Slöjder och handtverk.
(Forts.)
De slöjder, med hvilka ändamålet är att af växttågor eller ull bereda tråd och garn samt af dessa förfärdiga tyger, tillhörde och tillhöra ännu qvinnorna, och bland en duglig husmoders egenskaper ansågs med rätta kunnighet i dem vara en af de förnämsta. Om en sådan heter det i Kanteletar:
Den värdinna, som är duglig
Bär ej bort sin ull till spånad
För ej tottarna åt andra
Ej utbjuder sina blånor.
Den värdinna, som är duglig
Spinner sjelf sin linnespånad
Sjelf hon väfver alla väfvar.
I det föregående har berörts en omständighet i de ostfinska folkens lefnadssätt, som gör den förmodan sannolik, att äfven de till vestern skridna finnarne, redan förrän egentlig växtodling eller jordbruket var dem bekant, äfvensom forrände kände ullspånaden, förstodo att af en näs selarts fibrer tillverka tråd, en artikel lika nödvändig för fiskaren och jägaren som för den mera kultiverade menniskan. Denna förmodan betyrkes äfven af några vinkar, som språket gifver i detta afseende. Medan neml. alla namn på föremål, hörande till ullhandteringen äro lånade, eger språket några, dock ej många benämningar från området af växttrådarnes bearbetande, hvilka tyckas antyda, att uppfinningen af en sädan bearbetning var inhemsk; ett sådant ord är t. ex. bråka (lin) loukutta.
Lånadt ar deremot, liksom namnet på ull, äfven namnet på det verktyg, hvarmed ullen klippes från få ret, liksom namnet för denna hand ling. Fårsax heter neml. keritsimet och klippa får keritsen, hvilka härstamma från skand. skära. Af germaniskt ursprung är äfven namnet på de redskap, hvarmed ullen närmast redes till spånad, kardorna, raasit (= tyskans Kratze.)
Det ursprungliga enkla redskapet för spånaden är sländan, kehrävarsi. Den torde numera knappt förekomma inom Finlands gränser, men begagnas ännu temmeligen allmänt i Ryssland och således äfven af de der boende finska folken. Dessa synas hafva känt detta instrument från urgammalt, hvartill man kan sluta af dess namn i deras språk, som är genuint och för de flesta af dem gemensamt. — Det konstfullare instrumentet för spånad, spinnrocken rukki är en nyare tidens uppfinning och bär derför ock i finskan ett från de germaniska språken lånadt namn.
Spånad i betydelsen af spinningens resultat, garn, heter i finskan lanka. Ordet nyttjades ursprungligen såsom namn på garnet af växttågor, men blef sedermera äfven namn för ullgarn, å hvilka båda betydelser det nu allmännast förekommer. — Ordet kerä, nystan begag nas såsom namn för en hopvindad boll, icke blott af tråd och garn, utan äfven af basttråd och näfverrimsor, för hvilka senare ämnens sammanläggande ordet troligen först nyttjades i denna speciela betydelse. Först i en senare tid och för en omsorgsfullare behandling deraf (såsom för tvättning, blekning, färgning) lärer man hafva begynt upplägga garnet på härfvor, hvilken konst man synes hafva lärt af de germaniska grannarne vid Östersjön, ty såväl härfvans som pasmans namn äro lånade från germanerna.
Det äldsta och enklaste sätt att tillverka en art väfnad är att samrnantofva ull eller annat djurhår till ett fast helt, som kallas filt. För sin enkelhet och för den ymniga tillgången på material är filttillverkningen mycket allmän hos steppfolken, af hvilka somliga deri uppnått en viss konstfärdighet. Äfven de finska folken synas tidigt hafva känt denna tillverkning, ty i flertalet af deras språk finnas genuina benämningar för detta ämne fastän dessa ej äro gemensamma. Finskans benämning på väfva är kutoa. Då dettas synonym i syrjänskan betyder fläta och då, kutoa (verkkoa) i finskan nyttjas äfven om nätbindning synes häri ligga en antydning om ordets äldsta och ursprungliga betydelse. I alla fall var de gamla finnarnes inrättning för väfvandet mycket enklare, än deras afkomlingar nu begagna sig af. Härtill kan man sluta dels deraf, att den väfstol, som ännu är allmän bland allmogen i norra och mellersta Ryssland är mycket enkel och att i den tillverkas mycket smala och grofva tyger, dels och deraf, att namnen på väfskaft och väfsked, hvilka föremål höra till den mera sammansatta väfstolen, allmänt äro lånade till de finska språken. Måhända misstager man sig ej mycket, om man föreställer sig den ursprungligare och äldre väfkonsten hafva varit det slags utbildning af konsten att fläta, som ännu anträffas i allmogens sitt att tillverka band. Väfskaft och väfsked komma i detta slags tillverkning ej i fråga, men väl ränning och inslag äfvensom en art skottspole (egentligen en trästicka), hvarmed inslaget skjules in emellan ränningens trådar. Och just dessa sistnämnda föremål hafva äfven genuina namn i finskan.
Väf och väfnad betecknas i finskan med ordet kangas, hvars ursprungliga betydelse varittyg, sedermera lios Ljungs. Thomasson in hemskt tyg. Deremot kallas utländskt tyg, kläde, vaate. Med denna det sistnämnda ords ursprungliga betydelse förefaller ej dess främmande härkomst underlig. För detta i finskan nu så allmäntnyttjade ord hafva vi neml. att tacka de germaniska språken, der i fornnordiskan vad (hvaraf sedan vadmal) är namnet på väfvet ylletyg. — Finskans allmänna namn för vadmal är sarka, hvars original är det fornnordiska serkr, klädningsstycke för öfra delen af kroppen, kappa, tröja, skjorta. Då de finska folken i äldre tider ej synes hafva kunnat tillverka vadmal är det ännu mindre troligt, att de förstått sig på klädestillverkningen. Också hafva de båda ämnena i dessa folks språk samma namn, endast finskan gör med ordet verka kläde ett undantag härifrån. Men detta ord är också lånadt. I svenska folkspråket påträffas verket värka med betydelsen spinna och väfva; och detta ord har man att anse som original för verka, hvilket med tiden fått en från det svenska originalets något afvikande betydelse.
För väfnader af lin och hampa har finskan flera benämningar af hvilka dock de flesta äro lånade såsom t. ex palttina, lärft, af ryska polotne.
Konsten att anbringa tygerna några enkla färger har länge varit känd af finnarne och idkats bland dem ända till senare tider, då konstfärgeriet tagit mer och mer öfverhand och dess idkare blifvit spridda öfver allt i landet. Färgsinnet kan dock ej vara synnerligen utbildadt hos folken här i den mörka, färglösa Norden. Så synas finnarne äfven först genom betraktandet af färgskiftningarna i skogsdjurens pelsar kommit till reflexion öfver färgerna, hvartill man kan sluta deraf, att begreppet färg i finskan heter karva (hår) och äfven den omständigheten, att sådana färger, som ej anträffas hos pelsdjuren t. ex. gult, grönt och blått, till en del hafva lånade namn. En granskning af färgernas namn i de finska tungomålen gifver vid handen att de baltiska finnarnes språk öfver hufvud sinsemellan öfverensstämma i dem, men att fullkomlig splittring i detta afseende råder i de ostfinska språken, hvilken omständighet äfven antyder, att dessa namn uppkommo jemförelsevis sent d. v. s. att man sent begynte reflektera öfver färgerna. Så äro t. ex. namnen på hvitt valkea, grått harmaa, svart musta, genuina; hvaremot gult heter kelta af det littauiska gelta och blått sininen, härstammande från ryskan.
De färgämnen som fordom begagnades voro enkla och togos från den omgifvande naturen. Ett sådant var äsjan eller ockran från myrarna. De flesta färgämnen togos dock från växtriket, i det att bark, rötter eller sjelfva växten begagnades till åstadkommande af de särskilda färgerna. Så fick man grått af sälgbark, gult färgade man bl. a. med björklöf, rödt och brunt med albark o. s. v.
Att färga heter i finskan paina (trycka) troligen deraf, att det som skulle färgas, hölls en längre tid i färgvatten under tryck. Allmännaste namnet för detta begrepp är dock det från svenskan lånade värjätä. Färgandet liksom väfvandet var en sysselsättning, som uteslutande tillhörde qvinnorna, och hvardera af dessa sysselsättningar ansågs hafva qvinliga andar till beskyddarinnor. Samlandet af färggräs och andra färgämnen synes hafva tillkommit flickorna och de unga qvinnorna, hvilket framgår t. ex. ur följ:
Vandrom, systrar, efter blåfårg
Svägerskor, bort efter gulört
Brudar, efter rödfärgsörter
På en sådan färd kunde också ett oförmodadt möte med en ungersven inträffa; åtminstone heter det i bröllopssångerna, när de sysslor uppräknas, uti hvilka brudgummen varit i tillfälle att se bruden, att han äfven träffat henne, medan hon varit sysselsatt att samla färggräs och att färga.
Konsten att sy uppfanns ej för att af tyg göra kläder, utan i ändamål att af skinnstycken sammanfoga p[?]agg, lämpiga att skydda kroppen mot kölden. Ett sådant syende verkstäldes med en ben[?]eller tränål, äimä. Nyare tiden [?]nål af stål kom till finnarne genom handel från mera kultiverade folk, och bibehöll äfven sitt främmand namn, neula, lånadt antingenfrån det forngerrmaniska nethla eller det slaviska iglà. Benämningen ompelen, sy är genuin och har till stamord umpi, ett slutet tillstånd; hvaremot idkaren al detta yrke, skräddaren, har ett från svenskan lånadt namn rätäri l. skraatari.
Konsten att bereda pelsdjurens ekina har af urgammalt varit bekant för de nordiska polarfolken, och deras språk öfverflöda på benämningar för olika biter af denna verksamhet. Men då jagten i Finland numera nedgått till en obetydlighet mot hvad den fordom var, har af en konsten att bereda skinnen gått förlorad, och språket i följd häraf blifvit f[?]tigt på benämningar för detta begrepp.
För skinn har finskan emellertid åtskilliga namn såsom nahka, vuota, m. fl. För begreppen barka och garfvare har finskan lånat sina benämningar parkita och karvari från svenskan. — Särskilda idkare af yrket att utaf skinn eller läder sy skoplagg uppkommo troligen ganska sent bland finnarne, emedan en hvar förstod sjelf att göra åt sig de enkla skoplaggen. För den skull har finskan ett lånadt namn såväl för skomakaren (suutari) som för de flesta till skomakareyrket hörande tekniska benämningar.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti