En färgblinds intryck.

Wiborgs Nyheter 222, 25.9.1912


Om vi vore födda med gröna glasögon, så skulle vi tro att allt i världen var grönt. Nu är detta visserligen inte tallet, men hvad annat äro dock våra ögon än ett slags glasögon, genom hvilka en bild ter sig för en på ett sätt, för en annan på ett annat? Och för de färgblinda ter den sig på ett helt annat sätt ändå.

Total färgblindhet, då vederbörande uppfatta världen ungefär som en fotografi, är säkerligen högst sällsynt. Långt vanligare är då den partiella färgblindheten, som endast berör vissa färger. Tre procent af alla män och en tredjedels af alla kvinnor äro delvis färgblinda. Att siffran ställer sig sä väsentligt mycket lägre för kvinnorna tillskritves lagen för färgblindhetens ärftlighet. Om en man är färgblind, ölvergår denna defekt icke till hans barn utan uppträder åter först hos generationen etter dem, och då icke hos sonsöner eller sondöttrar utan hos dottersöner. Denna lag är densamma som iakttagits vid blödaresjukan.

Det finns två slag af partiell färgblindhet, den ytterst sällsynta blågula och den relativt vanliga grönröda. En sådan på grönt och rödt tullkomligt färgblind person berättar sålunda, att han är helt och hållet oviss på hvarje tärgställning eller färgackord i hvilket grönt och rödt ingå. För personer med normalt färgsinne är rödt vanligen den färg, som ter sig mest påtallande. Man ser att rödt är den färg, som alltid användes på skyltar och anslag som påfordra en rask och säker uppmärksamhet exempelvis järnvägssignaler, de röda flaggan vid sprängningar, nödbromsen och brandskåpet, ibland breflådorna. Men den färgblinde går oberörd förbi dessa tecken. Tillhör han de rödgröna, te sig blått och gult som de mest lysande färgerna. En dam i eldröd klänning märker han inte, men en i kungsbiått eller kanariegult verkar på honom som det röda klädet på tjuren. För att upptäcka en eventuell färgblindhet hos personer som vilja ägna sig åt post- eller järnvägstjänst använder man sig at den bekanta metoden med oliktärgade garndockor. Är pröfningen vetenskaplig, verkställes den med de rena färgerna i spektrum i ett mörkt rum. Det färgblinde kan icke uppfatta mångfalden i regnbågens färgskiftningar, han ser endast blått och gult som gränsa till hvarandra, och bågen blir därför mycket smalare tör honom. En vacker soluppgång med alla dess öfvergångar och praktfulla färgspel känner han endast genom andra åskådares törtjusta utrop. Vid artificiell belysning kan han, om han råkar befinna sig i ett större sällskap, råka ut för retsamma förväxlingar. Damen i röda klänningen, var hon inte förut blåklädd? Men något direkt fysiskt obehag känner icke den färgblinde däraf. Han har aldrig sett tingen annorlunda. Han upptattar måhända för öfrigt förtoningar och finesser som gå den med normalt färgsinne utrustade förbi. Hvem kan för öfrigt objektivt fastslå gränserna för olika färger, i synnerhet öfvergångsfärgerna? Hur ofta händer det inte att normalt seende kalla färger som till exempel purpur än för blått, än tör rödt, allt eftersom ögat är mer eller mindre känsligt för de röda eller blå nyanserna däri.

Så tillvida är det drägligt nog tör den färgblinde. Men när läraren i skolan kallar honom en åsna, därför att han anser en gräsgrön löfgroda vara brun är otrefligare. Skall han plocka jordgubbar, har han mycket svårt att skilja de röda bären från de gröna bladen. Och när han aldrig sett en röd ros vid dagsljus och att de blekskära rosorna te sig himmelsblå och de mörkröda mörkblå, möter han ett klentroget leende. Han står sig slätt, då han genom skyltarnas färgskall igenkänna de olika linjernas spårvagnar.

Mycket lustigt är det, försäkrar samme grönröde färgblinde som så oförbehållsamt återger sina intryck, att iakttaga hur damerna ta en bekännelse om färgblindhet. "O, stackars ni!" säga de som vore den arme mannen slagen med homerisk blindhet. "Kan ni skilja på mörkt och ljust hår?" frågade en som var så ängslig att han inte skulle kunna uppskatta hennes rikedom af blonda lockar. Utan undantag företaga de sig att examinera den färgblinde, hvilket är oerhördt pinsamt för honom: "Var snäll och säg hvad detta eller detta, eller det här är för färg!" Skall han köpa halsdukar och ber den expedierande om ett vänligt råd, blir hon eller han idel öfversvallande, hlaft medlidsam och halft nyfiken hjälpsamhet. "Detta är smaragdgrönt, detta är giftgrönt... " och då kommer vanligen ett biträde till framstörtande och förklarar att "den giftgröna halsduken snarare var sjögrön". Hvad nyanserna beträffar, förefaller det den färgblinde egendomligt, att han aldrig kan finna någon som tillfredsställande kan utreda skillnaden till exempel mellan berlinerblått och preussiskt blått.