19.7.16

Ett urgammalt mode. Bruket att bära färgat hår och dess ursprung.

Wiborgs Nyheter 204, 8.9.1919


Hur häpen blev ej den stora massan, när man kort före krigs utbrottet fick se en del eleganta damer uppträda med hår, som lyste i de mest otroliga färger. Allas ögon riktades med förvåning mot den nya modenycken, mot dessa frisyrer i violblått, smaragdgrönt och purpurrött.

Man skrattade, man var förskräckt, men ändå tänkte nog mången ung och vacker kvinna: "Vem vet kanske är delta mode alls inte så rysligt, det är originellt, kanske misskläder det mig inte!"

Mormödrarna suckade: "Ack, dessa moderna kvinnor! Tänk, hur mycket förnuftigare voro vi inte förr!"

Men de gamla damerna begingo ett stort misstag, när de trodde, att behagsjukan var av modernt ursprung, och säkerligen mindes de icke sin egen ungdom. De glömde, att just för århundraden sedan, när kvinnan var mannens slavinna, försökte hon i ännu högre grad att dölja sina skavanker och framhäva sina behag.

Redan från äldsta tider hade kvinnan i sin skönhet funnit det bästa vapnet i kampen lör tillvaron. Sin skönhet sökte hon ytterligare höja genom konstlade medel, sökte idealisera sin gestalt genom att pryda sig med färgrika stenar, genom att tatuera sig, genom att måla sin hud och genom att färga sitt hår tör att riktigt göra sin personlighet gällande. Kvinnan ville med konst överbjuda naturen tör att bli ännu vackrare, ännu mera tilltalande. Särskilt voro lysande färger henne behjälpliga därvidlag, och färgat hår var tör henne ett förträfiligt medel att draga uppmärksamheten till sig samt att bli lik en lavande, färgrik blomma.

För den skull anställde kvinnorna redan tör tjugutem århundraden sedan, besjälade av en åstundan att behaga sin herre och husbonde, försök med att bära löst och färgat hår. Man har sålunda tunnit egyptiska mumier från Sesostris’ tid, som burit mycket konstrikt gjorda peruker av blå eller svart färg. Dessa färger erhöll man av färgämnen ur växtriket, vilka blandades med någon metallisk vätska. Några mycket intressanta recept på hårfärger återfinnas i egyptologeu Ebers’ papyrussaraling, som härstammar från år 1550 f. Kr. Det är en egyptisk läkares anteckninningar, vilka upptäcktes och översattes av Ebers. Bland dessa recept törekommer också detta: "Blodet av en svart kalv kokas i oljs, varefter håret gnides in därmed". Ett annat recept rekommenderar sköldpaddskal samt halsen av Gabutågeln, vilka saker böra få ett avkok i olja.

Den tidens modedockor gnedo in sitt hår med fett, färgade det blått och läto det falla ned över hals och axlar i mycket små flätor, vilka avslutades med lerkulor. För att ordna dessa frisyrer behövdes flera timmar, och därför kammade damerna sig endast mycket sällan, ungefär var tionde eller tolfte dag, otta nog endast en gång i månaden. För att förenkla arbetet vredo de upp sitt eget hår i nacken och buro däröver peruker, som voro lättare att hantera.

Egypterna läto sina barberare totalt slätraka sig. När de gingo ut satte de på sig peruker av flätade växtfibrer eller tagel för att skydda sig mot solstrålarna.

Samma sedvänja synes ha varit rådande hos meder och kaldéer.

Och dock äro icke dessa, som man kanske skulle kunna tro, de första peruker, som burits. Modet att bära peruker sträcker sig långt tillbaka i forntiden. Urprungligen gjordes de av djurhudar och liknade pälsmössor. Deras uppgitt var att skydda åldringarnas kala huvuden mot kölden, och blott så småningom utvecklade sig peruken till ett prydnads och lyxtöremål.

Hos hebréerca ansågs den kala hjässan som en skam och ett stratt. I tredje kapitlet hos Jesaja återfinner man följande hotelse: "Den Evige skall låta Zions döttrars huvuden bli kala". Man ansåg håret som kraftens källa, vilket éxempelvis framgår av berättelsen om Simson och Delia.

I Höga visan heter det: "Ds finaste håren på ditt huvud äro som scharlakan", ett tecken till att man uppskattade hår med denna färg.

Gifta fruar måste betäcka sitt hår med en peruk tör att skydda det tör männens blickar, Endast för de äkta makarna var det tilllåtet att skåda och beundra deras hustrurs mörka lockar. Innan, denna sed uppstod, nedlade emellertid kvinnorna den största omsorg på vården av sitt hår och betäckte det med siden eller nät med gyllene maskor. Den berömde Absalons hår var blont och vägde ungetär fem skålpund. Han lät klippa sitt hår var åttonde månad.

Perserna brukade färga sitt hår svart. De använde därvid henna, pulvret av Lawsonia inermis, samt ett blått pulver, härstammande tråna indigoplantan. När den unge Cyrus tillsammans med sin moder Mandane begivit sig till Medien och för första gången såg Astyages, som bar en peruk och hade färgade ögonbryn, utbrast han: "O, moder, viiken vacker morfar, jag har!"

Indogermsnernas fantasi utrustade till och med deras gudar med färgat hår, och från vår barndom torde vi litet var erinra oss sagogetalten "Blåskägg". Men "Blåskägg" är symbolen för solen, som med sin glöd förtär sina sju hustrur, de sju morgonrodnaderna. Blåskägg är ingen annan än det sista spåret av guden Indra med det blåa skägget, med skägget av samma färg som himlen.

Idén till att bära färgat hår tyckes alltså ha framsprungit ur önskan att likna gudomligheten och att därigenom verka magisk och övernaturlig.

Färgat hår ansågs hos grekerna som ett tecken på stor skönhet, och i Homeros’ Iliad talar man ju om Jupiters vackra, mörkblå ögonbryn och om Neptunus’ blåa bår.

Ei kommentteja :