Ny flagga.

Östra Nyland 22, 1.6.1918

Sedan i tisdags ha vi alltså en ny flagga, ty då antog lantdagen i tredje läsningen utskottsförslaget om en rent blåvit flagga för det självständiga Finland, så nu finns absolut icke mer "en flik av Finlands gamla färger kvar". Svenskarna, konstnärerna, sjöfararna m. fl. ha kämpat, en hård kamp för vår gamla rödgula, heraldiskt riktiga, färgglada och stolla flagga, men intet har hjälpt. Gentemot alla historiska och praktiska motiv för denna flaggas bibehållande har man envist vidhållit den inskränkt nationalistiska synpunkten på flaggfrågan: de blåvita färgerna ha länge ansetts som de finska nationalfärgerna och därför skola de upptagas i riksflaggan. På senaste tid har motiveringen ökats med ett känslobetonat skäl: avsky för den socialistiska röda färgen, sem vi alla till lust och leda haft för våra ögon under skräckväldets tid. Summan av allt detta är att vi nu ha en färglös, bleksiktig duk, som kanske tillfredsställer de finske, men som aldrig kan bli oss svenskar i smaken.

Nåja, det tycks ju icke häller vara meningen att vi skola ha någon vidare trevnad i detta land, det har man tydligt visat ända från det fria, självständiga Finlands första dag. Bort med svenskheten har ju länge varit finnarnas fältrop. Då fara var på färde och den röda elden flammade i stat sknutarna då hette det visserligen: Hit med svenskarna, de måste hjälpa till att släcka! Och svenskarna voro på platsen innan do ens nåtts av ropet, självmant, frivilligt ooh glatt. Och de gingo främst, som deras vana varit och är, och finnarna togo mot deras insats i kampen såsom något självfallet och naturligt. Men redan medan lågorna ännu alogo upp och innan branden hunnit dämpas, begynie de med avund snegla på dessa, som gdngo i spetsen, och de sade till varann, att då faran var över, då ville de intet ha ined dem att skaffa, ty där de voro med, där skullo alltid finnarna konnun, att stå tillbaka. Och då branden släckts och det gällde at se efter vad som möjligen ännu fanns kvar af det gamla och att bygga nytt det, som förstörts, då knuffades eivenskama undan - do behövdes icke mer, de kunde gärna gå. Och var det så, att de icke ville förstå det av sig själva, så skulle man nog draga försorg om att vantrovnaden bleve så stor, att den betog dem lusten att stanna och kanske tro sig också ha någon rätt att bestämma om det hus de varit med, om att rädda. För att riktigt visa, att nu var det purfinska det enda som dugde, kastade man alla traditioner över bord, slopade lejonllaggan och ersatte den med Topelius  fantasiflagga, som finnarna fattat behag till, och förvandlade Sveaborg till Suomenlinna.

F1aggförändringen är nog symbolisk. Bort med svenskarna, det käcka, handlingskraftiga, dådlystna elementet i landet och bort med de starka, glada färger de älska. Famlande och osäkert ter sig allt omkring oss svaga män på de mest framskjutna platser, icke förmågan men hållningen i språkfrågan det avgörande vid viktiga posters besättande. Det kan vara så gott att blacka färger bliva landets symbol. Vad har vårt stolta lejon och vår varma, kraftfulla rödgula flagga att skaffa med all denna ynkedom!

De färgerna må bliva i ännu djupare bemärkelse än förr vår svenska stams. Över de svenska hemmen må do vackra rödgula flaggorna svaja, manande till trohet mot vårt svenska ursprung, till kraftigt, glatt och dådfyllt arbete för vår stams förkovran.

Man har sagt, att då flaggan engång av lantdagen antagits, bör den också av envar lojalt hållas högt i heder. Naturligtvis. Där flaggan officiellt bur hissas, där må den blåvita svaja och hedras som riksflagga, men icke skola väl vi svenskar helt och hållet utmönstra de kära gulröda färgerna; de må i privat bruk förbliva våra egna. Det tillkommer den mest kultiverade delen av landets befolkning att bevara traditionerna, om också en yrvaken tid, utan historisk uppfattning och sinne för traditionernas helgd icke har någon förståelse härför.