Purpurn

Ute och hemma 12, 15.10.1916

Purpurn, detta forntidens präktiga och högtskattade färgämne, har under tidernas lopp blifvit till den grad bortglömt att man till och med ej var ense om hvad färg den egentligenhaft. Den kommer som bekant från vissa musselar ter, som lefde och ännu lefva i medelhafvet, vid Frankrikes atlanterkust och i Nordsjön. Det var naturligtvis uteslutande medelhafsarterna, som användes under forntiden; skalen af dem finnas också i stora mängder vid utgräfningar i Atén, Pompeji, o. s. v. I Rom, där purpurindustrin var högst utvecklad, är "Monte testacco", en betydlig höjd, bildad genomhopande af dem. De olika purpurmusslorna ha sin färgkraft i en körtelmassa, som ligger längs tarmen, och hvars afsöndring är hvit eller gulaktig. Den består af tre olika ämnen, ett gult, ett äppelgrönt och ett grågrönt, hvilket mot dagern öfvergår till karminrödt.

Under ljusets påverkan blir det färglösa eller svagt färgade körtelsekretet färgadt, då det allt efter ljusstyrkan på kortare eller längre tid genomlöper en skala af gult, grönt ,blått, ljusrödt, violett och mörkrödt. Det uppstår därvid en högst obehaglig lukt af hvitlök eller dyfvelsträck. I början är denna massa löslig i vatten, men när den blifvit violett, kan den ej längre upplösas. Genom tvättning med varmt vatten och såpa ombildas den till ett lysande hållbart ämne.

I forntiden utdrog man färgämnet ur musslan medelst hafsvatten, som därpå långsamt fick afdunsta, tills färgen blef tillräckligt stark, hvilket ibland tog en tid af hela 10 dygn. Man färgade icke garnet eller färdiga plagg, utan ullen och silket, innan det blef spunnet och väft. Ja, man färgade understundom till och med de lefvande fårenrödaoch violetta, liksom man i det gamla Egypten målade apor gröna och röda till deras ägares förnöjelse. Allt efter den mängd af färgämne, som användes vid färgningen, kan man frambringa en hel skala af färger i schattering från djupt himmelsblått till karmin. Den vanliga tron, att purpurn var en djupt röd eller violett färg, är sålunda icke riktig; den omfattar många färger, hvilka dock alla kunna föras tillbaka till de två grundfärgerna karminoch violett eller rödt och blått. Den romerske författaren Plinius liknar den tyriska purpurns färg med det stelnade blodets. Redan i assyriska inskrifter och den hebreiska litteraturen omtalas båda slagen. Därmed är den långa striden, om purpurn var rödeller blå, afgjord; den är än det ena, än det andra, beroende på framställningssättet. Man hade äfven grön purpur. Plinius liknar den vid hafvets dystra gröna färg i storm. Äfven till tyger, som skifta i flera färger, synes purpurn ha varit använd. Den har sålunda ersatt en stor mängd af nutidens olika färgämnen, som vorookända iforntiden, och som väl icke äro vackrare än den, menlättare att frambringa och säkert hållbarare.

Egendomlig är purpursaftens färgförändringi solljuset, hvilket gör den användbar vid fotografering. "Purpurfotografier" har man framställt på hvitt silke iklart solsken under 3 á 5 minuters exponering. Denna färgförändring och purpurns användning i det hela, voro, som sagdt, bortglömdabåde af industrin och vetenskapen. Men hos folken bibehöllsig kunskapen däromhär och där. Sålunda berättar en författare, att norska bönder vid västkusten år 1769 begagnade körtelsaften af en purpurmussla till att märka sitt linne med, och att märkningen först var grön, därpå svart och slutligen purpurröd.

Det är i synnerhet fransmannen Lacazo-Duthier, som genom sina omsorgsfulla undersökningar och försök har bragt klarhet öfver detta forntidens färgämne, dess framställning och dess användning.