Undersökningar angående färgblindhet.

Tidskrift utgiven av Pedagogiska föreningen i Finland 4 / 1880

Under loppet af senast förlidnc läsetermin har undertecknad anstalt några undersökningar af färgsinnet hos läroverksungdomen  vid härvarande normallyceum. Det är resultatet af detta arheto, som jag i denna uppsats går att meddela.

Hos alla dem, hvilka på senare tider sysselsatt sig med studiet af fysik, måste naturligtvis förutsättas kännedom om nämnde vetenskaps närvarande ståndpunkt heträffande de naturlagar, som anses vara gällande vid fornimmelse af intryck, hvilka framkalla föreställning om skilda färger, och i sammanhang härmed äfven kunskap om beskaffenheten af den hos några individer förekommande s. k. färgblindheten. Men det torde äfven kunna förmodas att några läsare gifvas, hvilka icke tagit närmare kännedom om vetenskapens arbete på det i fråga varande området, och för dem kan möjligen en kort inledande framställning af det föreliggande ämnet vara önsklig. I betraktande häraf förutsändes en sådan allmän, frågan närmare belysande framställning.

Hvad förstå vi egentligen med uttrycket färg? Såsom svar härpå tillåter jag mig lemna ett utdrag från en uppsats af den för sina undersökningar beträffande färgblindhet bekante svenske professorn F. Holmgren. "Jag skulle icke" säger han, "företaga mig att utreda en så enkel sak, om vi icke ständigt i det dagliga lifvet gjorde oss falska föreställningar derom och om vi icke så lefvat oss in i dessa falska föreställningar, att det för hvarje gång vi vilja se saken riktigt, kostar oss en särskild tankeansträngning.

För det föreliggande ämnet har dessutom en erinran om detta förhållande sitt särskilda intresse. Vi hafva, såsom bekant är, ett organ, ögat eller ännu närmare uttryckt ögats retina, som afficieras af hvad vi kalla ljus. Två särskilda saker äro sålunda här att taga i betraktande. Det ena är organet som afficieras, det andra är retmedlet, den naturkraft som afficierar, retar det samma. När organet af detta rotmedel försättes i retningstillstånd, uppkommer en förnimmelse.

*) Upsala läkareförenings förhandlingar. Arbetsåret 1870—1871. Pag. 635 ff.Denna förnimmelse är det, som namnet ljus egentligen tillkommer och som blifvit öfverflyttadt på den framkallande orsaken. Man må nämligen härvid erinra sig å ena sidan, att man kan framkalla ljusförnimmelser t. ex. genom mekanisk och elektrisk retning af retina, samt å andra sidan, att samma retmedel som kallas ljus, då det afficierar retina, benämnes värme, då det retar huden, emedan det i senare fallet framkallar en förnimmelse af annat slag än i det förra. Denna benägenhet att öfverflytta på orsaken de egendomligheter, som tillkomma verkningarna, är det som är orsaken till vår oriktiga användning af begreppet färg. Det gifves således ljus i två särskilda meningar. Det objektiva ljuset, de egendomliga rörelserna i den hypothetiska etern, som utgöra föremål för den rena fysiken, och det subjektiva ljuset, de genom dessa rörelser framkallade egendomliga förnimmelser i vår synapparat, som falla inom fysiologins forskningsområde. Fysiken skiljer emellan olika slag af objektivt ljus, allt efter etervibrationernas våglängd, svängningstal, brytbarhet, då deremot det subjektiva ljusets olika slag skilja sig genom sin olika färg. Jemförelsen mellan de subjektiva och objektiva ljuslagren kan bäst anställas med solspectrum, hvilket erbjuder dem på förhand sorterade. För fysiken äro de här i otalig mängd uppradade efter sin våglängd (eller svängningstal); för fysiologin från rödt genom orange, gult, grunt, cyanblått, indigo och violett ända till yttersta ultraviolett*). Det objektiva ljus, som under en sekund gör 451 billioner svängningar, framkallar hos flertalet menniskor intryck af röd färg, och, i fall man på samma sätt i billioner uttrycker antalet ljusetersvängningar på en sekund, erhålles för de skilda färgerna följande tabell:
451 billioner svängningar motsvara röd färg,
472 " " " orange "
527 " " " gul "
590 " " " grön "
640 billioner sängningar motsvara blå färg,
723 " " " indigo "
790 " "  " violet "

Alla menniskor ega dock icke förmåga att uppfatta alla do nämnda färgerna, och en sådan brist i förmågan att erfara intryck af en eller flere färger benämnes färgblindhet Likasom det gifves menniskor som, utan att vara döfva, icke ega något tonsinne och derför icke heller kunna skilja olika melodier från hvarandra, så finnes det personer, hos hvilka motsvarande förhållande med färgsinnet eger rum. Man har talat om menniskor, som skulle fullständigt sakna all förmåga att skilja mellan olika slags färger, och en sådan s. k. total färgblindhet är åtminstone teoretiskt möjlig. Vanligen förstår man dock med uttrycket färgblindhet oförmågan hos ett öga att få intryck af endast någon enskild färg. Allt efter namnet på denna färg, för hvilken ögat således är blindt, erhåller den beträlfandc färgblindheten olika namn; de allmännast förekommande slagen deraf äro: rödblindhet, grönblindhet och violettblindhet.

Ett sådant naturfel har stundom blifvit rätt märkbart. Så har det t. ex. inträffat, att en prest valt till embetsdrägt rödt kläde, i den tanken att han hade framför sig ett tillbörligt svart; en purpurröd blomma gör på den rödblindo samma intryck, som en blå, och ofta är man i tillfälle att iakttaga den svårighet, hvarmed grönblinda plocka röda bär, då de endast af formen kunna skilja bären från de omgifvande bladen. Det är en anmärkningsvärd företeelse, att ett sådant fel i synorganet icke i det allmänna lifvet ger sig mera eftertryckligt tillkänna än så, att det finnes fullkomligt färgblinda  ersoner, som kommit till en hög ålder utan att ega någon kännedom deroni, att de se den yttre verldens färger annorlunda än det stora flertalet af dem omgifvande menniskor gör det. Endast två bland tio af mig såsom färgblinde befunne elever synas egt någon kännedom om sitt färgsinnes beskaffenhet. Vid fråga härom kan omnämnas, att hos personer med felaktigt färgsinne synes existera en viss apati för, stundom närmande sig till antipati mot allt sysslande med färger. Det tyckes, som skulle de, om ock omedvetet, undvika att befatta sig med allt hvad till färger hör, och detta förhållande torde äfven i sin mån bidraga dertill att de kunna undvika begåendet af sådana misstag, som ovilkorligen skulle göra dem uppmärksamma på deras från de flestes afvikande uppfattning af ett föremåls färg.

För omkring ett sekel tillbaka eller år 1777 iakttogs för första gången företeelser af ett sådant naturfel, och detta hos tvenne bröder, en skomakare och en skeppare, vid namn Harris från Cumberland.

Något senare eller 1794 offentliggjorde don engelske komikern och fysikern Dalton en beskrifning öfver rödblindhet, hvaraf han sjelf led. Efter nämnde vetenskapsman har färgblindheten äfven kallats och benämnes ännu i dag i några delar af Europa Daltonism eller Daltonie. Först år 1837 upptogs i Tyskland af Seebeck frågan om ett planmässigt samlande och beskrifvande af särskilda fall af färgblindhet. Seebeck tillkommer förtjensten af att först hafva begagnat en bestämdt angifven metod för att utröna beskaffenheten af förekommande fel i färgsinnet.

Det är lätt insedt att man icke kan vänta sig några säkra resultat, i händelse man åtnöjer sig med att endast, tillfråga en person om namnet på en viss, honom förelagd färg. Seebeck anstälde derföre sina undersökningar sålunda, att han förelade den som skulle undersökas en samling af omkring 300 sammanblandade, med olika färger försedda papperslappar. Af det sätt, hvarpå de olika färgerna ordnades och sammanstäldes, slöt Seebeck till beskaffenheten af den undersöktes färgsinne. Efter honom hafva åtkilliga utmärkte vetenskapsmän sysselsatt sig med forskningar beträffande färgblindhet. Främst böra härvid omnämnas Maxwell och Helmholtz. Genom dessa har från glömska blifvit framdragen en redan vid detta århundrades början af engelsmannen Thomas Young framstäld hypotes angående färgers förnimmande. Enligt denna hypotes, eller, såsom den nu allmänt benämnes, den Young-Helmholtz'ska färgteorin, finnas uti ögat tre särskilda slag af organ; det ena ger oss intryck af rödt, det andra af grönt, det tredje af violett. Hvart och ett af dessa tre slags organ kunna visserligen erfara intryck af hvarje skild ljussort, men detta i högre eller lägre grad, beroende af det objektiva ljusets vibrationshastighet. Intensiteten af det intryck, som solspektrets olika färger göra på de tre skilda  ärgförnimmande organen, kan åskådligt framställas genom efterföljande kroklinier:



Storleken af det intryck, som en gifven färg gör på ett visst slag af de färgförnimmande organen, anges genom längden af den räta linie, som från samma färgs plats i solspektret tankes dragen lodrätt och till sin längd begränsas af i fråga varande färgpercipierande organs intcnsitets-kroklinie och dertill hörande, horizontelt dragna räta linie. Betrakta vi t. ex. det objektiva ljus, som för ett öga med normalt färgsinne synes såsom gult ljus, och hvars plats i solspektret är uti förestående figur betecknad med Gl, så angifva linierna ab, cd och ef storleken af de intryck, som de röd-, grön- och violettpercipierande organen erfara. Summan af dessa intryck är det, som vi kalla gul färg. Tänker man sig nu, att ett eller två af de nämnda färgperceptionerna saknas, måste dcrigenom uppfattningen af hela färgsystemet förändras.

Uti en sådan brist på organ som kunna låta ögat erfara intryck af någon viss färg består den s. k. färgblindheten, hvilken benämning tillkännager att ögat är blindt i afseende å någon färg.

Man skiljer emellan följande slag af färgblindhet.

A. Total färgblindhet, den färgblindhet, hos hvilken förmåga att skilja mellan olika färgförnimmelser alldeles saknas och synsinnet följaktligen endast kan uppfatta olika grader af ljusstyrka.

B. Partiel färgblindhet, som utmärker sig genom oförmåga att erfara intryck af någon eller några färger. Den partiela färgblindheten indelas åter uti:

1. Fullständig färgblindhet, hvarvid ett af de tre slagen färgpercipierande organ i ögat saknas och således endast två af de tre grundfärgförnimmelserna förekomma.

2. Ofullständig färgblindhet, hvarvid något af de tre slagen färgförnimmande organ är i förhållande till de två andra slagen mindre känsligt, än hvad  fallet är hos det normala  färgsinnet.

Allt efter som den ena eller den andra af de tre erundfärgperceptionerna saknas, benämnes den fullständiga färgblindheten:
a) Rödhlindhet,
b) Grönhlindhet,
c) Violettblindhet.

*) F. Holmgren, Om färgblindheten i dess förhållande till jernvägstrafiken och sjöväsendet. Upsala, 1877. Pag. 47 o. 48.Af den ofullständiga färgblindheten förekomma åter sär- skilda grader; de högre, som bilda öfvergångar till den fullständiga färgblindheten,  betecknas med motsvarande benämningar, d. v. s. ofullständig rödblindhet, grönblindhet och violettblindhet; de lägre graderna, som bilda öfvergångar till det normala färgsinnet, benämnas svagt färgsinne. Denna klassifikation af det felaktiga färgsinnet är den samma, som blifvit följd af den redan omnämnde professor F. Holmgren*).

I det redan anförda arbetet af år 1877 "om färgblindheten i dess förhållande till jemvägstrafiken och sjöväsendet" tillkännager prof. Holmgren, att en sådan uppsättning af zefirgarn, vald efter hans föreskrift, kan, på reqvisition, mot 5 kronor erhållas hos  Fröken Letty Oldberg i Upsala. Den kollektion, som undertecknad användt, har härstädes förskaffats.Beträffande undersökningsmetoden har äfven prof. Holmgrens förfaringssätt användts. Det vid undersökningarna begagnade materialet har derföre varit en mängd zefirgarnsdockor af olika färger, nemligen rödt, orange, gult, gulgrönt, grönt, blågrönt, blått, violett, purpur, rosa, brunt och grått, med flere nyanser af mörkare och ljusare sorter inom hvarje schattering**).

Vid undersökningar förfares sålunda, att don undersökande uttager en zefirgarnsdocka och uppmanar den som undersökes, att bland de öfriga dockorna uppsöka och framplocka de, hvilka höra till samma färgsort som profvet, samt lägga dem bredvid det samma. Af det sätt, hvarpå den undersökte utför den förelagda uppgiften, bedömes hans färgsinne. Såsom första proffärg användes grönt, hvarmed de färgblinda förblanda gult, grågult, brunt, grått eller blått. Den, som vid profdockan framlägger någon af de nämnda förvexlingsfärgerna och således icke kan skilja den ifrån grönt, är färgblind.

Den som, utan att begå ett sådant misstag, visar en afgjord böjelse derför, har ett svagt färgsinne. Genom detta prof kan redan afgöras, huruvida en person är färgblind eller ej. För att åter bestämma arten af en förefunnen färgblindhet framlägges såsom proffärg purpur. Härvid kunna fyra skilda
fall inträffa:
1:0 Profvet utföres riktigt; den undersökte är ofullständigt färgblind.
2:0 Med proffärgen förvexlas grönt eller grått; den undersökte är grönblind.
3:0 Med proffärgen förvexlas mörkblått eller mörkviolett; den undersökte är rödblind.
4:0 Med proffärgen förvexlas gulrödt; den undersökte är violettblind.

Till kontrollprof kunna vidare användas andra färger, såsom t. ex. rödt (rent rödt, icke rosa eller purpur), hvilket af den rödblinde förblandas med mörkbrunt eller mörkt grönbrunt och af den grönblinde förvexlas med ljusgrönt eller ljusbrunt.

Vid de nu med härvarande normallycei elever företagna undersökningarna hafva alla fått undergå prof med åtminstone två färger. Till ett annat kontrollprof har grått blifvit användt, och detta särskildt med dem, som genom föregående prof befunnits färgblinda. Afsigten härmed har varit att, om möjligt, närmare utröna den färgsort, på hvilken den undersökte varit blind och som för honom måste synas svart. Detta gråa prof har i do flesta fall synts vara upplysande om beskaffenheten af den undersöktes färgsinne, ehuru icke i den grad jag hade trott mig hafva skäl att vänta, och detta möjligen, emedan tillräcklig tillgång på skilda slag af biandfärger med grått icke funnits.

I allmänhet har hvarje elev undersökts enskildt, utan andra elevers närvaro. Det visade sig nemligen snart, att närvaron af åskådare verkade hinderligt på profvens utförande, i det att den undersökte, om han egde ett svagt eller felaktigt färgsinne, vid uttagandet af en docka, om hvars färg han sjelf var osäker, sökte i de kringståendes ansigten läsa domen öfver sitt val och sedan efter det förmodade omdömet rättade sitt vidare  tillgörande. Dessutom förklarade flere, det deras ögon genom ett under längre tid fortsatt uppmärksamt betraktande af den brokiga garnsamlingen så mattades, att de icke kunde tilltro sig att göra profven så, som de under vanliga förhållanden skulle utföra dem. Då det för tidsutdrägtens skull varit omöjligt att för enhvar förklara tillgången vid ett sådant prof, har småningom vid undersökningens verkställande utbildat sig den praxis, att jag vid  framläggandet af en profdocka först tillfrågat den undersökte om färgens namn och sedan bcdt honom framtaga alla dockor af den angifna färgen. Vid grönt hafva då framlagts alla sorter af gröna dockor, både gulgröna, rent gröna och blågröna. Sedan har den undersökte uppmanats att från de öfriga åtskilja de gröna dockor, hvilka tillhöra samma slags gröna färg som profdockan. I de flesta fall har detta  särskiljande af de gröna färgsorterna gifvit en tydlig anvisning om beskaffenheten af den undersöktes färgsinne. Utfrågandet af färgernas namn  hade utom den praktiska nyttan att få ett bestämdt namn på den färg, med hvilken man just skulle sysselsätta sig, ett visst intresse, då deraf framgick, huru skilda personer benämna färgerna. Tydligt tycktes det visa sig att en undersökningsmetod, som grundar sig endast på ett sådant utfrågande af färgers namn, måste vara ganska otillförlitlig. Resultaterna af de verkstälda undersökningarna äro sammanstälda i följande tabell, uti hvilken under rubriken "Normalt färgsinne" finnas fyra kolumner, som äro utmärkta genom romerska siffror; i dessa kolumner upptagas antalen af dem som, utan att vara färgblinde, visat någon svaghet i färgsinnet, och anges:
I kolumnen I.  antalet af dem som icke kunna skilja mellan ljust gulrödt och rosa.
I " II. " " icke kunna skilja mellan blågrönt och rent grönt
I " III. " " icke kunna skilja mellan ljust gulrödt och rosa samt mellan blågrönt och rent gräsgrönt
I " IV. " " i allmänhet egt svagt färgsinne.



Af undersökte 227 elever hafva således 10 befunnits vara färgblinde. Färgblindhetsprocenten blir följaktligen i detta fall 4,4.

Då violettblindhot ansetts såsom mycket sällsynt, och här nu bland förekommande tio färgblindhetsfall två blifvit hänförda till nämnda slag af färgblindhet, anser jag mig böra angifva de prof, som uti dessa två fall aflagts. Den ene förvexlade:
grönt och mörkt blåviolett,
grått, gråviolett och ljust gröngult.

Han var osäker vid fråga om orange och utförde med svårighet purpurprofvet. Den andre gjorde följande sammanställningar:
grönt och grått;
purpur och gulrödt;
rödt och orange.

Vid upprepande hafva profven utfallit lika.

Hos ett stort antal af dem, som icke kunnat anses hafva varit färgblinde, har förekommit en mindre svaghet i färgsinnet, och har denna svaghet blifvit förrådd genom begåendet af så likartade misstag, att jag ansett mig böra i den ofvan anförda tabellen upptaga antalet af hit hörande undersökte i skilda kolumner. Det synes att den antydda svagheten i färgsinnet närmar sig mest violettblindhet. Hvad vore väl äfven naturligare, än att den mest förekommande olikheten i förmåga att uppfatta färger skulle hänföra sig till färgspektrets yttersta delar? Dessutom tyckes det, som skulle i fråga varande svaghet upphöra ungefär vid det 17:de åldersåret. Antalet af de undersökte är tydligen alltför ringa, för att något annat skulle kunna påstås, än att en antydan om det nämnda förhållandet förefinnes. En sådan öfvergåcnde svaghet i färgsinnet kunde väl också tänkas stå i samband med det fysiska tillstånd, som motsvarar öfvergången från gosse- till ynglingaåldern, och som bland annat äfven utmärkes genom inträffandet af målbrottet.

Professor Holmgren säger i den ofvan anförda, i "Upsala läkareförenings förhandlingar år 1870—1871" intagna uppsatsen, att för den Young'ska uppfattningen af färgblindheten såsom en hämmad utveckling talar i sin mån den omständigheten, att brist på egentligt musikaliskt gehör brukar vara en vanlig följeslagare till färgblindhet. Det heter i samma uppsats: "White Cooper och Earle nämnas såsom de första, hvilka anmärkte att färgblindhet ofta är åtföljd af en motsvarande oförmåga att urkilja musikaliska toner, och Darwin begagnar denna uppgift såsom ett exempel på  homologa organers correlativa variation". Professor Holmgren tillägger att detta ock varit händelsen i alla de fall, som han dittills haft tillfälle att observera. I detta afseende kan jag med bestämdhet endast angifva att åtminstone en bland de 10 färgblinde (en 16-årig, fullständigt rödblind) deltagit i sånglektionorna och visat sig eo-a ett ganska godt musikaliskt gehör. Utom de undersökte elevernas antal har jag påträffat en fullständigt  grönblind gosse, som eger ett för olikhet i tonhöjd mycket känsligt sinne. Dessa fall tyda icke på att någon bestämd korrelation mellan  färgblindhet och något slags tondöfhet skulle förefinnas.

Jag återkommer slutligen till den förut omnämnda förklaringen af färgperceptionerna enligt den Young-Helmholtz'ska teorin. Denna hypotes tyckes hafva blifvit mottagen med temmeligen allmänt godkännande af de personer, som sysselsatt sig med hit hörande frågor. Att så skett, förefaller öfverraskande, då uti nämnda teori finnas många antaganden, som tyckas stå i strid med den annars i naturen herskande enkla lagbundenheten. Först förutsattes att ögat skulle ega organ för endast tre färgperceptioner, medan det objektiva livita ljuset innehåller en stor mängd ljussorter af en olika brytbarhet. Huru osäkert detta antagande är, framgår äfven af det vacklande, som visat sig uti valet af grundfärger, hvilka t. ex. af Brewster antagas vara rödt, gult och blått, af Maxwell rödt, grönt och blått, och hvilkas antal af Stilling ökas till fyra.

Ännu mera oförenlig med fysikens lagar förefaller formen af de tro intensitetskurvorna, Kändt är, att ett gifvet slags vågrörelse med största lätthet öfverföres till ett molekylsystem, hvilket har benägenhet att vibrera med samma svängningstal, som den gifna vågrörelsen. Vidare försättes en kropp, som har benägenhet att antaga ett visst slags vibrations-rörelse (t. ex. en spänd sträng), i andra vibrationsrörelser med desto större lätthet, ju enklare förhållandena mellan do skilda vågrörelsernas svängningstal äro. Lättast åstadkommas derföre till en gifven grundton oktaven och qvinten. Förhållandena emellan de skilda ljussorternas svängningstal framgå af följande tabell:



*) Jfr. SI. Edmond Becquerel. La lumiére, ses causes et ses effets. Paris 1867. Pag. 147.

Betraktas nu någon af de tre ofvan (pag. 275) förekommande intensitetskurvorna, t. ex. särskildt den för de rödpercipierande organen, så synes att dessa afficieras starkast af det objektiva röda ljuset och sedermera allt svagare af orange, gult, grönt, blått och violett. De rödpercipierande organen skulle således försättas i rörelse lättare af gult och blått än af yttersta violett, och detta oaktadt förhållandet emellan svängningstalen hos yttersta violett och rödt är 2, medan förhållandena emellan samma storheter hos gult och rödt samt blått och rödt enklast uttryckas genom 4/3 och 5/3. Detta förefaller paradoxt. För motsatsen torde äfven kunna anföras en iakttagelse, som icke gerna bör vara någon villfarelse. För mig synes nämligen i den violetta delen af solspektret ett färgbälte, som har en tydlig anstrykning af purpur, och jag har skäl att tro, det förhållandet är likartadt med alla som ega normalt färgsinne. Det violetta ljus, som afficiorar starkast de violett-förnimmande organen, bör också närmast i ordning afficiera de rödperciperande organ, som motsvara det'en oktav lägre liggande röda ljuset, och således måste tydligen genom violett ljus framkallas ett intryck af biandfärgen röd-violett d. v. s. purpur.

Betraktas vidare det sätt, hvarpå man enligt den Young-Helmholtz'ska färgteorin söker förklara do skilda färgernas intryck på en färgblind, förefaller detta något besynnerligt. Utväljes exempelvis förhållandet med det intryck, som objektivt gult ljus gör på en rödblinds öga, så heter det, att spektralt gult ljus synes såsom ett mättadt grönt, och detta tydligen derföre att den gröna perceptionen är så mycket starkare än den violetta. Tillämpar man samma förklaringssätt på ett öga med normalt färgsinne, måste det ju likaledes heta, att gult ljus, som utöfvar det relativt större intrycket på de grönt percipierande organen än på de öfriga, bör synas grönt; följaktligen borde alla, i likhet med de rödblinda, se det gula ljuset grönt. Då det är fråga om en med normalt färgsinne begåfvad, låter man det gula ljuset utgöra sammanfattningen af tre skilda perceptioner, men då frågan gäller en färgblind, anställes jemförelse emellan de erhållna perceptionernas storlek, och den större styrka egande anses lemna total-intrycket.

Fäster man sig icke vid dessa teoretiska svårigheter, hvilka undertecknad icke kunnat bortresonnera, återstår frågan, huruvida den Young-Helmholtz'ska teorin står väl tillsammans med alla vid färgblindhet gjorde iakttagelser. Törhända är detta fallet, men jag har icke förmått från den samma följdriktigt härleda förklaringen af åtskilliga fakta. Företeelserna vid färgblindhet synas mig icke kunna nöjaktigt utredas med mindre än att man antager:
1:0 ögat eger skilda percipierande organ icke allenast för 3 eller 4 skilda färger, utan för hvar och en af de olika färger, som det samma kan uppfatta; och
2:0 oförmåga att erfara intryck af en gifven färgsort, hvilken oförmåga betingar den egentliga färgblindheten, står icke i något nödvändigt samband med oförmåga att skilja emellan erhållna intryck af solspektrets öfriga färger.

En elev, som vid prof enligt den ofvan angifna metoden befunnits vara fullständigt, rödblind, visade sig vid undersökning medelst spektroskop se endast en del af spektrets röda färgband Hans spektrum räckte icke längre än ungefär till Frauenhofer's a, men spektrets öfriga röda färg såg han väl och benämnde riktigt.

Detta faktum, som för öfrigt fullkomligt öfverensstämmer  med ett af prof. Holmgren anfördt fall, tyckes föga väl lämpa sig för den Young-Helmholtz'ska teorin. Den i fråga varande undersökte egde visserligen rödpercipierande organ, men han egde dylika endast för ett visst slag af rödt ljus, medan han var blind i afseende å det andra slaget af rödt ljus, som ett öga med normalt färgsinne mycket väl kan förnimma.

Denna blindhet inverkar tydligen på uppfattningen af allt färgadt ljus, som är sammansatt med det senare slaget af rödt ljus. Hvad som t. ex. för ett normalt  färgsinne synes som purpur, måste för honom visa sig såsom ett slags blåviolett, ty en del af purpurns röda färg kan ej på hans ögon göra något intryck. Att åter häraf skulle bero oförmågan att skilja mellan erhållna intryck af tvenne färger, som i spektrum ligga nära hvarandra, såsom t. ex. gult och grönt, vågar jag betvifla. Med en fullständigt grönblind har jag varit i tillfälle att något sysselsätta mig. Han visade först en anmärkningsvärd oförmåga att skilja mellan olika färgintryck. Genom öfning har denna oförmåga betydligt minskats, men deremot qvarstår den först anmärkta blindheten på blågrönt, Han åtskiljer mycket väl gult och rödt samt likaså blått och violett, men förvexlar grått och blågrönt (ungefär Frauenhofers F). För att upptäcka förekommande färgblindhet torde det derföre vara lämpligast att använda sammansatta och icke enkla spektralfärger, och, då nästan alla i handeln förekommande zefirgarnsfärger äro sammansatta, egnar sig zefirgarn för i fråga varande ändamål förträffligt. För en närmare undersökning af en förefunnen  färgblindhet torde deremot endast rena Spektral-färger kunna användas.

Till sist får jag uppmana dem, som möjligen hafva lust och tillfälle att anställa undersökningar beträffande färgblindheten hos ungdomen vid andra läroverk i vårt land, att lemna sitt bidrag till kännedom om denna företeelse, som tyckes i så många afseenden ega betydelse och intresse.

Helsingfors i Februari 1880,
E. J. Mellberg.