Färgning med växtamnen.

Östra Nyland 91, 20.11.1912
Svenska Finland 51, 1.7.1914
Veckobladet 55, 22.7.1914; lehdessä mainitaan, että juttu ilmestynyt aiemmin Dagens Press -lehdessä

Konsten att färga garn med växter är icke ny i vårt land, ty för icke längre än en mansålder sedan var växtfärgningen allmänt i bruk, och ännu torde det finnas en och annan äldre person, som ej lämnat denna nyttiga och vackra gren af hemslöjdikonsten. Den har blott fallit i glömska, som så mycket annat godt från fordna tider - de tider, då litet eller intet stod att köpas och man var hänvisad till sig själf och sin egen konstfärdighet. Önskade man sig något vackert i klädesväg, var man tvungen att tillverka det själf från början till slut, med linodling och fårskötsel, däraf man tog materialet till väfnadernas garn, tom spanns hemma de långa vinterkvällarna vid brasans sken. När då detta gam skulle färgas, så samlades färgämnena från skog och mark. Endast i några särskilda fall t. ex. vid färgning af rödt användes utländska färger, men äfven dessa voro af växter. Konsten har således varit ursprungligt folklig. Men i samma mån som industrialismen har utträngt hemslöjden har äfven hemfärgningen med växter fått vika för fabrikernas lätt tillgängliga, lysande och bjärta anilinfärger. Det var ju tå lätt och utan möda att för 15 à 20 penni skaffa sig den s. k. påsafärgen från staden, tömma påsen i färggrytan och färgen lyste till "med ens". Men oaktadt alla dessa fördelar hos de kemiska färgerna, gifva de dock ej det resultat, som man ernår vid färgning med växter, ty det är omöjligt att med ord kunna beteckna alla de olika färgnyanser som erhållas vid blandning af olika växtslag i färggrytan. Den sköna, mjuka och varma färgtonen som känneteckna dem skall i hvarje ofördärfvadt omdöme ställa dem framom de skarpa kemiska färgerna, och deras harmoniska färgverkan har föranledt t. o. m. föreningen Finska Handarbetets Vänner att öfvergå till bruket af växtfärgadt garn till sina ry- och andra större väfnader, sedan densamma under sin första tid äfven använd anilinfärgadt garn.

På landsbygden, där man med lätthet kan insamla växtämnen till färger ur skog och mark utan att därför behöfva utbetala en enda penni, bör man ej förgäta, utan söka återupplifva den gamla, goda konsten att med växter färga det hemspunna garnet till sina väfnader. Det är att höja värdet af sitt eget arbete och det är hemslöjd i ordets riktiga bemärkelse.

Det är så mycket i vår egen växtvärld gom kan insamlas och användas till färgning i såväl färskt som torkadt tillstånd. Alla växter insamlas, då de hafva nått sin fulla utveckling och äro saftigast. Växter, som insamlas för vinterbehof, böra torkas väl och hastigt på luftiga, skuggiga ställen. De få aldrig torka i sol. Ej häller böra de packas tillsamman förrän de äro riktigt torra, ty de kunna annari mögla och färgämnet däraf taga skada. Sedan de blifvit val torra kunna de förvaras i säckar eller lådor på torrt ställe. Bäst är dock att färga ined växter i färskt tillstånd, emedan de då innehålla kraftigare färgämne. Hos några växter kan färgämnet i torrt tillstånd öfvergå i helt olika färgnyanser än hos samma växt som färsk och grön.

De flesta af våra inhemska växter gifva gula färger. Af de många olika skiftningarna i gult fås olika gröna och blågröna färger geu om att ytterligare koka garnet i indigolösning. Äfvenså kan man åstadkomma olika bruna färger genom att i den gula växtlagen tillsätta sandel, kräpp, o. s. v.

Af våra inhemska växter kunna vid färgning användas: bark, löf, kottar, laf, mossa och rötter.

Barken kan tagas af: Al (gråal och klibbal) samt brakal; häggbark, björkbark samt barken af äppelträd. De gifva gulgråa utom bägg och äppelbark, som gifva rödgula färger

Löf: björklöf och allöf innehålla olika slags gul färg.

Berberis innehåller eu mattgul färg. Häraf tages endast de unga topparna förrän busken slår ut i blom. Användes endast som färsk.

Ljung tages då den står i knopp färdig att slå ut i blom. Den gifver en mycket vacker olivgrön färg. Genom att till ljunglagen tillsätta olika blandningar af bresilja, kräpp eller något annat färgämne kunna de underbaraste färgskiftningar i grågrönt, mossgrönt och mörkolivgrönt erhållas.

Porsriset gifver en behaglig gulbrun färg.

Svinbarsriset gifver grå färg. Hundloka gul. Dessa tre sistnämnda böra iusamlas såsom ljungen, före blomningen.
Jänma insamlas tidigt om våren vid snösmältningen. Gifver mattgul färg.

Syra användes före blomningen medan den ännu är saftig och grön. Bör alltid vara färsk. Den gifver grågrön färg.

Nata kan också användas endast som färsk. Gifver ungefär samma färg som jänma.

Stenmossa borde ännu vara känd af mången, ty så allmän har färgningen med denna växtart varit. Den innehåller en vacker och mycket hållbar brun färg, rödbrun om den kokas i järngryta, gulbrun i kopparkittel. Kan samlas under hela sommaren och lösskrapas lättast från stenen efter regn.

Nässlan innehåller som färsk gröngul, som torkad en vacker grågul färg. Bör användas förrän den går i knopp.
Björklaf, granlaf och granskägg gifva vackra ljusgula färger.

Hvitmåra. Af denna växt tages rötterna före blomningen, rengöras och torkas samt kunna förvaras många år. De innehålla ett kraftigt, rödt färgämne. Det är den enda inhemska växt som har nämnda färg klar och kraftig.

Ekollon användes vid färgning af grått.

Granris gifver en grågul färg.

Grankottar samlas om våren och sommaren, helst sådana, som nedfallit föregående år och legat på marken under vintern på fuktiga ställen och bibehållit sig hårda och släta. Då man bryter dem böra de inuti vara mörkbrunröda och saftiga. De innehålla en matt rödgul färg.

Skogsfräken, åkerfräken s. k. "kräkelgräs" och ängsfräken gifva olika grågula och gråröda färger. Enbär kunna användas både aom färska och torkade. De få dock ej torka på busken. Gifva en stark, gulbrun färg.

Lökskal, som kan tillvaratagas småningom under vinterns lopp för hvarje gång man vid matlagning skalar en lök, innehåller ett mycket starkt och varaktigt gult färgämne.

Hafstång innehåller en vacker rödgul färg.

Ännu flere af våra egna växter finnas som kunna användas vid färgning, men de ofvannämnda torde dock redan kunna motsvara behofvet vid hemfärgning, vore det än aldrig så stort.

Så hafva vi några utländska växtämnen, som kunna fås å apotek, droghandel och i målares färghandel samt också i en välförsedd handelsboda. Af dessa torde uågra ännu vara mycket välkända och säkert ännu mångenstädes begagnas.

Bresilja vid färgning af svart.

Sandel är äfven en mycket bekant växtfärg och gifver vid olika slag af betning olika färger s. s. bronsbrunt, rödbrunt, o. s. v.

Kochenille ellor koncionell, som den äfven kallas, innehåller ett klart, röd t färgämne. Denna färg gör sig dock en smula besvärlig att åstadkomma därför, att till densamma fordras tennlösuing, d. v. s. en blandning af tenn och skedvatten.

Kräpp är den torkade och finstötta roten af eu växt (Rubia tinctorum.) Den gifver vid tillsatts af större och mindre mängder olika slags vackra, röda färger, påminnande om kokt kräfta, däraf äfven de gamla gifvit denne färg namnet "krabbrödt" af "krabba" eller "grabba."

Galläppel är äfven en mycket välkänd färgväxt. Det är en utväxt på några ekarter. Gifver, tillsatt ined järnvitriol, en vacker gråviolett färg. Fäster bra på linne och bomull och användes därför fordom vid bolstervarsväfnader. Är äfven utmärkt vid färgning af ylle.

Indigo, som fås af en växt indigofera, gifver en ovanligt vacker och mycket varaktig blå färg. Den förekommer i handeln i tärningsformiga stycken hvilka böra lösas i rykande eller koncentrerad svafvelgyra. Denna lösning, som man bör handskas varsamt med, uppblandar man i vatten vid färgning af blått.

Catechu eller "katicka" användes ännu ganska mycket isynnerhet af skärgårdsbor vid färgning af fiskbragder. Fäster bra på linne och bomull, men passar ej rått väl för ylle. Fås i sporthandeln.

Sumack eller "smack" användes till färgning af grått och svart.

Fernambuk innehåller röd färg.

Gurkmeja och Gulspåu gifva vackra gula färger, men då de ej äro hållbara äro de ej att rekommendera. Vi kunna ju af våra egna växter erhålla lika vackra och mycket hållbara gula färger. De torde ej heller hafva användts i någon större utsträckning. Likaså Fernambuk och Sumack.

Till alla dessa ofvanuppräknade växter, såväl inhemska som utländska, fordras vid färgningen betningsämnen. Därtill användes följande kemikalier:

Alun, järnvitriol (blåalun), kromsyradt kali, salmiak, potaska och vinsten, röd och vit. Dessa äro de mest vanliga och fås i hvarje handelsbod och droghandel.

För dem som äro intresserade nog att göra försök med dessa växtfärger må vidare meddelas, att en handbok i växtfärgning utgifvits på Folkupplysningssällskapets förlag af Finska Handarbetets Vänner. Det lilla häftet, hvars pris är endast 75 penni, innehåller omkring 160 färgrecept. Med tillhjälp och ledning af detta samt med intresse och energi bör man kunna reda sig väl med arbetet utan någon annan undervisning, förutsatt att man utför det med omsorg och noggrannhet.

J. B