Något om djurens färg.

Finlands jakt- och fisketidskrift 5, 1924

Med all säkerhet kan man påstå, att djurens färgbeteckning icke beror på en slump eller nyck. Var man än färdas fram i naturen, ser man hur samstämmighet i viss mån råder mellan djuren och den omgivande naturen. I synnerhet är detta fallet i de tropiska länderna. Vissa ödlor och ormar, som hava en ljusbrun färg, leva på sandiga marker, då däremot den gröna ödlan lever bland trädens lövverk. I de tropiska skogarnas ojämt fördelade ljus är det svårt att urskilja den fläckiga leoparden, medan djungeln väl döljer den randiga tigern. Och sist och slutligen, huru svårt är det ej att få syn på vår hare och rapphöna, ehuru de trycka endast lå steg ifrån oss.

Genom flera försök har man kunnat konstatera, att den enfärgade färgbeteckningen är den för djuren oförmånligaste. En engelsk konstmålare med skarpt öga för färger och deras betydelse förfärdigade några djurkroppsliknande figurer, av vilka han målade en del helt och hållet mörka och en annan del vita på undersidan, dock så att färgerna småningom gingo över i varandra. Så ställde han dem ut på ett fält, och det visade sig, att de helt mörka figurerna framträdde tydligt på ett betydande avstånd, medan de tvåfärgade figurerna kunde urskiljas endast på helt kort avstånd.

Ett annat experiment gjordes med kycklingar. På ett fält utsläpptes 300 kycklingar. Av dem voro 240 st. antingen helt svarta eller helt vita, medan 60 st. voro brokiga. Kråkorna bortsnappade 24 kycklingar, men av dessa var endast en brokig och de övriga helfärgade. Proportionen hade helt säkert varit en annan, om dödligheten berott på en slump.

Som vi ju alla veta är vissa djurarters färgbeteckning icke konstant året om. Med avseende å denna djurens färgförändringsegenskap hava vi att särskilja mellan tvenne stora huvudgrupper nämligen:

I. Färgväxling beroende på årstiden
II. Frivillig färgväxling.

Det problem jag nu vill behandla, är således förmågan hos djuren att i färg och teckning antaga likhet med antingen döda föremål eller andra djur, allt med ändamål att undgå fiendens blickar.

Härvid bör man dock ej förledas att tro, att varje likhet med det omgivande mediet är förknippat med en skyddsanordning. Pilfisken t. ex., som bebor de stora haven, är genomskinlig som glas, beroende på att dess vävnader äro så pass vattenhaltiga, att dess specifika vikt är mycket nära havsvattnets. Osynligheten räddar dock icke djuret från att slukas av de stora havsdjuren, som med vittutspärrat gap tillgodogöra sig havets skördar.

I det följande skall jag först behandla färgförändringar beroende på årstiden. Detta problem har naturen löst på tvenne olika sätt nämligen:
a). Färgväxling genom ruggning
b). Färgväxling utan ruggning (resp. hårfällning).

Då färgförändringsföreteelsen hos djur tillhörande den första gruppen i allmänhet är välkänd och erbjuder föga fysiologiskt intresse, kan denna grupp på ett par species när gärna förbigås.

För en del läsare är det måhända okänt, att vår vanliga ripa ruggar tre gånger om året. Ripans sommardräkt är brunspräcklig på översidan med rödbrunt inslag. Om hösten blir ryggen grå och om vintern är hela fjäderskruden vit, så när som på några fina svarta ränder på vingarnas yttersta pennor. Vinterfjädrarna sakna alltså färgämne, varom närmare i det följande.

Den bruna vesslan (Mustela erminea) blir vinterns vita hermelin, så när som på svansspetsen, som bibehåller sin svarta färg. Den vita vinterpälsen utgör ingalunda för hermelinen ett skydd, då hermelinen knappast har någon annan farlig fiende än skogvaktaren och jägaren, utan den hjälper djuret att smyga sig på sitt rov.

Färgväxling utan ruggning resp. hårfällning erbjuder däremot vida större intresse i fysiologiskt hänseende i de fall, där färgen övergår till helt vit.

Först skola vi göra klart för oss varpå det beror, att djuret synes vitt, ehuru ett vitt pigment icke existerar.

Intrycket vitt beror på total reflexion av allt ljus från otaliga små ytor av mikroskopiska kristaller eller gasblåsor. Det vita är av samma slag, som det vi finna hos snö och havsskum.

*) Se referatet av hans bok "Svenskajaktboken" i denna tidskrift häft. 4.Vad haren beträffar, så har man, tvärtemot prof. Lönnberg*) funnit, att själva håret förlorar sitt färgämne såsom fallet är hos människan då hon grånar.

Metchnikoff, som ingående studerat harens färgväxling och som tillsvidare åtminstone måste anses som en av de förnämsta auktoriteterna på området, har kommit till det resultat, att de vita blodkropparna — kroppens amöboida vandrareceller — vandra upp i hårstråna och föra bort pigmentet, som ersattes av mikroskopiska gasblåsor, vilka reflektera allt ljus.

Nu kunna vi fråga; varför blir haren vit till vintern? De flesta läsare torde utan vidare svara: "Skyddande likhet". Emellertid torde den vita vinterdräkten, tillkommit delvis åtminstone, för ett helt annat ändamål.

Varmblodigheten är en företrädesrätt, som tillkommer endast däggdjur och fåglar och innebär, att temperaturen skall hållas vid en bestämd värmegrad dag och natt oberoende av den omgivande temperaturen. Detta åstadkommes genom inre automatiska anordningar, som reglera värmetillförseln från musklerna och värmeförlusten genom hud och lungor. Nu veta vi, att haren är utrustad med mycket svag, nästan papperstunn hud, som med lätthet genomsläpper det värmeöverskott, som uppstår genom långvarig muskelansträngning. Denna anordning är oundgängligen nödvändig just för haren, vars enda försvarsmedel är snabb flykt. Nu vore emellertid harens bruna päls ensamt för sig icke tillräckligt värmebevarande under den kalla årstiden, och därför har naturen inrättat det så vist, att haren till vintern anlägger den fysiologiskt bästa skrud, just den vita, som av alla "färger" genomsläpper den minsta grad av värme. Inför detta faktum torde man ej stå tveksam beträffande motivet till harens vita vinterskrud.

Ett annat fall, där färgförändring försiggår utan ruggning, må ännu nämnas.

Den som observerat skrattmåsen (Larus ridibundus) har säkert lagt märke till, att främre delen av denna fågels huvud är om sommaren mörkbrun men om vintern vit. Här ersattes pigmentet liksom hos haren av små gasblåsor, som reflektera allt ljus, ty skrattmåsen ruggar icke "över huvudtaget".

Så komma vi då till den andra huvudgruppen:
Frivillig färgväxling.

En del flata benfiskar hava en underbar förmåga att mycket hastigt förändra ej allenast sin färg utan även delvis mönstret efter omgivningen. Så t. ex. kunna rödspottan och sjötungan rätta sin färg efter det underlag, över vilket de leva. Man bar t. o. m. efter infångandet placerat dem på konstgjorda underlag och därvid konstaterat, att total färgförändring skett på kortare tid än en minut. Denna förmåga beror på storleken, byggnaden och läget av hudens kromatoforer.

Då denna färgförändringsförmåga försvinner totalt om fisken berövas sin syn, har man konstaterat, att ögat är den apparat, som reglerar förändringen. Impulsen till färgförändring ledes genom synnerven till hjärnan och från denna till det sympatiska nervsystemets ganglier, vilka i sin tur påverka de nerver, som utgående från ryggmärgen, reglera hudens funktioner. Allt detta sker på mycket kortare tid, än den, som åtgår till att genomläsa dessa rader.

Vissa arter av bläckfiskar hava förmågan att blixtsnabbt förändra färg, om de utsättas för nervös retning.

Den store naturforskaren Gamble har ingående studerat färgförändringsfenomenet hos en räk-art och konstaterat, att räkan antager en brun färg, då den vistas bland vanlig havstång. Överflyttas den bland sjögräs blir den grön, och bland rödalger anlägger den en med algen överensstämmande färg, Om räkan ifråga säger Gomble vidare: "Vid skymningens inbrott antar den, vilken dess färg än varit under dagen, alltid en genomskinlig azurblå färg. Dess förra slöhet ger vika för' en nervös iver, och vid minsta dallring i vattnet gör den'häftiga skutt och simmar verksamt från växt till växt sökande sin föda. Den blå färgen varar till morgongryningen, då den utbytes mot räkans dagsfärg". —

Sin kulmen når färgförändringsförmågan dock hos vissa ödlearter. Till namuet torde alla känna kameleonten, som bebor Afrikas, Andalusiens, Ceylons och Indiens yppiga skogar. Då den sitter bland trädens starkt belysta lövverk, antar den en ljusgrön färg. Retas djuret blir det karmosinrött. Kameleonten använder sig av två olika motiv vid sin maskering. Dels avser den att bliva "osynlig", dels går det hela ut på att bluffa.

En kameleont, som anfölls av en foxterrier, vände sig, då ingen möjlighet till flykt fanns, mot terriern och spärrade upp sin stora, röda mun mitt för "ansiktet" på hunden, samtidigt som den över hela kroppen anlade en nästan svart färg. Förbryllad häröver drog sig terriern skamsen undan.

Kameleontens färgförändringsförmåga beror dels på storleksförändringen av hudens färgförande celler, dels på ljusbrytande kristaller av guanin — ett kvävehaltigt avfallsämne — i djurets hud.

Inom insektsvärlden finnes en oändlig variation av "skyddande likhet", men det skulle taga alltför mycket av tidskriftens utrymme i anspråk att i detta sammanhang beröra de enskilda fallen.

Helsingfors i maj 1924.

- Selim Rödlin.