner man att den består av utomordentligt små med blotta ögat ej urskiljbara metallkorn. Ju linare kornen äro, desto bättre rellekteras ljuset, och desto mer glänser spegeln under för övrigt lika förhållande. Vad läsaren däremot ej torde ha sig bekant är att nästan vilken metall som helst går som beläggning, blott den befinner sig i linaste finfördelade tillstånd, sådan den fås t. ex. genom utfällning ur en lösning. Avsikten med mattslipningen av lacket är nu att bibringa delsamma en likformig mycket linkornig struktur. Ju linare delta korn är, d. v. s. ju linare man slipat lacket, desto större är dess speglande verkan. Det slipade lackskiktet motsvarar sålunda fullkomligt metallheläggniiigen på en spegels baksida och det nya lackskiklet glaset.
Det må ännu en gång påpekas alt endast ett fullkomligt torrt lack låter avslipa sig.
En vanlig orsak till dåligt resultat ligger i den inverkan sol och fuktighet utöva på det färska lacket. När en nyss lackerad yla utsattes för direkta solstrålar och luften är stilla, uppstå ofta bläsor pä lackels yta. I den höga temperaturen i solen stelnar lacket på ytan snabbt, ja till och med innan lösningsmedlet hunnit avdunsta ur dess inre. Då nu terpentinen fortsättningsvis förgasas, men gasen ej kan avgå genom den redan stelnade ythuden, så uppstår innanför denna ett övertryck, som driver upp det elastiska ytskiktet till en blåsa. Amatören skyller denna blåsbildning på sämre kvalitet hos lacket, men såsom av ovanstående framgår har fenomenet intet att göra med lackets kvalitet. Blåsan kan för övrigt avlägsnas genom överpensling med aceton (fås å större apotek). I de allra flesta fall erhålles därvid en likformig jämn yta.
Även på virket resp. det undre lackskiktet kondenserad vattenånga (fukt) kan åstadkomma blåsbildning.
För fukt måste man alldeles särskilt skydda det färska lacket. Enstaka vattendroppar efterlämna små cirkelringar. Vid elt häftigare regn bilda vattnet och del färska lacket ett slags emulsion. Resultatet är ett mjukt gummiartat skikt, som aldrig torkar. Massan måste fullständigt avlägsnas, innan ny lackering kan företagas.
Även den vanliga artondaggen har en ödesdiger inverkan på det färska lacket, vars yta blir likformigt matt. Skadan är dock denna gång lättare botad, i det den avhjälpes genom en ny lackering. Alt observera är för övrigt att daggen lättare sätter sig på en nyss lackerad yta. Förklaringen ligger i att det ännu fuktiga lacket ökar träets värmeutstrålning. En varm dag mättar sig luften med vattenånga, d. v. s. den upptar så mycket, som dess temperatur tillåter den innehålla. Vid solnedgången, när temperaturen sjunker, utfaller en temperaturfallet motsvarande mängd vatten i form av dagg. Denna sätter sig lättare på de föremål, som kallna hastigare, medan åter föremål, som endast långsamt avge under dagen upptagen värme gå relativt fria. En bar träyta avger endast långsamt värme, men en färsklackerad snabbt. Detta är således den teoretiska orsaken till den kända satsen, att man bör ha slutfört sitt lackeringsarbete ute i det fria så tidigl på dagen, att lacket åtminstone hunnit dra sig, innan daggen faller.
Målning av duk.
Del vanliga sättet att måla duk på kanoter, hoplällbara jollar, däck kajuttak, segelkapell o. s. v. består i att först göra den vattentät genom strykning med linoljefernissa och därefter på vanligt sätt måla den med oljefärg samt sist överdraga elt tunnt lager lackfärg. Sålunda behandlat får det hela snart ett miserabelt utseende. Fernisslagret blir sprött och färglagret brytes, så att mer eller mindre lina sprickor i detsamma uppkomma. [-]t långt bättre sätt är nedanstående, som håller tyget elastiskt och lätt. I varm linolja löses 10—15% paraffin. Därpå tillsättes lika mycket eller litet mera terpentin än man har linolja i lösningen. Det hela kan nu sammanrivas med vilken degartad oljefärg man önskar. För ljus färg tar man vanligt i handeln förekommande blyvitt. Den önskade kulören erhålles genom tillsättning av motsvarande jord- eller mineralfärg i pulverform. Före användning värmes färgen något. Efter torkningen anbringas slutligen ett tunnt skikt lackfärg, få detta sätt behandlat hålles del hela icke blott tätt utan även elastiskt, så att färgen ej spricker eller fjällar av.
(Forts.)
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti