Tysklads kemiska industri.

Teknikern 498, 9.1.1907

"Vi stå inför en af den tyska rikedomens källor. En miljard 600  millioner i årsproduktion, nästan 700 miljoner i årsexport, 9 000  fabriker, 200 000 arbetare, 260 millioner i arbetslön, det är ungefär  bilansen för den tyska kemiska industrin år 1906. Om man betänker, att begynnelsen till dennas utveckling knappt ligger 30 år tillbaka i  tiden, så står man förbluffad inför dessa siffror. För 30 år sedan behärskade England salt- och alkalimarknaden. På anilinfärgfabrikationens område hade det ett betydande försprång  framför Tyskland. År 1856 vann Perkins för första gången anilin ur tjära, och Tyskland, som då egde endast få gasanstalter, måste taga sitt behof af tjära från England. Trettio år senare, 1886, hade Tyskland redan 4 000 fabriker, sysselsatte 58 000 arbetare och betalade åt dessa 64 miljoner i arbetslön. För närvarande har Tyskland försteget icke blott på färgfabrikationens utan också på de andra kemikaliernas och läkemedlens område och det trots dess fattigdom på råmaterialer..." Med dessa ord inleder Jules Huret sina betraktelser öfver Tysklands kemiska industri, hvilka han publicerar i "Figaro" i sina fortsatta skildringar af det nya Tyskland.

Han beskrifver, sedan han nämnt de viktigaste fabrikerna, noggrannare ett besök uti en fabrik i Höchst Särskildt intressant är därvid följande episod: "På en gård observerade jag oerhörda stycken blått tyg utspändt i solgasset. Jag frågar, hvad det skulle betyda, och får svaret: 'Det betyder femton år af en ödeläggande, men nu nästan ändad kamp emot indigo. För tio år sedan importerade vi ännu för 26 millioner indigo i året. Nu exportera vi för 30 millioner konstgjord indigo till alla länder i Europa, till Asien och Amerika. Och det är först början, ty det, hvilket Ni ser, är ett experiment. Vi utsätta dessa bomullstygsstycken, hvarje af 20 meters längd, under några veckor för regn och sol och iakttaga hvilka som bäst bestå profvet, ty hvart och ett af dessa stycken är färgadt med en skild komposition, några af dem äfven med naturlig indigo.’ Denna upptäckt har ruinerat en gren af den indiska handeln; därifrån exporterades årligen indigo för 30 millioner. Hos alla orientaliska folkslag, i Egypten, Kina och Japan är den blå färgen förhärskande.

Uppfinningen af indigo har förty icke just försatt engelsmännen på godt humör. De ha kämpat och kämpa ännu, men de äro besegrade... Slutligen talar Huret ingående om de välfärdsanstalter, som bolaget träffat för sina arbetare, för att tillförsäkra sig en stam af väl utbildade män. En af fabriken underhållen restaurant förser dem med billiga måltider, i en konsumtionsförening kunna de göra billiga inköp och äro delaktiga i vinsten, billiga velocipeder levereras åt dem, ett bibliotek med 9000 band står till deras förfogande. Fabriken underhåller en hushållsskola för arbetaredöttrar, ett hem för invalider, enkor och föräldralösa barn, understöder arbetarenas sjukkassa o. s. v. 500 hytter med duschsapparater stå till arbetarenas förfogande, där dessa strängt åtskilda efter färgerna kunna bada. "Att arbetarena," skrifver Huret, "strängt måste åtskiljas efter de skilda färger, med hvilkas tillverkning de äro sysselsatta,  gifver uppslaget till månget litet lustspelsmotiv. En blåarbetare upptäcker en vacker dag hos sin hustru spår af rödt hans ögon öppnas, och han låter skilja sig. En annan gång tror en arbetare i indigoblått, att han upptäckt spår af anilinblått å  linnekläderna i hemmet; han rådfrågar en af fabrikens kemister och erfar af denne sakkännare sin olycka. Emellertid säges han hafva förlåtit sin hustru det var ju endast en annan nyans. ..."