Svenska Pressen 103, 6.5.1922
Garveriet är ett gammalt hantverk, garvade djurhudar användes redan i förntiden såväl till beklädnad som till sköldar. Först kem ett slags sämsk-garvning i bruk. Logarveriet infördes i Europa av araberna från orienten, där garvning med galläpel sedan gammalt varit i bruk. Östern överträffade länge västerlandet i avseende & läderberedning. I medlet av 1500-talet infördes vitgarvning till Frankrike, och sedan 1895 har kromgarvning tillkommit. Ännu i dag utföres garvning till största delen enligt gamla, empiriska regler. Den vetenskapliga forskningen har på detta område icke hunnit uträtta mycket.
Man indelar garvningsmetodema efter de medel, som användas rid tillverkningen i logarvning med garvsyror, vitgarvning med alum och koksalt, kromgarvning med kromsalt, sämsk-garvning med feta oljor och slutligen blandade förfaringssätt.
För det mesta användes ännu logarvat läder. Härtill hrukas ox-, häst- och kalvhudar, någon gång fårskinn. Varje garvning föregås av en grundlig rengöring från kött, fett, hår och överhud. Det första medlet härför är "blötningen" i rinnande vatten. Denna procedur räcker 10 dygn. Sedan lägges hudarna på skavbocken och bearbetas med skavkniven, först på kött- sedan på narvsidan. För att underlätta processen och göra huden mera mottaglig för garvmedlens inverkan behandlas de råa skinnen under en tidrymd av två till fyra veckor med kalkmjölk, som ofta bytes. En tillsats av svavelnatrium, ävensom det av turkarna som härborttagningsmedel använda "Rhusma", en blandning av svavelarsenik och användes ofta, främst vid handskskinnstillverkningen. Vid kalkens inverkan bindes en del fettsyror, som, om de icke avlägsnades, skalle göra lädrer skört. Kalktvålen bortskaffa» sedan genom "svallning”, en behandling med utspädda syror. Hudarna bliva härigenom uppluckrade och mera mottagliga för garvämnena samtidigt som de förbliva kemiskt oförändrade. Vid logarvning brukas för ändamålet använd garvvätska, som samtidigt något garvar hudarna. Även nyttjas en blandning av kli och vatten, varvid mjölksyrejäsning inträder, eller jäst höns- eller hundspillning. Numera användes härtill rätt mycket mjölksyrekulturer "erodin” o a, eller mjölksyrebad (lädermjölksyra), men även ättiksyra, myrsyra samt starkt utspädd svavelsyra; starkare syror skulle angripa hudarna.
Efter alla dessa förberedelser underkastas hudarna svettning eller smultning, vilket sker genom att man lägger skinnen, köttsida mot köttsida i kar eller lådor (smultkar), vilka kunna tillslutas, eller ock upphängas de några dagar i måttligt uppvärmda fuktiga rum. Avsikten är att åstadkomma en lindrig förruttnelse, som borttager överhuden. Härefter sker "pälningen", även den på skavbooken. med en slö skavkniv, varvid såväl hären som återstoden av överhuden borttages och det hudlager hlottas, som sedermera utgör lädrets översida och på grund av sitt egendomliga utseende kallas narv. De avhårade och sköljda hudarna "skäres" d. v. s. befrias från alla vidhängande muskelfibrer. Märkes därvid ojämnheter i hudens tjocklek, användes därjämte glätistenen.
Garvning enligt det gamla garvningssätlet, som ännu mycket användes och för sulläder uteslutande, är s. k. logarvning. Hudarna läggas, sedan de fått ligga några dagar i svag barklag, varigenom de få en orangegul färgton, varvtals i murade gropar eller kar med s. k. lo, sönderstyckad vide- eller ekbark. Överst lägges ett tjockt lager förut använd bark och vatten. Vattnet löser långsamt garvämnet och överför detsamma småningom på hudarna. Efter fyra till sex veckor har barklagen förlorat sin kraft, varvid nytt garvämne tillföres. Proceduren räcker för sulläder ett till ett och ett halvt år, för annat läder frän tre till sex månader.
Denna metod är mycket tidsödande, varför aven s. k. snä11garvning användes. Hudarna behandlas därvid successivt med lösningar av stigande garvsvrehalt i roterande trummor eller i kar. För detta ändamål användes garvsyreextrakt, vilken framställes ur quebracho- och kastanjeträd, men även ur ek och olika barksorter, galläppel, dlvidivi, sumach o. s. v. Härigenom förkortas arbetstiden ansenligt, så t. ex. är garvningstiden för hästhudar tre till sex veckor.
Lädrets värde beror till en stor del av färdigberedningen. Sulläder torkar långsamt och hamras eller valsas för att få större fasthet. Ovanlädret ingnides för alt få större fasthet med fett före torkningen, varigenom det även erhåller större smidighet och blir ogenomträngligt för väta. Svart ovanläder färgas med järnacetat- och blauholzlösning, eller genom borstning med en blandning av kimrök, olja och talg. Lackeringen sker med en blandning av linoljefernissa utan harz, kimrök, berlinerblått o. s. v. Den måste vara elastisk för att hålla sin glans och fordrar till sist torkning i solljus.
Det för sin mjukhet och vattentäthet kända ryska juftlädret är garvat med videbark och insmort med björkolja, som förlänar den bekanta rysslukten. Färgen åstadkommes med alun och sandelträ. Chagrin är logarvat åsne- eller hästläder med en egendomlig värtig narvsida. Saffian eller Maroquin är ett ursprungligen i orienten och Nord-Afrika med sumach garvat getskinn. Man "sväller" med kli och garvar mod ovannämnda garvämne varvid lädret får sin ljusa färg. Til! färgning användas de mest olika natur- och konstgjorda betfärger eller för det mesta de bekväma sura anilin- och svavelfärgämnena.
Läderhuden upptager, liksom siden och rlle, utom växtsyror även mineralealter av aluminium, järn och krom. Alun bildar med läderhuden ett basiskt sulfat. För en fullständig garvning användes en blandning av alun och koksalt. Metoden är, som nämnts, mycket gammal och kallas vitgarvning, emedan den giver vitt läder. Denna garvnirgsmetod är icke vidare hållbar. dä rid inverkan av hett vatten garvmedlet upplöses och huden förvandlas till lim.
Den viktigaste grenen av vitgarvning är glacéläderfabrikationen. Skinn av unga getter giva de bästa handskarna. Ur ett skinn erhållas tre stycken. Billigare vara giva de tjockare och mjukare, men mindre hållbara lammskinnen. De med svavelarsenik och kalk behandlade hudarna knådas, vanligen med bara fötter i en blandning av alun, koksalt, vetemjöl och ägg. Efter tvättningen sker en längre tids lagring samt "glaceringen", d, v. s. narvsidan göres glänsande. För färgninpen användes som oumbärligt hjälpmedel rutten urin. I sanning en sympntisk procedur, om vilken de flesta behandskade damer torde leva i ljuvokunnighet.
En vanlig lädcrsort är chevreaux, som heredes av getskinn. Det erhålles genom samma behandling som glacéhandskskinn. Den matta glansen erhåller det genom bestrykning med en emulsion, bestående av vax och talg i tvållösning, samt en därpå följande glättning. Färgen åstadkommes med rutten urin och blauholz. Numera håller denna lädersort på att utträngas av det finare kromlädret.
Hudar av olika härstamning behandlas succesivt med en lösning av kromalun och soda eller kromklorid av olika styrka. Garvningen räcker sex timmar och för större hudar högst två dygn. Lädret tvättas med varmt vatten, valkas mod borax- eller natriumbicarbonatlösning, behandlas med fett och färgas med anilinfärger. Glansen erhålles med fettemulsioner, vax och harz.
Vid behandling av ogarvade, men beredda hudar av rådjur, lamm och kalv med tran eller andra omättade fettsyror och därpå följande jäsning i uppvärmda rum erhålles sämsktgarvat skinn.
Pälsvaror åter underkastas såväl vit- som sämskgarvning. Köttsidan ingnides med tran, efter ett par dagar skor en inknådning av en blandning alun, glycerin, koksalt, katechu och mjöl, varvid mjölksyrejäsning uppstår. Efter en tid tvättas varan med sodalösning och torkas, varefter proceduren är färdig.
Läderimitation, som nuförtiden invändes till mångahanda lyxföremål, såsom kappsäckar, handväskor o. dyl, tillverkas av en massa, bestående av bomulls- och läderavfall, som indränkts med celluloid- och kautsohuklösning eller fernissa samt ricinolja ooh färgämne.
I vårt land har läderindustrien sedan gammalt gott anseende, vilket även belyses av följande historia: Ett av våra mest kända bruk beställde från Amerika "världens bästa" maskinremmar och fick sig tillsänt - Åströms remmar.
- M-Se.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti