Färgindustriens framsteg.

Mercator 50, 10.12.1926

Av dr E. Frankland Armstrong.
(Verkställande direktör i British Dyestuffs Corporation, Ltd.).

I anledning av dr Armstrongs artikel må erinras om att den utveckling han skildrar ur teknisk-kommersiell synpunkt även föranledt väldiga finansiella kombinationer. Så har nyligen den tyska färgtrusten tillkommit med ett kapital på 640 miljoner rmk, och den stora brittiska motsvarigheten, vars ledare dr Armstrong är, har i dagarna uppgått i en ännu större trust, den brittiska-kemiska trusten, Imperial Chemical Industries, som har ett aktiekapital av 65 miljoner pund, Englands största bolag.

Hållbarare och klarare färger! Det är vad konsumenterna begära när klara färger komma mera på modet för att ersätta den sista generationens mörkare kläder, tapeter och möbler. Kemisterna i färgfabrikerna ha icke utan framgång efterkommit denna begäran. Aldrig var uppfinningsrikedomen större eller utvecklingen säkrare, vare sig det gällde att upptäcka nya färger eller att överföra dem på materialet. Den verkan som numera åstadkommes både vid färgning och tryckning är rent av underbar, och om allmänheten mera ville fråga efter huru de åstadkommas i stället för att taga resultaten som en naturlig sak; skulle den vida mera uppskatta de vackra tillverkningar som förhöja kvinnornas charme.

Sedan textilindustrien fått ett nytt material i konstsilket, både viskos- och celanestypen, och man börjat tillverka blandade vävnader i vilka konstsilke ingår, har en hel mängd nya problem uppställts för färgkemisten och färgaren. Då dessa material till först både uppfunnits och tillverkats i England, har detta varit ett speciellt brittiskt verksamhetsfält, och det är glädjande att kunna konstatera mycket märkbara framsteg i upptäckten av särskilda färger för deras behandling — ingen som betraktar.de färgade varorna i butikerna kan undgå att beundra de uppnådda resultaten.

Färgaren skall färga silke, bomull, ull och konslsilke bland textilvaror för att ej nämna läder, pälsvaror, papper Och många andra ämnen. Varje textilfiber har en olika mottaglighet för färgämnen — följaktligen finnas många hundra olika färgämnen. Många av dem färga endast ett slags textilfibrer, andra som kallas föreningsfärger (union dyes), kunna färga mera än ett slags fibrer. Det är t. ex. möjligt att blanda en röd och en blå färg i samma färgbad och däri doppa garn av ull, bomull och silke, men därvid finna att ett färgas rödt, ett annat blått, medan ett tredje inte tagit åt sig någon färg. Det är genom att begagna sig av sådana egenheter som färgaren uppnår sina resultat.

Som känt voro de första anilinfärgerna i motsats till de naturliga färgämnena från djur- och växtvärlden, med vilka de först användes jämsides för att snart undantränga dan, något flyktiga till sin karaktär, och fastän oavbrutna och tillfredsställande framsteg gjordes för att övervinna denna bristfällighet, var antalet verkligt äkta färger för alla ändamål begränsat. Den förnämsta av dem var indigo, som en lång tid var den viktigaste av de naturliga färgerna, fastän den naturliga indigofärgen numera är nästan fullständigt utträngd av den syntetiska produkten, som för övrigt till följd av produktion i stor skala tillverkas för en kostnad som gör den till ett av de billigaste färgämnena. Indigo är den första bland de s. k. fatfärgerna, vilka fått sitt namn av det speciella sätt på vilket de anbringas på fibrerna. Färgämnet bibringas först en färglös form, varmed det material soai skall färgas blir grundligt genomdränkt. Därefter utsattes materialet för luftens inverkan eller doppas i ett oxiderande bad med det resultat att färgen åter bildas inuti fibrerna som en jämnt fördelad, mycket hållbar färg. Under några år voro indigo och några av dess nära derivat ensamma i denna serie, och först när en tysk kemist, dr Bohn, lyckades med sina försök, blev en my serie fatfärger känd, vilka framställts av antracen, en av de sällsyntare beståndsdelarna i stenkolstjära. Dessa antracen- eller antrakvinonfärger skilja sig kemiskt fullständigt från indigo, men de appliceras på samma sätt och de kännetecknas särskilt genom sin hållbarhet. Det är glädjande att Storbritannien har tagit en framstående del i upptäckten och utvecklingen av detta slags färger, i det att en efter kriget där grundad fabrik specialiserat sig på denna grupp av färgämnen.

Idén att framställa färgen in situ inuti fibern har utvecklats i andra riktningar med lovande resultat konsten har följaktligen blivit mer och mer en exakt vetenskap, och ett intimt tekniskt samarbete mellan färgfabrikanten och färgkonsumenten är av nöden. Ur denna synpunkt hade det kanske varit fördelaktigt om det förnyade försöket efter kriget att grunda en färgproducerande industri i England, finansierad av och tillhörig färgkorlsumenterna, hade haft framgång, i stället för att energien splittras på ett antal mindre, konkurrerande firmor.

Anilinfärgindustrien, som grundats i Storbritannien, överflyttade senare till Tyskland och blomstrade där av orsaker som vi ej här kunna ingå på, så att denna industri år 1914 nästan blev ett världsmonopol, varav likväl en väsentlig del innehades av de schweiziska färgfabrikanterna. Världskriget lärde oss att de olika ländernas stora textilindustrier icke kunde vara fullständigt beroende av i utlandet tillverkade färger och framför allt att färgindustrien var kärnan i den organiska kemiska industrien och lika mycket ett försvars- och anfallsvapen under krigstid som armén och flottan; därför blev det nödvändigt i inånga kinder att improvisera en sådan industri och att bibehålla den i fredstid.

Svårigheterna voro många; ingen annan industri är så full av tekniska problem av den mest invecklade natur, och någon tid måste förgå innan framgång kan vinnas; men fastän knappt tio år förgått, kan man i dag säga, att Storbritannien, Frankrike och Förenta staterna alla äga förgindustrier av solid karaktär, i stånd att tillfredsställa större delen av (leras respektiva textilindustriers behov, och alla försöka de sända sina produkter till världsmarknaden beredda att konkurrera med tyska och schweiziska produkter. Konkurrensen har aldrig varit skarpare på färgmarknaden — vilket är axbetydelse för konsumenten, fastän det gör industriens finansiella utveckling otillfredsställande och i längden kan hämma dess framsteg. Skyddsåtgärder ha blivit nödvändiga i alla länder för att skydda den nya industrien. Förenta staterna och Frankrike ha för detta ändamål anlitat tariffer och Storbritannien har inför ett skyddssystem som förutsätter licens. Några marknader, såsom Kina och Indien, äro fria för alla, och där är den internationella konkurrensen naturligtvis störst.

I Storbritannien ha betydliga resultat uppnåtts — år 1914 var färgindustrien där i sin begynnelse — och brittiska kemister ha, för det mesta utan att tidigare vara tränade på området, nödgats ej blott återupptäcka huru den stora mängden existe rande färger skola framställas och huru en tillfredsställande kvalitet skall uppnås, utan även hålla sig underrättade om färgarens behov genom oavbruten forskning. En sådan erfarenhet är fruktbringande, och de första forskningsårens skörd mognar först nu, men de som äro mest kompetenta att bedöma saken hysa den största optimism i fråga om den färgproducerande industriens framtida utveckling.