9.4.18

Olla podrida. Annu litet Flaggdiskussion.

Hufvudstadsbladet 207, 1.8.1912

Olla podrida är en spansk rätt, och de spanska nationalfärgerna åro, som ni torde veta, rödt och gult. Det är sålunda icke oegentligt att under ofvonstående rubrik återkomma till vår trassliga flaggfråga, som nu omtuggas af alla blad. T. o. m. Novoje Vremja sysslar med den och vädrar genast politik. Finnarna ha enligt sagda utmärkta tidning gräft upp flaggfrågan för att fästa maktemas uppmärksamhet vid sig. Finland deltager ju icke i Rysslands militära utgifter och kan ju då göra anspråk på att erkännas som neutral nation af de makter, som föra krig mot Ryssland!

Uttalandet är särdeles karaktäristiskt för det värda bladet, som totalt synes ha glömt da årliga öfverföringarna af finska millioner till ryska riksskattkammaren.

Nej, det är inte några neutralitetsfordringar, som ligga bakom finnarnas kral på att deras nationalfärger skola respekteras. De funderingarna ha för resten aldrig haft någon större resonnans hos oss, icke ens på 60-talet, utan äro nog att hänföra till det teoretiska kannstöperiets gebit.

Om både vi och utlandet i detta nu tala om de finska färgerna, så är det, som hvar man vet, främst följd i af en del ryska ämbetsmäns dumma trakasserier. Ryska ministern i Stockholm Slavinski är den, som levererat det användbaraste tugggummit, och polismästaren Walmqvists, Spåres m. fl:s inblandningar i vårt sätt att flagga ha levererat resten.

*

Det värsta är emellertid att vi icke ens själfva kunna enas om hvilka våra färger äro. Suometarianerna hålla urstyft på att hvitt och blått hör oss till. Hänvisningen till Finlands vapen anser en herr "Piste" t. ex. i går vara bara bosch. Färgerna i ett lands officiella flagga och riksvapen behöfva nämligen enligt denne sakförståndige herre alls ej sammanfalla med nationalfärgerna, om det också är det vanliga. Herr "Piste" anför som bevis för foget af sin åsikt några exempel. Den svarta örnen i det ryska riksvapnet återfinnes ej i handelsflaggan. Hvart har vidare den röda färgen i Sveriges vapen tagit vägen? Den återfinnes ej i flaggan. Ännu mer öfverraskande exempel kunde anföras efter en jämförelse mellan riksvapnens och riksflaggornas färger i en del sydligare länder.

Ryska handelsflaggan är hvit, blå och röd. Men de ryska nationalfärgerna åro rödt och grönt fortsätter herr "Piste" triumferande. Och i Ungern bär flaggan färgerna rödt, hvitt och grönt, men i de ungerska folkdräkterna ar hvitt och blått de förhörskande färgerna. Ja just hvitt och blått! Efter detta nya bevis på släktskapen mellan ungrare och finnar. n. b. de finnar eller finländare, som hålla på hvitt och blått som nationalifärger, drager sig "Piste" förnöjd tillbaka, dock inte utan att än en gång ha fastslagit, att "rödt och gult" aldrig skola bli erkända som Finlands nationalfärger. Sträfvandet att hålla på dem är ett löjligt svenskt påhitt, som herr "Piste" hoppas snart skall tillhöra en förgången tid.

Till stor olycka för denna energiska förespråkare för de Topeljanska färgerna, uppträder samtidigt i Hels. San. för i går en författare, märket "Timo", som lika bestämdt håller på rödt och gult som Finlands rätta nationalfärger. Enligt herr "Pistes” bevisföring är väl nu icke blott herr Timo, som författat uppsatsen, utan Hels. San., som utan reservation intagit den, fullblodssvekomaner. Tänk sådana igelkottar! Och så har man gått och beskyllt Hels. San. för år efter år tilltagande nationalism Herr "Pistes" afslöjande är fruktansvärd! och alldeles för tungt att bära så hår midt under brinnande rötmånad.

För egen del vill jag ej nu ge mig ut på den komparativa nationalfärgsforskningens gebit. Jag ber endast att få framhålla, att vi här i landet annu icke ha några allmänt antagna nationalfärger, utan att frågan ännu står öppen. Om man på många håll, svensk- som finsksinnade, anser Finlands vapen utgöra den naturligaste utgångspunkten vid nationalfärgerna, så ha vi - det kan ej ens herr "Piste" förneka - härvid stöd i en motsvarande ståndpunkt hos de flesta folk, låt vara att undantag finnas. Herr "Pistes" och öfriga suometarianers sträfvan att äfven af denna fråga göra en språkfråga, är därför endast egnad att onödigtvis försvåra lösningen af densamma. Icke desto mindre synes ju dock äfven herr "Piste" ha klart för sig, att det vore ur många synpunkter sedt lycktligt, om man kunde enas om en gemensam ståndpunkt i fråga om våra nationalfärger. Han är icke mot en kompromiss, såvida blått och hvitt tillerkännas en hedersplats i det blifvande förslaget.

Det första steget till ett slutligt sammangående är emellertid att tillsvidare icke misskreditera standpunkten genom att vid densamma fastklibba jämväl ett partimärke.

Jag föreslår, att de två lägren i fråga om våra råtta nationalfärger nu fur en tid ville låta bli att bekriga hvarandra, öfverlämnande åt den stora allmänheten att fritt göra sitt val. Må man gärna ge ytterligare skäl för sin ståndpunkt, men skänka den motsatta den hänsyn och aktning en ärlig, om ock afvikande mening har rätt att pretendera. Orimlig är alls icke tanken, att t.ex. det finska lejonet på röd botten skulle anbringas som vapen på midten af en blåhvit duk, ehuru jagför min privata del är mest anslagen af enbart de röd-gula färgerna och liksom Hels. San., allra helst ser "lejonflaggau".

- Novus

Ei kommentteja :