[VI. Kvällskoaffyr med écharpe i guldnät och Malinetyll. (Jane Blanchot.)]
[VII. Hatt i mjuk randig sammet, hennafärgad. En rosett i nacken av slät sammet i samma färg har skarpa öglor, som sta ut mot sidorna. (Le Monnier.)]
I den underbara och underliga rötmånad eller rättare indiansommar, som vi nu uppleva, är det icke lätt att säga vilka modeller, som bli de tongivande för vintersäsongen. Ännu uppträder dampubliken i lätta kläder, och modehusens uppvisningar äro så varierande, att man knappt vet in eller ut. De tyckas vilja vara beredda för alla eventualiteter.
När säsongen kommer på allvar, det vill säga efter den 1 och 2 november. Alla själars dag och Alla helgons dag, kommer slutmatchen att äga rum mellan, den halvlänga och hellånga kjolen. Dä först får man se vilken som definitivt utgår som segrare. Men eftersom den nordiska vintern börjar någon manad tidigare än den i Frankrike, och alla utländska köpare välja ut sitt vinterförråd i augusti månad, hava de damer, som hemma skriva om modet, och det är icke få, till regel att med bestämdhet fastslå i september modets helhetslinjer liksom detaljer, ehuru ingen i modets högkvarter Paris kan kategoriskt uttala sig därom.
En hel del veta vi dock.
Vi veta att eftermiddagsklänningen avsevärt förlängts och att kvällsklänningen i ojämn linje gärna går ända ner till golvet. Om släpet kommer upp, veta vi dock ej. Vi veta att midjan, där det sig göra låter, markeras på sin rätta plats. Att kjolvidden är enorm! Och att sålunda den kvinnliga silhuetten blivit en annan. Vi måste vara kvinnliga och värdiga, åtminstone efter klockan fyra på dagen, vilket egentligen icke riktigt tilltalar oss.
Vad färgerna beträffar vets vi att svart och vitt komma att användas i stor utsträckning. Dessutom djupa toner och schatteringar av rött. De grella förekomma mest i sportdräkter. "Mörk dalia" är en färg, som Patou lanserar. Den kallas i andra hus plommonfärg. En blågredelin färg. I allmänhet kan man säga, att de skarpa röda färgerna fått vika för de djupa, ädla, som likna dem, vilka pressas ur den mörka druvan, och av de gröna, de som ha buteljglasets milda, tunga glans. (Jag hoppas att jag ej kommit in på olaga mark genom dessa allusioner på vinbuteljen.) Vidare ser man gult i alla skiftningar, opalfärgen och hennafärgen, som jag omnämnde i mitt sista brev. Denna vill jag dock avråda de damer att begagna, vilka hos damfrisören komma i nära kontakt med denna färg.
[I. Liten hatt i guldgult, sniljartat tyg. Rosetten fram är inkrusterad på brättet men lös på kullen. (Lewis.)]
[II. Stor hatt i Bordeaux-färgad filt och gros-grain. Kullen är i filt. Brättet i gros-grain, försedd med stickningar samt invikt på höger sida. (Molyneux.)]
[III. Marinblå filthatt, uppvikt fram och nerdragen i sidorna. Obs.! Den vänstra längre än den högra. (Agnés.)]
Vinterns förmiddagstyger äro tweed och kasha. Eftermiddagstyger sammet och kreppsatin. Kvällstyger chiffonsammet, krepp Georgettc. chiffon, spets, lame.
Vad hattmodet beträffar, har det redan hunnit stadga sig. Ty ingen fransyska med aktning för sig själv uppträder så här års med sommarens eller vårens hatt, oavsett hettan. En utsökt hattflora har därför spruckit ut i alla skyltfönster.
Vad färgerna angår följa de naturligtvis de som förekomma i tygerna. Vitt användes dock endast som garnityr, förstas. Beige har fått maka åt sig för de gulbruna tonerna.
Materialet är filt, vanlig filt. eller den något ulliga "feutre taupé". Sammansättningar av slät och ullig filt förekomma mycket. Sammet är likaså mycket modernt. Till en svart klänning kan man bära en ljus hatt, men till en kulört toalett bör hatten helst vara i samma färg som denna liksom väskan. De stora tygväskoma i kappans material äro trevliga och rymma allt vad som behövs, puder, portmonnä, näsduk, adressbok etc. men jag är rädd att de snart bli omoderna.
Dagens hatt är förtjusande, verkligen klädsam och stilig. Följer huvudformen, men är nägot draperad så att all hårdhet faller bort. Morsk och utmanande på ena sidan, mjuk och ljuvt kvinnlig på den andra. Den hjälper den sköna att på bästa sätt behandla sin "sweet dog", som det heter på amerikanska och avser den äkta mannen eller beundraren, som traskar i hennes spår. En praktisk Eva skaffar sig kanske två "sweet dogs", så krävande som modet nu är på olika hattar till olika dräkter, olika väskor, skor, underkläder. Dock gäller väl detta mest filmdivorna.
- Rapide.
[IV. Hatt i guldbrun filt. Vecken inramade av gans i guld och brunt. (Maison Marthe.)]
[V. Svart sammetscapeline garnerad med turkosfärgade sammetsband. (Agnes.)]
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti