Indiens väfnader.

Finlands Allmänna Tidning 92, 23.4.1870

Indiens väfnader.

Under rubrik: The Textile Manufactures and the Costumes of the People of India har en engelsk embetsman i Indien, d:r J. Forbes Watson utgifvit ett praktverk i 18 stora band, hvari indiernes konst i väfveri skildras, och hvilket tillika innehåller originalmönster af de vigtigaste indiska väfnader. Upplagan af detta egendomliga arbete, hvilket för icke längesedan varit omtaladt i en tysk tidskrift, hvarifrån vi hemta nedanstående referat, består emellertid endast al 20 exemplar, hvaraf 7 förblifvit i Indien, samt de öfriga lemnats till städerne Belfast, Bradford, Dublin, Edinburgh, Glasgow, Halifax, Huddersfield, Liverpool, London, Macclesfield, Manchester, Preston och Salford i England.

Mr Watson undersöker frågan, hvarföre den engelska ock europeiska afsättningen på väfverier till Indien ända tills närvarande tid förblilvit så ringa, och finner svaret pa denna fråga deri, att man härtills egentligen alldeles icke pa allvar studerat hvarken den indiska, persiska eller centralasiatiska marknaden. Desse nästan tallösa miljoner asiater, anmärker han, kläda sig sedan urminnes tid efter ett mode och en smak, som förblifvit oförändrad och knappast kommer att någonsin undergå förändring. De engelska och europeiska fabrikanterne måste lära sig att känna och tillfredsställa dessa moder, för att kunna säkerställa en något så när oinskränkt afsättning. Oaktadt engelsmännens långvariga herravälde i Indien, har sådant härtills ännu icke skett, utan hade de till det mesta aristokratiska odågor och falska stormoguler, som styrde Indien, för det mesta vinnlagt sig om att indrifva de största möjliga skatter och sålunda på enskild väg rikta sig.

Mr Watsons arbete lemnar emellertid tillfälle dertill, på samma gång det erbjuder medel, huru detta bör ske. "Man mäste", säger han, "först uppfostrå och bilda våra fabrikanter derhän, att de lära sig att fatta dessa österländska folks egendomliga smak och verkliga behof. Fabrikanten bör först lära sig, att dessa mönster af indiska väfnader merändels redan lur århundraden utgjorde och fortfarande utgöra ett oföränderligt mod för bestämda klasser och kaster, så att ingen, som ordentligen lär sig att göra efter dem, samt åstadkomma dem bättre och billigare, behöfver frukta, att de skola blifva undanträngda af modet, liksom i Europa, hvilket på ett till vansinne gränsande sätt låter tyrannisera sig af förryckta pariser putsmakerskor och uförskämda hjeltinnor, tillförande demi-monden. Indisk och europeisk smak stå i strängaste motsats till hvarandra, hvilket man bland annat också kan erfara af en berömd indiers omdöme efter hans första sammanträffande med europeer. Denne man skref nemligen följande: "Jag hörde dem tala sinsemellan och det ljöd ganska vildt och sträft för mina öron. Deras klädedrägt slöt sig tätt till kroppen och var utan veck, sam hade kunnat lyfta sig öfver sådana kroppsdelar, som anständighetens lag hos oss bjuder att undangömma."

Dernäst är det anmärkningsvärdt, att de flesta klädespersedlar hos hinduerne, äfven hos de muhamedanske, gjort bekantskap hvarken med en sax eller en nål, utun de lemna väfstolen alldeles färdiga i form af shawlar, plaids och dok. Dessa utgöra turbaner, lungins och dhotis för männerne samt saris för det qvinliga slägtet. Turbanen är ett långt, smalt stycke tyg, hvilket i konstmessiga veck viras omkring hufvudet, lunginen ett liknande, men större dok, hvilket lik en plaid betäcker skuldrorna och den öfre delen af kroppen, dhotis åter ett längt skärp, som viras omkring höfterna och lären, vid hvilka det fastbindes. Dessa trenne stycken bilda större delen af de underordnade och fattigare folkklassernas hela beklädnad. Sari utgör slutligen en plaid för det qvinliga slägtet och tjenar tillika såsom underrock och mantel. Skiljaktigheten i färgerna, grannlåterna och de inväfda fasonerna, liksom de olika sätt, hvarpå dessa klädespersedlar allt efter väderlek, värme och smak omviras, förläna dessa veka och böjliga tyger en sådan mångfaldighet vid de menskliga lemmarne, att de, oaktadt deras enkelhet och oföränderlighet aldrig åstadkomma den ledsamma enformighet, hvartill europeerne af hvardera könet äro dömda i följd al modets nyckfulla påbud.

Vidare är det karakteristiskt, att indiemes klädespersedlar bestå till det mesta af bomullstyger och hafva endast bestämda färger eller schatteringar, samt att de på mångfaldigt sätt äro utsirade med alldeles äkta, rena guldtrådar, äfvensom att mönstren för dessa grannlåter äro noga lämpade efter det ändamål, för hvilket de äro bestämda. Detta nr högst vigtigt för de europeiska fabrikanterne; de måste hafva noga reda på, huru hvarje del af dessa klädningsstycken bäres, ty de delar, som under bruket icke äro synliga, behöfva cjheller några grannlåter. Äfven undviker man den löjliga kostnaden af behäng och garniturer, som ofta i Europa bäras på bekostnad af bekvämligheten.

Den vigtigaste lektionen för europeiska fabrikanter ur det Watsonska praktverket och den dertill hörande kommentaren är dock den, att indierna bruka väfnader endast med äkta färg, hvilken kan emotstå ofta upprepad tvättning. De infödde färgarene och kattuntryckarene besitta en sällsam skicklighet uti att vidfästa färgerna. Man bör i Europa aldrig förglömma, att hinduernes klädespersedlar på samma gång utgöra deras linne och tvättas ganska ofta rätt grundligt; fabrikater, hvilka fördenskull derstädes skola finna köpare, böra icke blott vara färgade med äkta färg, utan dertill lena, fina och fasta, såsom de berömda mousselinerna från Dacca. De indiska kunderne besitta alltför stor sakkännedom och fin smak, för att låta förblända sig af engelsmännens och andra europeiska fabrikanters grofva och bedrägliga svindleri och appretur. Att tillfredsställa de mera bildade folkklassernas anspråk och smak, skall enligt Watsons åsigt, knappt lyckas de bästa europeiska fabrikanter; men han tror, att de kunna vinna hundrade miljoner bland de lägre klasserna till kunder, om de lära sig att leverera de indiska väfnaderne lika solida, men till billigare pris. Trots våra maskiners hela makt och färdighet, samt vår berömda teknik och luxuriosa modesmak, skola vi knapt någonsin vara i stånd att konkurrera med den nästan poetiska produktionen al fina och rikt dekokrerade indiska våfnader, hvilka åstadkommas af de indiska spinnerskornas och väfverskornas fina händers och fingrars färdighet. De äkta mousselinerna från Dacca och schalarne från Kaschmir skola väl för alltid förblifva ett indiskt monopol. Watson har med sällsynt noggrannhet studerat skilnaden emellan de bästa europeiska och indiska mousselinerna och gjort den åskådlig genom lithografiska afbildningar. Resultatet af hans forskningar består hutvudsakligast deri, att uti de europeiska väfnadernas trådar förekomma mera tågpr än i de indiska, samt att förhållandet i detta afseende är lika med sju till fyra. Ett annat vigtigt faktum hvilket d:r Watson noga ädagalagt, är det att antalet snodder, som hvarje tum af mouseelinsgarnet under spinnandet erhåller, belöper sig i Europa endast till 68, 8 och 56, 6, hvaremot detsamma i indien är 110, 1 och 80, 7. Deri ligger straxt hemligheten af den mycket större varaktigheten hos de handspunna indiska mousselinerna i jemförelse med dem i Europa, som spinnas med maskin. Det är nogsamt bekant, att dessa våra fina mousseliner hvarken hålla synnerligen eller ännu mindre tåla vid upprepad tvättning, under det att de finaste Dacca-mousseliner äro hålliga i ordets egentliga bemärkelse och oförsvagade tala vid upprepad tvättning. Detta indiska mousselingarn spinnes så fint, att dertill höra särskildt gynnande vilkor i väderleken och atmosferen. Hindu-flickorna kunna icke i likhet med bondflickorna förut i Europa, om aftonen gå med sin spinnrock i stugan, utan måste använda till sitt arbete tiden före soluppgången.