En stjärnbetraktelse.

MDS, 10 / 1911
Album a candidatis pharmacie consociatis editum.
Helsingforsiæ MCMXI

Anblicken af stjärnhimmelen fyller i allmänhet människans sinne med beundran. Denna känsla tillväxer i samma man som man lär känna stjärnvärldens faktiska storhet, hvilken är så utomordentlig, att verkligheten här vida öfverträffar den djärfvaste  fantasis alster. Kanske därför en liten betraktelse från detta område ej vore utan allt intresse.

De allra flesta synliga stjärnor äro s. k. fixstjärnor, hvilka, såsom kändt, äro själflysande himlakroppar eller solar. Det är om dessa, på nästan ofattbara afstånd från oss genom världsrymden ilande ljussfärer, som vi här vilja nämna några ord.

Redan sedan forntiden ha stjärnorna ansetts oräkneliga till antalet. Dock är detta icke fallet hvad beträffar de med blotta ögat synliga stjärnorna, ty dem ha astronomerna för länge sedan räknat och funnit deras antal på hela himmelen uppgå till omkring 5,000. I tuber synas däremot ojämförligt flere stjärnor. Ju större förstoring ett sådant instrument äger, desto talrikare är äfven den skara af lysande himlakroppar, som medels detsamma kan ses. I nutidens starkaste teleskop äro sålunda öfver hela himmelen åtminstone 100 miljoner fixstjärnor synliga. Men antalet af de stjärnor, som öfverhufvud existera, det känner ingen människa.

Då man betraktar en fixstjärna genom en tub, synes den visserligen äga större ljusstyrka, än då den ses med blotta ögal, men däremot synes densamma i tuben ingalunda större, utan hällre mindre, än med obeväpnadt öga. Till och med i de största teleskop te sig fixstjärnorna blott såsom lysande punkter, oaktadt de i verkligheten äro solar, hvilka i många fall äro ofantligt mycket större än vår sol. Hvarför se de då så små ut äfven vid flere tusen gångers förstoring? Därför att de afstånd, som skilja dem från oss, äro så oerhördt stora.

För att vi skola få en föreställning om dessa distanser, vilja vi här taga i betraktande en af de vinklar, som astronomerna uppmäta för att kunna beräkna afståndel mellan jorden och en fixstjärna, nämligen den vinkel, under hvilken jordbanans radie skulle synas, om den betraktades från den ifrågavarande stjärnan. Denna vinkel är naturligtvis desto mindre, ju större stjärnans afstånd från jorden är. Men äfven för den närmaste fixstjärnan är den nämnda vinkeln mindre än 1". För att inse, huru liten en vinkel af 1" är, skola vi betänka, att en sträcka af 1 mm längd synes under denna vinkel på en distans af omkr. 206 m. Och då man nu tager i betraktande, att jordbanans radie ej är 1 mm, utan öfver 148 miljoner kilometer, så kan man kanske få en aning om det afstånd, som skiljer oss från den närmaste fixstjärnan.

Äfven på ett annat sätt skola vi försöka bilda oss en föreställning om det sistnämnda afståndet. Vi veta, att ljusstrålarna genomila världsrymden med en hastighet af ungefär 300,000 km i sek., d. v. s. en sådan stråle fortskrider på 1 sek. en vagsträcka, som är 7 ½ gånger så lång som jordens ekvator. Med denna hastighet behöfver ljuset för att från solen nå jorden en lid af cirka 8 ½ minuter, men från den närmaste fixstjärnan hinner detsamma till oss - först efter omkr. 4½ år. Denna fixstjärna är vår sols närmaste granne i världsrymden. Till de andra äro afstånden mycket större. Från den klaraste af alla fixstjärnor, nämligen Sirius, erfordrar ljuset ungefär 9 och från Capella omkr. 37 år för att nå oss. Och dock äro dessa afstånd nästan försvinnande små i jämförelse med de största sådana, som astronomerna utforskat. I universum är icke brist på utrymme!

Af det anförda framgår, att det ljus vi nu se från fixstjärnorna, utstrålat från dem för flera år sedan. Skulle t. ex. Polstjärnan plötsligt försvinna, så skulle vi ej märka någonting däraf förrän flere tiotal år därefter, och sjömännen skulle under dessa år, lika säkert som tidigare, kunna styra sina fartyg efter blotta strålarna af en stjärna, som icke mera existerade.

Benämningen fixstjärnor angifver, att dessa stjärnor vore fasta eller orörliga i världsrymden. Så är dock ingalunda fallet. Rörelsen är all tillvaros yttersta princip, utan densamma funnes ingen förändring, ingen utveckling. Detta gäller äfven om himlakropparna. Fixstjärnorna erhöllo denna sin benämning under tider, då de astronomiska observationsmetoderna ännu ej voro så utvecklade, att dessa stjärnors rörelser kunde iakttagas. Numera har man, dels genom observationer af dessa himlakroppars inbördes lägen dels genom spektroskopisk undersökning af det ljus de utsända, konstaterat, att äfven de röra sig framåt i världsrymden. De skilda fixstjärnornas rörelser äro olika både till riktning och hastighet. Dock äro samtliga dessa hastigheter, jämförda med jordiska sådana, mycket stora, ity att de uppgå till flere tiotal kilometer i sekunden. Huru förhåller det sig i detta afseende med vår sol? Står den ensam stilla i rymden? Ingalunda. Man har funnit, att den jämte hela den skara af planeter och drabanter, som omkretsar densamma, ilar fram mot en punkt i stjärnbilden Herkules med en hastighet af omkr. 30 km i sek.

En framstående vetenskapsman har en gång yttrat, att om det också lyckas människorna att beräkna afstånden till andra himlakroppar samt dessas storlek och rörelser, så skall det väl dock aldrig blifva möjligt att utforska de öfriga himlakropparnas kemiska sammansättning. Och dock har äfven detta blifvit möjligt. Med tillhjälp af spektralanalysen har man nämligen funnit, att åtskilliga af de kemiska element, som förekomma här på jorden, också utgöra beståndsdelar af solen och äfven af fixstjärnorna. Sålunda har man hos andra himlakroppar upptäckt åtminstone följande enkla ämnen: H, Fe, Ni, Mn, Cr, Co, C, Ca, Mg, Na, Si, Ba, Al, Cd, Zn, Cu, Äg, Sn, Pb, K.

Emellertid skilja sig olika fixstjärnors spektra i allmänhet mer eller mindre från hvarandra. Detta utvisar, att äfven deras kemiska sammansättningar äro olika. Äfven torde temperaturerna hos dessa stjärnor vara betydligt olika. Af skiljaktigheterna i dessa två afseenden förklaras, att rymdens fjärran solar utsända ljus af mycket olika utseende. Sålunda stråla en del af dem med rent hvitt ljus, andra åter med ljus af röd, gul, grön eller blå färg. Fixstjärnorna erbjuda sålunda, isynnerhet då de skådas genom en större tub, en synnerligen praktfull anblick. De skönaste af alla stjärnor äro dock dubbelstjärnorna. Dessa utgöras af tvänne solar, hvilka i förhållande till afståndet från oss befinna sig så nära hvarandra, att de endast medels tuber kunna ses såsom skilda. Också dessa äro ofta af olika färg, och erbjuda då  den sällsamma anblicken af tvänne solar af olika färg synliga tätt invid hvarandra. Bland dessa solpar finnas t. ex. sådana, där den ena solen är hvit och den andra blå, den ena röd och den andra gul, den ena orangefärgad och den andra smaragdgrön, den ena purpurröd och den andra azurblå.

I likhet med vår sol omkretsas med all sannolikhet äfven de öfriga solarna af planeter och dessa af månar. Låtom oss nu antaga, att äfven de nyssnämnda dubbelsolarna, at hvilka den ena är purpur- och den andra azurfärgad, äga sina system af planeter och drabanter. Hurudana äro då ljusförhållandena på en af dessa planeter?

 Medan planeten befinner sig mellan båda solarna, följa blå och purpurfärgade dagar nästan omedelbart efter hvarandra. En blå sol skrider fram på den indigo- eller violettfärgade himmelen och gifver naturen en sällsam belysning af ljusare och mörkare blå färgnyanser. Dessa färgtoner bli allt mörkare och mörkare, ju lägre solen sänker sig mot horisonten, och efter solnedgången insvepes hela naturen i en magisk violett skymning. Men detta blott för en kort stund, ty snart bebådas den röda solens uppgång af en niorgonrodnad, hvilken lik en oerhörd brand tyckes antända hela lirmamentet. Den röda solen går upp - och berg och fäll bada i ett omätligt haf af purpur och guld. Skapelsen synes under några minuter ha undergått den fullständigaste förvandling.

Ju mera planeten fortskrider i sin bana, desto mera synas de bada sn lamas inbördes lägen förändras. Dagar och nätter omväxla nu med hvarandra. Åtminstone under en del af dagen lysa båda solarna, den ena röd och den andra blå, samtidigt på himmelen och åstadkomma de sällsammaste färgspel både på firmamentel och på planetens yta. Men hurudana äro aftnarna och nätterna härstädes, om denna planet, i likhet med vissa till vårt solsyslem hörande, ledsagas af flere månar? Där lyser en fullmåne med blå skifva och en fin purpurstrimma i ena kanten, där en annan med ena hälften röd och den andra blå, där en tredje med öfvervägande röd skifva och en bred blå kant. Afspeglas nu dessa månar också i klara alfvar och lugna vikar, hvad äro då våra månskensaftnar mot dessa trollska scenerier, som naturen upprullar där borta i rymdens fjärran ängder!


Också tre-, fyr-, femdubbla stjärnor finnas. Ja, man har t. o. m. observerat 16 solar, hvilka ständigt förblifvande i hvarandras närhet gemensamt färdas genom rymden. Äfven finnas stjärnsamlingar, där de enskilda stjärnorna visserligen icke äro lika nära hvarandra som i de nyssnämnda grupperna, men där i stället antalet stjärnor uppgår till flere tusen, ja t. o. m. miljoner.

En sådan stjärnsamling är den s. k. vintergatan. Denna ter sig som ett ljust bälte, hvilket sträcker sig omkring hela himmelen. I detta ser man ett stort antal både större och mindre stjärnor, men dessutom innehåller detsamma ljusa partier, hvilka likna svagt lysande moln. I starka tuber visa sig dessa i allmänhet utgöras af stora grupper af mycket aflägsna stjärnor. Enligt en framstående astronom (W. Herschel) består hela vintergatan af omkr. 20 miljoner solar, bland hvilka vår sol utgör en anspråkslös medlem. Vidare har man funnit, alt denna gigantiska stjärnsamlings utsträckning är så enormt stor, att ljusstrålen behöfver för att från dess aflägsnaste stjärnor nå oss minst 4,000 år. Hvilken majestätisk värld bildar icke vintergatan! Man vore benägen att tro, det densamma omfattade hela universum.

Så är likväl icke fallet. Fjärran bortom vintergatans yttersta gränser visar teleskopet små töckenartade ljusfläckar, hvilka benämnas nebulosor. Många af dessa ha befunnits vara liknande samlingar af stjärnor som vår vintergata. De synas oss så ytterst små, emedan de befinna sig på så ofattbara afstånd från oss. Antagas dessa nebulosor ha ungefär samma utsträckning som vår vintergata, så skulle ljuset från de aflägsnaste kända nebulosorna hinna till oss först efter flere miljoner år! Och hvarför vore väl dessa de aflägsnaste, som öfverhufvud existera? Icke därför, att vi ej sett aflägsnare. Nej, där borta, där det skarpaste teleskops genomträngande öga sviker, där fortfar ännu den  Allsmäktige att utströ sina världar i rymden och där fortfar ännu skapelsen att vittna om Hans makt och Hans storhet!

J. D.