Ur utlandets dagskrönika. Färgsymfonier.

Dagens Press 190, 2.10.1914

(K. C.)

Det är bekant, att de gamla egypterna utsmyckade sina tempel med färgskalor, och att de tidigaste japanska målarnas arbeten äro utförda enligt en mycket bestämd färgplan, som påminner om den, man återfinner iden nyuppfunna färgmusiken. I sextonde århundradet fick denna konst en mera fast form, t ex. i jesuiten Lewis Bertrand Castels målerier.

Det var emellertid omöjligtatt föra denna konst vidare utan elektricitetens hjälp, och först för ganska kort tid sedan har man på ett instrument kunnat spela de första färgharmonierna.

Efter en lång rad af år, efter talrika experiment och lika, många besvikelser står professor Rimington i London nu vid sitt mål såsom uppfinnare och ägare af världens första  och enda färgorgel. Redan för många år sedan gaf han försöksvis ett par färgkonserter, men möttes blott af den musikaliska världens spott och epe; nu omtalas hans  förbättrade, ganska utmärkta resultat med största beundran, och han hälsas såsom en, som bringat människan en ny och vacker konst, hviiken i färger frambringar mera ån någon impressionist eller expressionist kan gifva.

Professor Rimingtons instrument ser ut ungefär som en orgel, hvilken i stallet för pipor har en rad hål med olika färgade glas, hvarigenom ljuset från stora projektorer kastas på en i andra ändan af salen uppställd skärm, sona år betäckt med ett löethängande hvitt draperi, i hwars veck färgerna upptagas. Genom att trycka på orgelns tangenter framkallas de olika färgarna, hvilka med tillhjälp af pedaler kunna dämpas och förstärkas, liksom de äfven kunna anslås enskildt eller i ackorder.

En dylik färgsymfoni skall vara utomordentligt praktfull, och en dam har berättat om en seance, hvarvid professorn "spelade medelhafvets skiftande blånad och blinkande med en naturtrohet och skönhet, som var rent häpnadsväckande.

Professor Rimington har dessutom också konstruerat ett instrument, som närmast kan förliknas vid en fiol, i det att detsamma liksom denna är försedd med skrufvar; efter dessas ställning återges spektrets tre hufvudfärger och genom att skrtifva på dem kan man frambringa mycket öfverraskande färgtoner.

Sir Hubert von Herkomer, en bekant engelsk konstkännare, yttrar, att detta system utgör vägen mot "att se ljuden och höra färgerna".

Man är ju van vid att färgerna blott äro formens tjänare; man gifver ett landskap, ett porträtt eiler en interiör färger för att göra det naturligt, men den nya konsten behandlar färgerna uteslutande för deras egen skull.

Tviflarna förlikna den vid kalejdoskopet och anse uppfinningen lika ändamålsdös som brodlos, men det är dock något af saga öfver denna engelska professor och målare, som i vår prosaiska tidsålder har funnit tid att syssla med ett så idealistiskt problem som en färgorgel.

Och ingen vet ju hur långt denna uppfinnipg kan leda. Då Pan skar sin rörflöjt eller da man hittade på att gnida hästtagel mot katt-tarmar, var det knappast någon, som tänkte på, huru musikens makt skulle eröfra hela världen. Måhända kommande släkten skola få lika stor njutning genom den inspiration professor Rimington har fått af regnbågen.

Men tills vidare är han visst den enda i hela världen som sysslar med en "färgorgel".

Professorn är född i London, men tillbragte sin barndom i Sussox, hvars djupa skogar och ljusa ängar först öppnadehans ögon för färgernas skönhet. Han tillhör en gammal adlig släkt, som leder sin stamtafla tillbaka till det elfte århundradet, och hans moder är af en högt bildad konstnarsfamilj. Efter att en tid ha idkat förberedande studier fär civilingeniörsexamen fick han i sitt tjugonde år tillstånd att följa sin böjelse och bli målare. Han studerade vid Englands olika konstakademier och började snart utställa i synnerhet akvareller. Hans tekniska utbildning har sedan trädt i konstens tjänst och har fört honom till det mål, han nu nått.