Färgning med växtämnen.

Dagens Press 94, 28.6.1914

[Huom.! Ainakin värjäyskasveja koskeva osio on ilmestynyt osittain samanlaisena aiemmin myös muissa lehdissä, esim. Färgning med växtamnen. (mm. Östra Nyland 91, 20.11.1912)]
För Dagens Press.

Konsten att färga gam med växter år icke ny i vårt land, ty föricke längre än en mansålder sedan var växtfärgningen allmänt i bruk och ännu torde det finnas en och annan äldre person, som ej lämnat åsido denna nyttiga och vackra gren af hemslöjdskonsten. Denhar blottfallitiglömska, eom så myckfIannat godt från forna tider — de tider, dålitet eller intet stod att köpa och man var hänvisad till sig själf och sm egen konstfärdighet, önskade man signågot vackert i klädväg, var man tvungen att tillverka det själf från början till slut mcd linodling och fårskötsel, däraf man tog materialet till väfnadernas gam, som spanns hemma de långa vinterkvällarna vid brasanssken. När då detta garn skulle färgas, så samlades färgämnena från skog och mark. Endast i några särskilda fall t. ex. vid färgning af rödtanvändes utländska färger, men äfven dessa voro växter. Konsten har således varit ursprungligt folklig. Men i samma mån som industrialismen har utträngt hemslöjden har äfven hemfärgningen mcd växter fått vika för fabrikemas lätt tillgängliga, lysande och bjärta anilinfårger. Det var ju så lätt och utan möda att för 15 à 20 penni skaffa sigett pakett af färgen från staden, tömma påsen i färggrytan och få fårgen att lysa tillmedens. Den kemiska färgfabrikationens resultat har visserligen varit glänsande: i fråga om äkthet torde de nu stå lika högt som växtfärgerna, i fråga om låtthandterlighet afgjordt framom dem.

Men jämför man textilier, frambragta med gam, färgadt på kemisk väg ellermed växtfärger, så framträder dock alltid för ett känsligt och konstnärligt öfvadt öga en skillnad. Ty oaktadt alla de fördelar de kejpiska färgerna besitta, gifvn de dock ej det resultat som man ernår vid färgning med växter. Den sköna, mjuka och varma färgtonen som kännetecknar dem skall i hvarje ofördårfvadt omdöme ställas framom de skarpa kemiska färgerna, och deras harmoniska färgverkan har föranledt t. o. m. föreningen Finska handarbetets vänner att öfvergå tillbruket af växtfärgadt gam till sina ry- och andra störreväfnader, sedan densamma under sin första tid äfven användt anilinfärgadt garn, ty för konstnärliga ändamålstå växtfärgerna fortfarande cöfverträffade genom sin milda harmoni, sin fyllighet, som Aldrig blir grumlig, sin styrka, som aldrig blir rå.

Under det senaste årtiondet har öfvertygeisen om de gamla växtfärgernas värde förkonsttextilen och allmogeslöjden vunnit allt större utbredring. Särskildt på landsbygden,där man med lätthet kan insamla växtämnen till färger nr skog och mark, ulan att därför behöfva utbetala en enda penni, bör man ej förgäta, utan söka återupptaga den gamla, goda konsten attmed växter färga det hemspunna garnet till sina väfnader. Det är att höja värdet af sitt eget arbete ock det är hemslöjd i ordets riktiga och vackraste bemärkelse.

Vårt lands flora är rik pä färghaltiga växter, som kunna insamlas och användas till färgning i såväl färskt som torkadt tillstånd. Många af dessa äro talrikt förekommande öfver så godt som hela landet, andra växa mångenstädes sparsamt eller alls icke ivissa landsdelar, många äro starkt färghaltiga, som t. ex. ljungen, andra innehålla litet färgämne, t. ex. styfmorsblomman, och intressant är det att i de gamla allmogeväfnaderna se, huru traktens flora återspeglas i och ger sitt bestämda kynne åt färgernas karaktär.

Växter, som insamlas för vinterbehof, böra torkas väl ock hastigt på luftiga, skuggiga ställen. De få aldrig torka isol. Ej heller börade packas tillsammansförrän de äro riktigt torra, ty de kunna annars mögla och färgämnet däraf taga skada. Sedan de blifvit väl torra, kunna de förvaras i säckar eller lådor på torrt ställe. Bäst är dock att färga med växter i färskt tillstånd, emedan de då innehålla kraftigare färgämne. Hos några växter kan färgämnet itorrt tillstånd öfvergå ihelt olika färgnyajtser ån hos samma växt som frisk och grön. Färgskalan, som kan utvinnas af dessa våra inhemska växter år begränsad till brunt, grått, oliv och framförallt gult af skilda toner och styrkegrader. Af de många olika skiftningarna igult får man olika gröna och blågrönafärger genom att ytterligare koka garnet i indigolösning. Afvenså kan man åstadkommaolika bruna färger genomatt iden gula växtlagentillsätta sandel, kräpp o. s. v. Skulle därför en växt vara svåråtkomligpå någon ort, möterdet icke så särdeles stora svårigheter för en van fårgerska attmed några enkla tillsatser skaffa sig den önskadenyansenaf en på traktenmera vanligväxt.

Af våra inhemska färghaltiga växter kunna vid färgning användas: bark, löf,kottar, laf, mossa och rötter. Af vissa arter begagnas hela växten ofvan jord.

Barken kan tagas af: al (gråal och klibbal) samt brakal; håggbark, björkbark samt barken af äppelträd. De gifva gulgråa utom hägg- och äppelbark som gifva rödgula färger. Den bör tagas tidigt om våren, då safven stiger, och af unga, ickemosslupna grenar. Dock böradessa vara 2 à 3 år, — dess förinnanär färghalten i barken ringa.

Löf: björklöf och al löf innehålla olika slags gulfärg.

Rötter insamlas om våren innan örtennått sin fulla växt. Iallmänhet är insamlingen af dessa mödosam och ansträngningen uppväges ej af resultaten, som lättare kunna nås genom andra växtmedel. Rötterna af guloch hvitmåran, blodrotsörten och tjärblomstret gifva goda rödafärger, men hvilket arbeteår det ej att uppgräfva tillräckliga kvantiteter rötterl Bättre resultat nås vigare och säkrare med kräpp.

Berberis innehåller en mattgul färg. Häraf tages endast de unga topparna förränbusken slårut iblom. Användes endast som färsk.

Ljung tages då den står iknopp färdig att slå ut blom. Den gifver en mycket vacker olivgrönfärg. Genom att till ljunglagen tillsätta olikablandningar af hresilja, kräpp eller något annat färgämne, kunna de underba raste färgskiftningar i grågrönt, mossgröntoch mörkolivgrönterhållas.

Pors kan brukas frisk och torkad. Det är en förträfflig färgväxt och gifver kraftig guldbroncefärg.

Svinlingonriset gifver en gråviolett färg. Hundfloka gul. Dessa tre sistnämnda Böra insamlas såsom ljungen före blomningen.

Jämna bör insamlas om våren strax efter snösmältningen. Färgämnet gult, men örten kan användas äfven för betning af bresiljeblått och rödtmed gulmårans rötter.

Syra (Rumex acetosa) gifver grågrön färg. Blad och stänglar användas friska föreblomningen. Den brukas äfven tillbetning för svart och är som sådan oöfverträfflig.
Nata kan också användas endast som färsk. Gifver ungefär samma färg som jämnan.

Stenmossan, den gamla hederliga, borde ännu vara känd af mången, ty så allmän i denna landsdel har färgningen med denna växtar varit. Den innehåller en vacker och utomordentligt hållbar brun färg — rödbrun om den kokas i järngryta, gulbrun i kopparkittel. Kan användas hela sommaren och lösskrapas lättast från stenarna efter regn.

Nässlan innehåller som färsk gröngul, som torkad en vacker grågul färg. Bör användas förrän den går i knopp.

Björklaf, granlaf och granskägg gifva vackra ljusgula färger.

Hvitmåra. Som ofvani sagts, tagas af denna växt rötterna före blomningen, rengöras ach torkassamt kunna förvaras många år. De innehålla ett kraftigt rödt fårgåmne. Det är den enda inhemska växt som har nämnda färg klar och kraftig.

Ekollon användes vidfärgning af grått.

Granrisgifver en grågul färg.

Grankottar samlas om våren och försommaren, helst sådana som nedfallit föregående år och legat på marken under vintern på fuktiga ställen och ändå bibehållit sig hårda och släta. Då man bryter dem böra de inuti vara mörkbrunröda och saftiga. De innehållaen matt rödgul färg.

Skogsfräken, åkerfräkens. k. "Kråkelgräs" och ångfråken gifva olika grågula och gråröda färger.

Enbär kunna användas både som färska och torkade. De få dock ej torka på busken. Gifva en stark gulbrun eller gråbrun färg oiberoende på olika betningsmetoder.

Lökskal, som kan tillvaratagas småningom under vinterns lopp för hvarjegång man vid matlagning skalar en lök, innehåller ett mycket starkt, vackert och varaktigt gult färgämne.

Hafstång inehåller en vacker rödgul färg.

Daggkåpa. Hela örten användes frisk i förening med järnvitriol till grågröna färger.

Renlaf bör insamlas efter första barfrosten och torkas. Färgämnet kraftigt gult.

Ännu flere af våra egna växter finnas som kunna användas vid färgning, men de ofvannämnda torde dock redan kunna motsvara behofvet vid hemfärgning, vore det än aldrig så stort, öfver hufvud taget kan man med öfning och vana att begagna nyanserande tillsatser frigöra sig från en stor mängd färgväxter och färgrecept, som trots sin omständlighet och tungroddhet stått högt i ropet under den tid, då endast primitiva metoder stodo färgerskan till buds, men som nu utan saknad kunna utgallras ur praktiken.
På grund af den inhemska florans dämpade och enformiga färgskala är man tvungen att också, vid vissa behof, anlita äfven utländska färgväxter. Detges naturligtvisbland dessa både mera och mindre förmånliga arter. Endast de bästa och lättast till gängliga äro här upptagna och kunna fås å apotek, droghandel, i målares färghandel somt ofta i en välförsedd handelsbod. Af dessa torde några ännu vara mycket välkända och säkert ännu mångenstädes begagnas.

Bresilia vid färgning af svart.

Sandel är äfven en mycket bekant växtfärg och gifver vid olika slag af betning olika färger s. s. bronsbrunt, rödbrunt, o. s. v.

Krapp är den torkade och malda roten afen växt Rubia tinctorum, som är inhemsk i Orienten och äfven odlas i södra Europa. Den gifver vid tillsats af större och mindre mängder olika slags vackra röda färger påminnande om kokt kräfta, däraf äfven de gamla gifvit denna färg namnet "krabbrödt". Krapp är oundgänglig och oersättlig för åstadkommande af mättade och dämpade färger i rödt, terrakotta och rödbrunt.

Indigo fås af en växt Indigotera, som odlas i Bengalen, Guatemala, Egypten, m. fl. stållen. Den bengaliska anses vara den bästa. Den gifver en ovanligt vacker och hållbar blå färg och förekommer i handeln i tärningsformiga stycken hvilka böra lösas i rykande eller konsentrerad svafvelsyra. Denna lösning, som man bör handskas varsamtmed, uppblandar man i vatten vid färgningen. Indigon är likasom krapp oumbärlig för växtfärgaren, ty af den får man, utom den bå färgen — samman med gult — de flesta grönafärger.

Gallåppel är äfven en mycket välkänd färgväxt. Det är en utväxt på en i mindre Asien växande eksort Quercus infectoria. Gifver tillsatt med järnvitriol en vacker gråviolett färg. Fäster bra på linne och bomull och användes därför fordom vid bolstervarsväfnader. År dock utmärkt äfven vid färgning af ylle.

Catechu eller "Katicka" användes numera ganska mycket af skärgårdsbor vid färgning af fiskbragder.

Sumach användes till färgning af grått och svart.

Fernambuk (Pernambucoträ) innehåller röd färg.

Gurkmeja och gulspån gifva vackra gula färger, men då de ej äro fullt hållbara äro de ej att rekommendera. Vi kunna ju af våra egna växter erhålla lika vackra och mycket hållbara gula färger. De torde ej häller hafva användts i någon större utsträckning. Likaså Fernambuk och Sumach.

Till alla dessa ofvan uppräknade växter, såväl inhemska som utländska, fordras vid färgningen betningsämnen. Därtill användes följandekemikalier:

Alun, järnvitriol, kopparvitriol, kromsyradt kali, salmiak potaska och vinsten, röd och hvit. Dessa äro de mest vanliga och fås i hvarje handelsbod och droghandel.

För dem, som äro intresserade nog att göra försökmed växtfärgning må meddelas, att en handbok i växtfärgning utgifvitspå Folkupplysningssällskapets förlag af Finska handarbetets vänner. Det lilla häftet, hvars pris ärendast 75 penni, innehåller omkring 160 färgrecept. Med tillhjälp
och ledningaf detta samt med intresse och energi bör man kunna reda sig väl med arbetet utan någon särskild undervisning — förutsatt att man utför det med omsorgoch noggrannhet.

- J. B.