Årsberättelser om Vetenskapernas Framsteg 1825. Physik och Chemie.
Årsberättelser om Vetenskapernas Framsteg,
afgifne af Kongl. Vetenskaps-Academiens Embetsmän
D. 31. Mars 1825.
Stockholm, P. A. Norsted & Söner, 1825.
*) Scrweiggers Journal N. R. 10.129. Herschel upptäcke år 1800, icke allenast att de olika färgade strålarna i den prismatiska färgbilden hafva en olika uppvärmande föråga, utan och att denna är störst ett litet stycke utanför det röda ljuset. Detta motsades genast af en, för sina physiska rön öfver strålande ljus och värme, mycket berömd physicus Leslie, som tillät sig att emot den förthente Astronomen använda det bekanta latinska ordsrpåket: ne sutor. Herschels försök styrktes dock af Englefield, men hafva sedan icke blifvit vidare pröfvade med någon skarp noggranhet, till des Seebeck i Berlin deröfver anställde en kadja af rön, som ej allenast bekräftade Herschels resultat, utan upplyste äfven åtskilliga andra ämnen som dermed stå i gemenskap. Ehuru Seebecks försök anställdes för flera år sedan, hafva det likväl först under loppet af förledet år kommit till den större allmänhetens kunskap*. Resultaten af dessa "försök" är, att
a) i alla prismatiska färgbilder uppkommer värme som begynner blifva märkbar i yttersta gränsen af violett, hvilket derifrån går i beständigt tilltagande till den röda ändan, fortsätter derutom och färsvinner på ett afstånd af 2 till 4 tum ifrn den väl begränsade kanten af rödt.
b) Stället för maximum af temperatur-upphöjningen äfvensom det afstånd till hvilket den äger rum utom det röda beror mycket af det nyttjade prismets natur.
Med prismer af blyhaltigt glass (flintglas) faller det utom det röda ljusets väl begränsade ända och räcker längst der utom. Med prismer af kronglas och af vanligt glas faller det i det fllt röda; med prismer, fyllda med vatten, spiritus eller terpentinolja, infaller det i det gula, och med prismer fyllda med upplösningar af qvicksilfversublimat eller af salmiak, eller med concentrerad svafvelsyra, faller det på gränden emellan gult och rödt. På ett prisma af vanlight glass, der den ena sidan mattslipades, föll maximum af värme utom det röda, och då den sedan polerades, föll det tillbaka in i det röda. Såsom ett hufvudresultat af sina försök anser Seebeck: "att den vanliga färgspegelns gränsor icke, såsom man vanligen antager, inskränker sig till de lifligare färgornes gräns, eller till den frans af svagare ljus, som omger fem, utan att den sträcker sig derutom, och till det minsta utöfver det ställe der högsta temperaturuphöjningen inträffar, om också ögat der icke skulle upptäcka någon eller endast en svag färg."
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti