Flaggning.

Pedersöre 48, 22.6.1918

I år skola vi dansa kring midsommarstången med en variant av den ryska jaktklubbsflaggan i toppen, upphöjd till rang och värdighet av landets nya flagga. "Har den dugat åt en stormakt, duger den väl ät oss”, replikerade ju ett par fennomaner i lantdagen, då likheten med den ryska vimpeln påpekades. Och detta blev sedan utslagsgivande. Det hjälpte icke, att man från förnuftigt t. o. m. finskt håll sökte ändra. Själva Akseli Gallén-Kallela protesterade, framhållande gult och rött ur historisk, heraldisk och estetisk synpunkt som de enda rätta färgerna. Huru många Kalevalagubbar och -gummor han än ritat åt nationen, hade han härvidlag ingen talan och nödgades retirera. Förmodligen med sin fiuskhet icke så litet komprometterad.

Kom så frågan om flaggan upp till lantdagens avgörande. Och gick det som det gick.

Orätt vore det dock att påbörda den nya flaggans anhängare, att de direkt sökt dess förebild i öster väg fast det föll sig så illa, att det hela blev något ryskt. Anorna leda egentligen upp till Topelius, blått och vitt. Som känt föra anhängarna av de gulröda färgerna dessas anor upp till tiden för Finlands upphöjelse till storfurstendöme, den första sjäivständighetsryckningen med andra ord. Så vad åldern anbelangar borde ju färgerna varit klara.

De blåvitas upphov var Topelius, en stor skald, som hade oturen att födas svensk och dikta på svenska, fastän hans sinne mera var stämt i de finska tongångarna.

Det hände sig engång att farbror Z. var i Sverge vid en badort, och hur det var kom han på idén, att med ett sällskap glada svenskar liksom representera Finland i flaggväg. En flottilj av lustbåtar, det var någon liten utflykt i görningen, utrustades med vimplar i blått och vitt. Det var nu Finlands riktiga färger förklarade Topelius. Svenskarna, som med nedärvd aktning för tradition och anor ville tro att gult och rött ändå voro Finlands historiska färger, stodo till först en smula oförstående inför de blåvita vimplarna. Men huru det var tinade de upp, av punschen kanske och sin älskvärda gäst, och gingo med acklamation in på den nya flaggan. Och det hela gestaltade sig förmodligen till en ganska trevlig hippa. Först sedan bar det av i väg med de nya färgerna och Topelius till österland. Precis som de oslippliga svenskarna för många hundra år sen, under vikingatiden styrde kosan dit. Så desto mera finska äro de färgerna inte än att de sett dagens ljus på svensk botten.

*

När den nya flaggan i söndags hissades å Senatsborgen förmäla tidningarna att en rätt fåtalig allmänhet närvar. Man skulle ändå ha väntat, att artigheten mot den nya flaggan från finskt håll varit mera i ögonen fallande. Lindrigast sagt. Men i detta landet är allt ju så, att man aldrig riktigt vet vilken vind det blåser.

Till sist en liten historiett, belysande för de oberäkneliga kastvindarna i finskhetsrörelsen. När Sveaborg omdöptes, vilket tillfälle väl måste anses som ett av de mest finska i nationens liv och allt som då företogs dikterat av finskhetsskäl, hissades på fästningen under salut och högstämda tal den numera muséerna blott tillkommande lejonflaggan. Och regeringschefen yttrade till dess ära bl. a. som följer:

Nu är Finland fritt. Nu svajar Finlands flagga på krönet av denna fästning. Till minne härav har även senaten beslutit, att namnet på Sveaborgs fästning hädanefter skall vara Suomenlinna. Aldrig må någon fiende mäkta draga ned denna flagga, utan här må den alltid svaja!

Emellertid. En månad senare svajar en annan över Sveaborg.

Och fienden, som kapade lejonflaggan? Den här gången varken vikingen, ryssen eller rödingen, fuga andra sen att välja på än de, som det ögonblicket då Sveaborg blev Suomenlinna, höllo i repet och med ljudeliga eläköön hälsade lejonflaggan, där den stolt och majestätiskt höjde sig över fästningsvallarna.

Och i dag svajar där ren en ny flagga.

Men vad är det man brukar säga om dårarna. De äro värst mot sig själva.

- Spex.