Sorgens färg.

Wasa Tidning, 21, 25.5.1839
Ur Elb Journal.

Det är nog besynnerligt, att man i vår verldsdel i allmänhet för sorgen valt en afskräckande mörk färg, och ehuru moderna i öfrigt åro der särdeles ombytelige, likväl bibehållit detta bruk redan länge ofärändradt. Så var det ej tillförene och skall troligen ej heller fortfarande blifva det. Den verkeligen sörjande Enklingen eller Enkan behöfver en gladare anblick: för den tillgjorda smärtan borde man icke lätta förställningen.

Ludvig den heliges moder kallades den hvita Drottningen, emedan hon i hwit drägt sörjde Ludvig den 8:de. Detsamma gjorde äfven Spartanskorna och Romarnes fruntimmer. I Spanien fortfor, enligt Herrels uppgift, detta bruk ända till Prins Don Juans död 1498.

Äfven Chineserne och Mongolerne sörja med hvitt; Turkarne deremot med blått eller violet, Egyptierne med gult, AEthiopierne sörja i grått.

Man har gjort sig mycken möda att förklara betydelsen af dessa särskilta färger. Den hvita säger man utmärker renheten; den gula är lånad af det förtorkade löfvet; den grå betecknar jorden, i hviljen man nedsänker den döde; den blå, lyckan, som han njuter i en bättre verld; den svarta, förlusten af ljuset; den violetta, en blandning af blått och svart, förenar sorgen med önskningarne för den aflidnes(?) salighet. Dessa och andra förklaringsgrunder äro också icke svara att finna. Om det skulle gifvas något folkslag, som sörjde med rödt, skulle man troligen säga, att bruket blifviit taget från slagtfältet, der blod utgjutes.

I den helige Chrysostomi tider buro de andlige hvita kläder - de skulle ju också vara englar på jorden och följaktligen synas hvita. Spöken sägas ju äfven vara hvita - men ingen regel utan undantag.

Ifrån en statsekonomisk synpunkt skulle det vara välgörande att förbjuda det allmänna bruket af svarta kläder, ty denna färg förtär och skadar småningom tyget och betager detsamma dess varaktighet, beröfvar det om vintern en del af värmet, uppfattar om sommaren alla solstrålarne och är derigenom mycket besvärande.

För att vinna Damerna tillägger jag, att det är endast få af dem, som den svarta förgen pryder, till och med icke de blonda, ehuru de inbilla sig det. Svart gör en annars väl bildad kropp liksom förminskad eller hopkrumpen, då deremot det fina hvita upphöjer växten och formerna: en ny orsak hvarföre ock de andlige i södern borde föredraga den hvita färgen inom sitt stånd.

Dock, detta allt predikar jag för döfva öron, så länge det icke behagar en Fransyska att behjerta saken. Det är sällsamt nog, att menniskan har bestämt en färg för sorgen, men deremot ingen för glädjen. Skulle det synas, som ville hon pråla med smärtan, då borde glädjen skämmas. Så snart det gifves en färg, som ropar till en hvar som möter oss, se här vi äro sorgsna! hvarföre gifves det då äfven icke en, som erinrar om att vi äro glada. De sistnämnda skulle sannerligen vinna hastigare och större deltagande, ty den sorgbundne undviker man gerna, då deremot den glade alltid är välkommen.