I förbigående.

Kotka Nyheter 19, 8.6.1918

I förbigående har jag just nu skäl att i tankarna genomgå den märkliga tilldragelse, då vår stolta lejonfana en kulen höstdag 1905 liksom av sig själv flög upp pä de offentliga byggnaderna i Helsingfors. Jag var med den gången och  räknar den till ett av mina mest upplyftande fosterländska minnen. Vilka känslor av vördnad och aktning, av fosterländsk entusiasm och ungdomlig stämning bemäktigade sig icke de tusenhövdade skarorna, dä vår egen vackra fana i rött och guld, "sliten av strider sen en grånad forntids dar“, vecklades ut för vära förtjusta blickar, fladdrade segervisst och stok för den gryende frihetens friska fläktar. Vi hade aldrig trott oss få uppleva ett sådant ögonblick, efter den förgångna ofärdens länga natt, då Finlands rena färger dragits i stoftet icke blott av österns barbarer utan även av deras äreförgätna, finländska hantlangare. Nu svajade Finlands fana likväl, om ock blott för några dagar, fritt för vinden, inljutande förhoppning, mod och förtröstan. Här föddes vårt begär till fullt politiskt oberoende. Komma Vad som helst skulle detta begär icke utplånas ur vårt bröst. Med varje ny motgång skulle det blott ytterligare utvecklas. Våra färger skulle bevaras, i deras tecken skulle vi leva eller dö, falla eller segra. Vad mer om de i det offentliga efter några dagar måste vika för det utländska förtryckets symbol. "En flik av Finlands gamla färger" skulle vi dock ha kvar, för att nägongäng i en obestämd framtid åter veckla ut. Den fanan skulle bliva vår frihets, vår segers och vår äras symbol, då bojorna brusto och vi åter kunde andas fritt. Ingen hand skulle dämera förmätet sträckas upp för att taga ned denna symbol. Finlands lejonfana, dess vackra rödgula färger skulle för beständigt svaja över det fria Finland. För utlandet bleve de det yttre tecknet på att vi äntligen efter hundraårigt nesligt förmynderskap nått mogen ålder, tagit värt öde i egna händer.

Efter en hrd och blodig kamp ha vi nu vunnit vår längtans mål. Finland är fritt, men "ej finns en flik av Finlands gamla färger kvar" - -

Vår stolta lejonfana är kastad på sophögen, de gulröda färgerna ha gått samma väg. I dess ställe ha vi gjort fiendens matta färger till våra. Fiendens och förtryckarens färger ha antagits till symbol för det fria Finland —.

Sådant kan ske endast i Finland. Jag säger icke mera. Reflexionerna göra sig själva.

Man fordrar lojalitet för den blävita duken. Nåväl, vi skola vara lojala, så långt vi förmå. Våra sjömän, som bekant till övervägande del svensktalande, skola för utlandet presentera det ryska Andreaskorset, splittringens och förtryckets flagga. Huru motvilligt de än göra det, måste de ju foga sig. Likaså skola vi här hemma bemöta de blåvita färgerna med ail den aktning de förtjäna såsom Finlands officiella färger. Såsom nyligen å K. S. S:s möte yttrades har ju den ryska klubbflaggan redan inom våra segelsällskap under mångårigt användande vunnit hävd och tillvunnit sig ett visst mått av sportmännens kärlek. Vi skola bevara denna andra kärlek.

Men den första kärleken, vår ungdomskärlek, den rostar därför icke. Aldrig skola vi glömma den stolta lejonduken och dess glada, friska färger, kärlekens och livets färger, inför de bleka vita och blå. De förra skola vara tecknet pä  vår trohet mot det förgångna, pä vår aktning för gångna släktled och deras ansträngningar, strider och mödor för oss, den sena tidens barn.

Finlands historiska färger äro gula och röda. Detta sakförhållande kan icke ändras genom ett under inflytande av tillfälliga stämningar och purfinsk envishet fattat iantdagsbeslut, tillkommet genom tillskyndan av cirka fjärdedelen av lantdagens ledamöter. Såsom privatpersoner hissa vi därför vår vackra rödgula flagga som förut. Och vill den finska nationaliteten icke mera kännas vid denna duk, må den fanan i dess ställe bliva de förtryckta svenskarnas, det enande och sammanhållande bandet mellan dem, var de än bygga och bo. Ty intet kan hos oss rubba aktningen för Finlands historiska och heraldiska färger. Gammal kärlek rostar aldrig.

Luffare.