Wilhelm Ostwalds brokiga papper och färglådor ha nu funnit sin väg till Finland. Det var en finländsk konstnärinna, fru Venny Soldan-Brofelt, som vid ett besök i Tysklandfäste sig vid den Ostwaldska färglärans konstnärliga och pedagogiska betydelse och, sedan hon genomgått en specialkurs hos Ostwald, åtog sig den förtjänstfulla uppgiften att genom en utställning av konstnärliga utklipp med dessa papper och genom spridning av dem i skolor intressera allmänheten fördenya framstegen i färgtekniken. Det kan därför vara på sin plats att redogöra för den nya färgläran ur teoretisk synpunkt, så mycket mer som de nu i handeln tillgängliga papperen och lådorna icke åtföljas av någon förklaring eller vägledning beträffande det system, enligt vilket de äro ordnade och på vilket de bygga. Utställningens vackra framgång och papperens stora åtgång hos publiken bevisa att färgernas skönhet talat för sig själv, också utan insikt i teorien, men den skall för många ändå vara av intresse och nytta vid användningen.
Alla författare på färgteoriens område, begynnande med Goethe, beklaga livligt, att färgernas oändliga mångfald icke äger någon skala och ordning samt på grund därav icke någon klar, fullständig och allmängiltig terminologi. Visserligen har redan Goethe ordnat färgerna i en krets av sex färger: gult-orange-rött-violett-blått-grönt, och Schopenhauer såg i dem något liknande en tonskala, d. v. s. uppskattade indelningen som icke tillfällig utan matematiskt grundad. Men Newton iakttog i spektrum sju färger, och vi veta nu, att indelningen i båda fallen är godtycklig; såväl spektralfärgerna som naturens färger skifta i varandra i oändliga övergångar, och antalet av benämnda färger är väsentligen beroende av språkets ordförråd.
Också Ostwald ordnar färgerna i en krets; den innehåller åtta huvudfärger: gult-orange-rött-violett-ublått-isblått-sjögrönt-lövgrönt. Varje färg uppträder i kretsen i tre skiftningar, så att den i sin helhet innehåller 24 färger. Indelningenär icke godtycklig, den är grundad på tre principer: för det förstamåste på samma diameter i kretsen alltid ligga två motfärger, eller sådana som vid blandning med varandra ge vitteller grått; för det andra erhåller man varje färg i kretsen vid blandning avlika stora delar av de två angränsande; slutligen visar varje färg i färgkretsen vid betraktande genom ett spektroskop halva färgkretsen, vilken ligger symmetriskt omkring den betraktade färgen (spektrum av gult innehåller alla färger från sjögrönt till rött, o. s. v.). Ett undantagbildar purpurfärgen, som icke alls förefinnes i spektrum och vilken i spektroskopet visar en lucka i mitten men annars en halvkrets av färger. Luckan uppträder naturligtvis i spektrum också för alla angränsande färger till purpur.
Vidstående figur uppvisar spektrums utsträckning längs färgkretsen och våglängderna av ljuset i mikroner.
Här stöta vi redan på en av färglärans gordiska knutar, vilken erbjudit så många svårigheter för alla färgteorier och som lösts av Ostwald på ett glänsande sätt. Det är naturfärgernas förhållande till spektralfärgerna. Dilemmat uttryckes bäst i frågan: huru kan en färg ur färgkretsen, som till utseendet inte alls skiljer sig från en viss spektralfärg, innehålla hälften av spektralfärgerna: en liten bråkdel — hälften? Ostwalds svar lyder: färgförnimmelsen är ett komplicerat psykologiskt fenomen, för vars uppkomst omständigheterna vid iakttagandet äro av störstabetydelse. Om vi genom ett spektroskop betrakta ett färgat papper eller om vi se direkt på det, är för förnimmelsens resultat icke likgiltigt. Det är omöjligt för oss att här ingå på alla de fina försök,som fört Ostwald till uppdelande och radikalt avskiljande av de bundna och de obundna färgerna. Till de förra höra naturfärgerna, också färgkretsens färger; till de senare de färger som vi se utan omgivning, t. ex. genom ett spektroskop eller ett dunkelrör, bestående av en invändigt svärtad, för ögonhålan väl anpassad cylinder, som tillåter fixerande av en färg, med uteslutande av dess omgivning. Med undantag av regnbågen, som ju är ett spektrum projekterat på himlen, se vi i naturen endast färger, vilka äro bundna vid omgivningen. Naturens färger uppnå aldrigen sådan renhetsgrad som de "obundna" eller spektrala färgerna, därför får man vid blandning av konträrfärger alltid grått och icke vitt, som med lätthet erhålles med spektrala färger. Med andra ord: naturfärgerna innehålla alltid en tillblandning av svart. Att det oaktat intrycket av det gröna i färgkretsen och i spektrum kan synas identiskt är en psykologisk villaav samma art som t. ex. de olikartade förändringar, vilka man kan observera, om man betraktar samma färg i grannskapet av olika andra färger eller den, att månskivan, som man ser vid horisonten vid ändan av en gata, synes ha fantastiska dimensioner i jämförelse med dess storlek på himmeln. Färgförnimmelsen är icke allenast betingadav längden hos de ljusvågor, vilka träffa vårt öga, utan också och i högsta grad av omgivningen.
Vi lämna Ostwalds intressanta utredningar över detta problem och samtidigt över huvud de spektrala färgerna för att återvända till färgkretsen, den enda och verkliga tonskalan förnaturfärgerna. Färgkretsen skall framställa naturfärgerna i det renhetsideal, som praktiskt kan uppnås. Genom speciella undersökningar av svart- och vithalten hos olika pigment och framställningen av nya på kemisk väghar denberömdekemisten under mångårigt arbete uppnått en hög renhetsgrad hos sina färger. Visserligen var det omöjligt att alldeles befria dem från tillblandningar, men det bästa möjligahar uppnåtts,så att grånyansen vid blandning av kontrastfärger är obetydlig. Ändamålet var ju att skapa vissa färgnormer. Basen för dessa normer skulle vara färgkretsens färger, vilka sedan enligt vissa lagar kunde varieras efter svart- och vithalten. Det var därför viktigt att grundfärgerna skulle ha en i deal renhetsgrad. Urvalet innehåller likväl ett visst godtycke. Färgkretsens färger följa ju på varandra med märkbara steg i skiftningen, och mellanfärger äro tänkbara i godtycklig mängd, vilka man kunde få genom blandningav två grannfärger. Så kunde hela färgkretsen förskjutas i en viss riktning utan att de på dem ställda villkoren skulle rubbas. Men detsamma kan man ju också säga om tonskalan, och vem vill förneka den enorma betydelsen för musiksinnets utveckling av den bundenhet, som genom tonskalan ålagges tonernas oändliga mångfald. Frågar man sig, varför färgernas normering här låtit vänta på sig så många årtusenden efter målarkonstens praktiska utövning, och jämför man färgläran i detta avseende med tonläran, så ligger orsaken till den förstnämndas outvecklade stadium i färgernas större mångfald.
Tonernas mångfald bestämmes genom en enkel serie; ljudvågornas svängningstal bestämmer tonens läge i tonskalan och samtidigt dess möjliga harmoniska sammanställningar. Annorlunda är det med färgen. För att karakterisera den måste tre av varandra oberoende kännetecken angivas: färgtonen eller färgens läge i färgkretsen och dessutom färgens svart- och vithalt. Denna normering enligt svart- och vithalten skola vi i det följande behandla.
Först normerar Ostwald de grå färgerna eller fastställer skalan mellan vitt och svart. Denna norm, den s. k. gråskalan, är uppbyggd på den kända Weber—Fechnerska lagen, enligt vilken förnimmelsen fortskrider med samma steg, medan orsaken växer i samma proportion. Denna lag, som gäller för alla slag av förnimmelser, bekräftas lätt också vid tillblandningar av svart till en vit färg, varvid förnimmelse av grått uppstår. Det finnes i naturen överhuvud icke någon ren vit färg. Det vitaste papper vi känna innehåller 11% svart, ren snö 8%. Vi kalla alla dessa färger vita, och det första skimret av grått märker ögat om andelen svart är 20%. Vi kalla det förnimmelsens tröskel. Bäst bestämmes den genom en vridskiva, med vilken vi med stor hastighet vrida en vit krets med en svart sektor. Dess yta måste då redan vara betydande, 20% av kretsens, förrän vi märka gråskimret. Tager man åter en svart krets med en smal vit sektor, så märker man grånyansen redan vid 1%. Här är förnimmelsetröskeln mycket liten. Det är just följdenav den Fechnerska lagen. Om vi förstora den svarta sektorn över 20%, så måste vi enligt Fechner tillsätta 20% av vithalten 80, d. v. s. 16% svart för att märka en ny nyans, så att det andra förnimmelsestegetmotsvarar svarthalten 36, den tredje erhålla vi efter tillsättning av 20% av 64 d. v. s. 13% svart,alltså49, den fjärde vid 59 o. s. v. och skillnaden blir allt mindre.
Ostwalds gråskala börjar med 89% vitt, därför att 100% inte kan uppnås med papper eller färg. Den i handeln tillgängliga gråskalan, vilken bildar ett utdragur en annan, noggrannare uppdelad, är följande:
| a | c | e | g | i | l | n | p | |
| 89 | 56 | 35 | 22 | 14 | 8.9 | 5.6 | 3.5 | delar vitt |
| på 11 | 44 | 65 | 78 | 86 | 91.1 | 94.4 | 96.5 | delar svart. |
Då den Fechnerska lagen gäller lika för blandningar av en brokig färg med svart, så använder Ostwald samma procentuella tillblandningar som vid gråskalan för att få en med lika förnimmelseslag fortskridande skala för de svartbrutna färgerna. De bära också samma beteckningar, så att lhos de svartbrutna färgerna alltid betyder en tillblandningav 91.1 delar svart till 8.9 delar av den rena färgen.
De med vitt brutna, rena färgerna normeras av Ostwald på ett liknande sätt, endast med den skillnaden att renfärgen här står i stället för den svarta färgen i gråskalan. Beteckningenlbetyder för de vitbrutna färgerna 91.1 delar av renfärgen på 8.9 delar vitt. Denna regel sammanfattas i nedanstående tabell.
Gråskalan — andelen vitt.
Vitbrutna skalan — andelen vitt.
Svartbruna skalan — andelenrenfärg.
a—B9
c—56
e—3s
g—22
i—l4
1—8.9
n—5.6
p—3.5
Man ser härav att andelarna vitt och svart komplettera varandra till 100 för två färger av samma beteckninghos den vit- och den svartbrutna skalan. Det motsvarar den Fechnerska lagen att det erfordras mycket renfärg för att den skall göra sig gällande vid tillblandningen till rent vitt och litet renfärg för att bli kännbar vid tillblandningen till svart.
Det återstår att normera de grumliga färgerna eller blandningenav en renfärgmed såvälvitt som svart eller med grått. Genom de två skalorna av vit- och svartbrutna färger är denna normering redan fastslagen, om man med Ostwald uppställer den självklara fordringen att de tre andelarna i den grumliga färgen tillsammans måste ge 100%.
Vi skola beteckna andelarna av vitt och svart i en grumlig färg genom två bokstäver, som enligt den föregåendetabellen uttrycka deras andelar: sålunda, skall le betyda 8.9% vitt och 65% svart, varvid andelen renfärg är given genom ekvationen= 100-(65+8.9)=26.1. Det är klart att svart därvid alltid måste ha en mindre bokstav än vitt (den andra bokstaven står tidigare i alfabetet), annars förblir icke någon rest för renfärgen.
Sedan skola vi också beteckna skalorna för de vit- och svartbruna färgerna (se fig. 2.) med två bokstäver, vilket ju också motsvarar det verkliga sakförhållandet, då det icke finnes en renfärgutan tillblandningar; så betyder pa, pc i den svartbrutna raden, att renfärgen pa innehåller 3.5% vitt och 11% svart, renfärgen pc innehåller 3.5% vitt och 44% svart, o. s. v. i den vitbrutna skalan uppträder överallta som andra bokstav, vilket uttrycker att 11% svart ingår i alla blandningar av renfärg och vitt. Det är nu begripligt,att också gråskalan kan betecknas med dubbelbokstäver,men de uttrycka båda detsamma.
Nu ställa vi upp den vitbrutna skalan på en sida av en triangel, den svartbrutna på en annan sida, då stå i vinkelbenens ändpunkter vitt (aa) och svart (pp); vi i fylla den tredje sidan av triangeln genom gråskalan; de grumliga färgerna får man numekaniskt omman skriver parallellt till de båda förstnämnda sidorna av triangeln bokstavskombinationer med en oföränderlig bokstav, vilken är given genom att den uppträder i resp. ändpunkter av linjen. De parallellalinjer, som äro parallella till den vitbrutna skalan, innehålla samma andel svart, de som äro parallella till den svartbrutna skalan ha samma andel vitt. På det sättet uppstår den Ostwaldska färgtonlika triangeln, som innehåller alla blandningar av en renfärgmed vitt och svart. Sådana trianglar kan man konstruera för varje renfärg ur färgkretsen och får på det sättet 28x24=672 färger, till vilka ytterligare kommer gråskalan med 8 färger. Triangeln är bara ett åskådligt hjälpmedel, i verkligheten ordnar Ostwald samma 672 färger enligt en annan princip. Han konstruerar 28 färgkretsar, i vilka de 24 renfärgerna uppträda, alla i samma brytning med svart och vitt. Det hela kallar han då en färgorgel.
Dessa normerade färger har Ostwald på olika sätt spritt bland allmänheten, framför allt i tvenne Färgatlaser, den första med 680, den andra med 2,535 färger. Den sistnämnda innehåller en noggrannare indelning av de brutna färgerna, vilken är uppbyggd på femtonlediga vit- och svartbrutna skalor. Trianglarna innehålla därför 105 led och hela atlas 24x105-2,520 färger plus 15 i gråskalan.
Vidare sprider en av honom grundad fabrik färgade papper, vilka huvudsakligenäro avsedda för skolor. Man får dem i häften son» äro betecknade ined två bokstäver och innehålla 24 färger, d. v. s. hela färgkrotseii, vars brytningmed svart och vitt bokstäverna ange (se triangeln); också färglådor innehållande de åtta Ostwaldska renfärgerna ur färgkretsen i akvarell och dessutom vitt och svart, under beteckningen das Kleinchen, finna sina köparebland ungdomen tack vare färgernas ovanliga klarhet och renhet. Vad de större färglådorna beträffar, med en noggrannare indelning av färgkretsen, färgorglar, i akvarell, tempera och olja, vilkas tillverkningpåbörjats och vilka annonserats i Ostwalds böcker, är det mig obekant, huruvida do redan äro tillgängliga i handeln.
Efter systematiseringen skrider Ostwald till uppställningen av en harmonilära, vilken han själv tillskriver en enorm betydelse för framtiden. Genom studiet och användningen av denna skall den nuvarande, för den europeiska civilisationen barbariska okunnigheten på detta område övervinnas. i sin skaparentusiasm förutspården temperamentfulle forskaren en tid, i vilken färgföreningar likasom nu musikaliska föreningar skola sprida sig överhela världen, i vilka människorna skola sammanställa och njuta av nya färgsymfonier, som de nu för tiden äro okänsliga för.
Harmoniläran är utomordentligt enkel men tillåter oändligt många harmoniska kombinationer. Den är uppbyggd på rent geometriska konstruktioner av enklaste slag. Först är det motfärgerna, som ligga på samma diameter i färgkretsen och ge oss 12 de vackraste sammanställningar av två färger; de vackraste kombinationer av tre får man genom en liksidigtriangel,inskriven i färgkretsen — av 4 genom en kvadrat,o. s. v. Ur samma färgkrets få endast färger med samma vit- och svarthalt användas, men vid användningen av färgerna ur tre olika färgkretsar måste avståndet eller stegen mellan dem bli lika stort.
I hela verket känner man i gen den nu gamle forskarens oböjliga, starka personlighet. Det är samma stora systematiker, men också samma fanatiska bekämpareav allt irrationellt, allt metafysiskt, med sin ensidiga förståelse och lidelsefulla hängivenhet för klarhetens och systemets genomskinliga skönhet, sådan vi känna honom ur hans fyrtioåriga vetenskapliga och filosofiska verksamhet. Den skapande konstnären har väl för den nya harmoniläran endast ett ringaktande småleende, om icke förakt. För en solstråles skönhet i den mörk gröna skogen finnes väl ingen Ostwalds skönhetskategori, då ju steget där icke är i akttaget. Men det skall icke avhålla oss från att erkänna Ostwalds verk som en kulturbragd av första ordningen. Dess förtjänstligger först och främst i en fullständig och entydig nomenklatur föralla färgnyanser. Vad harmoniläran beträffar, så är det vid färgsinnets nuvarande ringa utveckling svårt att förutspå dess framtida betydelse. Om Ostwald kanske själv ser utvecklingen av sin lära i allt för ljusa färger, skaparens begripliga överskattning, så kan han redan nu för sig anföra betydande framsteg. Dekorationsmålare, matt- och sidenfabrikanter besöka hans kurser och använda hans färger och harmonier till förmån för sin konst. Barnen klippa och klistra med förtjusning figurer av olika papperur hans rikhaltiga och granna häften, och vem vet om icke i framtiden den skapande konstnärens motstånd mot användandet av den nya färgklaviaturen skall brytas.
- E. Schoenberg.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti