Om Rheum Rhaponticum.

Farmaceutiskt notisblad 1916

af J. J. Holmström
(Fortsättning från N:o 21 årg. 1912.)

Oxymethylantrachinonerna.

Deras förekomst är ej enbart inskränkt till rabarber, de äro äfven påvisade i en del andra växtdroger med afförande värkan, såsom Cassia angustifolia, Cassia bijuga (blad och bark) Rhamnus cathartica Rh-frangula, Rh-purshiana (bark), i en del aloe arter (saft) (undantag Natalaloe) samt i flere Rumex arter till ex. Rumex nepalensis, R-palustris, R-obtusifolius, i Rad. Lapathi acuti och Rad. Lapathi hortensis m. fl. Kända äro Krysofansyran, Emodin, Iso-Emodin = Rabarberon, Rhein, Krysofansyrans glykosid, Krysofanein, samt ett par andra ämnen, som vi längre fram komma i beröring med i sammanband med krysofansyran. De visa färgämnens karaktär och gifva vid destillation med zinkstoft methylantracen. Till vissa reagenser förhålla de sig i allmänhet på följande sätt. De färgas af järnklorid i alkoholisk lösning dunkelt brunröda, med kalk, baryt och strontianvatten gifva de körsbärsröda fällningar, af förtunnade alkalier lösas de med röd till körbärsröd färg; däremot fällas de af koncentrerad kali och natronlut som körsbärs- till purpurröda flockar. I kolsyrade alkalier lösa de sig med körsbärsröd färg (krysofansyran blott i värme), af ammoniak lösas de med körsbärsröd färg; får lösningen stå i fullt dagsljus, förändras färgen till violett och blifver slutligen blå (Bornträgers reaktion för antrachinonerna). Rapontikroten är rik på krysofansyra; emodin har påvisats i några fall (som spår), rhein saknas helt och hållet. I kinesisk drog har alla tre ämnena påvisats. Uppgifter öfver i Europa kultiverad drogs innehåll af oxymethylantrachinoner varierar:

i Fransk rabarber från 1,54-3,84 %
i Österrikisk " " 2,70-4,54 %
i Engelsk " " 2,2 - %

Krysofansyra
C₁₅ H₁₀ O₄
är en allrig felande beståndsdel i rabarber och af alla de i rabarber förekommande ämnena har väl denna egnats den första och största uppmärksamheten, också har den under tidernas lopp af respektiva autorer tilldelats olika namn, beroende af hvarifrån den blifvit framställd. Henry benämnde den Rhehumin, Brandes och Geiger Rhabariberin, Rhein, Rabarbergult och Rheinsyra. Den i andra droger funna krysofansyran är beskrifven dels som sådan, dels under andra benämningar. Buchner och Herberger framställde ur Radix Lapathi acuti en substans, som de benämnde Lapathin, ur Rad. Lapathi hortensis erhöll Geiger Rumicin; von Than fann dessa båda identiska med krysofansyra. Hesse erhöll ur Rumex nepalensis, R. palustris och R. obtusifolius äfven krysofansyra. Lassaigne och Fenculle fann i sennabladen ett gult ämne, som de beskrefvo som sennagult, men af Keussler sedermera konstaterades vara krysofansyra. Warren de la Rue och Hugo Müller bevisade år 1857 att den dittills som krysofansyra benämnda kroppen var ingen enhetlig substans och ingen syra, samt benämnde den krysofan. Enligt nyare forskningar har med säkerhet påvisats att krysofansyran ej innehåller någon karboxylgrupp, men väl två hydroxylgrupper. Tschirch har föreslagit benämningen Krysofanol. Kubly fann, att krysofansyran i rabarber till största delen förekommer bunden som glykosid, hvilken han benämnde Krysofan. Christofoletti fann i rapontikroten ungefär 3/4 delar fri och resten bunden som glykosid, men vid undersökningen af Rheum Emodi Web, fann jag största delen fri och endast en obetydlig del bunden krysofansyra jämte fritt socker i alkoholutdraget.

*) Samma färgämne fann Thompson i Sqvamaria elegans 1846.År 1843 framställde Rochleder och Held ur den gula vägglaven Parmelia parietina ett färgämne*, som de på grund af sin guld liknande färg benämnde krysofansyra. 1895 fastställde Hesse att det i Parmelia parietina förekommande gula färgämnet ej var identiskt med krysofansyran ur rabarber, och benämnde det Physcion.

Attfield uppgaf år 1875 att i Goa pulver finnes 80—84 % krysofansyra. Liebermann och Seidler, äfvenså Hesse, hafva dock senare konstaterat att ämnet var krysarobin som först efter oxidering och spjelkning gaf krysofansyra. I senare undersökningar uppgifves Goapulvret innehålla krysarobin dikrysarobin samt dikrysarobinmethyleter.

Jämför man de smältpunkter, som respektive forskare erhållit för krysofansyran, finner man som Oesterle påpekar i Wochenschrift fur Chemie und Pharmacie 1905 N:o 37 talvärden i snart hvarje höjdläge med 154° och 192 som yttersta gränser. Redan Liebermann och Geisel uttalade den förmodan, att möjligen icke alla rabarbersorterna innehåller samma krysofansyra. Hesse ansåg att den varierande smältpunkten berodde på en krysofansyran ledsagande methylether och äfvan Tschirch hänvisar derpå att de olika krysofansyrorna kunde tänkas vara isomera föreningar. Genom ihållande omkristalliseringar kunde Hesse höja smältpunkten och äfven Tschirch samt hans elever ha genom talrika experiment fastställt att krysofansyrans smältpunkt stod i omvändt, förhållande till halten af methoxyl; det är, ju högre smältpunkt desto mindre är halten af methoxylblandad krysofansyra.

[Taulukko puuttuu]

Genom upprepade omkristalliseringar af krysofansyra sp. 175° ur 10 % sodalösning och sedan ur isättika och slutligen ur 20 % pyridinlösning kunde jag höja smältpunkten till 194°. Underkastad Zeisels prof i två timmar erhölls icke OCH₃

(Forts.)