Wasa-Posten 77, 30.6.1921
Under kulturveckan innehöll "Vaasa" en artikel om huru "rikets flagga fortfarande skymfas i Vasa". Tidningen fann det oförskämt, att den blåvita flaggan förbisågs till förmån för rödgula och blågula dukar, oeh hade ej nog starka ord att klandra östsvenskarnas ofosterländskhet. Även Ilkka och Helsingin Sanomat ha bragt frågan på tal.
Vi ha tidigare framhållit, att tidningarnas uttalanden åtminstone delvis grunda sig på oriktiga uppgifter och bristande kännedom om vad som verkligen passerat. Här några ord till ytterligare belysning av flaggfrågan.
De blåvita färgerna såsom Finlands flagga framkastades först av Z. Topelius, som i det nationella och konstitutionella uppvaknandets tid på 1860-talet skrev sin bekanta flaggsång. Topelius' anseende som skald och fosterländsk väckare åstadkom, att i vida kretsar den åsikten började utbreda sig, att blått och vitt vore vårt lands färger. På 1890-talet uppstod emellertid en diskussion om vilka Finlands färger rätteligen vore. Mot de av Topelius hopfantiserade färgerna ställdes de röda och gula, som ingå i landets vapen. Oberoende av om man var svensk eller finne yppade sig olika åsikter: en del höll på de blå-vita, andra på de röd-gula färgerna. Så t. ex. skrev Santeri Ingman (nu Ivalo): "De blåvita färgerna äro bleka och göra på mig ett ljumt, ja kyligt intryck. Men då jag ser den rödgula flaggan erfar jag en känsla av glädje och mod, och därför tycker jag om den. Vi ha ju här i vårt land nog av köld och slapp dådlöshet. Om därför någon färgsammanställning i ringa mån kan elda oss, varför skola vi väl förkasta den?"
Denna diskussion slutade med att en förordning utfärdades om att den ryska flaggan skall användas "då det flaggas bör". Följden av denna förordning blev flaggning med torna flaggstänger.
Emellertid utbredde sig kärleken alltmer till de historiska färgerna rött och gult. Olika sammanställningar med eller utan lejonbilden uppenbarade sig. Och i värt lands frigörelsetimme spelade den gulröda lejonfanan en framstående roll.
Under sådana förhållanden var det en stor besvikelse för betydande delar av vårt folk, då den blåvita flaggan av riksdagen antogs som landets officiella flagga.
En medborgare äger emellertid lojalt böja sig för en lagligen antagen författning, även om han personligen hyser en annan uppfattning.
Den blåvita korsflaggan är alltså Finlands flagga. Såsom sådan skall den erkännas och hedras över allt där Finland som helhet skall representeras, på officiella byggnader, vid fosterländska fester, å landets fartyg i utländska hamnar o. s. v.
Men Finlands flagga utesluter ej andra flaggor, fanor och samlingstecken. När de svenske samlas till fest, är det självklart att deras spontant framvuxna samlingstecken - de gulröda dukärna - skola komma till heders. De gulröda färgerna äro numera ett uttryck för vad Finlands svenskar känna och vilja. Och dessa färger kan ingen makt beröva oss, lika litet som maktspråk kan förändra våra själar.
Den svenska kulturveckan i Vasa var en svensk hembygdsfest under gulröda dukar. Den, som ej förstår den saken, saknar blick för Finlands nyaste historia.
Kulturveckan var emellertid ej någon ofosterländsk, separatistisk fest. Mitt på utställningsplanen i Brandö, vid ingången till idrottsplanen och till festplatsen i Sandviken svajade rikets blåvita flagga.
Det har å finskt håll väckt förargelse, att Sverges flagga synts vid stadshuset och å Svenska samskoian. En enkel eftertanke om vad internationell hövlighet kräver hade avlägsnat alla grova ord om oförskämdhet och ofosterländskhet. Kulturveckan började med konserter av Göteborgskören I. O. Då de 36 medlemmarna av denna kör voro inlogerade i nämnda skola, var det naturligt, att en rikssvensk flagga svajade å den platsen. Sedan Göteborgskören avrest, utbyttes den
rikssvenska flaggan mot en annan.
Stadshuset saknade de första dagarna flagga. Men framför ingången voro som dekorationer upphängda de östsvenskes och rikssvenskarnes samlingstecken: det var ju här den rikssvenska kören skulle hålla sin första konsert. Då på onsdagen i Stadshuset skulle anordnas en fest av mera fosterländsk prägel, en välkomstfest för emigranterna och medlemmarna av F. S. N., hissades Finlands flagga, som sedan var uppe till veckans slut.
För den, som objektivt och utan förutfattade meningar kan bedöma saker och ting, framstå flaggningen och dekorationerna under den svenska kulturveckan i Vasa såsom väl betingade av förhandenvarande förhållanden och de finska tidningarnas ilska såsom oberättigad. Deras yrkan på åtgärder mot "flaggskymfningen" ådagalägger en synnerlig brist på folkpsykologisk blick för att ej säga något värre.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti