Hafsvattnet. Hvarför växlar dess färg?

Dagens Press 246, 27.11.1914

Alltsedan poeterna började sjunga om "hafvets djupa blå" och "hafvets azur", har det nästan betraktats såsom en gång för alla bestämdt, att hafvet skall vara blått, och uttryck sådana som "det blådjupet" ha vunnit burskap i språket. Men äfven den ytlige betraktaren måste, skrifver en förf. i Nya Dagl. Allehanda, finna, att hafvets färg växlar högst betydligt, något som för öfrigt sedan urminnes tider tilldragit sig sjöfarandes uppmärksamhet. Fenicierna förvånades däröfver, när de första gången vågade sig förbi Herkules' stöderut i Atlantiska oceanen. Den väckte bestörtning hos Columbus och hans vän på, deras färd mot Indien. Ja, äfven "vår tids sjöfarande, för hvilka väl knappast några nya farvatten återstå att upptäcka, förvånas icke mindre.

Det är också en betydlig motsats mellan d« tropiska hafvens starkt blåa färg och de högre latitudernas gröna hafsvatten. Gjorda iakttagelser ha ådagalagt, att vattnets färg står i närmaste sammanhang med mångden af däri upplöst salt. Om man nämligen jämför egentliga vikten på blått vatten och grönt vatten, så finner man, att det förra alltid te tyngreän det senare o. därför ock saltare. Den mer eller mindre blåa färgen på hafsvatten kan alltså betecknas såsom en mätare på dess sälta och egentliga vikt, så att då vi se vattnets färg förändras från mörkblått till blågrönt och mörkgrönt, vi däraf kunna sluta, att vattnet blir mindre salt och mindre tungt. Riktigheten af denna slutsats bekräftas af alla sjöfarandes erfarenhet. Ty alltefter som fartyget lämnar de tropiska regionernas tunga och salta vatten och stäfvar mot nordligare trakters lättare och mindre salta vatten ända upp mot polartrakterna, synes hafvets färg förändras från djupblå till grnöblå eller grön.

Dock, man kan påträffa grönt vatten i tropikerna lika väl som blått vatten i den tempererade zonen, men dessa undantag endast bekräfta regeln. Utanför afrikanska kusten t. ex. finnas olika bälten med olika färgadt vatten. Om man seglar tili Kongo, kan man sålunda ena dagen färdas fram öfver det vanliga "vinblå" hafvet, nästa dag öfver grönt vatten, så blått igen ett par dagar och så ännu en gång ett grönt hafsbälte. Alla dessa egendomliga färgväxlingar motsvaras emellertid af växlingar i vattnets egentliga vikt. Det är intet tvifvel om, att de vidsträckta ytorna af grönt vatten härröra från de oerhörda mängder sött vatten, som oupphörligt föras ned till hafvet af de stora afrikanska floderna.

Men de omväxlande blåa och gröna färgerna voro likval icke de, som mest förvånade de djärfva seglare, som styrde färden mot okända farvatten. Man kan tänka sig deras häpnad och förskräckelse, då de plötsligt funno sig segla i rött, gult, brunt eller blacksvart vatten. En närmare undersökning borde dock lätt visat dem, att orsaken härtill var den stora anhopningen af vissa växter, dem vi nu kalla alger. Mest bekant är väl Sargassum, som har ett högst karaktäristiskt utseende. Den förekommer i mellerstadelen af Atlanten, hvilken del också kallas Sargassohafvet. Algen är gul till färgen och bildar risartade buskar, hvilka ofta samla sig till stora öareller också breda ut sig i långsträckta band. De ansgos af Columbi följeslagare såsom olycksbådande tecken, såsom vi finna i berättelsen om deras första resa öfver Atlanten. Med sin benägenhet för vidskepelse trodde de, att "hafvet af onda makter blifvit förbytttill en ändlös oreda genom en trolsk växt, som utbredde sig öfverallt och hotade att hejda fartyget i dess lopp".

Man kan emellertid anträffa hafsvatten med ovanlig färg utan att spar af vare sig alger eller andra växter eller djur kunnat upptäckas med blotta ögat. Dessa fenomen förblefvo därför länge en källa till de mest absurda gissningar. För att förklara uppkomsten af benämningen Röda hafvet ha t. ex. gamla skriftställare talat om berg, hvilka skulle kasta ett rödt återsken på hafvet, eller om röd sand och dyl.

Här ar det mikroskopiska växter eller djur, som förorsöka den skiftande färgen. En resande i polartrakterna berättar: "Jag har ofta varit vittne till, att fartyget under loppet af några få timmar seglat genom fläckar af växelvis kolsvart, grönt och himmelsblått vatten. — Vattnets ogenomskinlighet var så stor, att isblock på några fots djup blefvo osynliga." Den svarta färgen förorsakas af diatomaccer, en mikroskopisk kisolalg.

Cooks man hade anträffat något, som de kallade "hafvets sågspån". Det var en alg, Trichodesmium, osynlig för blotta ögat, af gulbrun, rödbrun eller klart röd färg. Den bildar små. på vattnet flytande samlingar och förlänar åt den solbelysta vattenytan ett egendomligt glänsande skimmer. Den röda färgen har oftast iakttagits i Rödahafvet, och det är högst sannolikt, att vi i denna omständighet ha den rätta förklaringen på det namn, som från den gråaste forntiden gifvits åt detta haf.

Darwin berättar: "På Chiles kust, ett par mil norr om Concepcion, gick "Beagle"(fartyget) en dag genom stora bälten af grumligt vatten. Då prof haraf togs i ett glasrör, såg man, att vattnet hade en blek rödfärg, och vid undersökning för mikroskopet befanns det hvimla af smådjur. - - - Vattnets färg liknade på afstånd vattnet i en flod. som flyter genom en jordmän rik på rödlera, men under skuggan af vårt fartyg var det fullkomligt lika mörkt som choklad."

Innan vi afsinta denna lillauppsats vilja vi beröra ett fenomen, som kanske är skönare an något annat, hvilket möter seglarens blickar under hans färd öfver det vida hafvet — det ar hafvets fosforescens. Mången har utan tvifvel tillbragt någon lugn afton ombord och iakttagit de glänsande företeelser, som plötsligen liksom uppstiga ur hafvets djup och burna af de osynliga vågorna försvinna i fjärran! Ibland antaga dessa lysande föremal formen af snabba, lysande blixtar, så att hafvet tyckes beströdt med tindrande stjärnor. Fenomenet, förorsakas af de s. k. crustaceerna. I tropikerna finnes ett mikroskopiskt djur, benämnt Noctiluca. Det förekommer i myriader på hafvets yta och åstadkommer en underbar fosforescens. Vågorna synas kantademed ett hvitt, lysande skum, hvilket på afständ smälter tillsammans i ett ljushaf. som nästan fördunklar den stjärnbeströdda himmelns högtidliga prakt. Fartygets kölvatten synes som ett långt, starkt lysande silfverband, som klart upplyser segel och tackling. Och roddaren betraktar hänförddet flytande silfver och guld, som faller från hans åra.