11.7.20

Något om tryckfärgen.

Kirjatyö 17, 1.9.1916

Vid de flesta stentryckerier torde man haft erfarenhet av att färgen som användes vid tryckningen å papperet, förlorar sin styrka, eller med andra ord, den bleknar.

När avtrycket kommer ur maskinen, så har färgen ett kraftigt och vackert utseende. Efter en kort tid eller då upplagan är färdig att levereras, förekommer det att färgen förlorat sitt ursprungliga friska och rena utseende och visar sig oskön och matt, den har mer eller mindre förbleknat.

Detta kan vara beroende av flera orsaker. Dels kan det bero på papperet, dels på den i tryckerilokalen härskande temperaturen eller också kan färgen själv vara orsaken. Ofta samverkar dessa tre orsaker vid färgens försvinnande.

För papperet kan icke någon speciel behandling uppställas. På kritat och målat papper kan man visserligen låta trycka en fernissgrund för att förhindra färgens inslagning i papperet, men naturpapperet måste man använda sådant detär. Temperaturen kan man, åtminstone under vintern någorlunda reglera för att därvid ernå goda tryckresultat. Om man alltid i tryckerilokalen kunde hålla en temperatur av 15—17gr., så skulle stentryckaren slippa ifrån många av de svårigheter, som sommaren med sin höga temperatur medför och likaledes de svårigheter som vinterns växlingar medför, då det om morgonen är så kallt i lokalen att allting stelnat till, för att på aftonen vara genomträngt av en för stark värme.

Färger och fernissor bliva vid låg temperatur hårda och styva, man behöver av dessa en större mängd på papperet för att giva trycket ett önsskat utseende, än vad som behövs då man har mjuka och smidiga färger. Sådana avtryck som äro tryckta med hård färg och i kylig lokal, blekna tidigare så snart de börja torka. Men det är icke nog med att färgen bleknar, utan sådana avtryck taga även längre tid till att torka och det förekommer att avtryck som tryckts under vintern, ännu på sommaren klibba om de prässas mot varandra.

Det papper som vanligen användes till flerfärgade tryckalster,är ett mjukt, halvlimmat s.k. färgtryckspapper (naturpapper) eller också ett med krita överdraget sådant. Hårda, starkt limmade papperssorter ägna sig icke för färgtryck. Ovannämnda papper, naturpapperet såväl som det kritade, har den egenskapen att allt efter som det är mer eller mindre limmat, det mer eller mindre suger upp färgen och förorsakar att denna får ett blekare utseende. För att övertyga sig om papperets uppsugningskraft, brukar man med tungan i ett hörn av papperet fukta detsamma. Allt efter som vätan fort eller sakta tränger in i papperet kan man bedömma dettas uppsugningskraft.

Ehuruväl man med en och samma färg icke kan erhålla lika goda avtryck på olika papperssorter, så gäller det dock som en grundsats att man skall ha så litet färg som möjligt på papperet. Ju mindre färg som användes och ju stoftrikare denna är, d.v.s. ju mindre fernissa som färgen innehåller, desto längre tid äger den bestånd och desto mindre är den utsatt för att blekna. Man skall därför till kraftfärger, det må. vara blå, röd, eller brun, endast använda, svag fernissa. Starkare fernissa borttager färgens kraft. För att kunna åt färgen giva största möjliga styrka och djup, tillsätter man så litet fernissa som möjligt, men kan man i stället tillsätta några droppar fotogen, vilken gör färgen smidigare.

Vid alla ljusare färger, såsom mellan- och tonfärger, är färgens blekning och försvinnande för det mesta att vänta. Då vid dessa färger, ju ljusare de skola vara, en större mängd fernissa tillsättes en mindre mängd färgstoff, så kommer detta ringa färgstoff att dragas med fernissan då denna indrages i papperet, den bleknar för att ganska ofta fullständigt försvinna. För att giva dessa ljusa fernissrika färger ett längre bestånd, är det nödvändigt att blanda upp dem med en tillräcklig mängd magnesia. Från färgfabrikerna kan man erhålla magnesia i rivet tillstånd under namn av bland- eller transparentvitt. Giver man nu de ljusare färgerna en tillsats härav, så bliva dessa därigenom stoffrikare och kraftigare, de innehålla mindre fernissa och följden är att färgen slår in mindre i papperet, den blir mera sittande på ytan av papperet och torkar därstädes. Ett försök torde bekräfta detta. Trycker man t.ex. på ett stycke olimmat pappermed en tonfärg som är beredd med endast fernissa, så skall man snart få se att färgen slagit igenom och synes på baksidan av papperet. En med magnesia tillberedd färg skall visa att denna slår igenom mycket mindre och kanske icke alls. Det är nu uppenbart att en färg som kommer att torka mera på ytan av papperet, äger mera och längre bestånd än en med mycket fernissa bemängd färg, som slår in i papperet. Men det är icke nog med att en magnesia tillsatt färg är hållbarare, utan den trycker också bättre.

Såsom i handpressen trycket av rivaren ledes i en smal linie över stenen, så är också förhållandet detsamma vid cylinderns rullande över stenen i en snällpräss. Är nu den på stenen befintliga teckningen invalsad med en av endast fernissa tillberedd färg, så blir denna, vid det över stenen glidande eller rullande trycket, icke i tillräcklig mängd upptagen av papperet, som fallet är om en med magnesia beredd d.v.s. en stoffrikare färg användes. Denna färg trycker mjukare och lättare än fernissfärg. Om man med en av endast fernissa beredd ljus färg, varmed man trycker i en snäilpräss, tager ett avtryck med en handvals i handpräss, så skall man finna att detta blir betydligt ljusare än i maskinen, då det däremot icke blir någon nämnvärd skillnad om en med magnesia beredd färg användes. Därav följer att man vid användande med fernissa beredd färg måste tillsätta mera av denna vid tryck i snällpräss, medan man med en magnesia tillsatt färg kan använda mindre. Detta gör emellertid att färgen framträder kraftigare och blir hållbarare.

Man bör icke uraktlåta, att vid tryckning av ljusa färger hålla dessa något mörkare än vad erhållet prov visar; vid torkningen förlorar den ändock något av sin styrka.

Magnesia är en tillsats, vilken icke på något sätt försämrar färgen, tvärtom bidrager den till att färgen under åratal bibehåller sin styrka och sitt friska utseende.

(Kluhts Jahrbuch W. S.).

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti