Anwisning att med god winst tillwerka Harts, Kimrök, Tjära, Terpentin- och Hartsolja.

Anwisning att med god winst tillwerka Harts, Kimrök, Tjära, Terpentin- och Hartsolja.

Med förklarande plancher.

Helsingfors,
G. W. Edlunds förlag.

[2]

Imprimatur. C. R. Lindberg.
Åbo, S(?). W. Wilén & Co:s boktryckeri, 1864.

[3]

Inledning.

Kådan är ett ämne, som till utseende och yttre egenskaper är allmänt kändt. Den bildas af de flesta barrträd, hos oss af tallen (pinus sylvestris) och granen (pinus picea). Efter dessa båda trädslag plägar man ocksp skilja emellan tall- och grankåda; men då de i afseende å beståndsdelar och brukbarhet i det närmaste äro lika, so fästa wi i det förjande icke widare afseende å denna indelning.

När kådan sipprar ut ur trädet, är den trögtflytande, wattenklar och mycket klibbig. Den bestrår af ett fast ämne, harts, (harpix, kolofonium) upplöst i en flygtig eller lätt fördunstande olja, terpentinolja. Denna sednare fördunstar småningom i den fria luften; äfwenledes eger den egenskapen, att under luftens tillräde lpngsamt ombildas till harts. Den i början mjuka och klara kpdan blir derigenom efterhand fast, slutligen hård och egenomskinlig, och antager en smutsigt gul färg. Denna fördunstning af terpentinoljan jemte dess ombildning till harts fortgår emellertid icke tilldess endast rent harts är qwar, utan en, om ock ringa qvantitet terpentinolja förblir alltid qwar i den gamla, intorkade kådan.

Kådar är, i afseende å dess bildning inom trädet, en mycket egendomlig produkt.

Bildning af träsd- eller medsubstans (fiberämne) kan i allmänhet anses såsom resultatet af, eller liksom ändamålet med trädets wärande. Bark, blad eller barr etc. äro endast ständig produkt, hwilken icke i någon mån tyckes wara nödwänding, icke engång önskwärd, för åstadkommande af wedsubstans. Den är en slutbildning, hwilken inom trädet icke widare förändras, utan antingen utdrifwes genom sina porer i barren och den tunna barken, som betäcker de finaste grenarne, eller genom tillfälliga öppningar i den grösre barken; eller också aflagras den i de inre, utdöda och derigenom toma trädcellerna.

[4]

Kädbildningen står emellertid i ett nära, egensomligt förhpööande till wedbildningen eller trädets wärande. In ymnigare nemligen detta år, desto swagare är kådbildningen. Och omwändt, när trädet är sjuklight, isynnerghet när det genom borttagande af barken twingas att minska eller afstanna med sin wedbildning, stegras kådproduktionen, hwilket slutligen blir det bortdöende trädets enda lifswerksamhet.

Såras det lifsriska trädet, hwars safter strömma rikligt och raskt, uppstår en ymnig kådbildning i såret. Är detta emellertid så litet att det icke utöfwar något wäfendtligt inflytande på trädets wärtlighet, så gror det småningom åter igen och kådbildningen upphör. Är fåret deremot så stort att tärdet af detsamma sjuknar, borttages t. ex. barken rundt omkring trädet, med undantag af en rimsa på ena sidan, just tillräcklig att hålla detsamma wid lif, så inträder icke allenast en öfwergående kådbildning, hwarigenom den afbarkade ytan betäckes med en kådskickt, utan kpda bildas fortfarande och aflagras i de inre, bortdöende trädcellarna, så att webmassan efter en tid befinnes helt och hållet genomträngt af kåda. Man erhåller derföre wid en dylik behandling af trädet, kåda från detsammas yttersida och dessutom en starkt kådhaltig wed, tjäruwed. Afskalas barken rundomkring stammen, så bildas wäl ymnigt kåda på den afskalade ytan, men trädet bortnör för snart, för att kåda skulle kunna i någon betydligare mån bildas och aflagras i de inre trädcellerna. Man erhåller derföre genom denna behandling af trädet lika mycket, eller mera utrunnen kåda än förut, men ingen tjäruwed.

I gamla, af ålder bortdöende träd är saftströmmen långsam, och ett får kan derföre här icke åstadkomma en lika ymnig kådbildning, som då träden äro unga och friska. Friska, wärande stammar äro derföde mest efnade för kådproduktionen. Hos gamla träd inträder emellertid af sig sjelf en lpngsam kådbildning, hwilken småningom fyller trädets porer med kåda. Dylika trädstammar lemna derföre ofta en god tjäruwed, men litet eller ingen afsöndrad kåda.

Rötterna hafwa en wida mera porös wedmassa än stammen, och kunna derföre inom samma volym upptaga en större mängd kåda, hwarföre de också lemna den bästa tjäruweden.

Mycket egendomlig är den omständigheten, att kådhalten i rötterna efter borthuggna träd stegras ännu länge

[5]

efter det allt tecken till lif upphört, eller efter det stubben ofwanom jorden jemte de finare rötterna under jorden börjat ruttna. Några tillskrifwa detta en fortsatt kådbildning; andra antaga och med större sannolikhet, att kådhalten ökas endast genom en koncentrering af kådan, som af rötan tränges bort från den yttre wedmassan och de finare rötterna, och samlar sig i det inre af de starkare rötterna.

----

Såsom wi redan anfört består kådan af terpentinolja och harts, twenne ämnen, hwilka finna en mångsidig anwändning i tekniken och handtwerkerierna, och utgöra mycket gängse handelswaror. Man behöfwer derföre endast åtskilja kådans beståndsdelar från hwarandra för att kunna öfwerlemna dem åt handelen.

Man äfwen förenade med hwarandra i riktiga proportioner bilda de en mycket eftersökt, och isynnerhet i sednare tider wäl betald handelswara, det såkallade bierpechet eller bryggarehartset, som begagnas till att inwändigt bestryka eller tillkitta öltunnorna.

En fjerde produkt, komrök erhålles af kåda, när denna långsamt förbrinner. Denna wara har emellertid ett lägre wärde än de först nämnda, så att man endast af oren eller dålig kåda och harts, som icke annorlunda kan begagnas, bränner kimrök. Sålunda betraktad är emellertid dess tillwerkning wid kådindustrin af stor betydelse.

Af den i medmassan inneslutna kådan eller af tjäruweden, kan man wäl erhålla terpentinolja, men icke harts; det will då säga såsom särskild produkt. Hartset tillgodogöres här i form af brandhartser och oljor, uppblandade med andra genom torr distillation af trädet bildade ämnen, hwilken blandning utgör den bekanta tjäran.

Kådsamlingen.

Enligt det föregående befrämjas kådproduktionen, när man, genom att borttaga barken från wissa delar af stammen, inwerkar störande på trädets wäxtlighet. Detta har blifwit wekstäldt på olika sätt, antingen sålunda, att man låtit trädet fortfara att lefwa och gifwa kåda under ett större antal år, eller och så, att man blott erhållit en enda skörd af detsamma, hwarpå det utdött, eller på sin höjd haft tillräcklig lifskraft för att bilda tjäruwed.

[6]

Det första behandlingssättet, som är det wanliga i södra Europa, och som äfwen skall begagnas på några ställen inom Ryssland, består deri, att man tid efter annan gör inskärningar eller bleck i trädens bark, ur hwilka kådan sipprar ut. Beclens storlek och tiden, inom hwilken de förnyas, afpassas efter tiden under hwilken man will att trädet skall hålla ut.

I trakterna omkring Bordeauz samlas en mängd kåda medelst ett dylikt behandlingssätt, som finnes beskrifwet i Dinglers polyt. Journal, Band 62, från hwilken wi intaga följande:

Den i hedetrakterna omkring Bordeauz wärande tallarten (pinus maritima) tages under behandling af kådsamlaren, när den har uppnått en ålder af omkring 30 år, eller när stammen har en sådan tjocklek, att en man kan omsatta den med sina armar, och derwid se sina fingerspetdax. I Februari bortskalas den grofwa, afdöda barken, utan att skada den friska, på sydsidan af trädet, ungefär af ¼ af stammens omkrets och på en höjd af omkring 1 aln. Andamålet härmed är att göra stället mera tillgängligt för solwårman och der åstadskomma en lifligare saftsröm. När solwärman blir skarkare - wanligtwis från den 25 mars till den 1 Maj - börjas med inhuggningen af det såliunda förberedda stället. Detta sker med ett hakformatigt jern med krökt egg, liknande en hålmejsel, med hwilket en 3 tum lång och ¼ tum sjup spån bprttages. Ur fåret sipprar nu kådan ut i små wattenklara droppar, hwilka förena sig, rinna neråt stammen och uppsamlas i ett litet kärl, placeradt emellan trädets rötter, hwartill en näfwerrifna mycket lämöigt kan begagnas. Intill slutet af September hugges hwarje wecka ett nytt får, eller borttages en ny spån, och för hwarhe månad insamlas kådan från de små kärlen i ett stort, placeradt i midten af trakten, der den skyddas för wädret och för föroreningar. Den sålunda samlade kådan heter jungfrukåda, till skillnad från den sämre, orena kådan, som afskrapas af trädens sidor och upphemtas ur sanden, dit den neddroppat.

Wäderleken utöfwar ett stort inflytande på kådsamlingen. Under warma sydwindrar utfaller skörden wida rikligare, än när trädets porer sammandragas, och fastströmmen minskas af kalla nordanwindar.

Wanlightwis ger ett träd, behandladt på det angifna sättet, kåda under 30 till 40 år. Det nedhugges derpå,

[7]

och adf den del af stammen från hwilken kådasn samlades, brännes tjära, medan det öfriga begagnas såsom byggnadswirke och wed.

Det anföres att ett godt träd gifwer 7 till 9 skålp. kåda om året och att man af 225 Centr. tjäruwed erhåller 45 Centr. tjära - resultater hwilka betydligt öfwerstiga, hwad wi här i norden kunna påräkna.

Det andra behandlingssättet, der man endast erhåller en kådskörd af hwarje träd, har blifwit infördt i Swerige af Grefwe Lewenhaupt, som i sin brochur, "Begagna de naturens rikedomar landet erbjuder", ger en tydlig beskrifning öfwer detsamma, hwilken wi här intaga.

På de barrträd, hwilka sågstockar, byggnadswirke, med och kol skola anwändas, aftages barken rundt om hela trädet, så högt upp som möjligt, och ända ned till roten. Detta låter mycket lätt werkställa sig, om arbetet företahes uti April och Maj månader, då träden safwa. Afbarkningen bör ske uti ny, då kådan blir ljusare än om den företages uti nedan, då det ofta inträffar att den utsprickande kådan möglar, hwarigenom hartset blir mörkt och mindre omtyckt i handeln. En mansperson kan med lätthet werkställa detta arbete å cirka 80 à 100 träd på en dag; på gran med tillhjelp endast af en knif, och på tall med en såkallad bandknif eller medelst yxa. Sedan barken blifwit lossad, afsjuktes den medelst en träkil.

Under warm sommar börjas i Augusti månad insamlandet af kådan, på de afbarkade ställena, men efter en kylig sommar, sker insamlandet först i September och Oktober med tillhjelp af en raka efter det utseende som Fig. 8, Pl. I anger. Enär kådan denna årstid är seg, emedan terpentinoljan ännu icke afdunstat, så håller den wäl tillsammans. Dock bör wid afskrapningen hålas inunder en såkallad kådhåf Fig. 9, Pl. I, hwilken äfwen begagnas om kådan torkat på träden.

Hwarje träd, på detta wis behandladt, ger minst 2, men till och mer 10 skålp. kåda än på höjder. På hösten eller wintern fällas dessa träd, hwilka då ännu stå med gröna barr, och kunna träden anwändas till såg- och byggnaswirke, kol och wed, utan att skosegaren gör den ringaste förlust på wirkets anwändbarhet, men en betydlig winst på kåda. Den kåda, som på dessa träd insamlas, kan med nu gällande handelspriser på harts pch terpentinolja wid terpentinfabriken betalas med 1 R:dr R:mt pr

[8]

Lispund, hwilket pris gifwer god behållning såwäl för insamlaren som för köparen.

I tjäxuorterna i Österbotten behandlas trädstammarna för åstadkommande af tjäruwed på ett sätt, som mycket nära öfwerenstämmer med det Lewenhauptska behandlingssättet. Barken afskalas nemligen ääfwen här af stammarna så högt man kan nå, likwäl med den skilnad, att man qwarlemnar en smal rimsa med bark på norra sidan för att hålla stammen wid lif tilldess trädcellerna hunnit fylla sig med kåda. Man tyckes emellertid på dessa orter icke fästa något afseende wid kådan, som samlar sig på den afskalade ytan, sannolikt emedan man icke känner dess wärde.

Att säga, hwilket af dessa behandlingssätt förtjenar företräde hos oss, är omöjligt, så länge de icke alla blifwit försökta i wårt klimat och med wåra trädslag. Att det behandlingssätt, som anwändes i trakten omkring Bordeaux är mycket besparande, medan det Lewenhauptska är mycket ödande för skogen (om man nemligen endast däster afseende å kådproduktionen) är säkert. Men förhållanden äro så olika hos oss och i södra Frankrike, der dessa resultater erhöllos, att det är omöjligtm att af desamma draga någon slutsats angående methodens företräden eller ens anwändbarhet hos oss. Detta måste utredas genom egna försök, hwilka emellertid efter den beskrifning wi ofwanföre gifwit äro så lätt utförda, att hwar och en, som eger skog och interesse för saken, kan bidraga att utröna huru härmed förhåller sig. Ifall det anförda behandlingssättetm hwilket wi skola kalla det franfyska, eller ett annat dylikt, skulle gifwa lönande resultater, så wore det af högsta wigt för kådindustrin, hwilken endast genom en så anordnad kådproduktion kan winna sjelfständighet. Med ett behandlingssätt, der man endast erhåller en skörd af ett träd, blir kådan alltid en biprodukt, som endast i ringa grab kan öka skogens wärde. Man erhåller nemligen i detta fall så litet kåda af hwarje träd, att om än kpdans hopsamlande är lönande, så blir dock det pris som med afseende å kådsamlingen kan betalas för trädet, ytterst ringa. Annorlunda blir förhållandet, om man i en längre tid, t. ex. 20 år, kan skörda kåda af samma träd; då får detta äfwen med afseende å kådproduktionen ett strörre wärde.

Utgör kådan endast en biprodukt, hwilket ofta will wara fallet, så måste behandlingsättet lämpa sig efter det

[9]

anwändande man will göra af stammen, sedan denna icke mera är tjenlig för kådproduktionen. Skall den anwändas såsom byggnadsmaterial eller wirke, så torde det Lewenhauptska behandlinhssättet i allmänhet förtjena företräde framför något annat, det fransyska wara obrukbart, medan det öfterbottniska måhända för wissa fall skulle wara förmånligt.

Det är icke utredt af någon widsträcktare erfarenhet, huru det wirke förhåller sig, som blifwit behandladt efter den Lewenhauptska methoden, d. w. s. som stått asbarkadt på roten från wåren till följande winter; men med stöd af den kännedom wi ega om trädets natur, kunna wi med temmelig säkerhet antaga, att det genom denna behandling förbättras och icke försämras. De twenne framstående oförmånliga egenskaperna hos trädet såsom byggnadsmaterial äro: 1) att det förändrar sin form eller kastar sig (mest kännbart wid snickeriarbeten) och 2) att de ruttnar. Till båda dessa olägenheter äro saftbeståndsdelarna hufwudorsaken, hwarföre man ständigt hugger eller bör hugga trädet, när det har den minska saften, d. ä. på senhösten. Men genom afskalandet af barken har man minskat safterna. En del af desamma äro flrdunstade från trädets yttersida, andra äro ombildade till kåda, under det att saftströmmen småningom har minskats, och till slut upphört. Man kan derföre antaga, att trädet genom denna behandling, när det hugges på senhösten, har betydligt mindre safter, är derigenom lättare för transporten, och håller sig bättre emot kastande och röta, än träd som nedhuggas med barken på.

Under andra omständigjeter, när det hufwudsakligen kommer an på att skydda wirket emot röta, såsom fallet är med järnwägssleeåpers, telegrafftolpar etc., måste en möjligst stark kådhalt wara önskwärd, hwarföre trädstammar behandlade såsom det sker i Österbotten för erhållande af tjäruwed, borde lemna goda resultater. Anwändes den fransyska produktionen uttjenta stammarna, kunna begagnas till wirke. Deremot borde de här liksom i Frankrike lemna en god tjäruwed.

Det Lewenhauptska sättet är åter obrukbart, när man af stammen will bränna tjära; träden dö nemligen ut förrän porerna hinna fyllas med kåda. För det fallet, att man will göra en sådan anwändelse af stammarna, måste träden behandlas så, som detta nuförtiden sker i de finska tjärndisrikterna - ifall man icke finner sin räkning wid det fransyska behandlinssättet.

[10]

Kådans behandling för produktion af terpentinolja och harts.

Ändamålet med denna behandling af kådan måste wara att åtskilja kådans beståndsdelar från hwarandra, eller att afsöndra terpentinoljan från hartset. Enligt de äldre förfaringssätten sker detta, genom att koka kådan i en kittel med - stundom ock utan - watten, under det man uppsamlar ångorna i en kylare, der de kondenseras. Denna method är mycket enkel och erfordrar lika enkla apparater, så att den säkerligen alltid är den lämpligaste, när det gäller afwerkning af endast små qvantiteter kåda. Den gifwer emellertid mindre rena produkter och isynnerhet är den icke egnad för förarbetning af kåda i större skala. I bpda dessa afseenden, men isynnerhet i det sednast nämnda har den af Grefwe Lewenhaupt inflrda distillationsmethoden stora företräden. Hufwudskilnaden emellan denna och den förra består deri, att kådan här icke kokas öfwer eld, utan uppwärmes medelst warrenånga, som beredes i en skild ångpauna, hwarifrån den ledes genom rör till det kärl, i hwilket kådan befinner sig. Denna omsköljes här af ångan, terpentinoljan fördunstar, och dess pngor blanda sig med wattenpngan, som för den med sig öfwer till kylaren der de kondenseras. Terpentinoljan afsöndrar sig sedermera af sig sjelf från det tyngre wattnet, genom att flyta ofwanpå detta sednare. Hartset blir qwar i det förenämnda kärlet, hwarifrån det uttappas för at undergå widare behandling.

Planchen I, Fig. 6 & 7 wisar en fabrik för beredning af harts och terpentinolja efter den Lewenhauptska methoden; Fig. 1 till 5 framställa perspektiviskt och i stor skala de förnämsta af de wid en dylik fabrik behöfliga apparaterna. Föremålen äro betecknade med bokstäfwer, och öfwerallt betecknar samma bokstaf samma sak.

P Fig. 6 & 7 är en wanlig ångspanna, i hwilken wattnen kokas och hwarifrån ångan ledes genom rören a till de stora distillationskärlen A Fig. 1, 6 & 7. Endast ett sådant kärl begagnas i fender, men wid en stärre inrättning bör man hafwa twå, för att distillationen må kunna fortgå i det ena, medan man fyller kåda i det andra. Distillationskärlen äro stora tinor af träd, widare upptill än nertill, i ritningen framställda med herfötter, oaktadt det torde wara enklare att ställa dem på en tradställning. Inuti äro de försedda med jernbyglarna b, på hwilka korgarna eller fål-

[11]

len S Fig. 1 ställas. Dessa fåll äro bildade af en cirka 4 tum hög ring af jernplåt med botten af messingsnät (nät af messingstråd) se Fig. 1 & 5. I dessa fåll, hwilkas antal i wårt projekt är 4 för hwarje kärl, lägges kådan, sönderslagen i små stycken. Under det nedersta fållet mynnar röret a, genom hwilket ångan ledes in i distillationskärlet. För att gubdra ångorna från att strömma ut i fria luften måste distillationskärlet wara försedt med ett lock B Fig. 2. Då man emellertid endast begagnar ett kärl i fender, så behöfwes icke mer än ett lock för bpda kärlen. För att få locket att sluta tätt till kärlet har Grefwe Lewenhaupt förseft kärlets öfra rand med en tackjernsring e Fig. 1, hwilken bildar en ränna, som sändigt hålles fylld med watten. På randen af locket B är en annan ring d Fig. 2 fästadt, hwilken med en fals griper in i rännan på den först beskrifna ringen. Genom wattnet, som finnes i denna sednare, blir tillslutningen lufttät.

Till locket B är detr stora röret C fästadt, genom hwilket ångorna föras till kylaren D der de kondenseras. I bottnet på kärlet A finnes en ventil e Fig. 1 till uttappande af det smälta hartset.

När ångan insläppes och omsköljer kådan i sållen, smälter denna småningom och droppar ner genom sållen. För att förhindra den från att droppa ur ett såll i ett annat har Lewenhaupt placerat koniska lock T Fig. 1 emellan korgarne eller sållen. Dessa lock tillähher jag ett wigtigare ändamål än det af L. anförda; jag trot nemligen att apparatens stora ändamålsenlighet till en stor del beror af dem. Terpentinoljan fördunstar lätt men kokar sent (först under en temperatur af 157° C). Dess ånger hafwa derföre ringa spänstighet, och kunna icke bana sig wäg genom en smält massa. Har den smälta sådan en gång samlat sig på distill.kärlets botten, så kan terp.oljan endast fördunsta wid örwesta ytan, men icke inuti den smälta massan. Man måste sålunda sörja för att terp.oljan får tid att förflytiga sig, förrän kådan når bottnet, och detta sker medelst de nämnda jernlocken. På dessa neddroppar den smälta kådan, och rinner långsamt utför desamma, ständigt omsköljd af den warma wattenångan, hwilken sålunda får tid att bortföra terp.oljan, så att endast harts är qwar när massan når bottnet. Grefwe Lewenhaupt hade locken endast så stora att de betäckte korgarna; jag skulle wilja göra dem så stora att de gå ut nära till kärlets wäggar (se Fig. 1), i hwilket fall de måste få utskärningar i kanten, för att kunna gå

[12]

ned öfwer jernbyglarne. Kådan kommer då att droppa från lockkanden på kärlets wägg, och flyter åter der lpngsamt nedåt i ständig beröring med wattenångan, hwilken utomdess är hetare i de nedra delarna af kärlet, der den sålunda werkar kraftigare, än i de öfra. Emedan jag uppfattar ändamålet med dessa jernlock såsom anfördt är, har jag äfwen placerat ett dylikt under den nedersta korgen.

Istället för ventilen på kärlets botten hade Lewenhaupk en fran på kärlets sida. Men harset flyter så trögt och blir så kort hårdt, att man måste wärma kranen medelst en het jernplåt för att fo harset att flyta ut. Ventilen är derföre en nödwänding förbättring, som äfwen Grefwe L. har rekommenderat i sin brochur.

När distillationen i ett kärl är färdig, afstänhes ångan, locket lyfters medelst en liten, rörlig fran f Fig. 6 öfwer till det andra kärlet, i hwilket man just har inställt korgarna fyllda med kåda. Derpå släppes ångan på och distillationen fortgår. Medelst den nämnda kranen f lyftas derpå korgarna, den ena efter den andra, ut ur det förra dist.kärlet, till hwilket ändamål de äro försedda med öglor (se Fig. 4) i hwilka man hakar krokar. I korgarna eller sållen hafwa de orenligheter, som funnos i kpdan, qwarstannat, och bilda en hartsig massa skrapas nu medan den är het och mjuk ut, medelst en sked af träd eller bättre af jern. Sållen fyllas derpå åter med ny kåda, ställas in i dist.kärlet och allt är färdigt för den följande distillationen. En distillation warar 10 till 12 timmar.

Afsloppsröret C Fig 2, som är fästadt till locket B och för ånhan från dist.kärlet A till kylaren D, bör wara af koppar och inwändigt förtennadt, eljest oxiderar det och gör terp.oljan oren. För att man med lätthet skall kunna lösa det från kylaren och tillika från locket B, har jag antahit en förbindning, som wisas i Fig. 3. Detta kan emellertid äfwen ske annorlunda.

Till kylare begagnade Grefwe Lewenhaupt ett cylindriskt, inwändigt förtennadt kopparkärl, som ställdes inuti ett trädkärl, i hwilket kallt watten ständigt strömmade ifrån bottnet uppåt. Detta är wisserligen den enklaste, men äfwen en af de mindst ändamålsenliga former en kylare kan hafwa. Ett spiralformigt kopparrör, inuti hwilket ångorna ledas, och som omströmmas af kallt watten är deremot en af de werksammaste, och äfwen en af de oftast begagnade kylarne; men den är swårt utförd, derigenom kostsam, och hwad mera

[13]

är, den är swår att hålla ren. Jag har derföre walt en kylare af en annan form, hwilken är framställd i Fig. 2 D. Denna kylare torde förena enkelhet i anordningen och lätthet i att renhålla med en werksam afkylning. Den består af twenne skilda kopparkärl, det ena stäldt inuti det andra sålunda, att de sluta tät samman ofwantill, men att der förofrigt blir ett mellanrum emellan yttre och inre kärlet. Båda ställas de i ett trädkärl E Fig. 2. Från en refervoir R Fig. 6 ledes kallt watten genom röret n till bottnet af trädkaret E och genom röret o till bottnet af inre kopparkärlet sålunda, att det inre kärlets inre sida och yttre kärlets yttersida ständigt omsköljes af en kall wattenström. I mellanrummet emellan yttre och inre kopparkärlet ledes ångan in genom röret C, och afkyles sålunda såwäl utifrån som inifrån. Det kondenserade wattnet likasom terpentinoljan flyta genom tappen p ned i ett passande kärl, den oljan såsom den lättare flyter ofwanpå wattnet, hwilket kan tappas bort från kärlets botten till dess endast terp.olja är qwar.

Den splunda framställda terp.oljan är icke alldeles ren (lika litet som den wanliga i handeln förekommande terp.-oljan är det), utan innehåller en olja af mindre klarhet, som Gr. Lew. kallar pinol, och ifrån hwilken terpentinoljan skiljes genom en ny distillation. Till detta ändamål begagnas kärlet K Fig. 4 & 7, i hwilket man fyller terp.oljan, som skall renas. Kärlet är af koppar och förtennadt, och ett ångrör med många små öppningar slingrar sig spiralformigt omkring bottnet, Fig. 4. Kärlet har ofwantill en hals med en fläns (utböjd krage), som har sådana dimensioner, att man med densamma kan förbinda flänsen af stora afloppsröret C, hwilket derföre tillika med kylaren äfwen här kan begagnas.

När reningen eller omdistillationen af terp.oljan skall gå för sig, fyller kärlet K till hälften med rå terp.olja, afloppsröret C lossas från locket B medelst förbbindningen Fig. 3, och fästes åter med en liknande förbindning till kärlet K, som är placeradt på behörigt afstånd från kylaren. Ångan, som derpå släppes in i kärlet K, strömmar nu ut genom de många små öppningarna i ångröret, uppwärmer terpentinoljan och bortför dess ångor till kylaren. Fistillationen fortsättes på detta sätt tilldess den från kylaren kommande blandningen af watten och terp.olja, hwilken har en hwit, mjölkaktig färg sålänge terpent.olja distillerar öfwer, börjar antaga en gul färg, hwilket tillkännagifwer ett endast pinol finnes qwar i kärlet K. För att borttappa

[14]

denna begagnas kranen k. Terpentinoljan är nu färdig; den fylles på flaskor och kan öfwerlemnas åt handeln.

Återwändom nu till hartset. Då wi lemnade detsamma, bekann det sig i smält tillstånd på bottnen af dist.kärlet A. Härifrån tappas det ut medelst ventiln e och fylles i kärl af jernplåt eller också af träd. Äfwenledes kan man till detta ändamål begagna en i golfwet inmurad cistern.

På detta stadium af förarbetningen är hartset påröst, ogenomskinligt och af en smutsigt gul färg. Detta kommer sig deraf, att det i smält tillstånd, medan det war i beröring med wattenångan, har upptagit watten, ifrån hwilket det kan befrias först genom en stark upphettning. Till detta ändamål inlägger Grefwe Lewenhaupt hartset i en stor gryta af omkring 200 kannors rymd. G Fig. 6 & 7 wisar en sådan inmurad gryta. Grytan får icke alldeles fyllas med harts, emedan detta sålänge det är wattenhaltigt lätt pöser och kokar öfwer. För att hindra detta, såwälsom hartsets brännande wid bottnet måste den smälta massan ständigt omröras. det är äfwenledes af stor wigt, att eldningen sker mångsamt och försigtigt, och upphör så sort wattnet är fördunstadt. Detta finner man deraf, att hartset icke mera pöser, samt genom tagande af profwer, hwilka då de hårdnat, om de äro wattenfria, hafwa en brun färg och äro genomskinliga. Kokar hartset för starkt eller för lång tid, blir en del af detsamma förbrändt. Hela massan får derigenom en dunklare färg, blir mindre genomskinlig och af mindre god qvalitet. När hartset är färdigkokt öfes det medelst en slef af metall (jern eller koppar) i kärl af jernplåt eller också uti i golfwet inmurade cifterner. Bäst torde det wara att gjuta det i formar af jernplåt i stycken, som äro passande stora för transporten.

Såsom jag wågar hoppas har denna beskrifning med tillhjelp af de bifogade ritningarne gjort läsaren förtrogen med Grefwe Lewenhaupts sätt att af kåda tillwerka harts och terpentinolja. Det återstår att anföra några specielare meddelanden rörande apparaternas dimensioner och konstrucktion till ledning för konstruktören.

Ångspannan. Grefwe Lewenhaupt begagnade ånga af samma spänstighet som athmosferen eller af en temperatur af 100%deg; C. Denna temperatur är något låg, och det är mycket sannolikt, att man genom anwändande af hetare ånga skulle uppnå flera fördelar:

[15]

1) är det icke osannolkit, att, när man arbetar med ånga af endast 100° wärme, terpentinolja qwarstannar i hartset och fördunstar och går förlorad wid dettas kokning. Ifall ångan wore hetare, skulle detta icke wara fallet.

2) Distillationen skulle gå raskare för sig, och

3) Skulle mindre ånga kondenseras och uppblandas med hartset.

Deremot torde den råa terpentinoljan, när hetare ångor begagnas, blifwa mera uppblandad med pinol, hwilket emellertid icke kan skada, då den råa terpentinoljan i alla fall måste renas. Wid reningen måste emellertid endast swag ånga af cirka 100° C. anwändas. I min berättelse till manufakturdirektionen antog jag ett ångtryckt i pannan af 1 1/3 athmosfer (5 skålp. på nanometern) eller en temperatur af 108° C. såsom det bästa. Sednare gjorda studier i ämnet berättiga mig emellertid till det antagandet, att man härmed kan gå längre, t. ex. till 2 athmosf. (15 skålp. på nanometern) eller en temperatur 121° C. Något bestämt kan dock icke sägas härom, då förhållandet icke är utrönt. Det är iallafall heller ingen hufwudfråga, då man från Grefwe Lewenhaupts försök wet, att äfwen ånga af 100° gifwer praktiskt goda resultater. Dock rotde man lämligast konstruera pannan så, att den kan uthärda ett strörre ångtryckt - kanske af intill 30 skålp. nanometertryck - då detta sedermera efter godtycke kan förändras och då man äfwen kan utröna, hwad som är det förmånligaste.

Hwad pannans dimensioner beträffar, så är äfwen swårt att bestämma dessa riktigt. Antages ångtrycket till 5 skålp. på nanometern, eller, hwad som är detsamma, ångans temperatur till 108° C. så torde en apparat som den i ritningen angifna, hwilken antagligen kan afwerka 80 Lisp. kåda på 24 timmar, behöfwa en ångpanna med inemot 70 qwadratfot eldyta. Tages apparaten mindre, så är det naturligt, att pannans dimensioner äfwen kunna tagas mindre. I öfrigt konstrueras och inmuras pannan alldeles lika som om den hörde till en ångmaskin. Det följer äfwen af sig sjelf, att pannan måste wara försedd med wanligt tillbehör, såsom: säkerhetsventil, wattenståndswisare, matarepump etc. Dessutom bör den så en ventil som öppnar sig inåt, såsnart ångtrycket i pannan blir lägre än lufttrycket. Detta inträffar lätt, när man arbetar med ånga af lägt tryck, t. ex. då man renar terpentinolja. Och finnes då ingen ventil, som tillåter luften att inströmma, så tryckes lätt terpentinoljan in genom ångröret till pannan.

[16]

I ritningen har jag antagit pannans dimensioner till 4 fots diameter och 10 fots längd. En sådan panna med tillbehör kostar omkring 1920 Finska Mark. Hela apparaten är emellertid inrättad efter en något stor skala, och man torde för wanligare fall wara tjent med en panna med 3 fot 6 tums diameter och 8 fots längd. En sådan panna kommer att kosta omkrig 1440 Finska Mark. För en kådfabrik i liten skala skulle man kunna taga ångpannans dimensioner till 3 fots diameter och 6 fots längd, då den skulle kosta omkring 800 Finska Mark.

Med fördel kan man inrätta eldgångarne få, att elden kan föras under grytan, der hartset kokas. I Fig. 7 är en sådan ledning angifwen medelst punkterade linjer. För att leda elden från pannan antingen under grytan eller direkte i skorstenen finnas 2 spjäll x och y. När x är öppet och y tillslutet går elden under grytan, och direkte i skorstenen, när y är öppet och x tillslutet. För en panna med de dimensioner, som jag har antagit bör storstenen wara omkring 45 fot hög och hafwa en inre öppning af omkring 18 tum i fyrkant nedtill, och af 23 tum wid öfra mynningen.

Till ångans ledning från pannan till distillationskärlen A begagnar man helst smidjernsrör af cirka 1 tums diameter. På ritningen äro för tydlighetens skull trenne sådana rörledningar angifwa, nemligen en till hwardera dist.kärlet och en till reningsapparaten G. Man kommer emellertid, sålänge man endast har en kylare, hwilket här är antagit, icke att begagna mer än ett sådant kärl isender, hwarföre man ej heller behöfwer mera än en pådragningsventilm och en rörledning med afgreningar till de respektiva kärlen. Att hwarhe afgening måste wara försedd med en kran till afftängande af ångan följer af sig sjelf. När apparaten är anordnad sålunda som Fig. 7wisar, kommer rörledningen med kranar att kosta omkring 80 Finska Mark.

Distillationskärlen A har jag gifwit följande dimensioner: inre diameter wid öfra randen 5 fot 8 tum, d:o nere wid bottnet 3 fot 9 tum, inre höjd 6 fot 5 tum. Wäggarne åro 3 tum tjocka och sammanhållas af 7 jernband utom tackjernsringarne omkring öfra randen. Den rännformiga insäkningen i denna sednare har jag tagit 4 tum djup. Ringen på locket bör wara litet hög, så att den kommer att stå på bottnet af rännan. Dessa tackjernsringar äro starka och waraktiga me nkomma att kosta omkring 120 Finska Mark. Billigare, men äfwen mindre solida skulle de kunna framställas af jern- eller kopparplåt, då de utomdess skulle

[17]

kunna utföras af hwarje plåtslagare. För att få figurerna enkla, har jag i ritningen ställt alla kärlen på jernfötter. Lämpligare och billigare torde det dock wara att ställa de båda dist.kärlen jemte kylaren på en gemensam stark trädfot. För att få hartset att flyta bättre ut, har jag genom inlagda trädstycken gjort dist.kärlens botten koniska, så att de luta åt midten der ventilen är anbragt.

Korgarna eller spllen, i hwilka kådan lägges, har jag tagit 4 tum djupa. Messingsnätet, som bildar bottnet, har 10 trådar på en tum. Jernbyglarna b på hwilka fällen stå åro ½ tum tjocka. En korg af de dimensioner som jag i ritningen antagit kommer att kosta omkring 100 F. Mark.

Det stora kopparröret som leder ångorna från dist.kärlet till kylaren har en diameter af 10 tum, der det mynmar i locket B. Det går först rakt uppåt, och lutar så åt kylaren, för att de ångor, som redan kondenserats i röret icke skola flyta tillbaka till distillationskärlet. Röret blir äfwen smalare emot kylaren och har der det mynnar in i densamma en diameter af endast 3 tum. Såsom förnt blifwit anfördt är röret af koppar och inwändigt förtennadt. Enligt Grefwe Lewenhaupt är detta nödwändigt för att terpentinoljan icke skall förorenas af oxidet. Jag är emellertid böjd att tro, att denna olägenhet icke är så stor, att man, der det kommer an på en möjligast billig anläggning, icke skulle kunna begagna förtennad jernplåt härtill i stället för koppar.

Kylaren består, såsom förut är beskrifwit, af twenne kopparkärl ställda inuti hwarandra. Det inre kärlet är af cylindrisk form, nedtill försedd med en konisk spets. Dess diameter är 6 tum, dess sjup 4 fot 3 tum och det är förtennadt utwändigt, der det kommer i beröring med ångon. Det yttre kärlet har ofwantill en hals som slutar tätt till det inre och utomdess en fläns på hwilken det inre kärlet likasom hänger medelst en på dess yttersida andragt fläns. Straz nedanom halfen har det yttre kärlet sin största widd, der diametern är 13 tum; längre nedåt minskas diametern ända till 9 tum, hwarpå det får ett ändstycke i from af en stympad kon. Detta kärl är förtennadt inwändigt. Dessa båda kärl stå i en trädståndare, 4 fot 5 tum hög och 22 tums diameter. Kylare-wattnet föres från referbparen R till kylaren medelst 1 tums smidjernsrör. Tillsammans med stora afloppsröret C kommer kylaren att kosta omkring 320 Finska Mark, af hqilka nära på hälften kommer på afloppsröret.

Anwisning att tillw. Harts, Kimrök, m.m. 2

[18]

Kopparkärlet för terpentinoljans rening har jag tagit 18 tum högt och med 30 tums diameter. Flänsen ofwantill passar, såsom förut nämndt är, till flänsen på röret C. Det är inwändigt förtennadt. Der det kommer an på den största möjliga billighet skulle äfwen detta kärl kunna göras af förtennadt jernbleck, ja provisoriskt kan äfwen ett trädkärl begagnas. Af koppar skulle kärlet med de i ritningen antagna dimensionerna, komma att kosta omkring 180 Finska Mark.

Grytan i hwilken hartset kokas, har jag tagit så, att den inrymmer cirka 200 kannor. En större, isynnerhet widare gryta skulle emellertid wara bättre, men den torde knappast fås utan skild beställning.

Då man i en dylik fabrik umgås med mycket brännbara ämnen, så wore der met afseende å eldsfarligheten önskwärdt att fabrikslokalen uppfördes af sten. Sannolikt komma detta oaktadt dylika byggnader som oftast att uppföras af träd, emedan denna industri hufwudsakligen kommer att bedrifwas i trakter, der trädwirket är mycket billigt. I detta fall bör man hafwa magasinerna (helst låga stenkällare) såwäl för råämnet, som för de tillwerkade produkterna skilda från fabrikslokalen. I denna sednare gå murarne, som omgifwa pannan och hartsgrytan, icke tätt intill trädwäggen, utan man lemnar ett cirka 6 tum bredt mellanrum, som utfylles med aska eller torkad och pulweriserad lera.

På ritningen leder en egen dörr in till rummet der man eldar pannan, hwilket är skiljdt från den öfriga lokalen genom muren M. Twenne andra dörrar äro utomdess anbragta; genom den ena införes kådan, och genom den andra utföres hartset. Dessa äro emellertid tillfälliga anordningar, som ingalunda kunna eller behöfwa fastställas i allmänhet, men få rätta sig efter lokala förhållanden.

Tillwerkning af bierpech eller bryggareharts.

Bryggarehartset är en af kådindustrins förnämsta produkter. Det anwändes, såsom förut nämnt är, till att bestyrka eller tillkitta öltunnorna inwändigt och dess förbrukning har derföre stigit jemnt med ölkonsumtionen. Bryggarehartset är en hartsmassa, oftast af gul färg. I kallt tillstånd är det skört ungefär som harts; men lindrigt upp-

[19]

wärmdt, t. ex. tagit i munnen och tuggadt, blir det mjukt och segt. Det saknar kådans starka terpentinlukt och smak; det har twärtom en angenäm aromatisk lukt och en lindrig, men ren becksmak.

Bryggarehartset har hittils blifwit tillwerkadt hufwudsakligen i Schwarzwald, Thüringen, Baiern och Österrike, och tillwerkningssättet består helt enkelt deri, att man kokar kåda *) (hwilken måste wara frisk och mjuk, icke gammal och torr) utan watten, under ständig omröring, i stora öppna grytor, sålänge tills den förlorat sin starka terpentinlukt. Den befrias från orenligheter först genom afskumning under kokningen, och sedan genom filning; fylles derpå i kärl och - bryggarehartset är färdigt. Det är dock icke sagdt, att den owana genom att följa denna beskrifning erhåller godt bryggareharts första gången. Warans godhet beror utom på kådans beskaffenhet, äfwen på eldens regulering och bestämmandet af den riktiga tidpunkten, då kokningen bör upphöra, och detta kan endast läras genom öfning. Några försök borde emellertid hinna till, då saken är mycket enkel. Det förtjenar emellertid att upprepas, att kådan bör wara frisk och mjuk, emedan man eljest lätt kan bringas till att tro, att orsaken till ett ogynnsamt resultat ligger i behandlingen, under det att det ligger i kådans dåliga beskaffenhet.

Grefwe Lewenhaupt hade äfwen framställt bryggareharts af mycket god qvalitet. Härtill begagnade han ett kärl, alldeles likadant som distillationskärlet A, med korgar för kådan försedda med lock af tunn hernplåt, med tät lock ofwantill och med kran wid bottnet för aftappande af den smälta massan. Det ifrågawarande kärlet war dock mycket mindre än dist.kärlet A, och icke af träd utan af jernplåt. Ångan leddes icke inuti detsamma, ej heller hade det ofwantill något afloppsrör för terpentinoljans ångor, hwilka derföre qwarhöllös inuti kärlet. Det ställdes deremot inuti en trädståndare in i hwilken man låter den heta ångan strömma. Denna omsköljer sålunda det nämnda kärlet af jernplåt, inuti hwilket kådan befinner sig, hwarigenom denna sednare uppwärmes utan att komma i beröring med ångan och blifwa i tillsälle att upptaga watten. Efterhand som den smälter, droppar den igenom sållen, som qwarhålla orenligheterna, och då intet aflopp finnes för terpentinoljans ångor, så kan endast en ringa del af densam-

*) Enligt en finstk resandes berättelse skall man i södra Tyskland endast begagna grankåda för beredning af bryggareharts.

[20]

ma fördunsta, och massan som samlas på bottnet, hwilken tappas ut såsom färdigt bryggareharts, kan derföre enligt sina beståndsdelar icke wara annat an kåda. Enligt Grefwe Lewenhaupts yttrande beror warans godhet äfwen wid detta tillwerkningssätt helt och hållet derpå att kådan war frisk och mjuk.

Hwad de båda anförda tillwerkningssätten af bryggareharts beträffar, så har Grefwe Lewenhaupts apparat wisserligen det företrädet, att kådan uppwärmes medelst ånga, hwarigenom hettan ingenstädes kan blifwa för stark, hwilket lätt will inträffa, när smältningen sker i en gryta öfwer fri eld. Deremot är apparaten något kostsam och egnar sig mindre för tillwerkning i stor skala. Jag tror derföre att man gör bäst i att öfwa sig i smått med god käda i en wanlig köksgryta, till dess man har lärt sig att bereda godt bryggareharts, och sedermera för tillwekning i större skala begagna sig af hartsgrytan. Man skulle sålunda icke behöfwa någon ny apparat för denna industri och det är mycket sannolikt att man på detta sätt skall kunna tillwerka godt bryggareharts äfwen af gammal kåda genom att tillsätta terpentinolja. En förbättring torde det dock wara, såwäl med afseende å hartsets som bryggarehartsets kokning, att ställa grytan i ett uppwärmt lager af sand (sandbad) istället för att sätta den direkte öfwer elden.

Enligt den gifna beskrifningen på bryggarehartset och dess framställningssätt, är detsamma en ganska egendomlig produkt. Det är icke kåda, såsom det enligt det Lewenhauptska tillwerkningssättet tyckes böra wara, och det är ej heller harts, såsom man skulle tycka det borde blifwa efter det tyska framsällningssättet. Det har till en del kådans mjukhet utan att hafwa dess skarpa smak och lukt; och än mera olikt är det med det störa, hårdsmälta hartset. Det är owilkerligen harts med terpentinolja eller kåda, men terpentinoljan tyckes genom smältningen wara kommen i en innerligare förening med hartset än förut.

Bryggarehartset har hittils blifwit tillwerkadt endast i länder, hwilka snarare åro fattiga än rika på skog, och tillwerkningen har af denna orsak icke kunnat följa med det ständigt wäxande behofwet. De höga priser på denna hartswara, hwilka woro en följd häraf, framkallade derföre en egen industri, nemligen tillwerkning af konstgjordt bryggarehartsm icke af kåda, utan af det billiga Amerikanska hartset. Jag eger ingen närmare kännedom om detta slags bryggareharts, men enligt beskrifning kan det framställas

[21]

så att det kan täfla med de äldre af kåda tillwerkade hartsforterna. Det skall emellertid ofta förekomma förfalskadt och då, naturligtwis, wara dåligt.

Tillwerkningen af det konstgjorda bryggarehartset sker sålunda, att man smälter harts i en stor öppen gryta och tillsätter till detsamma en gifwen qvantitet af en lämplig olja, hwartill ofta kommer ett färgämne för att gifwa waran en angenäm färg. Walet af olja, och det riktiga mängdförhållandet emellan denna och hartset, tyckes wara bestämmande för warans godhet. D:r E. Winkler uppger några recepter för tillwerkning af dylik bryggareharts, af hwilka jag längre fram skall intaga en, då den åtmistone kan gifwa en ledning åt den som wille göra försök härmed.


Tillwerkning af kimrök.

Wid kådindustrin utgör kimröken en wigtig biprodukt, emedan den tillwerkas af affal af kåda och af harts, hwilka på detta sätt tillgodogöras *). Det är emellertid förnämligast utaf fen i sållen efter kådans distillation qwarblifna hartsiga massan, som man bränner kimrök. Ett kimröksbränneri bör af denna orsak alltid finnas, der man förarbetar kåda i något så när stor skala.

Kimrök är röken (egentligen sotet), som bildar sig när hartser eller hartsiga oljor förbrinna. Wid ett kimröksbränneri kommer det derföre an på, 1) att så det hartsiga ämnet till brinna så, att det gifwer den största möjliga mängd rök, och 2) att anordna lämpliga inrättningar för rökens eller sotets uppsamlande och fortering.

Grefwe Lewenhaupt hade löst detta problem på ett enkelt och tillfredsställande sätt, isynnerhet för kimröksbränning i något större skala. Inrättningen war emellertid utförd i mindre skala, och bestod i en lång och mycket smal byggnad af korswirke och tegel. Ugnarna woro anbragta i den ena, och skorstenen, som leder gaferna ut i luften, och åstadkommer drag, i den andra ändan af huset. Jag tror att man kan ernå samma resultat med mindre kostnader, om man anordnar huset och rökledningen annorlunda, hwarföre jag på Pl, II har konstruerat ett kimröksbränneri, hwilket i allt wäsendtligt öfwerenstämmer med det Lewenhaupstka, blott att det är inrättad i större skala och med en något afwikande anordning.

*) Wid tjärnbrännerier kan äfwen affall af, såwälsom misslyckad tjära på detta sätt tillgodogöras.

[22]

Fig. 1 (Pl. II) är en genomskärning efter linjen AB af planritningen, hwilken är framställd i Fig. 2; Fig. 3 wisar en genomskärning twärsöfwer byggnaden. Huset är af träd, och utwändigt 45 fot långt och 26 fot bredt, samt 7 fot högt från golfwet till bjelkarne. En 2 fot tjock och 6½ fot hög mur M, ofwanpå hwilken kommer en timmerwägg, åtskiljer lokalen der ugnarna äro uppförda och der eldningen sker, från den öfriga delen af byggnaden, der kimröken uppsamlas och forteras. Den nämnda muren är anbragt med afseende å eldsfarligheten; den är önskwärd men icke absolut nödwändig. Ugnarna U (Fig. 1 & 2) äro 4 till antalet. De bildas af murade rum af tegel eller också af gråften, i hwilket fall wäggarne måste tagas tjockare än som är skett i ritningen. De äro inwändigt 5 fot långa, 3 fot breda och höga. Emellan twenne ugnar finnes en skiljewägg (af tegel) af 6 tums tjocklek; framtill äro dörrar anordnade, för insättande af brännmaterialet. Från bakwäggen af ugnarna, tätt under hwalfwet leda rökkanalerna r (Fig. 1 & 2) först i sned riktning genom muren M och så vertikalt upp till murens öfra kant. I rökkanalernas böjning finnes en sotningslucka S för rörets rening. På ugnarnas bottnar, hwilka äro i jemnhöjd med golfwet i rummet (det torde wara fördelagtigt att lägga dem ännu lägre) ställer man en flat låda af jernplåt, hwaruti råämnet (kådmassan) lägges. Detta sönderdelas först i små stycken, och lägges in i små partier isender.

På andra sidan af muren M är byggnaden försedd med tät golf och tak af bräder, likasom det är en nödwändighet att wäggarna äro täta. Den är dessutom genom brädwäggarna a, b och c afdelad uti trenne afdelningar, hwilka åter genom lösa wäggar d i form af duppeldörrar, som gå twärsöfwer afdelningarne, äro indelade i flera underafdelningar eller rum. Dessa rum stå i förbindelse med hwarandra genom öppningar, 2 fot höga och lika breda som rummen, och hwilka äro anbragta afwerkande öfwer och under de nämnda dörrwäggarne, såsom Fig. 1 & 3 wisa. Dörrarna kunna konstrueras såsom tunna af träd, öfwerklistrade med papper.

Från ugnarna strömmar röken in i rummet R Fig. 2. Härifrån går den widare öfwer det första, under det andra dörrparet, och så widare öfwer till dess den kommer till sidodörren e, hwarifrån åter strömmar i riktningen emot ugnarne tills den kommer till dörren f. Härifrån går den widare till rummet S, der skorstenen T af bräder leder gaserna och den qwablifna röken ut i luften.

[23]

Under rökens långsamma strämmande genom afdelningsgarne aflagrar sig sotet småningom på golfwen af de respektive rummenM först den gröfsta i närheten af ugnarna, och så en finare och finare ju längre fram man kommer. Man erhåller derföre, strängt tagit, lika många sorter som det äro rum. Den delen af röken, som slutligen genom skorstenen går ut i luften, har endast obetydligt kimrök qwar, och består nästan endast af gaser. Skorstenen är ofwantill öfwertäckt, och har öppningar på alla 4 sidor, försedda med jalusier eller också luckor, medelst hqilka de kunna stängas på windsidan när winden blåser.

Nyligen bränd kimrök insuger fuktighet af luyften med mycken begärlighet, och kan derwid upphettas så starkt att den tager eld. Detta händer lätt när en större mängd kimrök i kimrökshuset warit afstängd från den yttre fuktiga luften och plötsligen t. ex. genom öppnandet af en börr kommer i beröring med densamma. Detta hade inträffat hos Grefwe Lewenhaupt kort före min ankomst. För att förse luften i rummen med fuktighet, så att kimröken småningom kan mättas med wattenånga, ställde Grefwe Lew. kärl med watten i de skilda rummen. Måhända att detta ändamål enklare och bättre skulle uppmås, genom att ställa små lådor med watten i i ugnarna bredwid lådan med brännmaterialet. I detta fall skulle wattenångor från början följa med röken in i rummen och mätta densamma. Man måste emellertid se till att icke förmycket ångo bildar sig.

När inrättningen begagnas, sotas fökkanalerna hwarje morgon före eldningens början, och wid slutet af hwarje wecka uttages kimröken, och packas i passande kärl, då den är färdig och kan försäljas.

Bygges kimröksbränneriet i mindre skala så blifwa ugnarnas antal, likasom husets dimensioner mindre. I öfrigt blir anordningen densamma.

Då en sådan inrättning alltid är något eldfarlig, så torde det, isynnerhet då allt är konstrneradt af träd, såsom i wärt exempel, icke waea en öfwerflösig försigtighet att placera det på något afstånd från andra byggnader.


Några slutanmärkningar angående den Lewenhauptsla kådindustrin.

Denna industri, sålänge det endast är fråga om tillwerkningen af de produkter G. L. åstadkommit, hoppas jag

[24]

genom beskrifning och ritningar hafwa framställt så, att inrättandet och bedrifwandet af en dylik fabrik icke kan wara förenad med swårigheter. Den som icke är tekniker skall kanske finna åtskilligt, t. ex. ångpannan, mindre utförligt beskrifwet, men denna och åtskilligt annat måste nödwändigt beställas å en mekanisk werkstad. Lika litet kan man wid pannans uppställande undwara tekniskt biträde, och för personer med en smula teknisk bildning torde beskrifningen äfwen i detta afseende wara tydlig nog.

Inrättandet och bedrifwandet af en dylik fabrik är ganska enkel, och det är säkert icke i hithörande swårigheter man bör söka orsaken till, att den Lewenhauptska brochuren, oaktadt den stora uppmärksamheten den wäkte, icke war istånd att framkalla en större praktisk werksamhet. Swårigheterna wid införandet af denna industri torde wara mera af ekonomisk än teknisk natur. E. L. Uppställer i början af sin brochur en beräkning öfwer winsten wid en dylik fabrik, och kommer till, man kan säga, ofantligt gynnsamma resultater. Dessa bero wäl till en del på priserna å de tillwerkade produkterna, som äre antagna högre än de wanligtwis äro hos oss, och betydligt högre än de woro på den Europeiska marknaden, t. ex. i Hamburg före Amerikanska kriget. Nu deremot stå de på sistnämnda ställe högre än Lewenhaupt angifwit. Hos oss bör man utomdess kunna insamla kådan billigare än i Swerige warit fallet, så att Grefwe Lewenhaupts beräkning i afseende å prisetna icke borde wara så oriktig, äfwen för wåra förhållanden. De gynnsamma resultater, till hwilka G. L. kommer, bero emellertid till större delen på en antagen produktion i massa. Han antager nemligen att fabriken förarbetar 80 Lisp. kåda i dygnet och att den årligen afwerkar 24000 Lisp. kåda. Antager man nu att ett träd i medeltal gifwer 5 skålp. kåda, hwilket enligt G. L.'s uppgifter är ganska högt, så måste man för erhållandet af 24000 Lisp. kåda afwerka 96000 träd. Afwerkandet af 100 träd erfordrar enligt G. L. 3 dagswerk; sålunda för 96000 träd 2880 dagswerk. Af dessa måste 1/3 eller 960 dagswerk utföras inom kortare tid än 2 månader, wi skola antaga inom 40 dagar, så att man för denna tid behöfwer 24 man dagligen. De andra 2/3 af arbetet eller kådans insamling bör ske i Oktober och September eller inom cirka 50 dagar. Under denna tid behöfwer man sålunda dagligen 38 man. Man måste sålunda under wissa tider af året hplla ett ganska

[25]

talrikt arbetsmanskap, hwilket man den öfriga tiden af året icke kan sysselsätta; och detta är alltid ett ogynnsamt förhållande wid en fabriksindustri, tillochmed om arbete, såsom här är fallet, icke erfordrar någon synnerlig wana och skicklighet hos arbetaren. Denna omständighet, på hwilken jag i förbigående wille göra uppmräksam, torde dock i många fall wara af mindre betydelse. Wida mera hindrande för industrins införande är, att den enligt den Lewenhauptska metoden konsumerar så mycken skog, för att hållas i gång. Få skogsegare torde, utan att ödelägga sin skog, kunna afwerka 96000 tärd om året, och om de kunna det, få betänka de sig, om de icke få mera för sin skpg än den winst kådindustrin gifwer. G. L. beräknar wärdet för 1 Lisp. kåda med afdrag af inamlingskostnaderna till 1 rd. 8 öre. Härifrån afgå tillwerkningskostnaderna för hartset, terpentinoljan och kimröken med cirka 1/5 (då fabriken arbetar 300 dygn om året), så att nettowinsten utgör 86 öre eller omkring 1 Mark 24 penni för 1 Lisp. kåda. Detta wärde skulle, då man såsom ofwanföre räknar 5 skålp. kpda af hwarje träd, komma att fördelas på 4 träd, eller fabrikanten skulle, såsom skogsegare, få högst 31 penni för hwarje träd. Ännu ogynnsammare blir förhållandet om man antager en kortare arbetstid om året för fabriken på grund af otillräcklig tillgång på råämne. Kan man t. ex. endast afwerka 24000 träd om året, sp gifwer en dylik beräkning endast 19 penni för hwarje träd. Winsten wid denna industri är derföre stor endast med afseende å kådans insamling och förarbetning men mycket obetydlig om äfwen skoden deraf skall betalas.

dessa omständigheter göra, att skogsegaren der, hwarest skogen har ett stort wärde, icke påaltar den tillöfning af winsten, han genom kådan skulle erhålla; såmycket mindre som han icke afwerkar tillräcklig skog flr att sjelf kunna anlägga en kådfabrik. I de trakter åter, der skogsegaren genom saknad af kommunikationer icke wet, hwad han skall göra med sin skog, ryggar han doc tillbaka från att förstöra densamma för en så ringa winning, som den kådindustrin gifwer.

Likalitet kan den Lewenhauptska kådindustrin blifwa någon egentlig folknäring, såsom tjärubränningen hittils warit. Detta göres omöjligt icke allenast genom de ofwanföre nämnda ogynnsamma omständigheterna, utan äfwen genom kostnaderna för apparaterna, hwilka om än ringa i jemförelse med andra fabriksanläggningar, dock äro för stora

[26]

för den fattige bonden. Lokaledes fördra apparaterna, och isynnerhet ångpannan, en wiss grad af kunnighet wid skörandet, som i ett sådant fall icke allmänt kan påräknas. En sådan inrättning måste bedrifwas fabriksmässigt, och detta kan knappast ske med någon egentlig folknäring, der för det mesta hwarje wnskild arbetar för sig.

Detta gäller den Lewenhauptska kådindustrin. Deremot skulle tillwerkningen af bryggareharts efter det Tyska förfaringssättet wara synnerligen egnad att blifwa en folknäring inom Finlanf, likasom den är det i Tyskland. Denna tillwerkning erfordrar nemligen inga kostsamma apparater och inrättningar; endast en stor gryta, en eldstad och wana är hwad som härtill behöfwes.

Derwid uppstår emellertid en fråga: Huru skola skogarna skyddas från förstöring om en winstgifwande kådindustri inflres ibland en befolkning, som anser skogen wara utan wärde, och som derföre för den minskta rena winst förstör den utan försökning? Tillgodogörandet af kådan kan i sådant fall lätt blifwa ett lockmedel till att förstöra skogarne i en hittills okänd skala; ty swårligen kan en man på något annat sätt med så litet arbete förstöra så mycken skog.

Men oaktadt den Lewenhauptska kpdindustrin icke eger förmåga att gifwa npgot större wärde åt de skogar, hwilka hittils på grund af deras afsides läge icke kunnat tillgodogöras, så är den icke destomindre af stor betydelse. Den är en industri, som samlar smulor, hwilka wisserligen hwar för sig hafwa ett ringa wärde, men tillsammans representera stora kapitaler. Om wi t. ex. enligt uppgifter af Herr Soldan (Om Finlands tjärindustri och dess möhliga förbättring) antaga att Finland årligen kan afwerka omkring 20 millioner träd, och att man genom kådindustrin erhåller en nettowinst af 20 penni för hwarje träd, så skulle detta för hela landets skogsafwerkan utgöra ett belopp af 4 millioner Finska Mark, hwilka hittils gingo förlorade utan någon nytta. Frågan är endast: Huru skall man på bästa sätt öfwerwinna de ofwanföre omtalade swårigheterna, på hwilket sätt kan kådindustrin mera än hittils blifwa föremål för den enskilda spekulationen?

Enligt min åsigt bör detta ske:

1) genom en nöjaktigare kännedom om trädens behandlinssätt med afseende å kådsproduktionen och deraf följande förbättringar i denna sednare.

2) genom en widare förarbetning och förädling af de produkter, som af den L. kådindustrin åstadkommes, och isynnerhet af hartset.

[27]

3) genom att på lämpligt sätt förena denna industri med andra industrigrenar.

Sättet att behandla träden för befrämjandet af kådbildningen, anser jag wara af synnerlig wigt, hwarföre jag också i inledningen behandlingssätt, äfwen har försökt att uppställa en teori för kpdans bildning inom trädet, hwilken afseende måste göras. Jag har här intet widare att anföra, och will endast med hänseende till de ofwanföre anförda swårigheterna wid industrins införande i aflägsna skogstrakter, ytterligare påpeka wigten af att hos oss försöka införa det behandlingssätt, som jag i inledningen betecknade såsom det fransyska.

Genom en widare förändling af produkterna uppnår:

1) att en gifwen qvantitet kåda gifwer mera arbete, och mera förtjenst; att följakteligen en fabrik kan existera med en mindre tillgpng på råämne än eljest, och att fabriken winner i betydelse, der tillgpngen är större.

2) att produkternas wärde jemfört med deras wigt ökas, hwarföre transporkostnaderna blifwa jemförelsewis mindre, hwilket kan wara af betydelse för fabriker, som ligga i det inre af landet.

3) att försäljningen lättas derigenom att produkterna föras i handeln under varierande former.

Genom att förena kådindustrin med andra industrigrenar, kan man föra stora inbesparingar, såwäl med afseende å anläggnings- som driftskostnaderna, hwilka besparingar äro af synnerlig wigt, då man endast har små tillgångar på kåda. Har man till ex. redan en fabriksinrättning med ångpanna - ångans ändamål må nu wara, att driswa en ¨ngmaskin (ångsågar m. m.), eller att tjena till uppwärmningen af wissa substanser (oljeslagerier m. m.) - så blir inrättandet och bedrifwandet af en apparat flr distillation af kåda så litet kostsam att det blir lönande, ädwen för en ganska liten tillwerkning. Utgifterna för den dyraste delen af apparaten, ångpannan, falla nemligen bort; äfwenså kostnaderna för byggnader, förwaltarearbode m. m. Derwid måste naturligtwis förutsättas att de båda indu-

[28]

strierna kunna arbeta tillsammans utan att störa hwarandra, hwilket som oftast inträffar, då fabrikerna äro anlagda i mindre skala, och sysselsätta endast en del af året. Ibland dylika fabriksanläggningar borde mindre ångsågar på grund af deras läge i skogstrakterna m. m., wara synnerligen egnade för en dylik förening med en kåddistillation. Ett nästan nödwändigt wilkor härwid, likasom wid denna industris infrande i trakter der ingen stark skogsafwerkning eger rum, och kådan derföre måste samlas från en widare omkrets, är, at kådans insamling skiljes från sedd förarbetning, sålunda att kådan blir en wara som af bonden samlas och föres till torgs tillsammans med hans öfriga produkter. En sådan handel medför emellertid åter fara för skogarna, om än i mindre grad än då kådsamlarne tillika äro fabrikanter, i hwilket fall winsten, och således äfwen lockelsen blir större.

Med ingen industri torde dock kådstillationen lämligare kunna förenas, än med en rationel tjärubränning. Dessa båda industrier förarbeta nästan samma råämne, och tillwerka beslägtade produkter, hwarföre de bättre kunna understöda hwarandra än twenne alldeles olika industrigrenar. Jag skall i det följande, med hänseende till sakens wigt, bifoga ritningar jemte beskrifning öfwer ett dylikt rationelt tjärubränneri, förenadt med en apparat för distillation af kåda.


Widare förarbetning och förädling af hartset.

Denna öfwerskift betecknar en industri, som under de sednaste åren, sedan tillgångarne på harts, genom en mycket stark import från Amerika blifwit så stora, har wäckt mycken uppmärksamhet, och redan måste anses wara af en stor betydelse. Det är emellertid med denna, som med andra unga industrier, hwilka äro under utbildning: de som arbeta på denna deras utbildning göra detta för att förtjena på de tillwerkade produkterna, och hafwa derföre ett intresse i att förhemliga sitt förfaringssätt för att skydda sig emot konkurrenter. Beskrifningarna öfwer denna industri eller öfwer grenar af densamma äro derföre äfwen fåtaliga, och icke alltid sp fullständiga, kanske icke heller alltid så påtliga, som man skulle önska den. Att gifwa något fullständigt är derföre omöjligt för den, hwilken likasom jag endast uppträder såsom referent i ämnet. Jag

[29]

tror mig detta oaktadt besträmja den sak jag har under behandling, genom att dels omtala dels i öfwersättning anföra några af de wigtigaste meddelanden angående denna industri, hwilka äro mig bekanta, och hwilkas pålitlighet för det mesta med lätthet kan profwas utan andra apparater än dem, hwilka finnas i en Lewenhauptsk kådfabrik. Låtom oss först taga i betraktande


Renadt eller raffinerad harts.

Hartset, sådant det tillwerkas i den Lewenhauptska kådfabriken, hwilken wi i det föregående hafwa lärt känna, är alltid starkt brunt och endast mycket swagt genomskinligt. Detta kommer dels af orenligheter, som harwa trängt med den smälta kådan genom sållen, dels af bradhartser, hwilka hafwa bildat sig medan hartset koktes för att fås wattenfritt. Wid en mängd af hartsets anwändningar, såsom wid beredning af lackorter, fernissor m. m. är detta en wäsendtlig olägenjet, hwarföre äfwen talrika försök gjorts, att framställa fullkomligt rent harts. Grefwe Lewenhaupt hade äfwen försökt detta, och fått det att lyckas ganska wäl såsom experiment, men icke i större skala, såsom det tycktes, emedan han hade warit i saknad af duglig teknisk assistence. I England har emellertid saken sedermera lyckats så wäl, att man nuförtiden finner engelskt raffineradt harts upptagit på nästan alla större priskuranter.

Det raddinerade hartset är mycket ljust till färgen, och srakt genomskinligt. Hwad som är mig bekant angående förfaringssättet wid hartsraffineringen i England består i en artikel i Hannoversche Gewebezeitung med anledning af ett patent, som uttogs för Hannover af Herrar Hunt & Pochin från Manchester år 1859. Denna artikel lyder i öfwersättning:

"Twäremot den förut allmänt antagna satsen att colophonium eller harts icke wore flytigt, hafwa uppfinnarne af raffinerad harts wisat, att harts kan distilleras, och att det derwid befrias från de inblandningar, hwilka eljest färga detsamma.

Smälter man harts i en retort, och upphettar detsamma till 200° C. så warseblir man på dess yta ett skickt af ångor, hwilka ständigt åter förtätas och falla såsom små droppar tillbaka i det smälta hartset. Uppfinnarne föllo nu på den tanken, att leda en ström af het wattenånga genom apparaten, hwilken drager med sig och mekaniskt bort-

[30]

för hartsångorna till ett annat kärl der de kondenseras och bilda det raffinerade hartset. Retorten är af tackjern och har en cylindrisk form med flack botten nedantill och halfsserisk hwälfning ofwantill. Dess diameter är 5 for och dess höjd är 7 fot. Ett ångrör af koppar kommer in från sidan och förgrenar sig tätt wid bpttnet i flere mindre pngrör, flrsedda med många små öppningar, genom hwilka ångan strömmar ut. Ångon, som frambringas i en skild ångpanna, bör hafwa en spänstighet af 10 skålp. per qwadrattum, och strömma in i riklig mängd. Såsom recipient rekommenderas trenne olika apparater.

1) Apparat med enkel recipient. Ångorna gå här genom ett mycket widt och for längt kopparrör, hwilket lutar emot kylaren och är inneslutet i ett ännu widare rör eller en mantel, som innehåller kallt watten. Detta strommar i mellanrummet emellan yttre och inre röret och afkyler sålunda de i det sednare strommande ångorna. Recipienten, inuti hwilken aflöpps- eller kylröret mynnar, består i ett täckt kopparkärl af 20 fots diameter och 2 fots höjd, hwilket står inuti ett annat kärl af jernplåt, fyldt med kallt watten.

Hartset sönderbrytes i små stycken och lägges i retorten, hwarpå eldningen börjas. När hartset är smält insläpper man ånga genom det omtaldta ångröret och eldningen fortsättes till dess temperaturen har stigit till 400°, hwilken temperatur bibehålles sålänge det finnes flygtige ämnen qwar i retorten. Distillationen börjar emellertid redan wid en temperatur af 200%deg;. Ricipientens innehåll utgöres efter distillationen af fasta och flytande delar. De sednare äro watten och tappas ut; de förra äro harts, men i wattenhaltigt, ogenomskinligt tillstånd. För att göra detsamma wattenfrit, upphettas det antingen i en vacuum panna, eller smältes det i en blykittel, i hwilken man låter det genomströmmas af öfwerhettad ånga.

1) Apparat med enkel recipient. Ångorna gå här genom ett mycket widt och 16 fot långt kopparrör, hwilket lutar emot kylaren och är inneslutet i ett ännu widare rör eller en mantel, som innehåller kallt watten. Detta strömmar i mellanrummet emellan yttre och inre röret och afkyler sålunda de i det sednare strömmande ångorna. Recipienten, inuti hwilken aflopps- eller kylröret mynnar, består i ett täckt kopparkärl af 20 fots diameter och 2 fots höjd, hwilket står inuti ett annat kärl af jernplåt, fyldt med kallt watten.

Hartset sönderbrytes i små stycken och lähhes i retorten, hwarpå eldningen börjas. När hartset är smät insläpper man ånga genom det omtaldta ångröret och eldningen fortsättes till dess temperaturen har stigit till 400°. hwilken temperatur bibehålles sålänge det finnes flygtige ämnen qwar i retorten. Distillationen börjar emellertid redan wid ern temperatur af 200°. Ricipientens innehåll utgöres efter distillationen af fasta och flytande delar. De sednare äro watten och tappas ut; de förra ärö harts, men i wattenghaltigt, ogenomskinligt tillstånd. För att göra detsamma wattenfrit, upphettas det antingen i en vavuum panna, eller smältes det i en blykittel, i hwilken man låter det fenomströmmas af öfwerhettad ångo.

2) Apparat med flere recipienter. Wid denna inrättning blifwa alla recipienterna med undantag af den sista, hwilken afkyles medelst watten, hpllna wid en temperatur af något öfwer 100°. I dessa kunna sålunda inga wattenångor öfwergå till flytande form; endast en del af de lättare kondencerbara hartsångorna förwandlas först till flytande och så till fast form, och utgöra ett rent och genomskinligt, nästan alldeles watten fritt harts. I den sista medelst watten afkylda recipienten erhålles wattenhaltigt harts, från hwilket wattnet måste utdrifwas på samma sätt, som förut är beskrifwit.

[31]

3 ) en tredje anordning består i inrättandet af twenne skilda recipienter, till hwilka ångorna föras genom skilda afloppsrör, af hwilka det ena leder ut ifrån retortens sidowägg, tätt ofwanför det smälta hartsets yta, det andra deremot från retortens öfwersta del. I det öfra utströmmar då hufwudsakligen wattenånga, i det nedra hartsånha. Båda recipienterna afkylas och hartset befrias ifrån wattnet på samma sätt som förut är beskrifwit. Det distillerade hartset skall emellertid kunna erhållas af flere sorter, något olika till sina egenskaper, hwarföre uppfinnarne föredraga att indela distillationen i trenne stadier. Det harts, som erhålles under första stadiet, och som utgör cirka en fjerdedel af hela hartsmassan, beteckna de med Alfa-harts; det som winnes under nästföljande stadium äfwenledes en fjerdedel hartsmassan, med Beta-harts, och resten benämnda de Gamma-harts. Dessa hartsforter anwändas antingen för sig eller blandade med hwarandra till twålfabrikation, till dernissor wid pappersfabrikation m. m."

Ritningar till dessa apparater finnas icke. Det kan emellertid icke falla en tekniker swårt att konstruera apparaterna efter ofwanstående beskrifning. Retorten öfwerensstämmer i det närmaste med den, som är framställd på Pl. II. Fig. 4 & 5, hwarom mera nedanföre.


Hartsoljor.

Utom den nämnda förädligen af hartset genom raffinering, kan man af detsamma tillwerka flera sorter oljor, hwilka finna en mångsidig anwändning.

En mycket tydlig beskrifning öfwer sättet att distillera oljor af harts finnes i en artikel i Mechanies magasin för 1852. Den beskrifwer 4 patenter, hwilka den 4:de November 1851 tilldeltes Herr L. Robbins från Newyork, nemligen: 1) för distillation af harts, 2) för framställning af målareolja, 3) d:o af garfwareolja, 4) d:o af maskinolja - alla af harts.

Apparaten, som hörwid begagnas, har jag med ledning af en dålig skizz, och såsom jag tror i en något förbättrad form framställt på Pl. II. Fig. 4 % 5. Fig. 4 wisar densamma i genomskärning, Fig. 5 i plan.

Apparaten bildas af kitteln eller retorten A och kylaren B. Den förra är af tackjern, har en något uppåt hwälfd botten, en cylindrisk sidowägg, och en i form af en halsffer hwälfd öfwerdel. Under retorten finnes eldstaden

[32]

E med rosten S. Härifrån ledes elden genom kanalen k rundt omkring retorten, hwarpå den föres till skorstenen. På retortens öfra del finnes en större öppning eller ett manhål, tätt tillslutet med locket L, hwilket med lätt låter taga bort sig, då det endast fasthålles medelst skrufwen a. Genom denna öppning inlägges i retorten ämnet som skall distilleras. r är ett ångrör (af koppar eller jern), som ner wid bottnet slingrar sig omkring i spiralform, och är försedt med en mängd små öppnningar för ångans utströmmande. t är et dylikt ångrör, men som mynnar blott ett stycke nedom och midtunder afloppsöppningen försedd med en stor mängd små öppningar, likasom filen på en sprutkanna. Från öppningen G förer afloppsröret R till kylaren B. Detta rör består af twenne delar: e af tackjern, och f af koppar, af hwilka den sednare med lätthet kan lossas, och tagas bort, så att man kan afbryta förbindelsen emellan retorten och kylaren. På öfra sidan af e finnes säkerhetsventilen v. Denna fanns icke på den Amerikanska apparaten, men torde wara nödwändig, då hartset lätt kokar öfwer, kan sätta sig fast i röret R och tilltäppa afloppet. Röret m med kranen K, hwilket går från retortens botten ut genom muren, tjenar till aftappande af massan, som blir qwar efter distillationen. Kylaren B är i det närmaste af samma form, som den jag förut har beskrifwit wid den Lewenhauptska fabriken, hwarföre jag här kan hänwisa till det föregående.

När distillationen skall börja, fylles retorten till omkring 2/3 af dess volym med harts. (I den på ritningen framställda retorten kunna cirka 80 Lisp. distilleras på engång.) Manhålet tillflutes derpå, och hartset smältes medelst sakta eldning, under det man låter ånga genomströmma hartset. Förran man eldar under retorten, aftages rörstycket f, emedan hartset, när det börjar koka, pöser häftigt (man har anwändt gult eller wattenhaltigt harts) och kan derwid lätt tränga upp i afloppsröret, gå öfwer till kylaren, skada denna, tilltäppa afloppsröret och möjligtwis åstadkomma en explosion *).

*) Detta är efter den amerikanska beskridningen. På wår aååarat skulle en explosion föras omöjlig af säkerhetsventilen. Äfwenledes är den kylare jag har antagit lättare att göra ren ifall hartset har inströmmat, så att jag icke tror att wid en sakta eldning en försighetsåtgärd, sådan som den anförda, skall wara ebhöflig.

[33]

När hartsets temperatur, hwilken ständigt iakttages medelst termometer, stiger till 160° C., börjar trä-ättikan att distillera öfwer och rinna ut ifrån rörstycket e. Sålänge detta sker hålles temperaturen emellan 1150 och 180 ° C. När ättikan har upphört att rinna förenas retorten med kylaren medelst rörstycket f, och ånga insläppes genom röret r, under det temperaturen hålles oförändrad. Ångan som nu genom de många små öppningarne på röret r strömmar in uti, och genomtränger det smälta hartset, blandas med ångorna af en lätt hartsolja, naphta (pinolin, pinol), hwilka den för med sig öfwer till kylaren, der båda kondenceras och uppsamlas i ett passande kärl. På detta sött fortfares till dess all naphta eller pinol, såsom wi i det följande skola kalla den, är utdrifwen ifrån hartset, hwilket erkännes på, att der från kylaren endast rinner watten. Af pinol erhålles inalles cirka 15% af hartsets wigt. Såsnart pinolen är öfwerdistillerad stegras elden till dess hartsets temperatur wisar sig wara omkring 290° C. Under denna del af operationen likasom framdeles under hela processen, forsfar ångan utan uppehåll att genomströmma den smälta massan. Wid den sednast nämnda temperaturen börjar en annan hartsolja att följa wattenångan öfwer till kylaren. Temperaturen hölles oförändrad sålänge olka kommer från kylaren. Af denna olja erhålles cirka 25% af det ursprunglika hartset. Temperaturen af retortens innehåll stegras nu till omkring 315° C., då olja åter börjasr att rinna ut ifrån kylaren. Åter hplles temperaturen oförändrad till dess oljan upphör att rinna ifrån kylaren, hwilket sker, då man af densamma har erhållit omkring 25% af den ursprungliga hartsqvantiteten. Temperaturen stegras nu ytterligare till dess den utgör 340 C, då åter en ny olja distillerar öfwer. Af denna olja erhålles 12½% af hartset. Härmed är distillationen flutad, elden utfläckes och den i retorten qwarblifna beckartade massan tappas ut genom röret m. På det att detta må gå lätt för sig, har jag i ritningen ställt retorten så, att den slusttar något mot afloppsröret. Anwändningen af pngröret t har hittils icke blifwit omnämnd. Patenttagaren upplyser, att han under hela distillationen låter pnga inströmma genom detsamma, hwilket skall hafwa en renande (purifying) werkan på oljorna.

[34]

Tillwerkning af målare-olja.

Man begagnar härtill samma apparat, som wid distillation af harts. En qvantitet af den olja, som erhölles wid ofwanföre beskrifna distillation af harts under temperaturen 340° C. bringas i retorten, som derpå tillslutes och upphettas, tilldess oljans temperatur har stigit till 340°. Ångan insläppes derpå genom de båda ångrören r och t, och distillationen fortgår såsom förut. Den sålunda omdistillerade oljan slås pter i retorten, sedan denna blifwit rengjord, och omdistilleras ännu en gång. Derpå bringas den för tredje gången i den på nytt rengjorda retorten, der dess temperatur stegras till 130° medelst inströmmande ånga, hwilken småningom borttager de sista qwarlefworna af ättika och färg.

Sålunda behandlad skall den wara fullkomligt klar, och lika brukar för målning som linolja.


Tillwerkning af garware-olja.

Ett perti af den olja som erhölles af hartset under temperaturen 315° C, bringas i retorten tillsammans med 1/20 så mycket fläckt kalk, hwarpå manhålet tillslutes och eldningen börjas. När temperaturen har uppnått 160° insläppes ånga genom ångröret r, och genom t när temperaturen är 315°, då oljan börjar distillera öfwer. Den bringas derpå åter i retorten tillsammans med 1/20 af dess qvantum osläckt kalk och distilleras åter om likasom förut.

Den bringas derpå för tredje gången i retorten och genomblåses med ånga alldeles lika som detta slutligen skedde med målare-oljan. Sålunda är den färdig, och skall wara en utmärkt garfware-olja.

Maskinoljan tillwerkas alldeles på samma sätt, som garfware-oljan, endast att man härtill begagnar den slags hartsolja, som erhölles wid en temperatur af 290°. Angående hartsoljor och deras anwändning är nyligen ett litet arbete urkommet: "Die trockene Distillation dess amerikanischen hartses und deren Producte. Auf grund eigener Erfahrungen bearbeitet von D:r Emil Winkler." Arbetet måste wisserligen anses såsom en författare-spekulation, eller rättare ett hemlighetskrämeri, men förtjenar detta oaktadt uppmärksamhet på grund af det ämne det behandlar. Jag skall derföre äfwen intaga ett kort referat af detsamma.

[35]

Författaren behandlar först hartsdistillationen, men mycket kort och ofullständigt. Hans distillationsapparat är likadan som den jag har afritat på Pl. II med undantag af att ångrören r och t saknas på den förra, emedan Winkler icke anwänder ånga wid distillationen. Distillations-produkterna uppgifwas wara: 9 till 10 % lätt hartsolja (pinolin) och watten, 75 till 77 % rå, tung hartsolja och cirka 7 till 8 % i retorten qwarblifwande beckmassa. Angående de för distillationen behöfliga temperaturerna får man ingen underrättelse; det anföres endast att man eldar långsamt till dess pinolinen upphör att rinna ifrån kylaren, då elden förstärkes.

Omstöndligare än den egentliga hartsdistillationen behandlar författaren de genom distillationen erhållna produkternas anwändning, och gifwer i detta afseende ett stort antal recepter, hwilkas pålitlighet wisserligen först måste pröfwas.

Dessa anwändningar äro:

1) Tillwerkning af wagnssmörja (wagenfett). Denna tillwerkas af kokt, tung hartsolja och en tillsats. Tillsatsen beredes på följande sätt: Man bringar 80 skålp. wälbränd, wälsläckt och dessutom siktadt kalkpulwer i en kittel eller gryta, blandar detta kallt med 100 skålp. rå, 4 weckor gammal, rung hartsolja, till en deg. Är detta gjordt, uppwärmes massan lindrigt till dess degen, som ständigt omröres, börjar blifwa tunnflytande, hwarpå den under ständig omröres, börjar blifwa tunnflytande, hwarpå den under ständig omröring kokas till dess den flyter af omröraren, likasom holländskt sirap. Tillsatsen, som bör wara alldeles jemn och fri från korn och grösre stycken, är härmed färdig.

Oljan till wagnssmörjan beredes på följande sätt: Man tager 500 skålp. rå, 4 weckor gammal, tung hartsolja, blandar den med 2 skålp. siktadt kalkpulwer och kokar den i en kittel ungefär en timme. Derpå låter man den afskylas, då kalkpulwret sätter sig till bottnet och den färdiga oljan öfes af från ytan.

Wid beredningen af englesk blå wagnsmörja bringas nu 500 skålp. af den sålunda kokta hartsoljan i ett stort öpper kärl af träd eller jern; derpå tillsättes 10 till 12 skålpund temmelig warm tillsats, beredd såsom ofwanföre är beskrifwit. Massan omröres cirka en qwart-timma med en trädrörare, då den blir tjock nästan som smör och är färdig.

Utom det anförda receptet för blå engelsk patent wagnssmörja meddelar författaren 9 andra recepter på wagnssmörjor, hwilka jag emellertid förbigår.

[36]

2) Tillwerkning af raffinerade hartsoljor.

Af dessa har han twenne forter: Cobolja (Codöl) secunda och Codolja prima.

Wid tillwerkningen af codolja secunda tages 600 skålp. rå, tung hartsolja och blandas med 200 skålp. watten i en kittel. Blandningen kokas derpå en hel dag, under det man ständigt tillsätter watten, allt eftersom detsamma fördunstar. Den andra dagen borttages wattnet medelst en höfwertm och oljan blandas med 30 till 30 skålp. kaustik natronlut af 36° Baumé. Blandningen bildar en nästan fast massa (twål), hwilken man bringar i fistillationsapparaten och distillerar sålänge klar olja kommer ifrån kylaren. Oljan som på detta sätt erhålles är Codolja secunda, och förwaras bäst i stora ståndare af jernplåt på hwilkas botten man lagt ett tums tjockt lager af wälbrändt gips.

Codolja prima tillwerkas af Codolja secunda på foljande sätt: Man tager 600 Skålp. af denna sednare, och kokar den tillsammans med 200 skålp. watten i en kittel till dess allt wattnet är fördunstadt. Derpå förwandlas oljan till twål genom att tillsätta 20 till 30 skålp. kaustik natronlut af 36° Baumé. Twålen bringas i distillationsapparaten och man distillerar såsom förut, då man erhåller wattenklar Codolja eller Codolja prima, som bäst förwaras i stora flaskor, på hwilkas bitten man lagt bränd gips.

3) Brännolja för kamfinlampor beredes af pinolin genom att blanda 100 skålp. rå pinolin med 150 skålp. regnwatten, i hwilket man förut har upplöst 1½ skålp. torrt kaustikt natron och 1½ skålp. koksalt. Blandningen bringas i distillationsapparaten och distilleras öfwer en lindrig eld, då man erhåller cirka 50 skålp. ren, lätt olja för kamfinlampor. Den i retorten qwarblifwande massan består mest af codolja och begagnas bäst till framställning af skomakarebeck.

4) Tillwerkning af konstgjordt bryggareharts.

Häröfwer finnes ett stort antal föreskrifter, af hwilka jag till prof skall meddela en.

Man smälter 300 skålp. rödbrunt amerikanskt harts i en större öppen kittel. Derpå slammar man 9 skålp. finaste gulockra med cirka 30 skålp. codolja prima, och gjuter blandningen småningom under ständig omröring till det smälta hartset. Härmed är bryggarehartset färdigt.

Det Winklerska arbetet innehåller utomdess föreskrifter öfwer beredning af: ättiksyrad kalk, skomakarebeck, beck för borstar, gör facklor, fernissor för lackering af leksaker, af fläckwatten och af maskinolja.

[37]

Detta torde wara tllräckligt för att gifwa kännedom om arbetets innehåll, och tillika ett begrepp om den mängd produkter, som låta framställa sig af harts.

Det är klart att pålitligheten af uppgifterna såwäl i det Winklerska arbetet, som i den amerikanska patentbeskrifningen måste pröfwas genom egna försök, hwilket emellertid med lätthet låter sig göra. Anskaffar man dertill i en Lewenhauptsk kådfabrik, sådan kom wi förut hafwa lärt densamma att känna, istället för kopparkärlet i hwilket terpentinoljan renas, en tackjernsretort, som inmuras, och i hwilken terpentinoljan likawäl kan renas som i kopparkärlet, så har man alla de apparater, som behöfwas för att åstadkomma nästan alla de förädlingar och anwändningar af hartset, hwarom hittils warit fråga. Detta wisar tillfullo wigten af att utsräcka werksamheten af en dylik fabrik till hartsets widare förarbetning.


Tjärubränneri efter en ny och förbättrad anordning, förenad med inrättning för distillation af kåda.

Såsom bekant är, sker tjärubränningen antingen i gropar (tjärudalar) eller i ugnar. Af dessa inrättningar äro de i Finland såmycket begagnade tjärudalarne de enklaste och billigaste. De kunna anläggas af tjärubrännaren sjeld, med en mycket ringa grad af kunnigjet, och utan andra kostnader än några dagswerk. Dessa egenskaper hos tjärudalen gör det möjligt för hwarje fattig arbetare, att på egen han idka tjärnbränning; ja endast medelst begagnande af tjärudal torde tjärubränning; ja endast medelst begagnande af tjärudal torde tjäruindustrin kunna fortfara, att likasom hittills utgöra en näringskälla för en fattig och okunnig befolkning.

Det är emellertid också endast under förhållanden, der kunnighet och kapital saknas, som dessa förmåner äro af större betydelse. Hwarest deremot dessa båda faktorer äro förhanden, ställer frågan sig så: På hwilket sätt kan tjärubränningen werkställas med största wins? Och beswarandet af denna fråga måste i de flesta fall utfalla till förmån för ugnarna. Tjärudalen tillåter icke tillgodogörandet af flera wärdefulla biprodukter, medan tillika en betydlig del af tjäruweden förbrinner för åstadkommande af hetta, och sålunda utan att göra annat gagn än wanlig brännwed. Äfwen af tjära blir derföre afkastningen, som dessu-

[38]

tom är ganska mycket beroende af den under bränningen rådande wäderleken, ringa.

Öfwerallt derföre, der tjärubränningen blifwit bedrifwit med stärre insigter och något kapital har man begagnat sig af ugnar, hwilka tillochmed i deras mindre fullkomnade former, tillåta ett skiljande af brännweden från tjäruweden.

Som odtast hafwa tjärugnarna blifwit uppförda af tegel; mera sällan har man konstruerat dem af jern i form af retorter.

Den wanliga formen för en tjärugu af tegel äro twenne hwälfda kupor, af hwilka den ena står inuti den andra. Den inre kupan är derwid såmycket mindre än den yttre att emellan bådas wäggar blir ett mellanrum af flera (4 till 10) tum. I den inre kupan, hwars wäggar göras så tunna som möjligt (4 till 6 tum) placeras tjäruweden, och i mellanrummet mellan båda kupornas wäggar sker eldningen. Detta mellanrum är derföre ockrå stundom indeladt i kanaler, genom hwilka elden ledes omkring den inre kupan. Från denna sednares botten bortledes tjäran medelst rör, och stundom har man ofwantill andragt en inrättning för att uppsamla och tillgodogöra de flygtiga oljorna. Dessa ugnar äro jemflrelsewis billiga, men lida af flera wäsentliga brister, hwilka isynnerhet blifwa af betydelse, då det gäller tjärubränning i större skala.

En sådan brist är att inre kupans wäggar bestå af ett material som endast långsamt leder wärmen, och hafwa dertill en tjocklek, som i hög grad förswårar hettans genomtränhande till det inre rummet. Detta förorsakar: 1) att man för åstadkommande af den nödiga hettan i det inre rummet behöfwer mycket brännwed, och 2) att distillationen går mycket långsamt för sig, eller att man förlorar tid.

För att tjäran skall afsöndras från weden utan att förbrinna, måste tjäruweden wara afstängd ifrån luften. Ju fullständigare detta sker, desto mindre tjära går förlorad. Men i detta afseende äro tegelugnarna åter briskfälliga. Ty utom att tegelstenarnar sjelfwa äro mycket porösa och kunna genomträngas af luften, uppstå genom murarnes utwidgning under hettan, och sammandragning under afkylningen, wanligtwis remner i den tunna tegelwäggen, hwilka, utom att de tidt och ofta förenleda reparationer, utöfwa ett mycket menligt inflytande på trjänbränningen.

Retortugnar af jern äro fria från de brister, hwilka widhäfta ugnar af tegel. Jernet är nemligen en god wär-

[39]

meledare och retortens wäggar kunna dessutom göras mycket tunna, så att hettan med största lätthet gåt igenom desamma och in till tjäruweden. De äro dessutom nästan fullkomligt lufttätä och få icke remnor. Deremot äro de kostsamma wid anläggningen och hafwa ingen stor waraktighet, emedan jernet angripes af hettan och de syrliga gaserna.

Till de oftare förekommande och mera kända jernugnarna höra de små retortugnarna. De bestå utaf en retort eller låda af jern icke större än att den, då den är fylld med tjäruwed, medelst en kran kan ställas in uti en för ändamålet inrättad ugn. Här kringströmmas den af eld till dess distillationen är färdig, då den åter hissas upp, tömmes och fylles ånyo. Medelst denna inrättning kan distillationen utföras med stor fullkomlighet, nästan lika fullkomligt som på ett kemiskt laboratorium; men detta oaktadt anser jag den wara mindre lämplig för en större praktik.

En så billig och skrymmande wara som tjäruweden förarbetas bäst i större partier, och att detta i tjärusalen i sp hög grad är möjligt, är just en af densammas förmånligare egenskaper. Skall tjäruweden i små partier radas in i en sådan låda, som wid de små retortugnarna är fallet, så gpr arbetet alltig långsammare från handen, än om detta sker uti ett större rum. Dertill komma så många wexlingar i arbetet, som alla äro förenade med pauser - det går icke rakt nog. Man har wisserligen sökt att göra de röröoha retortugnarna så stora som möjligt, och tagit dem ända tillochmed en volym af 200 kub. fot. Men då hafwa de åter blifwit mycket swåra att handtera, utan att man derföre fått volymen så stor som man skulle ösnkat den. Utomdess äro alltid små retorter dyrare i jemförelse med deras volym än stora.

Stora, fast inmurade retorter af jern förtjena derföre, enligt min åsigt, företräde för de små. De kunna tagas så stora att de inrymma tillochmed 3 kub. samnar, och ega då de stora tegelugnarnas förmåner, utan att hafwa deras brister.

Till de bästa dylika inrättningar torde ett tjärubränneri höra, som en tysk D:r Hessel anlagt i Minska guvernementet i Ryssland, och hwilket finnes beskrifwet i Finglers polyt. Journal, Bind 159. Det är emellertid icke allenast ugnarne, som äro egendomliga wid det Hesselska tjärubränneriet, utan ännu mera den omständigheten att man wid detsamma anwänder ånga.

Med afseende å en dylik inrättnings wigt för Finland

[40]

har jag, till större delen följande den Hesselska anordningen, på Pl. III konstruerat ett större tjärubränneri, hwilket jag i det följande närmare skall beskrifwa.

Fig. 1 är en planritning af inrättningen, Fig. 2 wisar ugnarna dels från sidan, dels i genomskärning; Fig. 3 är en genomskärning twärsöfwer byggnaden och genom en ugn, och Fig. 4 är en horisontal genomskärning af ugnarna. Samma bokstaf betecknar öfwerallt samma föremål. Ugnarna, af hwilka inrättningen har twenne - på ritningen betecknade med A - äro annorlunda konstruerade än de Hesselska. Dessa sednare hafwa fullständiga retorter, eller cylindriska kärl, som tillika med botten och tak bestå af ¼ tum tjock jernplåt. Deras dimensioner äro 3½ arschin (8 fot 5 tum) diameter och 4½ archin (10 fot 10 tum) höjd, till följe hwaraf de inrymma 550 kub. fot.

Ugnarna blifwa emellertid dyra genom jernet, hwarföre det är önskligt att minska jernqvantiteten såmycket som möjligt. Å andra sidan winner man intet wid att göra bottnet af jern, då man hwarken eldar under dersamma, eller behöfwer derstädes frukta luftläckor. Detsamma gäller om taket, om detta hwälfwes, och ställes emot säkra murar. Det är twärtom önskwärdt, att taket är en dålig wärmeledare, emedan då mindre wärme går förlorad. Taket är icke heller utsatt för remnor, då stenarna på grund af trycket ständigt hållas tillsammans. Jag har med afseende å dessa omständigheter icke anwändt fullständiga jernretorter, utan endast cylindriska sidowäggar eller mantlar af ¼ tum tjock jernplåt, medan det trattformiga bottnet är bildadt af murwerk, och taket af ett flackt kupolhwalf, Fig. 2 & 3. Den cylindriska manteln har 8 fots diameter och 12 höjd. Swårigheten wid denna konstruktion är att få kanterna att sluta tätt till murwerket. Detta har jag åstadkommit, nedantill genom att bilda en ränna n, Fig. 2 & 3, i stenbottnet, som fylles med torkad och pulweriserad lera, i hwilken jerncylinderns kant kommer att stå; ofwantill är bildad en ränna på yttre sidan af cyllinderkanten, hwilken fylles med samma material. På detta sätt bör föreningen emellan jernmanteln och murwerket bilfwa tät, utan att den förra hindras från att utwidga sig under hettan. Nära wid nedra randen af jernmanteln eller wid bottnet af ungen finnes en öppning g, Fig. 2 & 3, bildad af ett cylindriskt rörstycke, som gpr ut genom muren och i yttre ändan är försedt med ett lufttätt lock. Genom denna öppning uttagas, såsom wi sedermera skola få se, kolen efter bränningen.

[41]

Från midten af det trattformiga bottnet leder ett rör af tunn jernplåt ut genom en ei stenfoten bildad kanal till kärlet K, hwilket står inuti en i jorden ingräfd cistern eller grop C. Cisternen och kärlet K äro gemensamma för båda ugnarna såsom Fig. 1 wisar. I fig. 3 är cisternen och kärlet K för tydlighets skull ritade, såsom om de låge midt bakom ena ugnen, hwilket emellertid, såsom redan nämnt är, icke är fallet.

I hwalfwet, som bildar taket, är en 2 fot wid öppning anordnad för insättande af tjäruweden. Rundtomkring randen af denna öppning är ofwanpå hwalfwet bildad en ränna, hwilken åter är fylld med torkad och pulweriserad lera. I denna ränna står kanten af en omwänd tratt a, Fig. 3, af tunn jernplåt, hwilken bildar ändam af röret r, Fig. 1 & 3. Detta rör leder till trädtunnan T, Fig. 1 & 3, hwilken ligger på en ställning midt uppöfwer cisternen C och kärlet K. Denna tunna är derföre äfwen gemensam för båda ugnarna. Från tunnan T leder ett rör ned till kärlet K och ett annat rör t till en kylare B af samma konstruktion som den, hwilken är framställd på Pl I Fig 2.

De hesselska retoterna eldades hwarje från twenne eldstäder, och elden fördes i spiralformiga kanaler omkring jerncylindern. Detta skulle äfwen kunna ske här, men en spdan inmurning är först något swår att utföra, så att den fordrar en skicklig, wid dylika panneinmurningar wan murare, hwilken icke alltid står att finnas i det inre af landet; och dessutom äro dylika kanaler mycket swåra att rengöra. Jag har af dessa orsaker antagit tre eldstäder och fört elden i vertikala kanaler upp och ned långs jernwäggen. Kanalernas genomstärning Fig. 4 är 2 fot på ena sidan och 8 tum på den andra. Från hwarje eldstad går elden engång upp, så ned och så upp igen, hwarpå den ledes till skorstenen S, Fig. 1 & 2. Iden första vertikala kanalen, som går ut från hwarje eldstadm bör man bekläda jernwäggarna med ett tunnt tegelskickt för att skydda jernet emot hettan, som derigenom äfwen blir jemnare fördelad. Detta är emellertid icke angifwer i ritningen.

Endstädernas egendomliga placering, som är synlig i Fig. 4, är föranledd derutaf, att jag wille undwika eldning frpn bakre sidan, der tjäran besinner sig, och det af trenne orsaker: för eldfarlighetens, för renlighetens och för utrymmes skull.

Inberäknade eldkanalerna äro murarne, som omgifna jernmanteln, 4 fot tjocka. Denna tjocklek är nödwändig om

[42]

man tillsammans med tegel äfwen will begagna gråsten. Begagnas deremot endast tegel, kunna murarnes tjocklek minskas med en fot, om man under hwalfwet anbringar några spännbultar eller förankringar af jern.

E är en wanlig ångpanna med cirka 50 qwadratfots eldyta och försedd med wanligt tillbehör. Från densamma går en rörledning u långs framsidan af ugnarna, hwilken medelst afgreningar, försedda med kranar, mynnar in i de båda tjärugnarna tätt ofwanom dessas botten. En annan rörledning v leder till tjärukärlet K i cisternen C. Till anwändningen af dessa rörledningar skola wi strax komma.

Tjärubränningen går nu för sig på följande sätt: Tjäruweden tages in genom öppningen i hwalswet, och tadas upp i ugnen tills denna är fylld, hwarpå öppningen tillslutes medelst den förut omnämnda tratten, som bildar ändan af röret r. Öppningen g wid ugnens botten tillslutes äfwenledes lufttätt. Derpå släppes ånga in genom rörledningen u. Ångan omhöljer hwarje stycke af tjäruweden, tränger in i dennes porer, och öfwerallt der den kommer i berörning med kådan fördunstar terpentinoljan, och föres af ångan denom tunnan T till kylaren B. Man erhåller derföre från denna lika ren terpentinolja, som då man distillerar kåda. Sedan ångan sålunda för en tid arbetat ensam, ökas herran i ugnen genom sakta eldning i eldstäderna. Kådan börjar härigenom sippra ut ur trädets porer, och terpentinoljan bortföres ständigt af ångan till kylaren.Då hettan blir starkare, börja äfwen tjärnångor att följa med wattenångan genom röret r. Dessa, som kondenseras lättare, qwarstanna i tunnan T, hwarifrån de i flytande form rinna ned genom röret S till tjärureservoiren K, medan terpentinoljan går till kylaren. Under denna period af distillationen är emellertid terpentinoljan mindre ren än förut, hwarföre man gör bäst i att uppsamla den i ett kärl för sig.

Då terpentinoljan icke mera rinner ifrån kylaren afstänges ångan och stegras eldningen. Nu börjar den egentliga tjärubränningen. Tjäran flyter derwid dels nedåt emot bottnet och rinner ut genom röret R till tjärureservoiren K; dels går den i ångform genom röret r till tunnan T, hwarifrån den rinner ned i kärlet K. Under denna period af distillationen erhålles från kylaren trädättika och trädsprit blandade med hwarandra.

När bränningen är slutad, d- w- s- då inga flytande ämnen mera komma ifrån ugnen, släckes elden och öppnas

[43]

ugnsdörrarna, så att den kalla luften kan genomströmma eldgångarna. Samtidigt låter man ångan åter inströmma i tjäru-ugnen, denna gången för att släcka kolen. Är detta skedt öppnas lyckan wid g, kolen tagas ut och ugnen lemnas öppen för att afkylas såmycket att man ånyo kan inrada tjäruwed.

Under det distillationen fortgåt med ena ugnen, tömmes och fylles den andre, så att bränningen ständigt är igonf med en ugn.

Tjäran, spdan den kommer från ugnen, är uppblandad med ättiksyra och watten - tjäruwatten, från hwilket den endast långsamt skiljer sig, hwilken omständigjet wid de wanliga tjärubrännerierna förorsakar tisförlust och arbete. Uppwärmes emellertid tjäran, så skiljer den sig ganska fort från wattnet, derigenom att den flyter upp och samlar sig ofwanpå detsamma, dp detta sednare kan tappas bort medelst en kran wid bottnet af kärlet. När derföre hos oss reservoiren K är full så lpta wi tjäran medelst rörledningen v genomströmmas, och derigenom uppwärmas af ånga. Tjäran flyter derpå, såsom nämndt är upp, tjäruwattnet tappas först ut från bottnet och sedermera tjäran, som fylles på tunnor och är färdig till försäljning.

Wi se härntaf, med hwilken fördel ånga kan anwändas wid tjärubränningen: Wi distillera medelst densamma terpentinolja ut af tjäruweden, förkorta genom fläckning af kolen i betydlig mån tiden, som åtgår till en bränning, och besparar oss tunnor, tid och arbete genom att medelst ånga afsöndra tjäruwattnet från tjäran. Hwarje tjärubränneri, som bedrifwes i något större skala, bör derföre wara försedd med en ångpanna. Huru stor denna bör tagas kan icke fes af de Hesselska uppgifterna; jag har tagit den likastor med pannan för en 3 hästkrafters ångmaskin, och sålunda är den iallafall större än den som finnes på den Hesselska ritningen.

Till tjärubränningen begagna wi emellertid ångan endast periodiskt. Under de långa mellantiderna kunna wi anwända den till andra ändamål, såsom till rening af terpentinoljan och trädättikan. Härföre anskaffa wi bäst en tackjernsretort af samma konstruktion, men kanske något mindre än den, som är afritad på Pl. II, Fig. 4 & 5. Dessutom behöfwes ett afloppsrör och kylare af koppar. När terpentinolja renas, så eldas icke under retorten, utan man låter terpentinoljan genomströmmas af ånga, såsom detta förut är beskrifwit.

[44]

Ättiksyran i tjäruwattnet mättas deremot först med kalk, hwilken derefter bringas i retorten, der man wid eldning stegrar hettan så att först trädspriten och sedermera trädättikan distillerar öfwer. Ättikan är då någorlunda wattenklar och tillwäckligt ren för att kunna anwändas till framställande af ättiksyrad kalk.

Men nu hafwa wi ångpanna, kylare, reningskärl för terpentinoljan, och det felas oss intet annat än en eller twenne stora trädståndare med kådkorgar för att hafwa en fullständig Lewenhauptsk kådfabrik, tillochmed försedd med retort för distillation af harts, hwilken äfwen kan anwändas såsom hartsgryta.

På ritningen synes i Fig. 1 de Lewenhauptska distillationskärlen F jempte kylare G bakom ångpannan. Reningsretorten är betecknad med H. Kådfabriken är afskiljd från den del af lokalen der tjäran behandlas medelst muren M.

Hela inrättningen måste ställas under tak och inom någorlunda täta wäggar. Dessa sednare uppföras sannolikt billigast af korswirke, sålunda att mellanrummen utflätas med ris, hwilket åter tätas med halmblandad lera, och på yttre sidan beklädes med bräder, bakor eller också näfwer.

Af ofwanstående synes, huru lämpligt en distillationsinrättning för kåda efter den Lew. metoden kan förenas med ett större tjärubränneri; huru dessa båda industrier arbeta wäl tillsammans och komplettera hwarandra. Och det lider intet twifwel att de, sålunda förenade, wäl inrättade och wäl skotta, och belägna i en trakt med rik tillgång isynnerhet på tjäruwed, skola gifwa utomordentligt goda resultater. Detta bekräftas äfwen af de Hesselska uppgifterna, till hwilka wi nu skola återwända.

Hwad tiden angpr som åtgår till hwarje bränning i de af oss föreslagna tjärugnarne, så uppger wår källa - den Hesselska afhandlingen - häröfwer intet bestämndt. I en beräkning öfwer driftskostnaderna anföres emellertid, att den Hesselska fabriken, som har fyra ugnar, hwarje inrymmande något mera än 500 kun. fot, förarbetar 4880 kun. fot tjäruwed i weckan, och sålunda werkställer cirka 9 bränningar i weckan, eller litet mera än 2 bränningar för hwarje ugn. Wi torde derföre för wår fabrik med 2 ugnar kunna antaga 4 bränningar i weckan.

Hwarje ugn inrymmer hos oss 600 kub. fot, så att wi skulle kunna afwerka 2400 kub. fot eller 11 kub. fammar i weckan. Enligt Hessel behöfwa wi omkring 2/3 såmycket brännwed som tjäruwed, sålunda omkr. 7 1/3 kub. samn för weckan.

[45]

Antaga wi 40 arbetsweckor om året, så skulle wi årligen afwerka 440 kub. samn tjäruwed och derwid förbruka 293 kub. samn brännwed. Hwad de tillwerkade produkterna angår, så erhålles enligt Hessel af 600 kub. fot lufttorra fururötter omkring 7 tunnor tjära, 77 kannor terpentinolja 160 Lisp. trädsyra och 38 tunnor kol. Wi skulle sålunda i weckan tillwerka 28 tunnor tjära, 308 kannor terpentinolja, 640 Lisp. trädsyra och 152 tunnor kol och i 40 weckor: 1120 tunnor tjära, 12320 kannor terp.olja, 25600 Lisp. trädsyra och 6080 tunnor kol.

Wärdet för dessa produkter skulle utgöra: Mark
1120 tunnor tjära à 12 Finska Mark ... 13,440
12,320 kannor terp.olja à 1 Mark 60 penni ... 19,712
6080 tunnor kol à 40 penni ... 2432
Tillsamman 35,584.

För trädsyran är intet wärde beräknadt emedan det är osäkert, huruwida den kan tillgodogöras.

Anläggningskostnaderna för en dylik fabrik borde blifwa omkring:
1 ångpanna ... 1440
2 plåtcylindar ... 2800
36000 tegel för inmurningen af cylindrarne jemte ångpanna à 40 Finska Mark per 1000 ... 1440
Arbetslön 40 Finska Mark per 1000 ... 1440
Dist. app. med twenne kylare ... 1440
Byggnader med mera ... 6000
Tillsamman 14,560

Driftskostnaderna borde blifwa:
440 kub. samn tjäruwed à 16 Finska Mark ... 7040
300 " " brännwed à 8 Finska Mark ... 2400
Förwaltarearbode ... 1200
6 arbetare, tillsamm. 72 Finska Mark i weckan 2880
Reparaturer, ränta på kapitalet jemte amortisering 20% ... 2912
Tillsamman 16,432

Hwarefter netto behållningen skulle utgöra 19,152 Finska Mark.

Denna beräkning är naturligtwis endast aproximativ, då lokala förhållanden kunna medföra många förändringar i densamma. Spledes kunna anläggningskostnaderna genom uppförande af arbetarebostäder, anläggning af wägar m. m. ökas både med 4000 och 8000 Finska Mark, likasom man af mindre god tjäruwed sannolikt skall erhålla

[46]

något mindre terpentinolja än som beräknadt är (hwaremot wi emellertid antagit priset nog lågt), men om anläggningskostnaderna äfwen skulle stiga ända till 28,000 Finska Mark eller till nära dubbelt af hwad wi beräknat, och nettobehållningen skulle uppgå till endast 8000 Finska Mark istället för 19,152 Finska Mark, så skulle dock nettowinsten utgöra omkring 30% af anläggningskapitalet. Deri finnes ännu icke inberäknad winsten af kåddistillationen, hwilken i detta fall måste blifwa ganska betydlig. En nettohållning af 40 till 50 % af anläggningskostnaderna torde derföre under en skicklig ledning, och icke alltför ogynnsamma lokala förhållanden med någorlunda säkerhet kunna på räknas. Under gynnsamma förhpllanden måste den blifwa wida större.


[47]




[48]

<

[49]

<

[50]

<

[51]

[mainos: Phoenix, Eldförsäkrings-Bolag i London.]