Hufvudstadsbladet 326, 29.11.1928
"Konungaböckernas Palestina ligger i en tung, mättad dager, som likväl inte har mycket med solsken att göra, närmast någonting som sotig purpur. Efesus är högtidligt nattsvart. Sldon går i blekfett och silver. Elam har en ond, gulröd färg. Achemenidernas Persepolis står i djupt, majestätiskt blått - himmelsblått och bergblått. Det minoiska Kreta är rent emaljgrönt; Peloponnesus har en obestämd, blekt grågrön färg; Attika knappt någon färg alls - - - Makedonien är mörkbrunt; Latium är grått som granit och ekbark, eller som mycket använda legioner ---"
I detta lösryckta citat från en uppsats av den svenske skalden Frans G. Bengtsson har, som man väl förstår, författaren icke avsett att ge någon realistisk ordmålning; vad det för honom gällt har varit att med vissa bestämda färger karaktärisera länder och skeden i den äldre tidens historia, sådana de stå inför hans fantasi.
Får den som skriver detta ge ett råd sä blir det följande: lär er ramsan utantill, slut ögonen och rabbla upp den för er själv, med lätta fermat på de färgangivande orden. Det är härligt, alldeles härligt, och har som sensation sin närmaste motsvarighet i den en gourmet erfar då han tänker läckerheter: "päté de fole gras avec un petit verre de chartreuse jaune"!
Någon dag efter det jag läst Bengtssons uppsats råkade jag av en händelse få tag S engelsmannen John Russells bok Platser som Gud glömde och fann där, i inledningsnovellen Orientalisk lokalfärg, följande rader:
"Färgerna funnos där - - det var verkligen en färgrikedom över all beskrivning. Brunt, förstås - ansikten och kroppar kaffebruna, chokladbruna, bruna som stekta äpplen. Varje gestalt hade någon bjärt färgklick som genast föll i ögonen - dukar i scharlakansrött, ockragult och havsgrönt, huvudbonader i skiffergrått, laxrött och gräsgrönt, höftkläden och gördlar i rika och egendomliga färgnyanser, oliv- och aprikos- och kanelfärg; ett barn med silverbroderad mössa, en infödd ämbetsman i muslinsdräkt och med en scharlakansröd gördel som ämbetstecken - strimmor och bälten, klickar och fläckar av färg, som om man hade svept över hela paletten med en väldig pensel och klatschat ut färgerna åt alla häll."
Sådant är välgörande att läsa, inte minst en novemberdag som dessa, då dimman står tät som en vägg och allt är grått, grått, grått. Russels beskrivning ger ett rus, om också svagare än det novellens unge hjälte erhöll av den mystiska drink - "som flytande topas, och den smakade som topas borde smaka: stark och pikant och rivande" - boven i berättelsen låtit blanda till åt honom.
Frågar man sig i vilken färg självständighetens Finland går sä ges det bara ett svar: i grått. Men det finns många slag av grått. Här kan givetvis inte alls bli tal om det gryningsgråa i Corots landskap, vilket har över sig liksom en aning det lätta regnbågsskimmer som uppstår, när dagern bryter sig genom en daggdroppe. Lika litet passar det matta silvergrå i Veroneses himlar. Ja inte ens Whistlers grå, som dock destillerats ur Londonfog'en, är i detta fall på sin plats. Finland av i dag står dygrått för inbillningen; tillvaron i detta av Gud förgätna land är som en fångkolonns tunga tramp i seg gyttja, på en höstlig väg, i silande regn, utan ljus och utan hopp.
Vem vet om ej de otaliga blodsdåden till en del kunna förklaras sålunda, att det trista gråa som omger oss hos vilda naturer medför ett obetvingligt begär att skåda rött; rött är psykologiskt, om också inte fysikaliskt, komplementfärgen till grått.
Då nu vapenfrågan är på tapeten kunde det förtjäna diskuteras om man ej gjorde riktigast i att låta både lejon och rosor fara och i stället valde ett splitternytt vapen med ett arme parlante; en bart huggande kniv, i rött fält. Grått tillhör ej de heraldiska färgerna och måste därför, beklagligt nog, utelämnas.
Det är ett nedslående faktum att också i arkitekturen färglösheten begynner att allt starkare vinna överhand. På landsbygden och i småstäderna försvinna mer och mer de forna röda och gula tonerna; de anses på något sätt underklassiga; man vill vara förnäm och tar hellre till mönster konsulns eller direktörns blaskiga kulörer i urvattnad oljefärg.
Det skall inte kunna bestridas att i störstadsarkitetturen i sten, sådan den nu så rikt frodas i Helsingfors, starkare färger endast undantagsvis kunna anses lämpliga. Men vad man inte kan förstå och godkänna, det är den nedtoning av färgen på vissa äldre byggnader i huvudstaden, som sedan 1918 företagits.
Minns någon huru vacker den var den klara, djupa gula ton som högvakten ägde innan det stora vaktombytet hade försiggått? Minns han det ej så kan han friska upp sin hågkomst genom att vandra Fredsgatan fram, upp mot det forna ryska militärhospitalet. Under ett decenniums vanvård har avfärgningen på det stora komplexet sorgligt bleknat. Men just i Fredsgatans ändpunkt, på bjälklaget över de satta doriska halvkolonnerna, har den ursprungliga färgen dröjt sig kvar. Här borde man förfara som vid de nyaste grävningarna i Pompeji: hela denna yta skulle inramas och skyddas medelst tjockt spegelglas.
Utan minsta tvivel dölja sig bakom ommålningarna nationella ambitlonsmotiv: ingenting skall få påvinna om det ryska väldets dagar. Ett vore barnsligt sä framt det inte vore dumt. Vid närmare eftertanke avslöjar sig här en kulturgrundhet som endast till graden skiljer sig frän den som tagit sig uttryck i avlägsnandet av ryska kejsarnamnchiffer och liknande yttringar av en demonstrativ patriotism.
Liksom det ryska männlskoinslaget i Helsingfors gatu- och restaurangliv - tänk på de eleganta marinofficerarna och de sköna ryskorna! - så satte de ryska kulörerna i arkitekturen in en fyllig touche av liv och glädje; Vlborg ger en föreställning om vad Helsingfors i detta senare avseende har förlorat. För övrigt äro dessa färger icke i egentlig mening ryska. De infördes i Ryssland av de italienska arkitekter som under 1700- och början av 1800-talen i så stor utsträckning voro verksamma där. Vad dessa italienare ville var på sätt och vis att ge en spegling av sitt hemlands koloristiska miljö. Men denna överflyttades icke utan vidare, oförändrad, av dem. Med en genialisk blick för det nordliga luftstreckets särfordringar modifierade, förstärkte, de färgerna. Så uppstod detta djupa oxblodsröda (Vinterpalatset) och denna härliga ton av gult (Amiralitetet), som så oöverträffllgt ägnade sig i all synnerhet for den ryska empiren, och som gjort Petersburg till en stad för sig.
Just nu pågår i Helsingfors en reparation av den gamla ryska kyrkan. Det kunde ge anledning till en ommälnlng av hela denna Engels lilla juvel, inför vilken man nästan tänker på Wrens små utsökta kyrkoskapelser i London. Murytorna kunde åter, som de varit, tonas klart gula. Och varför inte låta tornspiran och den lilla lustiga kupolen fröjda ögat med saftigt smaragdgrönt eller djupt azurblått? Ingen av oss skulle taga skada till sin själ av att i det dagliga livet omkring sig se litet mera färg och färger.
- Gustaf Strengell.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti