Om nätkonserveringsämnen och särskilt om "haffkrugbraun".

Fiskeritidskrift för Finland 1, 1923

* Sistnämnda nya konserveringsämne står att erhållas från Carl Jäger G. m. b. H. Tyskland, Düsseldorf 1, Postfack 519.I "Deutsche Fischerei-Zeitung" N:o 40, 1922, ingår en av kemisten dr. R. W. Carl författad uppsats om nätkonservering och särskilt om haffkrugbraun,* vilken erbjuder även våra fiskare mycket av intresse.

I betraktande av de olika cellvävnadernas stora betydelse för mänskligheten och det höga värde, allehanda ur dem beredda föremål äga, har det legat nära till hands att söka bibringa dessa en varaktigare hållbarhet vare sigdet gälltatt skydda av trävirke uppförda byggnader eller att förläna åt av bomull eller lin förfärdigade vävnader eller spånader en större varaktighet.

De mäktiga knippen av cellvävnader (cellulosa), vilka ingå i trä, samt de fina trådarna (fibrerna) i bomull och lin äro alla i lika hög grad underkastade en förmultningsprocess. Trävirkets förmultnande förstör storartade byggen, likaså försvagas och söndersmulas med tiden de konstmässiga, av bomull och linne förfärdigade vävnader, vilka människoflit och yrkesskicklighet åstadkommit. Då man överhuvudtaget försökt att bevara (konservera) trä, har detta sedan äldsta tider tillbaka skett genom att bestryka virket med oljefärger eller tjära, en grovmetod, vilken ofta åstadkommit mera skada än nytta, ända tills vetenskapen fann på medel att förhindra träets förmultnande, vare sig detta berodde på en rent kemisk process genom inverkan av vatten och värme eller genom större och mindre levande väsen (djur, bakterier och växter).

Men vad som passar för ett passar ej för ett annat. Det grova förfaringssättet vid konservering av trä genom impregnering visade sig olämpligt vid bevarandet av finare tillverkningar, speciellt nät, vilka, ständigt utsatta för vattnets inflytande, icke kunde behandlas med vattenlösliga ämnen. Dessutom böra näten vara lätt böjliga och tänjbara. Det kunde därför på grund av vävnadernas finhet icke komma ifråga att, såsom vid konservering av trä, förse föremålets yta med något slags överdrag för att skydda de därunder liggande lagren. Tjäran, vilken alltid innehåller för cellvävnaden skadliga syror och dessutom förstör fibrernas tänjbarhet genom att göra dessa styva och lätt brytbara, bör därför icke komma till användning. Den, som på grund av tjärans prisbillighet vill använda sig därav gör sig skyldig till en felberäkning, i ty att i sådant fall dyrbart material, linne-och bomullsvävnåder, förstöras. Kunskapen om lädertillverkningen förde väl därhän, att man begynte behandla även nät med garvämnen, vilket dock visade sig vara ett missgrepp, emedan garvsyran väl åstadkommer hudvävnadernas förvandling till motståndskraftigt läder, medan den däremot på cellulosafibrerna icke åstadkommer någon nämnvärd inverkan. Men dylika garvämpen voro nära tillhands. Av gammalt behandlar den oberbajerska fiskarn vid Starnbergersee sina nät med ett uppkok av grankottar, bodenseefiskarn såsom ock dennes kollega vid Östersjön behandlade näten med garvarbark, och sedan det blivit bekant, att "katechu", bladen av en ostindisk planta, innehöll garvämne i större mängder, hava fiskarna mångenstädes vid Nordsjöns kuster övergått till att begagna detta.

I Skandinavien, särskilt i Norge och Sverige, hade man gjort den erfarenheten, att fiskarna äro okänsliga gentemot vissa färger eller att de genom "mimikry"-färger, d. a. färger anpassade efter omgivningen (vattnet, bottnen) till den grad förvillas, att de icke observera sålunda färgade nät. Marinblå eller -gröna, ler- eller sandfärgade nät förbättrade fångsten väsentligt; gentemot sådana nät voro fiskarna blinda. Detta är dock icke att undra på, då ju själva "skapelsens krona"människan, icke kan urskilja vissa färger (ultrarött och ultraviolett) och fåglarna icke kunna se vissa färger, t. ex. rött och icke finna sålunda färgat utsäde.

Det låg nära till hands, att man strävade efter sådana färger, vilka samtidigt hava konserverande egenskaper, förena sig med fibrerna och äro osynliga för fiskarna.

De outtömliga skatter, som ingå i tjärämnena, kommo även härvidlag till hjälp. Vissa tjärämnens förruttnelsehämmande bakteriedödande egenskaper voro kända, och för några år sedan kommo de för människan oskadliga, men bakteriedödande färgämnena metylviolett och auramin till användning. Läkare och veterinärer använde dessa ämnen med fördel till spolning av inre organ för att befria dem från skadliga bakterier. För nätkonservering voro dessa ämnen dock olämpliga, emedan de färgade växtfibrerna (bomull, lin) endast efter föregående betning, ett förfarande, vilket endast erfarna färgare äro vana vid. Dessutom kunde den violetta och gula färgen endast i undantagsfall tagas till användning.

En särskild klass bland tjärfärgämnena, vilken hör till den stora familjen azofärgämnen och vilken av kemisterna benämnas direktfärgande azofärger, emedan de med bomull bilda olösliga föreningar, gav även här det riktiga medlet: ett bakteriedödande, men för fiskarna osynligt färgämne, vilket förenar sig med fibrerna i bomull och lin och giver därför goda resultat.

Det torde icke vara skäl att här närmare ingå på frågor om färgämnenas natur, emedan de konstgjorda eller syntetiska färgämnenas kemi tillhör de svåraste frågorna i den kemiska vetenskapen. Dessa färgämnen' äro icke skadliga för växtfibrerna, avvika sålunda fördelaktigt från alla tjär- och tjärhaltiga färgämnen. Vattnet löser icke det med växtfibrerna förenade färgämnet och därigenom ävensom på grund av att dess färgningsförmåga är c:a 20 gånger så stor som katechu-ämnets, är dess värde betydligt högre än hos något annat hittills använt nätfärgningsämne.

Företagsamma fiskare i det lilla fiskarsamhället Haffkrug vid Östersjön voro i Tyskland de första, vilka uppfattade värdet och nyttan av detta efter långvariga försök utvalda färgämne. Dem till ära blev det vanligast använda bruna färgämnet därför kallat "haffkrugbraun". och för närvarande torde det knappast i Tyskland finnas någon fiskare vid insjöarna eller vid havet, vilken åtminstone till namnet icke skulle känna det nya färgämnet.

För våra nordliga vatten lämpar sig haffkrugbraun bäst; i sydligare trakter föredrager man åter ett nära besläktat färgämne i grönt. Att nämnda antiseptiska färgämne kan komma till användning överallt, där man önskar färga och skydda vävnader av olika slag, är självklart. Därför brukar också mången fiskare behandla icke endast sina nät, utan även segel och presenningar med haffkrugbraun.

Tager man i betraktande det konstgjorda färgämnets större konserveringsförmåga i jämförelse med det naturliga katechu-ämnet, så kan man påstå att haffkrugbraun är betydligt billigare. Lämnar någon på grund av utgiftskostnaderna hellre sina nät ofärgade, liknar han denlättsinnige man, vilken underlåter att lappa taket på sin hydda på grund av kostnaderna.