4.3.12

Regnbågens myter.* III.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 4, 1861

*Fortsättning från Novemberhäftet 1860. Litteraturbl.Nu till den bibliska eller kristliga föreställningen. Hvar och en känner regnbågens höga betydelse som tecken till fred ocb endrägt, hvilket Jehovah efter syndafloden uppreste och hvarigenom han garanterade Noach och hans ätt varaktigheten af den efter syndafloden på nytt uppkomna skapelsen och den nya mensklighetens ostörda utveckling. Det är klart, att regnbågen här måste betraktas som ett alldeles nytt och högst sällsamt, förut aldrig sett fenomen,och idenna bemärkelse måste forskarena äfven antaga, att det uti den jordiska naturens period före syndafloden har funnits hvarken en regnbåge eller öfverhufvud något regn.

Lenmom undersökningen om det sätt, hvarpå fysiko-theologerna i äldre och nyare tider sökt att förklara detta. Allting går dervid ut på den förutsättning, att atmosferen fordom varit annorlunda sammansatt. Dock har man bland qvarlefvor af fornverldens vexter och djur ännu aldrig och ingenstädes funnit menniskoben, hvarigenom tillvaron af det genom syndafloden omkomna slagtet skulle kunna bevisas. Det kan vara nog af den poetiska idéen, hvars sublimité genom fysiken hvarken kan vinna eller förlora något.

Lika upphöjd är den bibliska föreställningen om regnbågen såsom den höga thron, på hvilken Herren en gång skall sätta sin stol och döma öfver de lefvande och döda. Mindre storartad synesregnbågen som nimbus omkring hufvudet på den store engeln, som sätter den ena foten på jorden, den andra på bafvet. Likaledes uti Johannes' uppenbarelse.

Men dessa fornbibliska föreställningar halva af kristna diktare senare blifvit ännu mer utförda. Med afseende å den noach'ska regnbågen lärde den helige Beda, att, så länge menniskorna skulle se detta tecken på himmelen, så länge skulle de vara förvissade om den gudomliga nåden. Men då menniskornas tilltagande förderf till slut dock skulle nödvändiggöraden sista straffdomen, så skulle närheten af densamma, samt mensklighetens och den gamla jordens förestående undergång tillkännagifvas genom regnbågens plötsligautebliivande. Detta skall ega rum fyratio år före den yttersta dagen. Äfven en annan sägen är, att fyratio år före verldens undergång ingen regnbåge mer blir synlig. Men sättet af verldens undergång antydes genom regnbågens färger. Såsom Herren Gud försäkrade Noach och hans efterkommande om sin nåd inom den verldsålder, som är emellan syndafloden och den kommande verldsundergången genom eld, så betyder ock i regnbågsfenomenet den yttre blåa färgen vatten, men den inre röda, eld.

Bland sinnebilderna i den katholska kyrkan förekommer regnbågen ganska ofta. Såvida den, stående i luften, sätter det ena benet på jorden, det andra på hafvet, och följaktligen förenar de tre elementerna, tänkte man sig den som en sinnebild af den heliga treenigheten. Och såvida den, en ljuflig och förgänglig luftbild, sträcker sig genom hela himlahvalfvet och tyckes vilja omfatta verldsaltet, betraktades den som jungfru Maria, hvilken, som en svag och dödlig qvinna, bär den oandlige Guden i sitt sköte. Såvida den deremot är harmoniskt sammansatt af många färger, antog man den som den kristliga kyrkans sinnebild, ihvilken alla jordens folk harmoniskt förena sig. Ofta hafva de sju färgerna i regnbågen blifvit hänförda till de sju sakramenterna, isynnerhet af Dante.

På kyrkobilderna, hvilka framställa Guds förbund med Noach, felas naturligtvis regnbågen aldrig. En af de älsta är väl den på en antik kristlig gemm i Gori's Dactyliothek (eller Cabinet des pierres), föreställande dufvan med olivqvisten, under sig arken, öfver sig molnen med en smal afskärning af regnbågen. På samma sätt påbilderna af verldsdomen. Af öfverträffande skönhet är regnbågen på den berömda Danziger verldsdomen, hvilken tillskrifves Johan von Eyck. Här ser man den till och med afspegla sig i det gyllene klot, som tjenar den evige Domaren till fotapall. På en likartad och icke mindre berömd verldsdom af Schoorel i Brugge afspeglar sig regnbågen i halvet.

Ännu några notiser om historiskt märkvärdiga regnbågar, som erbjuda ett poetiskt intresse. Då den beryktade svärmaren Thomas Münzer förde det bedårade folket mot furstarnes och riddarnes här, förkunnade han dem, att de skulle segra utan svärdsstrid blott och bart genom himmelens tillhjelp och tog till vittne derpå den sköna regnbåge, som just då stod på himmeln. Men han blef öfverfallen, slagen och sjelf tillfångatagen. Vid den stora blodsdomstolen i Prag år 1621, då Kejsar Ferdinand II efter drabbningen lät på hvita berg et afrätta de Böhmiska direktorerna och bufvudanhängarne till den hussitiska läran och till den fördrifne konung Fredrik, bad borgarehöfdingen Kutnauer ännu på schavotten Gud att gifva dem ett tecken af sin nåd, då de jordiske furstarne icke ville gifva ett sådant; och se! plötsligen visade sig på himmeln en skön regnbåge.

För den Albertinska linien af det Sachsiska huset har regnbågen på ett märkvärdigt sätt blifvit skickelsefull. Då kurfursten Johan Georg I förlänades (i Camenz) med Lausitz, visade sig en regnbåge, som han antog för ett lyckligt omen, - men trettioåriga krigets olyckliga tider följde. Då återigen år 1806 kurfursten Fredrik August af Napoleon mottog konungavärdigheten, syntes likaledes en regnbåge, som man äfven ansåg för ett gynnsamt tecken. Men de stora krigen kommo, till följd af hvilka Sachsen delades.

Oberoende af dess religiösa och mytologiska betydelse, hafva skalderna förbundit ännu mycket skönt vid regnbågens företeelser. Redan den berömde indiske skalden Kalidasa jemförde regnbågen, afvik ande från den brukliga föreställningen, med en flickas brokiga gördel och molnen med hennes fulla barm. Än skönare är regnbågen begagnad i det fornindiska dramat Mrikchakati. Den retande Vasantasena har funnit sin älskare Charidatta istorm och oväder. Då ropar han:

Må himlen svartna och må utur molnen
Mång' tusen blixtar bryta fram; de äro
Dock mina vänner, gåfvo mig hvad fåfängt
Jag efterlängtat. Lycklig, trefaldt lycklig,
Är hvarje man, hvars trösklar henne sluta,
Den sköna, som han älskar, och som trycker
Den bäfvande med värme till sitt bröst.
Min älskling se! o se! hur Indras båge
Sig hvälfver öfver himmelen, lik armar,
Som alltför länge re'n sträckts ut. Se himlen
Se hur den blixtar, molnen hänga tunga,
Se allting bjuder oss till hvila in;
O följ mig; hör hur regnets tårar falla
Melodiskt klingande på palmens blad,
På, kiselstenen och i bäckens våg
Och gifva genljud med ett klangfullt eko,
Till lifvet väckt af sång och ljufva toner.

I slutet af medeltiden uttyddeTheophrastus Paracelsus regnbågen på ett visserligen ganska ovetenskapligt, men dock poetiskt sätt, i det han kallade den fören himmelsk blomma, som osynlig och i stillhet vexer på stjernornas fält och icke förr varseblifves af oss, än den öppnat sin färgade blomkalk, men då hastigt åter förvissnar. De nyare skalderna hafva icke kommit upp med något, som skulle uppnått denna bild i poetiskt djup. Äfven den så kallade filosofiska regnbågen hos alkemisterna ären vacker poetisk föreställning. De jemföra florescensen af de mångfaldiga metalliska färgerna, som föregår det rena guldets frånskiljande, med regnbågen, hvilken då förkunnar, att elementemas strid är utkämpad, att frid herrskar och att konungennu skall visa sig i purpur.

Herder har diktat en täck visa om regnbågens bedrägliga sken:

Sköna barn af solen,
Himlens granna båge,
Öfver svarta molnen,
Mig en bild af hoppet.

Tusen bjerrta färger
Bryta solens strålar
Emot dolda tårar
I den gråa skymning.

Och den vida bågens
Pelare sig stödja
Uppå horisontens
Säkra stödjeklippa.

Bågen den försvinner.
Se dess färger blekna;
Men från fasta pelarn
An ett moln ses glänsa.

Se, o se! hur himlen
Blånar upp, och solen
Herrskar åter mäktig
Och ger doft åt ängen

Sköna ungdomsdrömmars
Sköna barn försvinnen!
Svinnen! må blott solen
Stiga upp och herrska.

Strålens sköna färger,
Hoppets ljufva bilder
Äro barn af tårar;
Solen deras sanning.

En annan skald tog regnbågens ljufliga villa tillika i en antik, bemärkelse:

I hålan den dystra drömmarne lågo,
Bundna vid marken, på hårdan sten,
Och i de djupa rymdernas schackter
Ej något skimmer af ljus sig trängt.

Sakta de klaga, klaga med bäfvan:
"Hvarför har Zeus oss till natten dömt,
Artusen lång och mörk, der vi aldrig
Njutit af solens värmande sken?

Fastän vi fritt kring de sofvande sväfva,
Dö vi dock genast vid morgonglans,
Vi som med längtan åt ljuset sträfva,
Finna i ljuset det vana vår död.

Gerna inatten den stilla vi skapa
Allt hvad en menniska fröjda kan,
Bjuda det sedan i gyllene fullhet,
Aldrig en verklighet blifva vi dock.

Armodets rika gäster vi äro,
Bygga med mäktig otömlig konst
Blomstrande gårdar och gyllne palatser,
Svinna dock åter snart som en dunst.

Menniskohjertan, som söka hvarandra,
Af oss förenas i kärlekens famn;
Oss, som hvar tår uti glädje förvandla,
Unnas ej annat än tårars lott."

Så höras drömmarne sakta klaga.
O! men det hördes af drömmames Grud,
Vredgad deröfver, han slafpiskan svängde,
Svängde och röt: nu tigen i ro!

Darrande tego de, kröpo tillsamman,
Hemligt de flngo dock gråta fritt.
Sakta hörsnågon klappa på dörren,
Se! en etherisk gestalt der sig ter.

Iris det är, som i hemlighet smugit
In sig i drömgudens nattliga rum,
Söker en dröm åt den mäktiga Juno
Se! hur hon bäfvar, den hulda, hon räds

Bäfvande skrider hon genom de trånga
Hålorna fram, och med nedsänkt blick.
Drömmarne små, som kring henne trängas,
Skjuter hon undan med spädan fot.

Men de betagna dock lackar så vänligt
Regnbågens milda och klara sken.
"Är det ej du, som vårt lidande ändar?
Ack våra bojor du sliter ju?"

"Älskvärda säg oss, monn du är solen,
Som oss befriar från natten lång?
Vill du oss föra till dagames ljusning
Och till den sköna verklighets verld?"

Praktfullt sin glans hon skimrande breder,
Lyser så mildt i den mörka natt,
Småler och talar: ni arma små bröder,
Jag ju, som ni, är endast ett sken.

Regnbågen, sådan den synes i vattenfall, har Ritter von Leitner sinnrikt hänfört till den badande Iris:

Sank din dödligakropp förhoppningsfulltmed uti vågen,
Ofta besöks den jemväl af de odödligas fot ;
Iris i hemlighet här förfriskar etheriska lemmar,
Af sin slöja förrådd,der denhänger vid strand.

Justmus Kerner sjunger:
När sorg med lust uppfyller skaldens bröst,
Då bryter fram den bästa sångens röst;
När solen speglar sig i regnets tår,
Regnbågens bild på himmelen uppgår.

Men icke sällan hafva ej mindre skalderna, än målarne missbrukat regnbågen till effektscener, och alltför ofta låtit den framträda vid sentimentala och högtidliga tillfällen. I synnerhet hvad målarne beträffar, hafva till och med de mest framstående försökenaf Rubens, Poussin, Koch m.fl. blott kunnat bevisa, att regnbågen icke låter
måla sig.

En af de mest storartade och skönaste poetiska bilder är förklaringen öfver planeternas skapelse genom regnbågen i Okens naturfilosofi, såvida den på sätt och vis återupprepar en uråldrig orientalisk föreställning. Oken säger: "Färgerna äro ingenting annat än solens afbilder i mörkret, solens företeelser i den dunkla materien. En ljusstråle kastad i mörkret är färg. Regnbågen är en ring kring solen af oändliga positioner af solbilderna i mörkret. Hvarje förtätning af ethern genom ljuset är följaktligenen produktionaf färg; och omvändt, hvarje produktion af färg är en förtätning i ethern. Lagarne för färgskiftningen löpa således parallelt med de för materieblifvandet, eller fasthellre äro desamma. Planeterna äro således producerade enligt ljusets i färgerna  verkande lagar. Det gifves lika många verldskroppars produktioner, som färgproduktioner följaktligen fyra. Solen är materialiseringen af den röda färgen och elden, planeterna åter af de tre jordiska färgerna. Kometerna tillhöra mörkrets rike. Planeterna äro blott reflekterade solar i mörkret: de hafva ursprungligen varit torna färgklot, sedermera solara regnbågar, samt slutligen blifvit materiela punkter. Planeterna äro utströmmade färger, ty de äro utströmmadt ljus. På det afstånd från solen, hvarest ljuset börjar att grumlas, eller, för att tala i newtonisk bemärkelse, hvarest det börjar att brytas, der uppstår planetmassan. Planetmassan sammanflyter således omkring solen, som en regnbåge. Dessa planetariska färgbågar förhålla sig till solen, såsom de tre jordiska färgerna till det kosmiska, eller som de tre jordiska elementerna till elden. Det måste således hafva bildat sig tre planetproduktioner omkring solen, emedan ljuset förtätas, materialiseras i  tre momenter. Till första produktionen höra Mereurius,Venus, Jorden, Mars, Vesta, Juno, Ceres och Pallas. De äro den  första afvikningen från rödt - det gula. Det jordiska öfverväger hos dem. Till andra produktionen höra Jupiter och Saturnus; vattnet influerar på dem, och så framträder - det gröna. Till den tredje, mest aflägsna, produktionen hör Uranus; den är det blåa, öfver hvilket luften dominerar."

Ännu några notiser om regnbågens landskapliga skönhet. En fysikalisk förklaring må man här ej vänta sig; en sådan måman söka i den första bästa handbok i fysiken. Här hafva vi blott det sköna i sigte. Dock måste anmärkas: 1) att hvar och en menniska ser blott sin egen regnbåge, och att regnbågen öfverhufvud blott då existerar, när den kan ses; d. v. s. om alla menniskor och djur skulle vara blinda, så skulle den icke allenast icke ses, utan till och med alldeles icke finnas. Solen åstadkommer den blott förmedelst vårt öga. Den frambringas genom våra synorganers egendomliga organisation. Det gifves derföre icke någon objektiv regnbåge, utan endast en subjektiv för hvarje öga, som ser densamma. Beviset ligger helt enkelt deri, att den rätliniga vägen från solen, såsom fenomenets källa, till medelpunkten i den färgade ringen, hvaraf vi i regnbågen se endast den öfre hälften, alltid går midt igenom vårt öga. Och är 2) att iakttaga: att vi varseblifva regnbågen blott då, när vi hafva solen bakom oss. Detta är något ganska naturligt, men som har en djup poetisk betydelse. Sålunda se vi naturens hela skönhet framför oss, belyst genom en osynlig sol bakom oss, hvilken vi blott till följd af dess verkningar erkänna - Gud. Härtill kommer 3) den anmärkning: att vi alltid varseblifva regnbågen endast som en i färger sönderdelad afspegling af solskifvan, hvarföre den är rund. Skulle solen i stället för en sfer vara en kub eller en pyramid, så skulle vi äfven se regnbågen fyreller trekantig: och 4) att regnbågen alltid förblir för oss lik en spegelbild, samt att vi, fastän den alltid lockar oss att gå igegenom dess sköna port, dock aldrig kunna nå densamma. Detta gör den till den ljufligaste sinnebild afen otillgänglig himmelsk skönhet, af en evigt efterlängtad och aldrig ernådd lycka.

Ju klarare luften är, ju renare och kraftigare solen strålar, och ju dunklare den molnvägg är, som bildar bakgrunden, desto klarare är regnbågen, med desto större prakt framträda dess färger. Då bildar sig vanligen äfven öfver densamma en annan yttre regnbåge, som alltid är något mindre klar, och hvars färger gå i motsatt ordning, så att den inre kanten är röd och den yttre violett. Den inre violetta färgen hos hufvudregnbågen bildar med axeln, som går från ringens medelpunkt genom vårt öga till solen städse en vinkel af 40° 29', den yttre röda färgen en vinkel af 42° 23'; deremot hos den yttre regnbågen den inre röda färgen en vinkel af 50° 21', och den yttre violetta en af 53° 46'. Man har förklarat uppkomsten af den yttre regnbågen derigenom, att solstrålarne två gånger reflekteras från samma regndroppar ocb genom den första reflexion gifva upphof åt
hufvudregnbågen.

Vid öfra randen af klara regnbågar visa sig ofta svagare återsken af några hufvudfärger. Dessa såkallade sekundära regnbågar har man sökt förklara dels genom ljusets interferens, dels genom reflexion från oregelbundet bildade, tillplattade regndroppar.

I bågens inre visarsig luften eller molnväggen vanligen mycket ljusare och hvitare, på den yttre sidan deremot mörkare och svartare. Detta kommer sig deraf, att färgstrålarne ini kretsen betäcka hvarandra, hvaraf den hvita färgen uppkommer, och att de blott vid kretsens rand åtskiljas i färger. Vid yttre gränsen af denna färgkrets upphör speglingen, och molnen synas åter i deras naturliga dunkelhet. Skulle soldiametern vara mindre och regndropparne mera sprida färgstrålarne, så skulle många bågar uppstå, hvar och en af en särskild färg. Hvad fysiken blott teoretiskt visar, det kan fantasin föreställa sig förverkligadt i andra solsystem. Allt efter olikheten i det seende ögat, den lysande kroppen och det reflekterande medium, kan man tänka sigIris under oändligt olika former och färger.

De olikheter, som vår jordiska regnbåge företer, äro väsentligen följande:

Emellanåt synes i stället för hela regnbågen blott ett stycke deraf, som vanligen är bredare, än en hel regnbåge. Den utmärker, att det skall regna ännu mera. Ibland ärock hela regnbågen ovanligt bred, hvilket härrör af molnbakgrundens närhet och luftens beskaffenhet, som visar oss föremålen närmare eller aflägsnare. Är hufvudregnbågen mycket bred, så står ock den yttre regnbågen synbarligen längre från densamma, hvilket isynnerhet är öfverraskande vid middagstid, då regnbågen står mycket lågt och bildar blott en låg broformig afskärning. En märkvärdig afvikelse från kretsformen har man iakttagit vid den på snömolnen midt i vintern bildade regnbåge på Dauriska bergen. Der bildar färgbandet emellanåticke någon halfcirkel, utan lägrar sig blott som en krökt bjelke på molnen.

Äfven synes regnbågen aflång, då det ena benet står på ett berg. Fullkomligt rund ser man den under sig, då man i en luftballong sväfvar öfver regnmolnet, eller nästan hel, när man står på en utskjutande klippa öfver ett skummande vattenfall, hvilket förekommer vid Reichenbach i Haslidalen och vid Pliirs, vid ett vattenfall från berget Savon. Öfverhufvud äro vattenfallen regnbågens praktfullaste spegelfolium. Sålunda är den regnbåge, som, så länge solen skiner, står orörlig midt i Rehnfallets raseri, ett af de skönaste naturfenomen och tillika djupt poetisk, om man betraktar den symboliskt, t. ex. såsom kristendomens hugnelserika uppenbarelse midt i folkvandringames storm. Ej mindre berömd, men af mer idyllisk skönhetär regnbågen vid Staubbach i Lauterbrunner dalen, utan att uppräkna otaliga andra berömda vattenfall, der regnbågen ej felas. Särdeles skola de heliga Gangeskällorna utmärka sig genom regnbågarne i deras höga kaskader.

Emellanåt se vi regnbågen, utan att kunna varseblifva den bakom ett moln dolda solen, när denna skiner blott på det midt emot oss stående regnmolnet. Ibland synes den äfven före soluppgången och efter solnedgången, i det solen beskiner allenast de högre molnen, utan att sjelf vara synlig för oss. I Stuttgart sågs år 1841 en regnbåge efter solnedgången gradvis försvinna, börjande nedifrån, och slutligen ännu högt i luften bilda en liten kretsafskärning.

Stundom ser man regnbågen stå på den blåa himmeln utan någon bakgrund af moln. En dylik syntes i sin fulla glans år 1838 och väckte mycken uppmärksamhet. Men nästan ännu märkvärdigare var den regnbåge, som observerades år 1830 i Erlangen före soluppgången, och som omfattade en ofantligt stor, fulla 180 graders halfcirkel på den klara, blott af få molnfläckar betäckta himmeln. Man förklarade fenomenet sålunda, att den genom luftens reflexion blifvit höjd öfver horisonten från ett aflägset fjerran.

Äfven visa sig stundom två eller till och med tre yttre regnbågar, hvilket skall antyda ymnigt regn. Än märkvärdigare äro de regnbågar, som korssa hvarandra. Sådana kunna naturligtvis blott då finnas, när solen afspeglar sig i vatten, och från vattnet bildar en annan regnbåge efter samma lagar, som från himmelen. Denna andra regnbåge står alltid högre än den första (emedan solbilden i vattnet nödvändigtstår djupare), och emellanåt midt öfver den första, stundom äfven afvikande till högereller venster, i hvilket fall den skär den ena armen på den första. År 1792 observerade man vid Gosport iHampshire på Engelska kusten till och med fyra snedt emot hvarandra stående regnbågar, emedan hvardera af de båda hufvudregnbågarne hade ännuen yttre regnbåge. Lika märkvärdigt och ännu sällsyntare är inträffandet af tvenne regnbågar, som stå upp och nedvända på hvarandra, den ena som vanligt stödd på jorden, den andra omvänd på den första högt i luften.  En sådan observerades år 1798 och förklarades som en verkan af luftreflexionen.

Icke sällan har i regnbågen en färgöfverhanden framför de andra, eller ock är den alldeles enfärgad. Detta härrör dels af luftens beskaffenhet, dels af solens kolorit, hvilken sistnämnda likaledes börhärledas från atmosferens belastning med ovanliga dunster. Sannolikt synas sådana oftare på nordligt belägna moln. I Preussen  hyser man den vantron, att en pest förestår, då en hvit regnbåge synes.

Då solen sjelf är ovanligt  röd färgad, synes regnbågen röd, hvilket, såsom öfverhufvud solens och månens rodnad, bebådar blåst. Äfven har man trott sig deraf förutse en god vinskörd för året. En gul regnbåge skall deremot betyda ett godt spanmålsår. Sällsyntast är en grön regnbåge; dock hafva äfven sådana förekommit. De skola betyda mycken väta.

Månregnbågen öfverträffar solregnbågen med än skärare behag. Man kan ej tänka sig något mera félikt. Nattens stillhet, menniskornas  slummer upphöja det poetiska behaget i denna syn. Nattens mörker är dess färgglans skönaste folium. Öfverhufvud är den sällan synlig, åtminstone i sin fulla glans. Vanligen är den blott  blek, hvit eller gulaktig. Likväl har man observerat äfven utomordentligt klara månregnbågar med de lifligaste färger, till och med yttre regnbågar. 1 Maj 1828 observerade man i Löwen en månregnbåge, midt emot fullmånen, omgifven af det svartaste mörker, prunkande med glänsande färger och dubbel. Man har till och  med en gång varseblifvit en skön månregnbåge, ehuru månen var i ny och visade blott en ringadel upplyst.

Utom regnbågen frapperar oss ännu oändligt mycket annat liknande i naturen. Icke allenast regndropparne, utan äfven talrika andra genomskinliga och reflekterande kroppar förmå sönderdela ljuset i ett färgspektrum, hvarpå hela läran om prismat och dess praktiska användande grundar sig. Men det kan vara tid att sluta, då ändamålet härmed endast varit, att framställa det mest i ögonen fallande af det stora atmosferiska fenomenet.

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti