Än finns en flik...

Österbottningen 69, 30.8.1927

Gamla Karleby den 30 aug.

I ett sympatiskt hållet brev från Vasabygden, som nyligen ingick i tidningen Västra Nyland, gjorde sig sign. M. O. (Max Oterdahl) till tolk för ett närmande mellan Österbotten och Nyland, ett närmande, som vore grundat på förståelse för varandras dagliga leverne och drivande intressen. Vidare gav han en förståelsefull teckning av den österbottniska landskapsbilden och folket, som bor i denna landsända. I anslutning härtill omnämner han, att det bland sockneborna väckt förvåning, då vid kyrkoherdeinstallationen en blävit flagga vajade över prästgården; man undrade om möjligen den nya kyrkoherden vore finsksinnad o. s. v. Vartill denne replikerar, att detta ingalunda är fallet och alt församlingsborna säkerligen skola lära sig inse, att del ena icke behöver utesluta det andra, d. v. s. man kan trots blåvit llaggning vara lika god svensk som någonsin. Ungefär så var andemeningen i uttalandet; vi ha för tillfället icke verba formalia till hands, utan referera ur minnet.

I anledning av M. 0:s ifrågavarande uttalande ingår i senaste n:r av Västra Nyland av märket "Österbottning " följande replik:

"Den blåvita flaggan framstår för österbottninaarna som den finländska statens flagga, symbolen för en ung, nymornad stats myndighet och makt. Den är kylig och kall, som statens förhållande till oss, men vi visa den lojalitet och aktning. Den vajar på de platser, som tillkomma den, statliga och kommunala inrättningar, och den får även en hedersplats vid vära sångfester. Mycket kan och vill den ej skänka oss, mycket kunna vi ej heller ge den; vägen till våra hjärtan har den aldrig funnit.

För oss äro Finlands gamla, rödgula färger ännu levande. De tala till oss på ett sätt, som vi förstå och som vinner genklang i våra hjärtan. I de färgernas hägn har den finländska slalstanken, byggd på svensk grund och svensk rättsuppfattning, under århundraden vuxit fram, i deras tecken vanns friheten 1918. Dessa färger skola även utgöra symbolen för framtidens svenskar i Österbotten och deras gärning; de äro en av de många länkarna mellan forntid, nutid och framtid.

Då det egna hemmet skall prydas med en flagga, hissar österbottningen därför de färger, som stå hans hjärta närmast och med vilka hans själ står i innersta samklang: de rödgula. De ge kanske ett uttryck åt det hela och stridbara i hans blod, de minna kanske om dåd, som förgylla ett liv. Det är svårt att förklara innebörden, men man kan ej komma ifrån, att de färgerna utstråla en festlig glädje och en högtidsstämning, som inga andra. Den, som en gång sett en rödgul flagga vaja över en österbottnisk bondgård vid livets ljusaste och gladaste högtid, under bröllopsdagar, han kan ej på allvar ifrågasätta, att denna flagga där någonsin skulle ersättas med en annan. Den har vuxit in i folksjälen och där kommer den att silta. I Österbotten byter man ej flagga som man byter skjorta. Sign. M. O. gör sig därför skyldig till felsyn, når han säger: "Icke lider vår svenskhet något men därav (av ett utbyte), ty den är alltför fast och hög alt kunna rubbas av färgerna pä en duk." Det är sant, men nu råkar det kanske förhålla sig sä, att sv nskheten, åtminstone i Österbotten, är si fast och hög, att den tar sig ett uttryck i de rödgula förgerna och att den ej i samma grad kan tolka sitt innersta i andra färger.

Vi förstå därför myckel väl befolkningens i Solv uppfattning om sin kyrkoherde. Den, som ger sig in på vägstycket att utmana opinionen- i en hel landsända, må även finna sig i att bli bedömd av denna samma opinion. Omdömet stärkes givetvis av det bekanta faktum, att statsfiaggan ofta hissas i svenska Österbotten av inflyttande finnar i demonslrationssyfte, som tinsknalionell symbol.

Det är blivet ett axiom, alt det i en fråga som denna skall vädjas till plikten mot fosterlandet. Men vi gagna ej -fosterlandet med att svika oss själva, vår egenart, vära traditioner. Vår uppgift är att i mån av våra krafter upprätthålla svensk rättsordning, svensk gärning i delta land det svenska arv, som symboliseras i de rödguta färgerna. Det är detta det nya Finland behöver, om del ej skall räka på villovägar. Fosterlandet kan därför vara tryggt, om än de rödgula dukarna Jysa på Österbottens slätter; de äro synli ga vittnesbörd därom, alt "än finns en flik med Finlands gamla färger kvar."