Några ord om målning på trä med betsor och syror.

Nutid 4, 1903

Ett nytt sätt för dekorering af prydnads- och andra föremål af trä är att måla dem med betsor och syror efter mönster med strängt stiliserade motiv, härmande den värkliga intarsian eller träinläggningen. Arbeten, sålunda dekorerade, lämna i allmänhet ett fördelaktigt resultat, då däremot enbart glödritning samt olje- eller akvarellmälningar såsom dilettantarbeten oftast lämna mycket öfrigt att önska i fråga om konstnärligt värde. Den imiterade träinläggningen fordrar konstnärlig utbildning i fråga om mönsterkompositionen samt en enkel, ehuru på samma gång säker och målmedveten färgbehandling. En nybörjare har sålunda — såvida ett lämpligt mönster erhållits — större utsikt att lyckas med detta arbete, än om hon valt ett naturalistiskt motiv med "artistisk målning i olja eller akvarell. Det torde därför måhända kunna intressera vännerna af konst- och hemslöjd att taga del af de för öfrigt mycket enkla anvisningar, som äro behöfliga för detta dekoreringssätt med betsor efter intarsiamönster.

De föremål, som bäst lämpa sig härför, äro exempelvis: smärre möbler och prydnadsföremål, såsom skärmar, skåp, bord, hyllor, skrin, spegelramar m. tn. Första behandlingen af det utsedda föremålet är att medelst ett sandpapper fila det rent från alla ojämnheter och orenligheter, som kunna förefinnas i träet. Sedan bestrykes träet med en lösning af gelantin eller alun, upplöst i varmt vatten (tämligen stark blandning). Detta tjänar till att hindra färgerna att sprida sig utom mönstrets konturer. När träet torkat, uppkalkeras mönstret, hvarvid jag vill påpeka, att s. k. "blåpapper" aldrig bör användas, utan i stället "grafitpapper", hvilket äger den stora fördelen att kunna aflägsnas med ett vanligt radergummi, om någon felteckning gjorts.

När mönstret är uppkalkeradt, kan man, om man sä vill, glödrita konturerna medelst en ytterst jämn, stadig linje med en fin spets, eller också — och detta skulle jag hällre vilja förorda — lämna kontureringen till sist-, och då göra det med en fin tusch- eller sepialinje. En glödritad kontur hindrar ytterligare färgen, som sedermera ditsättes, att sprida sig, men tuschlinjen har ej samma benägenhet som den förra att utplånas af ljusets invärkan, hvarför den är att föredraga. Efter mönstrets uppkalkering sker sålunda målningen eller färgläggningen af detsamma, hvilket bör göras så raskt och säkert som möjligt, i breda penseldrag med jämn enhetsvärkan som mål. På grund af betsans benägenhet att sprida sig sker målningen bäst inifrån mönstret utåt med mindre färg sålunda i penseln mot konturen. Skuggningar förekomma sparsamt och blott med en viss kantig teknik, härmande det inlagda, skuggade träets stela form.

Sedan hela arbetet är måladt, lagges konturranden medelst en stålpenna eller fin pensel doppad i tusch- eller sepialösning. Sist poleras arbetet väl.

Betsorna, som lämpa sig för denna målning, erhållas i hvarje färghandel och upplösas i varmt vatten i starkare eller svagare blandning, allt eftersom man önskar en mörkare eller ljusare färg. En fördelaktig gul färg erhålles genom att upplösa pikrinsyra i varmt vatten. Grön färg får man genom att blanda indigocarmin i den gula pikrinsyrelösningen. Betsor finnes föröfri gt att köpa i alla färger.

Lämpliga mönster för värklig eller imiterad träinlägg ning finnas bland andra i Svenska Mönstertidningen eller Konstnit, hvilka särskildt omfatta denna art af trädekorering.

A. v. D.